TRE TRALLANDE JÄNTOR
(Novell # 5 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)
Hade Kurt Johan Hilding Andersson kunnat berätta hade säkert de skyldiga blivit funna. Men nu kunde han inte det då det är sällan en människa som är död pratar och berättar. Än mindre en människa som blivit stympad på det mest groteska sätt. De brukar ha svårigheter att berätta vad som hänt dem. Nu tyckte inte de skyldiga att Kurt Johan Hilding Andersson var en människa utan något helt annat för annars hade de inte gjort det de gjorde. Deras handlingar kunde vid första anblicken synas vara extremt brutala och oförklarliga. Liket efter Kurt Johan Hilding Johansson kom att hittas med hans könsorgan nertryckt i halsen vilket hade varit tillräckligt för att de två konstaplarna i den polispatrull som kallats till fyndplatsen skulle, tyvärr ur utredningssynpunkt kontaminera brottsplatsen med våldsamma uppkastningar. Förlåtligt, men kom att spela en stor roll när utredningen skulle ge svaret på vem som gjort slut på livet för offret.
Lars-Jonathan Västby var privatdetektiv. Han var på väg i sin Volvo av äldre modell. Han var på väg till Staden. Hans gamla Volvo, som inte såg mycket ut för världen, men som fungerade dock alldeles utmärkt. Visst hade han haft bättre tider. Då hade han åkt i nya hyrbilar som de välbeställda klienterna fått betala. Numera befann han sig på den nedre skalan av privatdetektivernas renomméstege. Inte för att han var undermålig eller dålig i sitt yrke. Tvärtom var han en ytterligt duktig utredare som han hellre kallade sig. Detta då han tyckte att yrkestiteln var alltför amerikaniserad och förde tankarna till Philip Marlowe och andra välkända litterära dito. Nej, hans tillvaro var numera att leta reda på bortsprungna äkta makar som ofta hittades gökandes på något slitet hotell ute i ingenstans. Eller försvunna ungdomar som av olika anledningar ville hålla sig borta.
Hans förhållande till lagens två sidor var ganska bra. Det var också till nytta i arbetet. Information från poliskällor var inget svårt att få eller från halvkriminella då de trodde sig kunna tjäna på att förse L-J som han kallades av sina få vänner. Om man skulle beskriva L-J så var han i medelåldern, såg relativt sliten ut, oftast halvskäggig, ett ljust svagt grått hår som levde sitt eget liv. Klädseln var inte vad kan skulle kalla proper utan bestod av slitna jeans, T-tröjor, flanellskjortor och skinnjacka av äldre datum som under sommartid ersattes med en sliten skinnkavaj. Skillnaden mellan vinter och sommar var för L-J att på sommaren hade han sällan flanellskjortor på grund av att det blev för varmt. På fötterna hade han antingen joggingskor eller boots.
L-J hade även en annan egenhet. Han var jazzfanatiker. Han spelade altsax och piano och han var duktig vilket hade manifesterats i att han var medlem av ett semiprofessionellt band med säte i London där han även hade sin särbo, Erica Wallis. En vacker, småväxt kvinna med latinskt påbrå. De två hade levt ett särboförhållande under de senaste fem-sex åren. Men ingen av dem ville ge upp sitt arbete. Varken Erica som hade sitt värv inom den engelska mentalvården och L-J såg inga möjligheter att hitta ett arbete som han kunde trivas med i London. Därav detta särboförhållande.
Varför var nu L-J på väg till Staden? Orsaken var enkel. Han hade en klient som hade gett honom uppdraget att hitta hans numera vuxna dotter som hade försvunnit för ca två månader sedan. Dottern hette Hanna Ludvigsson och var lärare till yrket. När hon försvunnit uppgivet för familjen att hon återvänt till universitetet för att läsa ytterligare poäng i pedagogik och psykologi. Nu hade hon inte dykt upp på sina kurser på universitet i Staden utan bara försvunnit. Kontakten med familjen hade tystnat och föräldrar och syskon hade blivit alltmer oroliga. De hade kontaktat polisen när de insett att deras dotter var spårlöst försvunnen men polisen hade överhuvudtaget inte lyckats att uppbåda något spår. I det läget hade fadern tagit och slagit på Eniro och hittat L-J Västby och förmått honom att åta sig den tillsynes otacksamma uppgiften att hitta Hanna Ludvigsson.
Så nu satt alltså Väsby i sin ålderstigna och precis som han själv slitna bil på väg mot Staden för att följa upp ett spår han hade lyckats få tag i. Enligt en kamrat till en kamrat hade samtidigt som att Hanna försvunnit skall två andra tjejer också rönt samma öde. De tre hade umgåtts sporadiskt med varandra under en tid. Inte dagligen, men med viss regelbundenhet. De hade haft vissa gemensamma intressen enligt L-J:s källa och också något annat som han inte kände till, men som skulle ha stor betydelse för att kitta ihop de tre flickornas vänskap. De var förutom Hanna, en Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson. Flickorna skulle också enligt foton som L-J hade i sin portfölj vara snarlika. Ljus, långbenta och välväxta. Snygga, inbjudande flickor som var mellan 22-25 år. Alla tre var blonda och av medellängd. Alla tre hade var singlar, men hade haft var sitt längre förhållande, men som hade tagit slut. Alla tre var välutbildade och hade vid samma tidpunkt bestämt sig för att börja plugga på nytt.
De hade försvunnit i slutet av augusti och spåren slutade vid stadsgränsen. Ingen av dem hade hyrt en lägenhet, de fanns inte registrerade på högskolan i Staden, då de aldrig hade dykt upp. De hade helt enkelt, samtliga och samtidigt och vad L-J misstänkte eventuellt frivilligt försvunnit från kartan. Då kan det inte ha skett på grund av något annat än planerad frivillighet. De hade helt enkelt skäl av något slag. Vad hade L-J inte den dimmigaste aning om. Han hade det som en av de saker han hade för avsikt att försöka hitta en förklaring på. Han närmade sig Staden. Den var inte särskilt stor, men ett par tydliga ”utropstecken” som sträckte sig mot skyn. Den gamla kyrkan och ett par skorstenar som minnesmärken över den tid då Staden hade varit en betydande bruksort. Men även några modern höghus som i L-J:s ögon verkade felplacerade i Staden.
Han hade besökt den förut. Flera gånger faktiskt då hans vän kriminalinspektören Leif Ekenberg arbetade och levde i Staden sedan ett antal år. De två var goda vänner och kände och respekterade varandra och varandras yrkesroller. Samtidigt hade de nytta av varandra då de kunde utbyta information som båda hade nytta av. De hade lärt känna varandra i samband med det som blev avslöjandet av en tidigare okänd seriemördare. Det hade varit en historia som hade fått L-J att ifrågasätta hela sin livssyn och följderna av avslöjandet hade också fått Ekenbergs liv att bli totalt förändrat.
”Ekenberg, kriminalinspektör”, hörde L-J när han ringde upp sin vän på hans tjänstetelefon. Hans mörka och alltmer trötta röst svarade redan efter några signaler.
”Hej, det är L-J!”
”Hur är det med snoken”, skrattade Ekenberg.
”Jo, det är bra. Jag är på väg till dig. Har du tid att träffa mig i eftermiddag?”
Ekenberg sträckte på sig där han satt vid skrivbordet och fyllde i vad han tyckte meningslös statistik som Rikspolisstyrelsen krävde av honom. Han såg ett välkommet avbrott i den trista hanteringen.
”Det går väl, när kommer du”, frågade han.
”Jag är väl framme om en kvart skulle jag tro. Ska jag komma upp till polishuset?”
Ekenberg drog lite på det innan han svarade. Han visste mycket väl att kollegerna inte omfattade samma syn på L-J och hans yrke som han själv gjorde. Ekenberg visste mycket väl att L-J och hans likar avlastade polisen genom att ta hand om ”fall” som i polisens ögon inte var ”fall” utan ramlade mellan stolar till anhörigas förtret.
”Du”, svarade han. ”Vi ses hemma hos mig istället, där får vi vara ifred. Vi kan prata ostört. Vad gäller det?”
Förbindelsen bröts i det närmaste men återkom efter några sekunder och han uppfattade att det rörde sig om ett försvinnande av en Hanna Ludvigsson.
”Säger inget på rak arm. Ska kolla i systemet om det finns något på henne.”
Nu bröts kontakten helt och Ekenberg lade ifrån sig telefonen medan han kopplade upp sig mot polisens spaningsregister ASP. Det enda han kunde finna var en anmälan från föräldrarna att deras dotter hade försvunnit och en notering ”Inget spaningsresultat”. Inte mycket att komma med, men det var allt han kunde finna.
Leif Ekenberg reste på sig och sköt in sin kontorsstol. Såg sig omkring i det öde kontorslandskapet och kunde konstatera att det inte fanns en människa mer än han på avdelningen för ögonblicket.
De två männen satt vid Ekenbergs köksbord. Deras kaffe var urdrucket och nu satt de och talade som bara två goda vänner och män kan göra i sällsynta fall. De var båda väl medvetna om att män oftast är mer ensamma än kvinnor. Att de mer sällan har nära vänner bland andra män och båda var därför tacksamma för den vänskap som fanns mellan dem och som stärkts genom åren. Även om de inte träffades dagligen eller ens speciellt ofta så hade de kontakt per telefon eller sms. De var båda bekymrade över samhällsutvecklingen som den blivit de senaste årtiondena. Detta var mest uttalat av Ekenberg som vantrivdes alltmer med den utveckling han såg ske i samhället.
”L-J, det blir alltmer tydligt att svaghet, om än tillfällig, föraktas i allt större kretsar”, Ekenberg skakade på huvudet och såg stint på sin vän. ”Självmorden ökar och våldet blir allt råare”. Det gick inte att ta miste på den sorg som fanns i den medelålders polisens röst.
”Jag skulle inte orka om jag inte hade Sofia och ungarna. De ger mig andrum och värme. Jag vet inte hur länge till jag blir kvar i kåren, om jag ska vara ärligt”, sa han med ett stänk av sorg i rösten.
Västby såg medlidsamt på sin vän. Själv hade han inte mycket val. Delvis av ekonomiska skäl men också för att inte kunde inget annat. Han hade varit sin egen i så många år och vem skulle anställa en avdankad privatdetektiv? Ingen som han såg det. Alltså, han hade inget val. Det var bara att fortsätta arbetet med att snoka upp otrogna makar, bortsprungna ungdomar eller utreda om den eller den skulle klara att betala sina räkningar.
Egentligen skulle han vilja flytta till London och slå ihop sina påsar med Erica. Men han visste att det inte var möjligt. Hon var nöjd med att ha både sin frihet och sitt jobb kvar. Han skulle bli en för stor omställning i hennes liv som sannolikt skulle förstöra deras nu kärleksfulla förhållande. Båda var för egna och för ”gamla” att ge upp sina nuvarande liv. Men om han hittade ett vettigt jobb i London skulle han nog flytta även om det inte innebar att flytta ihop med den vackra kvinnan som han hyste så stark kärlek för.
Han kunde i stunden se henne framför sig. Den svagt mörkare mjuka kroppen som var smidig som hos ett kattdjur, hennes blixtrande bruna ögon och hennes mjuka läppar som han åtrådde så starkt. L-J vaknade till av att Ekenberg ställde frågan som de hittills inte berört fast de suttit i det trivsamma köket i gott och väl två timmar denna eftermiddag.
”Hittade du något på min försvunna tös?”, frågade L-J.
”Nej, det enda var föräldrarnas anmälan och en notering om inget spaningsresultat. Kan väl inte säga att kollegerna har precis överansträngt sig”, svarade Ekenberg torrt. ”Det är ett klent resultat av två månaders spaningsarbete, vill jag påstå. Sanningen är väl att det har i hamnat i högen ”Vi tar det senare””. Han såg ganska bister ut när han sa detta. Men tyvärr var det sanningen. Även om det var fler poliser nu än någonsin så gjorde de fel saker. De ägnade sig åt mycken möda åt administrativt arbete istället för att göra det poliser ska göra enligt en allmän uppfattning. Motverka att brott sker och lösa de som sker.
”Nu är det inte bara Hanna som är försvunnen”, berättade L-J. ”Ytterligare två flickor i samma ålder, med likartat utseende och bakgrund är spårlöst försvunna. Samtidigt skulle de börja på högskolan här i sta´n men ingen kom och det finns inte ett spår efter dem.”
L-J öppnade sin slitna portfölj och tog fram tre mappar. På den stod det skrivet med hans slarviga handstil; Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson. Tre mappar, tre försvunna flickor och tre foton som nästan kunde varit foton på tre syskon. Han lade fotona på köksbordet och visade Ekenberg. Denne tittade noga och såg fundersam ut.
”Nog fan är de lika alltid!” utbrast han förvånat. ”Är de också försvunna, menar du?” Han gick efter sin laptop och logga in. Han gick till ASP:en och logga in på nytt. Slog på Rosemarie Waltenius personnummer och hittade en anmälan från hennes nyblivna sambo som anmält henne försvunnen ungefär vid samma tidpunkt, dvs. två månader sedan, och även här ”Inget spaningsresultat”. Samma resultat för Gunilla Karlsson men då var det på nytt föräldrarna som anmält.
De två männen tittade på varandra och insåg att det inte kunde vara en tillfällighet utan ett samband fanns mellan de tre försvinnandena och de tre flickorna måste finnas. Men vilket, det var frågan. Vad hade de gemensamt? Utseende, ålder, försvinner samtidigt, uppger att de ska börja på högskolan i Staden.
”Det luktar planering, vill jag påstå”, sa L-J tankfullt. ”Om vi utgår från att det är planering bakom, vad planerade de? Och varför? Skulle de råna en bank och sedan försvinna med pengarna? Låter det troligt, tre tjejer i tjugoårsåldern som rånar en bank?
”Det tror jag inte en sekund på”, svarade Ekenberg. ”Förresten det finns inga sådana rapporter om rån av den kalibern. De är säkert inte heller vana att hantera vapen och det skulle ha blivit uppmärksammat om tre, låt vara maskerade tjejer, rånade en bank! Nej, du har rätt L-J! Det är något annat de planerade tillsammans.”
De två männen satt tysta och tittade på varandra. Ekenberg gick till kylskåpet och hämtade en öl åt sig och en flaska mineralvatten till L-J. Denne hade under ett antal år valt att vara helt nykter och drack bara vatten och undantagsvis läsk efter att under många år och i ökad omfattning druckit alltmer alkohol med resultatet att han till sist tappat kontrollen och insett att alkoholen inte var för honom. När den insikten kommit hade han också blivit helnykter vilket varit en stor förändring i hans livsvanor.
De drack under tystnad och båda funderade på ett motiv för de tre kvinnornas försvinnande. Tystnaden varade i säkerligen minst en tio minuter och avbröts först när först Arvid och sedan Anna, Ekenbergs båda barn, kom inrusade från skolan. Nu bröts tystnaden och även både L-J:s och Ekenebergs tankebanor då båda barnen invaderade köket efter något att äta.
”Vad ska vi äta?, frågade de unisont efter en missnöjd plundring av kylskåpet. ”Kan vi inte ha pizza idag?” vädjade likaså närmast i talkör.
Ekenberg tittade på L-J som bara ryckte på axlarna. Han var van att äta den typen av mat och var sällan hungrig numera och därav hade han också magrat betydligt på senare år. Hans matvanor fick en uppryckning varje gång han åkte till London och Erica som älskade att laga mat som hon tillredde med samma varma passion som hon älskade L-J. Hans Londonbesök, som brukade vara några veckor med jämna mellanrum brukade beså av lika delar mat och kärlek. De kunde stanna i sängen en hel dag bara för att äta när hungern satte in. Den andra hungern tillfredsställde de med samma energi som de lagade mat och åt.
På kvällen satt de fem vid bordet. Ekenbergs familj med barnen Arvid och Anna. Hans Sofia, Ekenberg själv och L-J. De satt och åt pizza som Sofia hade köpt med sig hem när hon åkte från sitt arbete på sjukhuset. De pratade om allt och inget och barnen som var mycket glada i L-J och såg honom som en välkommen gäst vid familjens bord.
”När åker du till Erica nästa gång?”, frågade Sofia.
”Om några veckor. När jag har klarat ut det här jobbet”, svarade han. ”Om jag nu klarar ut det här vill säga,” sa han missmodigt.
Sofia tittade på de två och såg fundersam ut.
”Tre tjejer, i samma ålder, ser likartade ut vad det gäller utseende, ljuger om att de skall plugga här och försvinner bara. Det måste ju finnas ett samband, ett skäl till varför de gör det. Inte fasen ska de råna en bank, inte ljuger de för sina föräldrar om det inte finns skäl eller kanske de närmaste ljuger för att avleda uppmärksamheten från det de ska göra”. Sofia fortsatte att spåna.
”Vad har tjejerna mer gemensamt, finns det något som ni inte känner till. Något som inte finns i några register. Något som skulle kunna förklara det hela. Har ni kollat sjukhusen exempelvis? Kollat resebyråer?”
Ekenberg tittade på sin fru och på L-J. Ingen hade tänkt så långt. De hade kollat sjukhus om de tagits in där men inte om de hade haft exempelvis någon sjukhuskontakt innan. Han reste sig och ringde till polisstationen.
”Hej, Karlsson, det är Ekenberg sa han till vakthavande. Kan du sätta någon att ringa till sjukhusen i de orter som Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson kom ifrån. Personnumren sms-ar jag dig omedelbart. Brådskande, ja varför inte”, sa han med ett leende med vetskapen om att det säkerligen var lugnt.
När han avslutat samtalet skickade han ett sms till vakthavande Evert Karlsson med de tre flickornas personnummer och slog sedan ihop telefonen.
”Stannar du ikväll eller ska du åka in till sta´n?”, frågade han sin vän. Han fick ett nekande svar och L-J svarade att han ville känna av nattlivet i Staden då han ville se om flickorna hade rört sig ute på klubbar och nattställen.
De bröt upp. Klockan var snart vid 9.00 denna numera kyliga höstkväll.
”Vi ses”, sa de båda och Sofia kramade om L-J varmt innan han gick ut till bilen för att åka in till sitt hotell i centrum.
Att sitta i baren på en nattklubb drickande Perrier skulle aldrig fallit honom in för några år sedan. Han hade med sig tre foton på flickorna som han visade upp för bartendrar, gäster, flickor han kom i slang med osv. Nappen var inga. De var helt okända ansikten. Han var på god väg att ge upp när klockan närmade sig tvåtiden.
Fotona låg på disken och den ung tjej, inte olik de tre på fotona, kom och satte sig på stolen bredvid. Hon tittade på fotona och sedan på L-J med en undrande blick.
”Är det några tjejer du känner?”, frågade L-J.
”Nej, men de är väldigt lika ett par tjejer som jag är kompis med”, var svaret.
”Hej, jag heter Lars Jonathan Västby och letar efter de här tre. De har försvunnit”, svarade han sanningsenligt.
”Renate Gutebo, Är du polis?”, svarade hon snabbt.
”Vad menar du med att de är lika några kompisar?”, frågade han. ”Nej, jag är inte snut, jag är privatspanare.”
Renate tittade på honom, mönstrade honom och bestämde sig för att lita på honom. Hon sa att som tjej fick man vara försiktig för det fanns så många idioter ute på sta´n. Och flera av hennes kompisar hade råkar illa ut.
”Du träffar en kille som verkar jättegullig men som visar sig var direkt farlig.”
”Hur då, menar du?”
”Flera av mina kompisar har råkat illa ut och några har blivit drogade och våldtagna av killar som verkat helt okay, till och med jättegulliga.”
L-J lyssnade uppmärksamt och frågade om hon visste något om de tre flickorna på fotona och om de hade råkat illa ut vad hon visste.
”Nej, men vi hade ett tag en kille här i sta´n som hade en förkärlek för tjejer med deras utseende. Han drogade dem och våldtog dem. Inte bara hade sex med dem utan han var också direkt sadistisk. Inte så det syntes, men skar dem med rakblad och så vidare.”
”Vet du vad han hette?”
”Läser du inte tidningarna? De hittade ju honom död i augusti, tror jag”
”Nej, det har jag nog missat”, svarade han sanningsenligt
”Han hette Kurt Johan Hilding Andersson. Han kallade sig Johan Andersson.”
Hon berättade att han var snygg, charmig, hade alltid pengar och en del tjejer föll för hans manér. Han var generös och det gick hem som Renate sa. Men hon hade inte gått på det när han hade frågat om hon hade ”knullat med en dildo i röven och en kuk i fittan”.
”- Han uttryckte sig så och jag såg hur han fifflade med några piller. Då drog jag direkt. Jag gillar sex, men det ska vara sex på mina villkor och det ska vara utan våld och massa konstigheter. Vanligt ligg helt enkelt med en kille jag gillar. Andersson blev direkt bara äcklig och motbjudande. Annat är det med dig”, log hon, ”jag skulle kunna ligga med dig för du är rar, vill du det?”
L-J tittade på Renate och kände ett visst obehag. De hade känt varandra i en kvart och redan erbjöd hon sig att gå i säng med honom.
”Du lever farligt, Renate”, sa han, ”förresten är jag den trogna typen”.
Hon tittade på honom och blev med ens allvarlig.
”Jag är trettiofem år och lever ensam. Ibland blir ensamheten för mycket och jag blir desperat. Vill bara känna lite mänsklig värme, vakna upp i famnen på någon, bara det är någon och jag hoppas varje gång att det blir mer än en gång. Ensamheten gör oss människor desperata och då gör vi okloka saker…”
Renate såg på L-J och hennes ögon var ledsna. Det fanns en dimma i dem och han såg att hon inte hade långt till tårarna. Ensamheten, tänkte L-J, är människans förbannelse och alla orkar inte med den. Han kunde inte fördöma Renates livsföring även om han inte kunde sympatisera med det sätt hon levde på. Riskerna var stora och ensamheten större, men framförallt hon skadade sig själv, blev sårad gång efter gång, gav utan att få något åter. Det hela var tragiskt.
Renate slog plötsligt armarna om honom. Sa inte mer, utan såg sorgset på honom och gick.
På torsdagsmorgonen ringde L-J upp Ekenberg. Han hade fått en tanke sedan gårdagskvällen. Att vakna upp på ett hotellrum nykter var numera något som L-J såg som ett privilegium och tänkte på alla bortkastade förmiddagar i bakfyllans namn. Men de var nu historia vilket han var tacksam för. Hans nykterhetslöfte han hade avgivit för några år sedan hade han och också hållit utan ett enda återfall. Det var L-J stolt över, men hade också haft stöd från sina få vänner även den tid då han suttit inne efter fallet med Björn Viktorsson (se I skuggan vilar mörkret).
”Ekenberg”, svarade han halvt frånvarande.
”Hej, jag tror att jag har kommit på något”, sa L-J utan att invänta några vidare preludier.
”Vad då?
”Har du haft ett mordfall för en tid sedan där en Kurt Johan Hilding Andersson var offer?”
Det blev tyst i andra änden av telefonledningen.
”Vänta lite.”
Det blev tyst på nytt och L-J hörde hur Ekenberg bläddrade i sina pappershögar. Det tog några minuter innan luren lyftes på nytt och Ekenberg var tillbaka.
”För knappt två månader sedan hittades Kurt Johan Hilding Andersson död. Han hade mördats på ett sätt som chockade i varje fall min personal. Han hade blivit kastrerad och han könsorgan hade körts ner i halsen på honom. Han hade blött ut, enligt rättsläkaren, på ganska kort tid och lämnats att dö på brottsplatsen som var en lägenhet i centrum. Den hade hyrts i andra hand av en Sven Malmqvist och han hade betalat tre månader i förskott. Kontant givetvis. Sagde Malmqvist existerar inte, det har vi kollat. Det finns inga vittnen och lägenheten var helt tom på inventarier. Renskrubbad och det fanns inte ett enda spår att gå på. Stämpeln ”Utan spaningsresultat” är i högsta grad relevant. Inget finns att gå på”.
Leif Ekenberg avslutade sin sammanfattning med en stor suck. Ännu ett olöst fall att lägga till handlingarna var hans uppfattning.
L-J hade lyssnat uppmärksamt och stärktes i sin idé.
”Känner du igen Leif? Tänk efter vad påminner det om? Var har du sett något liknande?” L-J lät frågan hänga i luften.
Ekenberg tänkte och efter några sekunder insåg vad L-J menade.
”Du tänker på Thomas Lindström-mordet i Linköping 1993?”
”Just det, och vad var motivet då?”
”Det var ju hämnd. Viktorsson tog ju hämnd på honom för det han gjort mot honom åratal tidigare.”
”Tänk om det här också handlar om hämnd?” Hänger du med? Tänk om någon hade anledning att ta ut hämnd på Andersson precis som Viktorsson på Lindström?” L-J fortsatte att föra ett logiskt resonemang som Ekenberg fann högst bestickande. Men vem skulle det vara tänkte han och varför?
Han funderade och förstod att Västby hade fått upp ett spår av något slag. Han var alltmer nyfiken och ville höra vad han hade fått reda på som gjort att han helt plötsligt ställde frågor om ett mord som han inte kunde ha speciellt mycket kunskap om och som inte hade ett dugg med hans uppdrag att göra.
L-J fortsatte sitt resonemang och Ekenberg lät honom hållas.
”Vem var Kurt Johan Hilding Andersson? Eller rättare vad var han?” L-J började berätta om gårdagskvällens möte med Renate, men utan att nämna hennes namn.”
Ekenberg var tvungen att erkänna att det perspektivet inte funnits med i utredningen utan man hade sett brottet som ett perverst angrepp på en oförvitlig medborgare.
”Andersson var uppenbarligen en riktig jävla fähund. Tänk om någon ville ge igen? Eller några.. Fundera på symboliken, att köra ner det verktyg han använt mot uppenbarligen ganska många unga kvinnor. Att kastrera honom känns som en nästan biblisk straffskipning, eller hur?”
”Men vad har det med våra tre försvunna tjejer att göra?” sa Ekenberg även om han anade svaret han skulle få.
”Tänk om våra tre flickor inte är försvunna utan har gömt sig efter att de för några månader tog livet av vår ”lebeman”? Tänk om allt med polisanmälan, studier och hela baletten bara är en charad för att komma undan den hämnd som de eventuellt krävt ut av Andersson?”
Ekenberg funderade och sa att han måste kolla vissa saker, men lovade att återkomma så snart han hade något på fötterna. Han frågade vad L-J tänkte göra nu.
”Jag åker tillbaka till Stockholm nu på lunchen för här i stan finns ingen av tjejerna. Det är jag säker på. De är långt borta härifrån. I vart fall om de har gjort det här. Jag ska kolla om vår vän Andersson kört samma tricks i Stockholm med. Vi hörs och tack för igår! Hälsa de dina!”
L-J satt hemma hos Hanna Ludvigsson föräldrar tre veckor senare. Han hade under en veckas tid varit ute i krogsvängen och det han fått fram skrämde honom. Nog hade Johan Andersson kört sitt race även i huvudstaden.
”Har ni hört något från Hanna?”, frågade han försiktigt.
”Nej, det har vi inte och är jätteoroliga”, svarade hennes far.
L-J Västby satt tyst några sekunder och frågade sedan med så neutral ton som möjligt.
”Känner ni någon som bor i Thailand?”
”Hur så?”
”Tänkte eventuellt åka dit till jul och tänkte att ni kanske hade några tips?”
”Nej, ingen. Visst en del bekanta åker ju dit ibland men vi har inte varit där.”
Västby funderade lite på hur han skulle fortsätta.
”Känner du en Sven Malmqvist?”
Han såg hur Hannas far blev alltmer besvärad av hans frågor.
Västby var tyst en stund igen.
”Konstigt, för den som hyrde ut bungalows i Ko Samet kände igen honom och han kände igen ditt foto. Han sa till om med att det var du som var Sven Malmqvist!”
Det blev tyst i rummet. Totalt tyst. Det enda ljud som hördes var Hannas mammas snyftningar.
”Vad händer nu?”, viskade hon. ”Han våldtog dem, skar dem och förstörde deras liv.” Hon grät nu öppet
”Jag ångrar inget”, sa Ludvigsson. ”Jag talar aldrig om var de är!”
”Det behövs inte”, svarade Västby. ”Ni tyckte ni hade räknat ut det bra och det skulle ha hållit om jag inte träffat en tjej som berättade om vilket as Kurt Johan Hilding Andersson var. Då hade ni klarat det här!”
Han tystnade och tittade på de två förtvivlade föräldrarna. Deras ångest var plågsam att se. Inte bara för vad deras dotter råkat ut för. Men också den serie händelser som slutat med en närmast öga för öga-liknande hämnd. De såg på L-J med frågande och tårade ögon.
”Hur länge har flickorna tänkt vara borta? För ni inbillar väl inte att någon av dem i längden kan hålla sig borta? Varken Hanna, Rosemari och Gunilla kan klara det. De ska också akta sig för att bli begärda utlämnade av svensk polis för då hamnar de i thailändskt fängelse. Bangkok Hilton är inget trevligt ställe.”
”Vad ska vi göra?, frågade de förtvivlade föräldrarna. ”Kommer de hem hamnar de i fängelse. Har de inte blivit straffade redan så det räcker? De är ju offren, för fan! Vi är ju offren!”
”Jag kan hålla med er, men lagen är en annan sak. Skaffa en väldigt duktig advokat, det kommer att behövas.” L-J såg uppgiven upp. Han insåg att han inte kunde göra mer. Västby var också lite irriterad över att han hade använts i charaden, men det kunde han leva med. Detta med tanke på flickornas öde. Han hade hittat Hanna. Till och med talat med flickan utan att säga vem han var och funnit en sympatisk och skygg flicka som fått sin tillit till män förstörd för all tid.
Han reste sig, tackade för sig och lämnade det tysta av sorg präglade hemmet. L-J kände en förtvivlan över det han sett och den ondska som han återigen konfronterats med. Men han kunde inte känna avstånd till flickornas handlingar utan beklagade snarare att de skulle sannolikt hamna bakom lås och bom för en avsevärd tid. En bra advokat skulle säkerligen inte hjälpa på grund av det våldsamma mordet och hämndmotivet. Han suckade och satte sig i sin bil för att åka hem och försöka smälta det han sett. Något som fick honom att för första gången på mycket länge önska att han hade något starkt att dricka. Men hans ståndaktighet och envishet skulle rädda honom än en gång från Kung Alkohol.
Leif Ekenberg hade fått in journaler från de sjukhus Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson besökt. Han läste med vämjelse de omfattande skador flickorna hade haft. I underlivet, skärsår och tydliga spår av rohypnol i blodet. Flickornas allmäntillstånd hade varit mycket dåligt och de hade alla haft svåra blödningar både från slida och anus. De hade nekat samarbeta med behandlande läkare och efter utskrivning inte haft mer kontakt med sina respektive läkare. Alla tre hade varit aktuella för sluten vård under hösten ett år tidigare och senare varit föremål för öppen psykiatrisk vård. Alla tre hade slutat vid samma tidpunkt med densamma. De hade också var för sig uppgett att de skulle flytta från respektive ort för att börja plugga i Staden.
I samband med julen kom Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson åter till Sverige. De passerade passkontrollen på Arlanda och efter att de tagit avsked av varandra åkte hem till sina respektive familjer. Julen firades under glädjen att vara förenade igen även om tidigare dramatik kastade en skugga över dem.
På julafton hade de tre fått ett telefonsamtal från en kriminalinspektör Leif Ekenberg som meddelade att allt tidigare intresse för dem i utredningen om Kurt Johan Hilding Andersson var nedlagt. I själva verket var hela utredningen nedlagd då det inte fanns något spaningsuppslag att följa. Ekenberg bad om ursäkt för eventuell oro som polisens intresse, även om det var, tillfället hade orsakat de tre och deras familjer.
Två dagar tidigare hade Leif Ekenberg avlägsnat all av dokumentation vital betydelse i fallet och kört dem i dokumentförstörare. Inget hade lämnats kvar som kunde på något sätt kunde peka ut de tre flickorna. Därefter hade han ringt L-J Västby som vid tillfället befann sig i London och önskat honom och Erica en god jul. Han hade också nämnt att fallet var nedlagt och att han betraktade L-J:s tanke som möjlig bland många teorier. Det fanns dock inget som band de tre unga kvinnorna vid brottet utan de gick fria.
L-J för sin del log brett när han vek ihop sin mobil.
”Var det Leif?” frågade Erica.
”Ja, han önskade en God Jul.
”Vad det något annat han hade att säga, du ser så nöjd ut?!”
”Det kan man säga, rättvisa har skipats på sitt sätt”, svarade han kryptiskt.
Han tog Erica i sin famn, kysste henne varmt och innerligt. Tänkte så här ska kärlek vara, men att kärlek också är att förstå och förlåta.
Författare och copyright: Ingemar E. L. Göransson/Ord & Kulturs Förlag
Första gången Leif Ekenberg dök upp var i boken I SKUGGAN VILAR MÖRKRET
Du kan beställa den från Ord & Kulturs Förlag på ordochkultur@telia.com. Priset är 200 kr plus porto. Ytterligare info hittar du på här.
