Exklusiv intervju med Ken Loach

Nedanstående exklusiva intervju gjorde jag med den kände filmregissören Ken Loach i London. Intervjun gjordes november förra året i samband med att det nya vänsterpartiet Left Unity bildades. Ken Loach ger få intervjuer, men med kontakter och “tjat” lyckades jag fånga Ken under en halvtimma för denna intervju.

Den har tidigare, i en förkortad version, publicerats i Dala-Demokraten men ett antal andra tidningar på vänsterkanten ansåg tydligen inte att Loach tankar var värda att publicera, vilket för mig verkar märkligt inskränkt./IG

I mars i år (dvs. 2013) skrev den välkände brittiske filmregissören Ken Loach (Järnvägare, The Spirit of 45 m fl filmer) tillsammans med några likasinnade en uppmärksammad debattartikel i Londontidningen The Guardian. Loach och de övriga utformade sin artikel som ett upprop för ett nytt politisk parti till vänster om brittiska Labour. Missnöjet med Labour är djupt inom olika delar av vänstern i Storbritannien och även inom fackföreningsrörelsen.

Jag träffade Loach i slutet av november i London i samband med att det parti som kommit att bildas genom det gensvar Loach och de andras upprop. Ken Loach som har gjort närmare tjugo filmer sedan slutet av 1960-talet är den radikala ”diskbänksrealismfilmens” nestor i Storbritannien och har också bland annat belönats med Guldpalmen i Cannes. Han har också gjort sig känd som en orädd samhällskritiker, vilket inte minst har varit hans filmers teman.

Jag hade bestämt möte med honom i samband med Left Unitys första kongress, men fick se honom ”kidnappad” av BBC mitt framför mig så det blev att vänta ut honom återkomma till kongressen. Han är en stillsam resonerande och vänlig sjuttiosjuårig man. Långt vitalare och piggare än man har rätt att förvänta sig av en man i hans ålder. För mig syntes han inte vara en dag över femtio år!

Blev du förvånad över det genomslag som din artikel från Guardian fick. I dag är det omkring 500 personer här och bildar ett nytt parti i Storbritannien?

- Jag skrev inget annat än vad många redan kände, svarar Loach. Det är en stor oro för det vi kallar demokrati. De övriga partierna stödjer nerskärningarna. Majoritetens intresse är inte representerat av de partier vi har. De står bakom privatiseringarna, de står bakom budgetnedskärningarna. De är förbundna till näringslivet (”business”).

Den här konsensuspolitiken som Loach menar finns mellan de stora partierna i UK; Labour, Tories och Liberalerna har lett till att det är inte självklart att människor ens har mat och bostäder längre. Det som var den brittiska efterkrigstidens politiska målsättning. Arbete, välfärdsstat och ett bättre liv för alla.

- Vi behöver ett parti för alla som drabbats av den här besparingspolitiken och alla andra program som följt med den.

Jag frågar honom om andra försök som gjorts tidigare att skapa ett alternativt parti till vänster om Labour. Har inte deras misslyckande varit ett tecken på att det är i princip närmast omöjligt i Storbritannien med dess valsystem med enmansvalkretsar där ”the winner takes it all”. Han är uppenbart medveten om problemet. Han svarar att man måste försöka i alla fall även om problemet med valsystemet verkligen finns och inte kan ignoreras.

- Jag vet faktiskt inte, säger han med ett vänligt leende. Det kan misslyckas. Det är mycket svårt att genomföra, men det finns ett behov att försöka. Jag vet inte om vi kan lyckas.

Han är kritiskt till hur olika vänsterorganisationer försöker, om inte annat, på Left Unitys första kongress som pågår i rummet innanför där vi sitter tvinga på alla andra sina program. Han har vid flera tillfällen varit uppe och manat till enighet och inte splittring som den brittiska vänstern är så bra på. När man sitter som svensk åhörare slås man av hur lik retoriken är den som vi hörde i Sverige på 1970 och 80-talen. Varje representant för de olika vänstergrupperna har alla svar på alla frågor t o m innan de är ställda!

- Det är nog oundvikligt för människor har olika idéer och olika prioriteringar, säger Loach försiktigt.

Hur ser han då på den brittiska fackföreningsrörelsens ljumma intresse eller t o m negativa uppfattning om försöket att bilda ett nytt vänsterparti?

- För det första, menar Ken, ska vi inte missta fackföreningsledningarna för medlemmarna. Ledarna är benägna att kompromissa mycket mer än medlemmarna. De gör klasskompromisser. De stödjer Labour, men deras känsla för politik är begränsad. De är också mycket skickliga på att spela det byråkratiska spelet. De saknar strategiskt sinne när det gäller stämningarna bland vanligt folk och skickliga på att avfärda all kritik som riktas mot dem.

Han menar att Thatchers framgångar berodde delvis på att fackföreningsledarna inte organiserade motståndet som de kunnat göra och därför hade ett ansvar i att Thatcher hade så stora framgångar. Men, menar Ken Loach, givetvis också att Tony Blairs New Labour kom att sitta så länge i regeringsställning med ett Thatcherliknande politiskt program.

- Fackföreningsledarna med få undantag stödde Labour och när Blair fortsatte privatiseringarna gjorde fackföreningsledningarna inget motstånd värt namnet, menar Loach.

Loach kritik mot både Labour och inte minst mot fackföreningsledningarna är mycket hård.

- Det är politiskt korrumperade, säger han stilla. Jag tycker de skall mötas med det förakt som de förtjänar, fortsätter han.

Jag funderar på det jag mött under alla resor i Storbritannien jag gjort genom åren och det jag sett av den närmast avgrund i uppfattningar mellan fackföreningsledningar som i vissa fall varit så långt ifrån sina egna medlemmar och förtroendevalda. En avgrund som vi inte sett i Sverige på långa vägar. En orsak tänker jag kan vara att en generalsekreterare i ett brittiskt förbund har en månadsinkomst som motsvarar vad en vanlig medlem tjänar på ett år.

Mina frågor återvänder till det brittiska valsystemet och hur Ken Loach ser på det.

- Ett parti kan arbeta på många sätt, säger han. Det kan byggas upp genom kampanjer, genom att slåss för olika frågor, stödja lokala initiativ osv. Ett parti kan ha en stor roll att spela förutom valen, valen är viktiga, men är valsystemet är på plats för att gynna de partier som är godtagbara för Daily Mail (en av mediamagnaten Rupert Murdocks dagstidningar)!

Ken Loach är en respekterad regissör i Storbritannien och har fått bland annat Guldpalmen. Hans närmare tjugo långfilmer sedan debuten i slutet på 1960-talet har gjort honom närmast till en institution i brittisk film och kultur. Men han har också varit tydlig med sitt sociala och politisk engagemang. Den nu sjuttiosjuårige Loach har genom sin senaste långfilm ”The Spirit of `45” blivit en katalysator för kritiken mot den förlorade välfärdsstaten. Hur ser han då på den rollen som han fått efter sin artikel i The Guardian i mars i år.

- Jag har alltid varit politiskt engagerat så det är egentligen inget nytt, ler han. Han säger också att han har ingen önskan eller ambition att ingå i något ledarskap för det nya partiet och förnekar samtidigt att han ens fått frågan.

- Jag har helt enkelt inte tid eller vilja till det, menar han.

Loach har sagt vid flera tillfällen sedan i mars att det nya partiet måste vara ett socialistiskt parti. När man satt och lyssnade på konferensen var det inte utan att frågan kom, vilken socialism. Vad menar Ken Loach?

- Partiets politik måste bygga på gemensamt ägande och demokratisk kontroll. Socialdemokratisk politik innebär en blandekonomi och det slutar med privatisering som vi sett, stalinism är vi absolut motståndare till och sovjetsystemet var ett misslyckande. Han menar att de viktiga industrierna och service ska ägas gemensamt.

- Samhället måste förändras så att vi kontrollerar det gemensamt och demokratiskt, säger han med eftertryck och övertygelse.

Jag säger att jag vill byta spår i intervjun och ställa några frågor kring hans syn på kultur och politik.

Hur ser du som kulturarbetare på kulturen som ett verktyg för förändring?

- Den kan spela en roll, t.o.m. en stor roll, men i slutänden handlar det om organisation. Kulturen kan påverka och förändra samhällsklimatet så det kan underlätta förändring.

När jag berättar att hans film ”The Navigators” (Järnvägare på svenska) har använts av vissa fackföreningar i samband med utbildningar blir han glad över att hans film kan ha en betydelse. Men i nästa mening varnar han för den borgerliga pressen och TV:n som är mycket effektivare än vad en enskild filmskapare kan bli.

- Den är mycket mer förslagen!

Han börjar resonera om kulturen som samhällsdebattör.

- Kulturen skall inte tala till förnuftet, den skall tala till känslan, till hjärtat!

Han funderar tyst några sekunder och fortsätter.

- Jag försöker gripa tag i hjärtat på den som ser mina filmer men också deras förnuft för du måste också vinna diskussionen. Jag försöker inte medvetet göra det, utan försöker berätta min historia så bra jag kan. Är historien tillräckligt stark och gripande får den det resultatet. Men det är ingen mekanik utan är historien jag berättar tillräckligt bra griper den tag.

Jag frågar Ken hur starkt han tror att inflytandet av hans film ”The Spirit of `45” haft på opinionen och bildandet of Left Unity.

- Den kom kanske vid rätt tidpunkt, men jag vill inte överdriva dess betydelse, säger han blygsamt. Tanken på och behovet av ett nytt parti fanns redan.

- Det har varit en historia som har behövts berättas under en lång tid, menar Loach. Han säger med besvikelse i rösten att Labour inte längre vill komma ihåg den viktiga roll partiet spelade i uppbygget av den brittiska välfärdsstaten som numera inte längre existerar. Channel Four som finansierade filmen vägrade sedan att visa den på sin huvudkanal utan visade en film om en man med flera testiklar än normalt!

- Det säger mer om den TV-kanalen än något annat!, skrattar Loach.

Jag frågar honom om hans pågående projekt om en irländsk kommunist som öppnade ett danspalats på 1930-talet. Han vill inte tala för mycket om den eftersom han filmar i detta nu. Jag ber honom slutligen innan vi skiljs åt signera mitt ex av ”The Spirit of `45” vilket han gärna gör.

- Jag måste gå in nu, ler han och vi tar varandra i hand och jag slås av den gamle mannens vitalitet och glasklara intellekt och de ekorrnyfikna ögonen.

Sitter kvar några minuter, plockar ihop mina saker och funderar över den avslutade intervjun innan jag återvänder till den pågående kongressen. Ken Loach liknar i mina ögon en annan stor kulturarbetare Pete Seeger. Båda okuvliga i sin tro på ett bättre samhälle och båda enormt vitala och klarsynta trots en förhållandevis hög ålder. (Seeger avled straxt efter intervjun hade gjorts.)

Inga äldre män som kan avvisas som gubbar vars bästa datum passerat för länge sedan. Jag känner samma tacksamhet som jag kände efter mötet med Seeger nu efter mötet med Loach och tänker att de båda är långt yngre än många åldersmässigt unga som stelnat i karriären och glömt sina rötter och förmågan att tänka själv även om det betyder att gå mot strömmen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson