Veckans foto: vecka 29

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Tallinn-Stockholm, juli 2009

Största möjliga tystnad…

Måndag morgon, inte ett dugg av intresse i lokaltidningen. Expressens största nyhet verkar vara att en mellanstadielärare har råkat skicka ut en privat sexvideo av misstag och i övrigt är det mest ointressant det som har skett, i vart fall om man ska se efter dagstidningarnas pappersupplagor.

Nätupplagorna däremot rapporterar om att i västra Kina pågår svåra upplopp och kravaller med över 140 döda. Omvärldens kryperi för diktaturen i Kina ställs än en gång på prov. Ska omvärlden våga protestera mot de kinesiska ledarnas styre eller ska även den här gången penningintresset och affärerna få avgöra den demokratiska världens agerande mot diktaturen?

I USA fortsätter rekonstruktionen av GM med att staten behåller 61 % av biljätten i statlig ägo medan här hemma bäverkvinnan Olofsson inte ens vill stödja bilindustrin med garantier för lån från EU. Vem är det som låter ideologisk renlärighet (dvs. dogmatism eller fundamentalistisk nyliberal iver) råda. Inte bra för svensk bilindustri och inte bra för bilarbetarna här hemma.

Lasse Strömstedt, författare, skådespelare och debattör har avlidet efter en tids sjukdom som det heter. Lasse gav mig ett av mina största skratt med sin bok “Grundbulten”. En hejdlöst rolig historia om busar och kriminella på botten. En skrattspegel om det svenska buset både i slott och koja. Filmatiseringen hade en god vän till mig från min tid i Göteborg i huvudrollen; Anders Lönnbro. Lasse Strömstedt var en av de stora författarna under det sena 1900-talet. det blir mycket tystare nu när han är borta.

Det är märkligt, förra veckan och ända sedan midsommar har solen lyst med oförtrytlig energi men, när det blir semester så kommer regnet. Men vad att göra, på med regnkläderna och finna sig i sakernas tillstånd.

Nu kommer det är bli lite tyst i den här spalten några dagar men på fredag är jag åter – ha en bra vecka!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Magnefik box med 13th Floor Elevators

Kan ett band som gjorde tre plattor under andra halvan av 1960-talet vara “värda” nu 40 år senare få en magnifik box med 10 cd, just det 10 cd men allt, säger allt de spelade in under sin karriär. En karriär som enbart resulterade i en mindre hit på USA-listan “You´re Gonna Miss Me”.

Svaret är ett entydigt ja. Burning Sheds boxen ”Sign Of Three-Eyed Men” innehåller de tre ursprungliga LP:na “The Psychedelic Sounds Of The 13th Floor Elevators”, “Easter Everywhere” och “Bull Of Woods”; tre live-plattor och  två cd med out-takes, både live och studio. Originalplattor finns både i mono och stereomixningar utom den sistnämnda där det inte finns någon mono-mix.

Däremot saknas den s.k. Live-plattan som deras bolag International artist gav ut eftersom den var bara tidigare utgivna inspelningar med pålagt publikljud.

För första gången finns här de väl cirkulerade inspelningarna från San Francisco som bara funnits som halvtaskiga bootlegs nu med bra ljud och mycket annat.

13th Floor Elevators var inte bara ett av psychedelia-vågens mest äventyrliga band utan också ett band som präglades av psykotiska noja. texterna från Tommy Hall är skrämmande. Här är det inte pojke möter flicka utan en resa in i psykets mest gömda skrymslen.

För många är dock troligtvis bandet associerat med Roky Erickson som var sångare och gitarrist. Erickson som blev också bandets och kanske psychedelians mest kända offer. Ett antal år på sinnessjukhus, el-chocker och först på senare år någotsånär fungerande individ. Hans spelning på Hultsfred för två år sedan var den festivalens stora behållning och händelse.

Musikaliskt var också bandet originellt med sin elektriska jug som Tommy Hall spelade som någon form av bas.

Allt som finns bevarat skall finnas med på de 10 cd-plattorna. Egentligen makalöst från ett band som är idag skulle vara helt bortglömda om inte Larry Kaye inte tagit med dem på Elektras legendariska Nugget-samling i början på 1970-talet.

Upplagan på den magnifika boden med bok och ett LP-stort kuvert med diverse pappersmaterial som foton, affischer och annat är limiterat till 4.000 ex. Den går bara att köpa genom det lilla postorder-företaget Burning Shed i Storbritannien. Den som har minsta intresse av den här periodens musik och av psychedelia och 13th Floor Elevators bör göra investering på £75 innan  det är försent. Mycket pengar, men säkerligen en t.o.m. god investering om man så vill.

Text Ingemar E. L. Göransson

Recension:

13th Floor Elevators “Sign Of The Three-Eyed Men”

(Burning Shed UK, 2009 10-cd-box i begränsad upplaga av 4.000 ex).

Videoklippen nedan är från Hultsfred och Roky Erickson & The Explosives spelar “Night Of The Vampires”.

Infrastrukturpolitiken på ett stickspår

I skuggan av det politiska tingel-tanglet i Almedalen har det varit väldigt lite av uppmärksamhet kring det faktum att svensk järnväg har tagit ett stort steg mot fullständig privatisering när regeringen beslutade från 1:e juli det skulle vara fritt fram för privata trafikföretag att köra persontrafik på de lönsamma destinationerna vilket är i stort lika med storstäderna.

Att storstadstrafiken är den trafik som ger finansiering för övrig SJ-trafik talar regeringen tyst om. Resultatet blir att den s.k. fria marknaden nu får chansen att ta över stora delar av den lönsamma trafiken medan SJ kommer att sitta med Svarte Petter, dvs. den olönsamma men nödvändiga trafiken. Skattebetalarna får betala medan privata företag tar hem vinsten, en i sanning ideologisk betingad politik från en i grunden nyliberal högerregering.

Glädjande nog har oppositionen och SEKO kunnat enas om en gemensam uppfattning och tog i onsdags tydligt avstånd ifrån regeringens politik. Mona Sahlin har också på oppositionen lovat att riva upp beslutet.

Den fria marknaden fungerar ofta bra när det gäller att förse oss konsumtionsvaror, men att därifrån dra slutsatsen att marknaden kan lösa alla samhälliga problem är att hysa en övertro på dess räckvidd. När Sverige började utveckla den moderna infrastrukturen kom den tidens beslutsfattare snart fram till att marknaden inte räckte som verktyg för infrastrukturpolitiken. Därför beslutade riksdagen 1939 att förstatliga hela järnvägsnätet. Skälet var bl.a. att enskilda entreprenörer inte kunde klara de gigantiska investeringar som järnvägstrafiken krävde men också att logistiken och underhåll behövde en huvudman.

1988 delades SJ. Banverket fick ansvaret för bannätet och SJ för trafiken. Sedan dess har problemen ökat för tågtrafiken och idag är missnöjet ganska utbrett med försenade tåg, eftersatt underhåll, uteblivna investeringar; kort sagt delningen av SJ i ett banverk och ett trafikföretag har inte varit lyckosamt.

När nu regeringen fortsätter på avregleringsspåret innebär det att den misslyckade politiken tar ett nytt steg mot privatisering av den viktiga och centrala del av svensk infrastruktur som Banverket innebär. Det finns också all anledning att notera att parallellt med bolagisering av Banverket har infrastrukturminister Åsa Torstensson och regeringen beslutat att SJ:s trafikmonopol skall upphöra. Sammantaget: regeringen tar ett avgörande steg mot en privatisering av svensk järnväg och därmed en utförsäljning av vitala delar av vår infrastruktur. Regeringen går därmed längre än de flesta andra jämförbara länder trots de hittills negativa erfarenheterna av den förda politiken.

Det finns ett flertal skäl att motsätta regeringens förslag; tågresenärernas berättigade krav på väl fungerande service; säkerheten i tågtrafiken och miljöperspektivet. Det finns inget som säger att privata investerare och privata företag kan eller vill göra de nödvändiga investeringarna som behövs för att svensk järnväg skall åter bli det betydelsefulla transportsätt som är nödvändigt för att klara klimatmålen. Inte heller att järnvägens ekonomi och kapitalförsörjning klaras genom regeringens förslag.

Idag finns det en berättigad kritik mot tågtrafiken. Fjärrtågen visar upp på tok för mycket förseningar vilket innebär att resenärerna får bilden av ett SJ som inte klarar sitt uppdrag. Irritationen hos resenärerna innebär att järnvägen som alternativ blir mindre attraktivt då tid är en sparsamt förekommande nyttighet. Varje resenär som kliver av vid sin destination med 20 minuter eller en timmas försening innebär ett slag mot SJ och järnvägen som trafiksystem och tågresenärernas tilltro till järnvägen.

Resultatet när andra länder redan genomfört det Torstensson nu föreslår borde förskräcka även den mest övertygade marknadsanhängare. På Nya Zeeland privatiserades järnvägen redan 1993 av den nationella regeringen. Efter år av kapitalförstöring där aktien i olika turer åkte upp men mest ner sitter nu Nya Zeelands regering med ett på tillgångar tömt bolag. Inte nog med det, en arbetsplats där personalen har åtta gånger större risk av dö i olyckor jämfört med likvärdiga arbetsplatser på Nya Zeeland.

I Storbritannien ökade olyckorna i järnvägstrafiken efter Thatchers avreglering och bolagisering av den brittiska järnvägen. Den mest tragiska händelsen var katastrofen vid Hatfield då fyra personer dog och 70 skadades på grund av ett rälsbrott. Orsaken menar många kritiker var bristande underhåll och sämre kvalitet p.g.a. avregleringarna och bolagiseringen av underhållet.

Sedan den svenska konkurrensutsättningen av drift och underhåll har dödsfallen femfaldigast vad det gäller elolyckor inom järnvägen. Faktum; idag dör fem gånger så många på järnvägen i elolyckor än inom elkraftsindustrin. En statistik som är tyvärr helt i linje med utländska erfarenheter av avregleringar, bolagisering och privatiseringar inom järnvägssektorn.

Järnvägspolitik är också miljöpolitik. Jämförelsen per passagerarkilometer vad det gäller miljöpåverkan i form av koldioxidutsläpp visar att biltrafiken ger 49 gånger så stor negativ påverkan jämfört med tåget medan flyget ger hela 75 gånger större negativ miljöpåverkan. Att då bortse från järnvägen som god miljöpolitik, vilket regeringen gör, genom att föreslå bolagisering är ingen framsynt miljö- och klimatpolitik

Om Sverige ska föra en god klimatpolitik måste regeringen istället gynna järnvägen och det ställer nya krav på staten som måste ta mycket större ansvar. Staten med måste med nödvändighet ta ansvaret för infrastrukturpolitiken och de omfattande investeringar som blir nödvändig för en bra miljöpolitik.

Det finns mycket som talar mot regeringens politik. De ekonomiska realiteterna med bolagisering är synnerligen bekymrande. När Vägverket bolagiserades var kostnaderna inte försumbara utan beräknades att uppgå till 374 miljoner kronor. Verkligheten är att kostnaderna närmar sig ofattbara 500 miljoner. Kostnaderna för bolagiseringen av Banverket beräknas i utredningsmaterialet till 145 miljoner men till detta kommer också behovet av 65 miljoner i ökade anslag.

Det finns inget som motsäger att de verkliga kostnaderna för Banverkets bolagisering också kommer att närma sig 500 miljonersnivån, tvärtom nya beräkningar tyder just på detta. Utredningsmaterialet som regeringen stödjer sig på imponerar inte i sina beräkningar. Man räknade fel vad det gällde Vägverket och vad säger att man då lyckas räkna rätt när det handlar om Banverket? Det är uppenbart att för regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson är inte Banverkets ekonomi eller högre effektivitet det avgörande utan istället ideologiska käpphästar och preferenser som är den verkliga grunden för regeringens förslag.

Regeringens politik är till skada för tågresenärerna, för säkerheten, för miljön och inte minst för Banverkets ekonomi. Regeringens avregleringspolitik med bolagisering av Banverket och en ytterligare avreglering av SJ måste rivas upp av en röd-grön regering efter valet 2010.

Regeringen vill av ideologiska skäl så förtvivlat gärna skapa en marknad som inte finns och inte har några förutsättningar att bli livskraftig. Kostnaderna är oförsvarbara och rimmar illa med regeringens av den själv påstått tagna ansvar för statens finanser.

När riksdagen 1939 beslutade att nationalisera järnvägen så var det ett klokt beslut och var förutsättningen för utvecklingen av svensk järnväg. När nu regeringen fortsätter på den väg som var 1990-talets så riskerar infrastrukturminister Åsa Torstensson att göra saken värre. Utredningarna tar inte hänsyn till erfarenheter från andra länder; är orealistiska i sina ekonomiska beräkningar; försvårar miljöarbetet och riskerar tågresenärernas och personalens säkerhet . För regeringen är dess ideologiska och politiska principer som är viktigast, inte resenärernas, säkerhetens, miljöns och Banverkets ekonomis bästa som de har för ögonen.

I Almedalen har det inte varit infrastrukturfrågorna som stått i centrum utan jobben, miljö och ekonomi. Alla dessa frågor har direkt relevans på regeringens avreglerings och privatiseringspolitik. Därför är det glädjande att (S), (MP) och (V) har kunnat enas om det enda vettiga spåret; att behålla infrastrukturens kärna, SJ,  i det allmännas ägo medan regeringen har växlat in på ett politiskt stickspår där det bara kan bli tvärstopp längre fram på banan.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

Borgerlig syn på frihet

Det finns de som säger som det är och inte försöker dölja det verkliga budskapet. Sedan finns det andra som lindar in, förskönar och döljer vad man egentligen vill ha sagt. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är två sådana pålitligt borgliga megafoner som har utvecklat det senare till en närmast skön konst. Allt som skrivs på deras ledarsida har en dold baksida som man enträget förtränger då man vet från dessa tidningars skrivkulier att det verkliga budskapet har ringa vinnarpotential i opinionen.

Foto: Christoffer Göransson

Lokaltidningar som Östgöta Correspondenten däremot har en förmåga att vara närmast övertydlig med sin ideologiska renlärighet vilket vi har fått flera tillfällen att konstatera i den här spalten. Idag bekräftades detta än mer och än en gång när ÖC skulle kommentera Mona Sahlins tal i går kväll i Almedalen. Uppenbarligen har Mona Sahlins tal upprört de borgerliga skribenterna till den grad att man kan ana ett kommande kosackval 2010.

Sahlin diskuterade begreppet frihet i Almedalen och det har föranlett den pålitligt konservativa och den allt mer nyliberala ÖC att ta upp den kastade handsken. Ledarskribenten är upprörd över att Sahlin definierar frihet med trygghet. Skrivkulin menar att fler jobb i kommuner och landsting och rätt till heltid är ett hot mot kvinnors frihet. Likaså att det är ett hot mot företagens frihet och ”företag som vill anställa på deltid och säsong är inte fria att göra det”. Det är ju tydligt vems utgångspunkt som ÖC:s frihetsperspektiv har – arbetsgivaren inte löntagarens.

ÖC menar också att kravet på 80 % i kassan för 80 % av löntagarna är ett hot mot ”alla som måste lämna ifrån mer av sina pengar.” Men det kanske mest uppseendeväckande och tydliga klassperspektivet kommer till tals när ledarskribenten skriver och utgår ifrån Sahlins löfte om likhet i vården och allas rätt till vård samt att det inte ska vara plånboken som avgör. Ledarskribenten utbrister med illa dold ilska ”rättvisa i vården är att fabriksarbetarens och direktörens barn sitter i samma väntrum. Frihet att söka sig till annan vård, för att slippa väntrum överhuvudtaget, försvinner.”

Kan borgerlighetens klasskänsla uttryckas tydligare; skall vi välbeställda inom över- och medelsklassen behöva trängas med populasen i väntrum, skolsalar eller överhuvudtaget. Riff-raffet skall hålla sig på sin kant och inte störa oss med sina höga röster och sina ohemula krav.

Men frågan är om inte ledarskribenten på ÖC tar i så skjortan spricker när den anonyme skrivkulin utbrister ”friheten är helt borta – vi är tillbaka i livegenskap”.

Kan borgerlighetens uppblåsta uppfattning och sin förträfflighet, sig själva och klassintresset uttryckas tydligare?

Text Ingemar E. L. Göransson

Socialdemokratisk omprövning av medelklasspolitiken?

Ann-Marie Lindgren skrev i fredags en principiell intressant idépolitisk artikel i AiP. Det intressanta med artikeln är att den går emot den gängse uppfattningen i delar av (S) att man måste vinna medelklassen i storstäderna för att vinna val. Lindgren pekar på problematiken att lägga sig för nära medelklassens värderingar och därmed moderaternas politik.

Lindgren menar att det kommer att leda till att man förlorar med hennes egna ord storstädernas proletära skikt. Hon skriver att “Ibland kan det faktiskt vara nödvändigt att inse att man inte kan göra alla nöjda”. Det hon stödjer sig på det faktum att i valdistrikt med medelklass är valdeltagandet väsentligt högre än i valdistrikt med låga genomsnittslöner och lägre utbildningsnivå.

Men inte bara det i valdistrikt där valdeltagandet är högre röstar man inte socialdemokratiskt. Dilemmat som uppstår är att för att vinna medelklassen så är risken uppenbar att man förlorar arbetarväljarna. Än mer som socialdemokratins välfärds och fördelningspolitik är inte möjlig i med högerns lågskattenivåer.

Anne-Marie Lindgren menar att antingen måste socialdemokraterna höja skatterna vilket inte alls säkert glädjer medelklassen eller ge upp den grundläggande välfärds- och fördelningspolitiken och dess ideologi. Gör man det så innebär det att socialdemokraterna blir ett borgerligt parti bland andra.

Lindgren ställer frågan om socialdemokratins trovärdighet; är inte politiken alltför mycket av storstadsmedelklassig. trovärdigheten blir svag när partiet å ena sidan skal närma sig storstädernas medelklass och driva en socialdemokratisk välfärds- och fördelningspolitik. Politiken blir inte sammanhållen p.g.a. ett ängsligt taktiskt spel där snart alla grupper ska få sitt medan det för främst “storstädernas proletära skikt” inte framstår som trovärdigt. Politiken helt enkelt konfliktar med vartannat.

Lindgren vågar ställa den grundläggande frågan; vilken politik ska partiet ha för att inte svika sina egna grundläggande värderingar och samtidigt inte förlora partiets kärna – arbetarklassens – och vinna stöd från medelklassen.

Anne-Marie Lindgren menar att det kan inte vara att lägga sig så nära moderaterna som möjligt, s.k. triangulering, och därmed underkänner hon Stockholms arbetarekommuns uppfattning men också tar initiativet till en uppgörelse med den liberala påverkan som varit sedan nästan 20 år på partiets politik.

Välkommet och modigt av chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja.

Text & foto: Ingemar E. L. Göransson

Men var är systemkritiken?

 

I lördags var jag på Byggnads kursgård Rönneberga och tillsammans med Roland Janson genomförde vårt seminarium “Den korsfäste arbetaren”. Vi berättade om hur nyliberalismen och nyliberaler har kidnappat välfärdsstaten med målet att göra den till en enda stor kapitalistisk marknad.

Vi hade känslan av att Byggnads unga medlemmar (det var en del andra fack där också) fick höra någon form av nyheter. Roland och jag fick känslan att det vi talade om var inte speciellt känt och än värre facken berättar inte den här historien.

Det var en klok man som sa en gång att den som inte känner sin historia förstår inte sin samtid och än mindre kommer att kunna påverka framtiden.

Det var också vårt budskap att tillsammans kan vi förändra framtiden. Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen kan om den återerövrar sin ideologi fortsätta att bygga ett samhälle som blir bättre och rättvisare.

Om det var en upplyftande upplevelse att återigen komma till Rönneberga så känns inte Almedalen och det politiska Kiviks marknad som pågår där speciellt upphetsande. Framför allt är nyheterna att det uppblåsta röd-gröna utspelet med förändring av fastighetsskatten som något som möter förväntningarna på oppositionen som kan kasta ut Reinfeldt från Rosenbad om 14 månader.

Visst, det är bra att oppositionen har recept mot den orimliga subvention som de dyraste villorna i Storstockholms rikemansförorter har fått av resten av landet och inte minst orättvisa beskattning som drabbar hyresrätterna.

Men i alla fall, det känns som skrivbordspolitik - inte något som lyfter politiken och ger svar på socialdemokraternas ideologiska vilsenhet. Vi väntar mer av oppositionen för det skall kännas att det lyfter ordentligt så inte oppositionen känns som radikalare variant på högeralliansen. Vad som fortfarande vi inte hört, och vi vill höra, är den genomtänkta systemkritiken i skuggan av finanskris och hotande massarbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson