Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.
Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.
Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.
Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa.
Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.
Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.
Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk.
Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.
Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.
Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.
De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.
Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.
De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.
Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.
Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.
Text: Ingemar E. L. Göransson ©
