Det här är den andra novellen i en serie av planerade tio om brott i baksidan av välfärden. Läsaren får i dessa noveller på nytt stifta bekantskap med kriminalassistenten Leif Ekenberg som den som läst min roman I SKUGGAN VILAR MÖRKRET var en av dess huvudpersoner.
Ingemar E. L. Göransson
Hon hette Inga-Lisa Wallstrand och var känd som Fyll-Inga. Hon hade gått på fyllan i många år och upplevdes av vissa medborgare i den lilla staden som störande. Men, de flesta såg henne mest som ett inslag i stadsbilden som man kunde leva med. Inga-Lisa samlade tomglas och burkar som hon drog omkring med i en gammal barnvagn.
Denna sidoinkomst plus en mager pension gjorde att hon överlevde, eller rättare hade överlevt för det kriminalassistenten Leif Ekenberg tittade på för ögonblicket var det som varit Inga-Lisa Wallstrand. Hon var död. Skallen var inslagen med vad senare teknikerna skulle beteckna som ett trubbigt instrument. Hennes kläder var orörda och inte i oordning så Ekenberg drog en lättnadens suck över att det sannolikt inte var ett sexbrott som var orsaken till offret Wallstrands frånfälle.
Brottsplatsen var en bakgård i den gamla delen av den stad som numera var Ekenbergs. Hans något hastigt påkomna förflyttning hade i hans ögon inte varit helt ovälkommen eftersom han ville bort från den växande och allt våldsammare staden där han börjat sin polisbana. Den mindre staden passade honom utmärkt och familjen med hustrun Sofia och deras barn Anna och Ivar trivdes mycket bra, både med skolan och deras barn hade snabbt hittat nya kamrater. Sofia hade också få ett arbete på stadens vårdcentral och trivdes mycket bra.
Kort sagt, familjen Ekenbergs förflyttning hade inte blivit det straff som överordnade hade tänkt sig utan snarare en vinstlott i Ekenbergs ögon. En som dock inte dragit någon vinstlott var den av daga tagna Inga-Lisa Wallstrand. Tvärtom, hennes liv hade präglats av missbruk och hon hade vid flera tillfällen varit tvångsomhändertagen av myndigheterna och en stamkund hos socialen. Hennes missbruk hade börjat i unga år men få visste vad som utlöst hennes tragiska människoöde. I grunden hade Wallstrand varit en klok människa, hon var häpnadsväckande påläst och hade inte en ringa bildning, men hennes ”omständigheter” som det stod skrivet i hennes akt på socialen var allt annat än lustiga.
Hennes mor som hade varit dotter till en av stadens mer, på sin tid, framstående män hade inte orkat ta hand om sin lilla dotter. Hon hade själv hemfallit åt missbruk och dottern hade omhändertagits av myndigheterna redan i tioårsåldern. Fosterhemsplacerats, omplacerats vid upprepade tillfällen och under tonåren blivit allt mer strulig och uppfattats som en besvärlig unge. Sanningen var att hon hade varit oerhört otrygg och sannolikt, enligt akten, utsatts för upprepade övergrepp i fosterhemmen.
Därav hade hon sökt, liksom sin mor, trygghet i missbruket och hennes väg utför hade gått fort och redan i i slutet på tonåren var hon en fullt utblommad missbrukare. Ekenberg visste givetvis att missbrukare löper större risk att möta en våldsam död än en skötsam vanlig medborgare, men samtidigt var Leif Ekenberg en lätt berörd människa som inte, likt många kollegor, skaffat sig ett pansar av cynism och kunde inte därmed avfärda mordet som något som bara sker.
- Shit happens!, sa en av de uniformerade poliserna som stod i ringen kring kvarlevorna av Wallstrand.
Ekenberg mulnade till och vände sig med en ilsken min mot kollegan.
- För helvete, lite respekt, även om Inga-Lisa var en fyllkaja så var hon en människa!
Leif Ekenberg såg sig omkring på brottsplatsen. Han rörde inget för det var teknikernas sak att göra. Han ville bara få en bild av platsen. Supa in dess atmosfär och försöka förstå vad som vad kunde ha hänt.
Inga-Lisas skalle var krossad och blodet blandat med hjärnsubstans hade runnit ut i en pöl som omgav hennes huvud likt en aura som gav henne en slags makaber värdighet. Det kunde dock inte sägas om bakgården där hon hade påträffats för ungefär en timma sedan. Efter larmet kommit in då en annan av stadens olycksfåglar hade gått in på gården för att förrätta sina behov hade hittat henne och småsprungit till polisstationen som låg bara några kvarter bort och med andan i halsen meddelat att det låg, som han sa, en döing på sagda gård varefter han kräkts upp frukosten i närmaste papperskorg.
Som sagt, bakgården eller rättare rivningstomten var fylld med allsköns skräp och hade sista året varit en samlingsplats för stadens utslagna och missbrukare. Här hade de allt som oftast gjort upp en eld och kunnat laga lite mat och haft en viss gemenskap. Förvånansvärt, tyckte vissa, medan Ekenberg i sin tur kunde förstå det brödraskap som fanns emellanåt mellan utsatta människor.
Det var en deprimerande plats, men som snart skulle röjas upp. Här skulle sedan Bostadsbolaget bygga ett hus med förstklassiga bostadsrätter som bara månadskostnaden skulle vida överstiga de pengar Inga-Lisa och hennes olyckskamrater hade att röra sig med på ett helt år.
- En bild av vår nya sköna värld, mumlade Ekenberg för sig själv. I sanningen en slående bild. Poliserna runt liket tittade förvånat på Ekenberg. Ingen sa något då de alla visste att han ofta föll in i sina reminiscenser och det var ingen mening att ens fråga då den frågande ändå inte skulle få något svar.
- Jag går till socialen och hör mig för lite, sa Ekenberg till kollegorna. Vänta här, släpp inte in någon på tomten och spärra av . Teknikerna kommer snart. Hittar ni något så ring mig på nallen, sa han slutligen innan han gick ut från gården och tog av till vänster upp mot socialkontoret.
Solen sken varmt trots att det var en höstdag. Löven hade börjat falla och luften var hög och frisk. Bilden av Inga-Lisa Wallstrand var för ögonen på honom där han gick. Lång, numera lite kutryggig och hans hår hade börjat bli tunnare. Sofia brukade lugga honom skämtsamt och säga att snart får du skaffa en peruk om hon skulle känna igen honom. Han log vid tanken på henne och den kärlek de delade. De hade träffats för ganska länge sedan då Ekenberg hade varit helt under isen och nybliven änkling. Han hade förlorat både sin lilla dotter Anna, ett namn som deras gemensamma dotter fått ärva, och sin dåvarande hustru Kristina. En välkänd pundare i den förra staden hade kört över dem och de båda hade förolyckats.
Efter detta hade Ekenberg förändrats och blivit allt mer svår att ha med att göra. Hans tid inom polisen hade hängt på en skör tråd som inte blev starkare då han hade i princip slagit ihjäl gärningsmannen i cellen i ett raseriutbrott. Saken hade tystats ner och ingen hade varken sett eller hört något och Ekenberg kunde presentera ett vattentätt alibi som hans dåvarande svåger hade bestått honom med.
I den vevan hade Leif Ekenberg i samband med en besvärlig mordutredning träffat sin nuvarande Sofia som hade varit ett vittne. De hade hittat varandra och senare gift sig. Sofia hade sett vad ingen annan sett, en människa i djup sorg och kris. Hon som den empatiska och goda människa hon var såg hon en man som var värd att älska och som hade så mycket mer att ge än raseri och svårmod att erbjuda.
Socialkontorets chef Johan Lidman var inne och satt för en gång skull inte i möte. Han och Ekenberg hade slagit sig ner nu på hans kontor som liknade alla andra kontor med de sedvanliga pärmarna och en tråkig tavla på en vägg.
- Det finns inte mycket att säga om Inga-Lisa Wallstrand, menade Lidman. Hon var en av våra klienter och svårt alkoholiserad, men brukade även tabletter och knark ibland. Hon var 43 år gammal, men såg ut som varande mycket äldre. Han hade också diverse sjukdomar som magsår, diabetes, hepatit och lite annat. Varför någon ville ta livet av henne är mig en gåta då hon i grunden var en snäll och oförarglig människa. Hon uppträdde egentligen aldrig aggressivt, men kunde vara högljudd ibland. Men när hon var här var hon tacksam för det hon fick.
- Var bodde hon, frågade Ekenberg medan han noterade i sitt block.
Johan Lidman slog i sina papper och läste i akten. Han såg förvånad ut och mumlade att ”det kan inte stämma”.
- Vänta, sa han och gick ut ur rummet medan Ekenberg fortsatte dricka sin kopp kaffe som smakade som automatkaffe brukar, speciellt på socialkontor, log han. Det vill säga ganska bäskt och allt annat än gott.
Det tog några minuter så kom Lidman in igen.
- Faktum är att hon hade en bostad längst uppe på Storgatan. Jag visste faktiskt inte det. Det är ju inte stans sämsta område direkt. Ekenberg tittade med förvåning på Lidman då han visste att lägenheterna där var dyra bostadsrätter men med låg månadskostnad.
- Hur fan, sa Ekenberg, har hon kunnat ha råd med det? Och hur har ni kunnat missa det? Hon borde ju inte fått något socialbidrag om hon bodde där uppe?
Lidman skakade på huvudet och sedan nickade.
- Hon har aldrig begärt pengar för hyra, bara för uppehälle. Därför har vi missat det. Du vet hur det är numera. Det är många som söker stöd och pressen på våra handläggare gör att missar görs. Det är väl vad som skett här misstänker jag.
Ekenberg funderade på det socialchefen berättat när han gick från Socialkontoret. Han funderade på om han skulle gå till polishuset eller om han skulle åka hem och äta lunch med Sofia som han visste hade ledig dag. Klockan var i vart fall kring lunch så varför inte åka hem de få kilometrarna och äta tillsammans med henne.
Familjen Ekenberg bodde i en mindre villa i utkanten av staden. Ekenberg stannade parkerade på uppfarten och gick fram till sidodörren. Han öppnade den på sitt vanliga lite hårdhänta sätt och ropade in.
- Hej! Är du hemma Sofia? Har du ätit? Finns något att äta? Tre frågor inom loppet av några sekunder. Hans hustru sedan så många år titta fram i den öppna köksdörren och log när hon fick se Leif.
- Jo, det finns lite lasagne kvar sen igår, svarade hon. Jag ska in till sta´n så jag kanske kan åka tillbaka med dig?
- Visst, var är maten? Han gick fram till kylskåpet och tog fram tallriken med en bit lasagne lagom åt en.
- Har du ätit, frågade han.
Hon log och svarade att hon skulle äta med en väninna på sta´n så hon ville inget ha. Han ställde in lasagnen i micron och väntade på att den skulle bli lagom varm. Efter några minuter tog han ut den och satte sig vid köksbordet, reste sig och gick bort till kylskåpet och tog fram en lättöl. Han hörde att Sofia stökade inne i huset medan han åt maten. Han drack upp sin öl, reste sig på nytt och gick bort till diskbänken, sköljde av porslinet och ställde in det i diskmaskinen.
- Kan du komma Leif, ropade Sofia inifrån huset. Jag behöver lite hjälp.
- Visst, mumlade Ekenberg. Var är du?
- Sovrummet, kom svaret.
Han gick in till sovrummet och fann sin Sofia naken på sängen. Han klädde snabbt av sig och kröp in i hennes famn. Kysste henne varmt och de två smekte varandra som de gjort så många gånger förut. Han gled in i hennes välkomnade sköte och det två älskade denna höstlunch utan att tänka på varken arbete eller dödade olycksfåglar.
Efteråt låg de och höll om varandra och kände sig lyckliga att de hade varandra och att deras liv trots allt hade blivit bra, trots allt som hänt dem innan. De hade hittat harmoni och vardaglig lycka när de minst anat att det skulle ske. Två trasiga människor som helat varandra med sin kärlek.
Ekenberg skjutsade Sofia till centrum innan han åkte till polishuset. Han parkerade sin bil utanför på gatan då han räknade med att besöket bakom skrivbordet skulle bli kort. När hans telefon började ringa i ficka och han tog upp den såg han på numret att det var från en av teknikerna.
- Leif, kom hit så snart du kan, sa teknikern. Vi har hittat något du bör se.
- Kommer, svarade han kort. La på och vände åter till bilen. Han körde tillbaka till brottsplatsen. Han möttes av teknikern Eva Karlsson som hade ett plastkuvert i handen. Hon räckte över det till Ekenberg som såg att det var ett brev. Texten var prydlig, den var tydligt skriven, nästan barnslig i sin piktur och tydligt adresserad.
Han började läsa med intresse. ”Pappa, du har inte betalat hyran. Jag vill ha pengarna idag annars tar fan dig!”
Leif Ekenberg såg på brevet och vände på det och såg att det var adresserat till Edwin Carlroth, en av stadens mest kända män och den som hade påståtts varit far till Inga-Lisa Wallstrand. Ekenberg suckade och ställde sig frågan om mordet var frågan om resultatet av utpressning. Carlroth hade aldrig erkänt fadersskapet, men det hade varit ett envist rykte som florerat under många år. Men han visste att Carlroth numera var knappast i form att göra en fluga förnär eller än mindre mörda någon. Han låg nämligen på långvården sedan flera veckor. Ekenberg hade läst om det hela i lokaltidningen att en av stadens stora och framträdande män låg på sitt yttersta.
- Ja, sa han, och kliade sig i huvudet. Inte fan kan Carlroth ha tagit Wallstrand av daga. Men det finns ju en son, sa han högt. Skulle det vara så att Wallstrand har något som bevisar faderskapet så kan hon faktiskt vara arvsberättigad.
- Tack Eva, sa han, var hittade du brevet?
- Det låg under liket, svarade teknikern som var ganska ung för att vara tekniker, men synnerligen duktig på sitt jobb. Hon petade undan den rödhåriga luggen baksidan av handloven och såg på Ekenberg. Jag tror att det har tappats helt enkelt och blev därför kvar.
- Verkar inte osannolikt, svarade han. När kan du få fram fingeravtryck från brevet? I morgon?
- Inga problem, jag ska jämföra med offrets också så får vi se vad det ger.
- Tack, sa Ekenberg. Han vände sig om efter att än en gång tittat på den deprimerande rivningstomten som blivit Inga-Lisa Wallstrands sista anhalt i jordelivet och gick därefter åter till bilen. Han bestämde sig för att åka upp till offrets bostad på Storgatan och leta efter något som kunde binda Edwin Carlroth vid faderskapet.
Adressen var Storgatan 4. Huset som var byggt under 1930-talet och hade sedan byggts om och förvandlats till bostadsrätter under det glada 1980-talet. Här hade Inga-Lisa Wallstrand bott under nästan tjugo år utan att någon egentligen haft kännedom om det. Ekenberg funderade över hur det kunnat hållits tyst om detta, men insåg snart att Inga-Lisa hade varit en dubbelnatur. Hon hade uppenbarligen uppträtt i två skepnader. Den alkoholiserade kvinnan och den kvinna som accepterades i huset. Han tänkte på att hennes klädsel aldrig hade varit slarvig eller påmint om uteliggarnas, utan hon hade sett ganska alldaglig ut.
Ekenberg som var en metodisk man och en erfaren polis började söka igenom lägenheten från ytterdörren och framåt. Han letade efter någon form att dokumentation som kunde bevisa att Edwin Carlroth varit upphovet till Inga-Lisa. Han gick genom lådor, letade i garderober, tittade igenom tidningshögar, plockade ut böckerna i bokhyllan och letade under flera timmar på alla upptänkliga ställen, men utan resultat.
Klockan började närma sig fem och snart var han inne på övertid. Ekenberg var inte särskilt road av övertid, men ville vara helt säker på att det inte fanns något i lägenheten som inte kunde knyta eller för den delen knöt Carlroth till Inga-Lisa. Något som kunde vara så viktigt att det kunde vara tillräckligt viktigt för att taga henne av daga.
Han blev törstig. Han stod nu i köket som var hans sista anhalt. Han öppnade kylskåpet för att se om det fanns något han kunde dricka, en läsk eller liknande. Inget. Bara några öl, en ostbit, smör, lite mjölk, en kvarter brännvin och av någon anledning en burk med krossad ananas som var öppnad. Han såg att burkens lock var bara delvis öppnat och att den var ovanligt gammal för att stå där. Han tittade på utgångsdatumet och såg att den hade haft sitt bäst-före datum redan för ett år sedan.
- Fy fan, sa han. Han tänkte på att Inga-Lisas lägenhet var annars väldigt prydlig och såg inte alls ut som en alkoholists kvart. Tvärtom, prydligheten var slående. Det var rent och det var välstädat. Allt på sin plats. Burken passade inte in helt enkelt. Ekenberg tog ut den och gick till vasken. Med hjälp av en kniv öppnade han burken helt och hällde ut innehållet.
Han tittade med stora ögon på det plaströr som fanns i burken och som innehöll vad som såg ut som ett papper, ett dokument av något slag. Han visste att nu fick han inte göra mer utan var tvungen att dokumentera och ringa efter tekniker. Han sköljde av sina händer på toaletten varefter han ringde till Eva Carlsson och bad henne komma till lägenheten snarast.
Under den kommande halvtimmen ringde han hem till Sofia och förklarade att han inte skulle hinna hem till sonens fotbollsträning utan var tvungen att jobba. Hon förstod och var för övrigt van vid att hennes make ofta var borta när saker hände snabbt. Leif Ekenberg kände på sig att han närmade sig en lösning på mordet på Inga-Lisa Wallstrand. Instinktivt kände han det i magtrakten. En känsla som han litade på och som lett honom rätt så många gånger förr.
Det ringde på dörren och in kom Eva Carlsson med sin stora svarta labbväska.
- Vad vill du, frågade hon. Du lät så förtegen i telefonen.
- Förlåt, sa han till svar och pekade på det som låg på diskbänken. Jag vill att du öppnar det där plaströret då jag tror vi har lösningen på vårt mord där.
Hon nickade och tog på sig ett par plasthandskar och försiktigt pillade upp röret. Hon tog fram en pincett och försiktigt drog ut ett vitt papper med text på. Hon tog fram en plastficka vecklade ut pappret och la det ytterst försiktigt i fickan. Fickan förseglade hon sedan med labbet tejp och signerade med sin namnteckning. Därefter lämnade hon över det till Ekenberg som började läsa med stort intresse.
- Tack, sa han. Då vet vi vem som är den skyldig. Eller i varje fall har ett starkt motiv. Eva Carlsson tittade vantroget på Ekenberg som räckte över det inplastade bevismaterialet till henne. Hon läste med intresse och började skratta för sig själv.
- Det här visste han nog inte om, eller hur?
- Nej, men i morgon tar vi in honom.
De två lämnade den välstädade lägenheten och låste. Eva Carlsson åkte hem till sitt och Leif Ekenberg ringde till åklagaren Erina Sagerlöf och begärde beslut om häktning och husrannsakning att genomföras under morgondagen.
Hon lyssnade intresserat och lovade att nödvändiga dokument skulle finnas på hans bord dagen efter.
Mattias Carlroth satt i ett viktigt affärsmöte när kriminalassistent Leif Ekenberg och två uniformerade poliser kom in på hans kontor dagen efter Inga-Lisa Wallstrands död. Han protesterade över att bli avbruten, men fick finna sig i att han fördes till polishuset. Sattes i en cell och på vägen fick veta att han var häktad för mord på sannolika grunder. Innan Carlroth lämnat sitt kontor hade han beordrat sin sekreterare att ringa familjens advokat vilken mötte upp på polishuset protesterande mot häktning av hans klient.
- Det blir förhör så snart det är möjligt och jag vill upplysa dig om att vi genomför husrannsakan i både hemmet och på din klients kontor. Vi har skäl att misstänka din klient för mord och därför är han häktad i sin frånvaro sedan igår kväll.
Med detta gick Ekenberg tillbaka till sitt tjänstrum och ringde Eva Carlsson för att höra hur den tekniska undersökningen hade gått. Hon svarade efter några signaler.
- Jo, sa hon. På brevet finns Inga-Lisas fingeravtryck och på pappret vi hittade på brottsplatsen finns Inga-Lisas och en persons till. Vi har inget att jämföra med när det gäller den andra uppsättningen, men de är så pass bra att hittar du rätt person så är den bunden till utpressningsbrevet.
- Bra jag skall fixa det, svarade han kort. Tack för hjälpen.
Han gick ner till häktningslokalen och hämtade upp Mattias Carlroth.
- Vi behöver dina fingeravtryck, sa han. Advokat Linnéus såg mest förtvivlad ut och protesterade svagt då han visste att han inte hade mycket att sätta mot. Den misstänkte och häktade Carlroth såg än mer förtvivlad ut, men verkade nu vara resignerad.
- Eftersom du är häktad för mordet på Inga-Lisa Wallstrand så har du restriktioner som du vet. Du får inte kommunicera med omvärlden på annat sätt än genom din advokat. Du får inte ringa, inte läsa tidningar, se på Tv eller lyssna på radio.
När fingeravtryckstagmingen var klar tog Ekenberg dem själv och åkte till labbet på sjukhuset. På väg till Eva Carlsson mötte han Sofia. De talades vid några minuter, en hastig kyss som lovade mer och skiljdes i kulverten.
När Ekenberg kom in på labbet möttes han av Eva som tog emot kuvertet med fingeravtrycken. Gick bort till en arbetsbäck och tog fram kartorna och började jämföra de som Ekenberg hade med sig och de som fanns på pappret som funnits under liket.
Ekenberg väntade nervöst på besked. Efter ca tjugo minuter vände sig Eva om och nickade till Ekenberg och nickade bekräftande.
- Det är samma person. Inget snack om saken. Bra jobbat Ekenberg! Hon log vänligt och uppskattande när hon såg på den storvuxne mannen.
Leif Ekenberg åkte tillbaka till häktet. Ringde häktespersonalen, advokat Linnéus och åklagare Sagerlöf och meddelade att förhör skulle hållas och bevisning fanns som räckte . I samma stund kom en polisaspirant in med ett järnrör som han höll upp som en 1:a maj-fana framför sig.
- Vi hittade det här i Carlroths bil. Det låg i bakluckan.
- Åk upp till labbet direkt med det så de får kolla blodgruppen om den stämmer med Inga-Lisas, sa Ekenberg. Be henne sedan ringa fortast möjligt till mig.
Polisaspiranten nickade och gick iväg med sin inplastade fana.
Det var en spänd stämning i förhörsrummet. På ena sidan bordet satt Leif Ekenberg och åklagare Sagerlöf. På andra sidan advokat Linnéus och Mattias Carlsroth.
Ekenberg som skulle leda förhöret började.
- Mattias, var befann du dig igår?
- På jobbet, vi hade möte om en stor affär med Estland, svarade han.
- Är du säker på det? Jag påstår att du inte var det utan du var på ödetomten i gamla stan och där slog ihjäl Inga-Lisa Wallstrand.
Mattias Carlsroth såg helt perplex ut. Hans ansikte var helt nollställt och han tittade med förtvivlan på först Ekenberg, sedan Sagerlöf och därefter på sin advokat Linnéus. Han såg ut som om han hade hamnat i en mardröm, vilket det givetvis var. Carlroth lika andra brottslingar som blivit detta av tillfälligheter visste i och med detta att han var förlorad.
Det blev tyst i förhörsrummet. Det enda som hördes var surret från lysröret i taket och andningen från de fyra som satt kring bordet. Ekenberg lät tystnaden vara då han visste att det gav honom ett övertag rent förhörstekniskt. Han lad upp på bordet sin mapp. Öppnade den omsorgsfullt. La fram för den häktade brevet från Edwin Carlroth där han erkände sin dotter Inga-Lisa Wallstrand, lappen ställd till samme Edwin Carlroth som påminde om att hyran inte var betald samt ett foto på stålröret med blod som hade hittats i Mattias Carlsroths bil.
- Vad säger du?, frågade Ekenberg. Känner du igen lappen? Erkänner du att det är ditt stålrör som du slog ihjäl Inga-Lisa med?
Mattias Carlroth började gråta. Först hulkande, sedan hejdlöst. Ekenberg väntade tills den häktade mördare hade lugnat sig.
- Berätta!, uppmanade han honom. Vad hände?
Mattias Carlroth tittade på sin advokat Linnéus som efter tittat på bevismaterialet och efter att Ekenberg påpekat att Mattias fingeravtryck påträffats på både stålröret vilkets blod och hår kom från Inga-Lisa samt att det brev som var undertecknat av fadern Edwin bar Inga-Lisas fingeravtryck och hade påträffats i hennes bostad.
- Jag hittade lappen hos pappa när han hade hamnat på långvården. Jag hade aldrig hört talas om Inga-Lisa Wallstrand. Jag trodde det var bara något tarvligt utpressningsförsök. Jag sökte upp henne och så åt henne att lägga av. Han svalde och bad om lite vatten. Han drack girigt och satt tyst i några sekunder.
Sedan fortsatte han sin berättelse.
- Hon skrattade åt mig och sa att vi som var syskon skall väl kunna dela på arvet när den tiden kommer. Hon min syster, den fyllkärringen, utbrast han! I helvete heller. Jag trodde henne inte utan sa åt henne att det kunde hon glömma. Jag har bevis sa hon, bevis du aldrig hittar hur mycket du än letar.
Han blev tyst på nytt. Såg ner i bordet en stund innan han fortsatte. Linnéus la sin hand på hans axel.
- Jag trodde henne inte, men när jag kom ut på gatan insåg jag att hon talade sanning. Han var askgrå i ansiktet och den annars så prydlige medelålders affärsmannen såg helt plötsligt mycket äldre ut. Jag insåg att om jag skulle få behålla allt pappa byggt upp så var jag tvungen att döda henne. Och förresten vem skulle sakna henne. Jag såg mig omkring och fick se ett järnrör som låg precis innan för staketet till ödetomten. Jag gick in och såg hur hon stod där och stirrade på mig.
- Kommer du tillbaka, sa hon. Jag tog och slog till henne med röret rakt över ansiktet. Jag fortsatte att slå tills hon var stilla. Sedan sprang jag iväg. När jag kom till bilen kom jag på att jag hade fortfarande röret i handen så jag slängde det i bakluckan och åkte hem.
- Lappen då, frågade Ekenberg. När kom du på att du tappat den.
- Den hade jag glömt, sa mannen som mördat sin egen syster. Den hade helt och hållet glömt bort.
Det blev tyst i rummet och den som bröt tystnaden var åklagare Sagerlöf.
- Mattias Carlroth du är häktad för mord. Du skall kvarstå i häktet i väntan på häktningsförhandling och därefter rättegång.
De reste sig upp och kvar satt Carlroth och hans advokat. Båda såg ut som förlorade. Det var naturligtvis så också. Advokat Linnéus hade ett omöjligt fall på sin lott. Chansen att ens få det till dråp var minimal och mördaren hade förlorat allt och hade ett långt straff att se fram mot.
När Ekenberg kom ut från polishuset hade han svårt att känna någon glädje. Han kände bara sorg över vad girighet kan ställa till med. Hur girighet kan förvandla vanliga människor till mördare på några få timmar. Han suckade tungt. Lämnade sin bil på parkeringen och gick de få kilometer som det var till hans hem. Hem till Sofia, Anna och Ivar. Hem, från den onda värld han såg varje dag.
© Ingemar E. L. Göransson
Foto: Eva-Lotta Göransson
