“Gulingen” Marklund har talat

Den svenska underhållningslitteraturens mest framträdande pekoralister Liza Marklund skriver idag i Expressen en drapa riktad mot facket i allmänhet och facklig organisering i synnerhet.

Lika usel skribent som Marklund är visar hon sig vara som politisk analytiker. Hon skryter med att hon blev ”guling” redan 1989 för att en kollega som var LASad skulle få förtur till den tjänst hon hade värvats till. Hon ondgör sig över att hon, Liza Marklund, skulle ha tvingats då 1989 ta , helt enligt reglerna, ta andra jobb mellan vikariat. Fackklubben skulle också ha protesterat mot att hon, som värvats hade fått högre lön än sina kollegor.

”Gulingen” Marklund är fortfarande upprörd över den arrogans som facket visat för att de slogs för sina medlemmar. Det var inte exempel på den solidaritet som Marklund förväntade sig och enligt med hennes drottninglika logik förväntade sig.

I övrigt kör Marklund i sin spalt den för länge sedan utkörda visan om Laval och LAS. Facket slåss bara för de sina, dvs. medlemmar enligt Marklund. Visst , det vore väl fan, för att inte säga tjänstefel om man inte slogs för sina medlemmars intressen.

Men samtidigt som lönekartellen, som facket är, gör det så tjänar de som för ögonblicket inte är med tjänar på detta. Inte fasen är det till nytta för byggarbetarkollektivet om säg baltiska företag med tveksamma löner och villkor tvingar byggjobbare och byggföretag som har svenska avtal till lönedumpning. Ingen tjänar på det utom vissa mindre seriösa byggmästare.

Marklund skriver ”jag gick ur facket för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt” . Jag skulle vilja vända på Marklunds uttalande till en utmärkt beskrivning av Liza Marklunds sinnelag och agerande; inskränkt (hon har inte förstått ett smack av den fackliga idén), maktfullkomlig (hon är sitt eget epicentrum) och osolidariskt (hon tänker bara på sig och sin välfyllda plånbok). Som om detta inte räcker har hon förvandlat journalistyrket till en drängtjänst åt Svenskt Näringslivs och högeralliansens intressen.

Liza Marklund är kanske det här landet mest överbetalda, minst begåvade skribent och nu har hon också visat sig var politiskt korkad på köpet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto: vecka 35

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Norrköping, augusti 2009

(Åter)upptäck # 5: The Crawdaddys

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Foto: Tim LaMadrid)

Denna gång återupptäck skulle lika gärna kunnat rubriceras ”upptäck” och lämnat “åter” därhän då jag tror få av läsarna överhuvud hört talas om The Crawdaddys. Bandet som var aktivt kring 1980 i San Diego-trakten i Kalifornien är lindrigt sagt känt av ganska få utanför deras hemstad.

The Crawdaddys bestod av ett gäng tonåringar alla var kring 20 år och hade förätit sig på för det första brittisk R&B typ tidiga Stones, Downliners Sect och inte minst The Yardbirds. De låg också i den amerikanska garage-traditionen från 1960-talet och detta kryddat med influenser från Velvet Underground, Chuck Berry-riff och punkvågens attityd.

De två ledande medlemmarna Ron Silva och Steve Potterf, som växte upp på Del Monte Avenue i Point Loma, San Diego. De startade bandet 1977 och blev snabbt en populär attraktion på klubbarna i San Diego.

Det lilla skivbolaget Bomp fick upp ögonen för bandet och gav samtidigt ut två av de mest betydelsefulla plattorna för hela garage-rockens pånyttfödelse som företeelse i USA; singeln ”Why Don´t You Smile/There She Goes Again” och EP:n ”5x4”. De två kom att följas av LP:n ”Crawdaddy Express”.

The Crawdaddys har fått kultstatus i USA och bland garagerock-entusiaster. Det är inte oförtjänt för de var bättre och mer originella än de flesta av 60-talets garageband och inte minst de initierade garagerockens återkomst.

Efter LP:n lämnade Potterf gruppen och i fortsättningen kom Silva att leda gruppen på egen hand. Instabiliteten blev ganska tydlig men några plattor kom ut bland annat EP:n ”The Crawdaddys” som var inspelad i Silvas föräldrars husvagn(!!).

1984 var det slut och bandets las ner, men plattorna finns kvar men är tyvärr svåra att få tag då men Crawdaddy Express finns på Amazon liksom den senare samlingen ”Here `Tis”.

Utgivna plattor:

Singlar/EP

Why Don´t You Smile/There She Goes Again (Voxx 1978)

5x4 (Voxx 1978)

The Crawdaddys (Voxx 1984)

LP/CD

Crawdaddy Express (Voxx 1980/CD 1998)

Here `Tis (Voxx 1994)

Det finns två filmklipp med bandet på youtube:

 

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Här börjar helgen…..(igen)

På med danspjucken…östgötsk rock-a-billy!

THE HUBCAPS “Rockabilly baby”

 

www.thehubcaps.se

Trevlig helg önskar Ingemar E. L.!!

Regeringen vill INTE rädda SAAB

Rekonstruktionen av SAAB är klar meddelade konkursförvaltaren igår. Överföring av GM:s aktier kan genomföras och fabriken i Trollhättan kan börja tillverka bilar på nytt. Normalt sätt skulle vilken regering som helst ha jublat i det här läget. Man hade dragit en lättnadens suck för tusentals jobb är på väg att räddas samtidigt som en viktig del svensk teknologisk kunskap blir kvar.

 

Den sista pusselbiten i den mödosamma rekonstruktionen verkar dock inte komma upp på bordet. Skulderna är nedskrivna med 70 % och GM ger i stort sett bort SAAB till det nya konsortiets med Koenigsegg som kärna. Vad som fattas, den sista pusselbiten, är lånegarantier från regeringen på en miljard, dvs. de sista 30 %. Kan tyckas enorma pengar men sett till vad det innebär att svensk bilindustri kan överleva, tusentals räddade jobb och en hel landsända kan andas ut och kanske t.o.m. känna framtidstro efter år av att varit i OBS-klass.

Men, det kommer inga lånegarantier från regeringen Reinfeldt. Regeringen tar helt sin hand ifrån fordonsindustrin och därmed blir sannolikt SAAB-fabriken en tom fabrik och fordonsindustrin i Sverige kommer troligen att gå samma väg som textilen en gång eller varvsnäringen. Men den här gången får industrigrenen inte ens chansen.

Givetvis finns det risker. Det finns alltid risker i näringspolitik. Men utgången är given i det här fallet om man inte vågar ta risker. Samtidigt är riskerna ganska minimala – det värsta som kan hända är staten blir delägare eller t.o.m. majoritetsägare av SAAB. Och det här kruxet ligger; Det handlar inte om pengar vill jag påstå, det handlar om ideologi och dogmatiska principer. Regeringen Reinfeldt är så fast i sina nyliberala teser att de gärna offrar tusentals jobb och kanske en hel industrinäring. Vad regeringen håller på med är ett eko av vad Thatcher gjorde en gång när det gällde British Leyland. Hellre och t.o.m. gärna ses ett försvinnande av en viktig industrigren bara det stämmer med de ideologiska käpphästarna.

 

“det handlar om

ideologi och

dogmatiska principer”

Precis som med British Leyland som nationaliserades av Labour i mitten av 1970-talet och blev en lysande ekonomisk affär så hade det ingen betydelse för Thatcher som styckade och sålde ut hela koncernen med resultat att allt gick i konkurs vad det led. Sedan är det ju så att får regeringen precis som Thatcher en politisk bonus i form av kraftigt försvagade fack inom industrisektorn. Alltså en försvagat motstånd mot den nyliberala revolten mot välfärdsstaten. Slutsats; facken inom fordonsindustrin borde kräva förstatligande av SAAB av flera skäl; jobben, kunskapen och omsorg om välfärdsstaten och sin eget väl och ve och möjlighet att påverka framtiden.

Uppfattningen som är regeringens outtalade åskådliggörs tydligt av Expressens ledarsida som jämför SAAB:s nya ägare med kriminella grupper som Hells Angels och kallar dem utpressare. Tala om att stänga dörren med en smäll! Expressen som normalt brukar vara synnerligen servil för de flesta för att inte säga alla önskemål från industrivärlden, Svenskt Näringsliv osv. anklagar nu konsortiet bakom det nya SAAB för grov brottslighet när de föreslår vad alla andra länder i Europa gör; garanterar lån för att fordonsindustrin i respektive land skall kunna rekonstrueras.

Jag har förut menat att regeringen inte vill rädda svensk fordonsindustri av ett) ideologiska skäl och två) för det försvagar den viktigaste kraften för motståndet till högerns revolt mot välfärdsstaten – fackföreningsrörelsen. Tyvärr är det oerhört tyst från arbetarrörelsens organisationer, en tystnad som bara kan bero på att man inte uppfattar de långsiktiga konsekvenserna av högerpolitiken; det slutgiltiga nedmonterandet av välfärdsstaten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Bloggens etik

(Personen har inget med artikelns innehåll i fråga att göra.)

Internet och bloggen är en fantastisk uppfinning precis som har den förändrat vår vardag. Missförstå mig rätt; internet har öppnat en enorm värld av fakta och kunskap men också för rykten, skitsnack och andra mindre sympatiska inslag.

Barnporr, knarkförsäljning och politisk extremism är sådant som inte bär sympatiska drag och som har följt med internet. Men för den skull vill väl ingen förbjuda internet. För att komma åt avigsidorna så finns det lagar och om lagarna inte räcker får väl lagstiftningen anpassas till nya läget.

Det gäller givetvis också bloggen som egentligen borde betraktas som medborgarjournalistik och därmed blir en viktig del av demokratiutvecklingen. Yttrandefriheten blir närmast obegränsad men det medför också ansvar från oss som skriver.

En vanlig journalist har sina regler och sin etik. Det är inte förenligt med den accepterade etiken och existerande regler att skriva vad som helst. En journalist skall alltid kolla sina källor och helst ha två källor till sina uppgifter. Man ska ge möjlighet genmäle och man skall aldrig skriva anonymt utan tidningar, radio och TV och andra media skall ha en ansvarig utgivare. Det är självklart för media och för mig som skribent. Inte fasen skriver jag och sprider okontrollerade uppgifter.

Nu har det blivit ett helsickes liv om att Google har tvingats av en domstol i USA avslöja namnet på den bloggare som har skrivet skit – förtalat som det heter på juridisk svenska . Bloggaren blir nu stämd för förtal. Dyngspridaren på sagda blogg hade angripet en fotomodell med olika nedsättande uppgifter och åker på skallen för det nu. Bloggen får inte bli ett verktyg för förtal och verbal mobbning.

Bra, är min uppfattning. Bra om det sker en sanering och bloggare funderar över sitt etiska ansvar för varje publicering är gjord och kan aldrig ångras. Är skadan skedd så är den det och kan inte ångras bara bestraffas om så är befogat och det finns det lagar för.

Jag har på min blogg skrivet in några korta regler för kommentarer. Jag tar bort fördomsfulla, rasistiska kommentarer eller rena personangrepp. Sådant är självklart och det borde det vara för varje bloggare. Om inte annat för att bloggen ska vinna större respekt som medborgarjournalistik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Andra bloggar i samma ämne; Kulturbloggen; Henrik Alexandersson; Mattias Andersson som de tre har lite olika uppfattningar.

Reserverat: MVG till friskolornas elever

Friskoleeländet har fått en oväntad snyting de senaste dagarna. Det som i går kallades betygsinflation på DN:s debattsida är egentligen en bekräftelse på vad friskolorna (eller rättare privatskolorna) har gett för effekt.

Förutom att de gynnar de som redan har de bästa förutsättningarna i form av föräldrar med högre utbildning och läspremierande hemmiljö så får de uppenbarligen de högsta betygen lättare vilket leder till att de får förtur till högre utbildning.

Men inte bara det. Privatskolorna vet att de måste vara ”bättre” för att få del av våra skattepengar i form av skolpeng; de måste ”leverera” högre betyg för att vara attraktiva för de eventuella ”kunderna”. Kan det bättre illustreras hur skolan har blivit en affär bland andra tack vare friskole-, förlåt privatskoleeländet.

Skolan kan vara ett verktyg för social ingenjörskonst. Skolan kan bryta ner klyftor mellan barn och ungdomar från olika delar av samhället; från olika klasser och skikt. Här kan direktörens barn träffa och lära sig respektera ensamma mammans eller den fattige immigrantens barn och givetvis vice versa.

Men friskolan, privatskolan, lägger grunden och fundamentet för klasstrukturer som blir allt mer stelnade – var och en vid sin läst; var och en på sin plats och de tu skall aldrig mötas.

 

“…högerns fiasko

bekräftas av

betygsinflationen…”

SvD är idag orolig för att betygsinflationen skall bli ett argument för vänster som man säger. Visst det är ett utmärkt argument mot friskole-, privatskolemarknaden. Men det är också en anledning att ompröva skolpolitiken som inte satte kunskap främst alla gånger och där många ungar inte fick eller får det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Betygsinflationen är ett bland många andra argument för en sammanhållen skola som är samhällets ansvar och där varande unge skall vara garanterad en god utbildning.

(DN:s kommentar på sin ledarsida är obetalbar och nonchalans i sin konsekvens: ledarskribenter skriver under rubriken “Illusorisk rättvisa” att alla elever inte kan få de bästa kamraterna och det är inget att sträva efter rättvisa betyg. Tydligare kan inte klassintresset från skrivkulin på DN illustreras – de höga betygen till “rätt” elever. Kort sagt, livet är orättvist och så länge det är orättvist mot underklassen så är det bra.)

Socialdemokraterna har sin bästa möjlighet på årtionden att återupprätta en skola som både lär ut, garanterar allas lika möjlighet att förverkliga sina drömmar och att bryta ner de ökade klassklyftorna.

Skoldebatten har hamnat i fel spår då den koncentrerat på betyg eller inte betyg. Skoldebatten måste handla om hur våra ungar ges den kunskap de förtjänar och behöver. Att den måste mätas är självklart och då är betyg ett verktyg för detta. Det kan inte vara fel att ge den informationen till eleven och föräldrar.

Men man måste vara medveten om att högerns klasskola vill se till att de höga betygen inte får hamna i långtbortistan utan skall vara ett privilegium för deras ungar. Detta förstärker privatskolorna med den betygsinflationen. Friskolorna blir helt enkelt ett verktyg för ett fortsatt och än mer cementerat klassamhälle.

Varken högerns klasskola eller 68-vänsterns skola där kunskap fick stå tillbaka för annat är alternativet. Högerns fiasko som bekräftas av symptomet betygsinflation måste mötas, inte med 70-80-talens skola, utan en skola där våra ungar får den kunskap de behöver och där det inte spelar någon roll om du kommer från akademisk eller knegarmiljö. Den politiken måste formuleras för de nämnda alternativen är precis lika usla oavsett om de formulerats av Björklund eller någon flumpedagog från det mörka 70-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson