Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare

”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)

Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.

1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.

I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.” (sid 3)

Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.

Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Den första rubriken var full sysselsättning, den andra rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och slutligen den tredje rubriken större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.

Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok

“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism”

Pris 160 kr (inkl porto)

Beställes från ordochkultur@telia.com

Se länk för ytterligare info

I besvikelsens tid

För någon vecka sedan skrev en gammal vän till mig: "Ja, vi drar oss undan i vår egen privata sfär (…) fruktansvärt besvikna på dem som ska företräda oss, som anpassat sig till varandra i åsikter och handling så att vi inte kan skilja ut vad som är det ena eller det andra, som låtit rasism och främlingsfientlighet, fattigdom och arbetslöshet slå rot och slitit ut många av dem som har jobb, brutit sönder vård, skola och omsorg och närt egennyttan vid sin barm. Rösta? Jo, men på vad eller vem när slutresultatet ser ut att bli detsamma vad man än röstar på?"

Vi stod en gång varandra mycket nära och hon, liksom undertecknad, var en av det sena 60-talets radikala som såg framtiden som ljus och likt många andra i vår generation framtiden som något som bara kunde bli bättre, rättvisare och att en klok värld var inom räckhåll.

I dag är hennes rader ett vittnesmål om en tillspillogiven framtidstro, resignation och förlorat hopp. Liknande mötte jag i intervjuerna som gjordes när boken ”De ohörda” skrevs. Resignation, besvikelse efter årtionden där mänsklig empati, hopp om en ljusare tillvaro för mänskligheten, frihet från förtryck och exploatering – allt hade förlorats. Det hade förbytts i en tillvaro där vinstprognoser, budgetdisciplin, bokslut är viktigare än mänsklig värdighet och rättvisa. En värld där medborgarnas väl och ve har blivit en extrem och föråldrad idé.

Monica Zetterlund sjöng en gång:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok

- ja, vad gör vi nu?

Vad ska vi tala på för språk?

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,

tro på det vi trodde på – trots allt!”

”Vart blev ni av, ljuva drömmar?”, frågade Monica där hon stod på scenen i sin röda klänning. I dag är de som då var ”kämparna på barrikaderna”, de teoretiska Odysses som hade alla svar och hade sin storhetstid en kort sommar i radikalismens namn åter i den trygga borgerliga famnen.

De senaste 25 åren har varit en enda lång vandring i mörker, i svek och förräderi mot den framtidstro som präglade samhället innan den konflikträdda storstadsmedelklassen återvände till fadershuset efter sin utflykt i radikalismens utmarker. Men ändå, det värsta är inte deras förräderi och svek utan att de tog med sig stora delar av arbetarrörelsens världsbild.

Vi har nu haft en öppen högerregering de senaste mandatperioderna. En förskräcklig tid av mer ökning av allt; börsrallyn, fattigdom och dramatiskt ökade klyftor mellan de som har och de som inte har och därför fått betala springnotan. Empati, mänsklig värdighet och tro på att vi kan om vi vill och tillsammans försöker att förändra har däremot förpassats till en mörk vrå.

Att de tagit hoppet och framtidstron från oss är det största sveket. Skall vi ge upp, krypa in i vår egen förment trygga vrå eller skall vi ta striden på nytt. Är det möjligt, behövligt och har vi självförtroendet att VI kan förändra framtiden, TILLSAMMANS förändra. Kanske inte i dag men vi måste, för våra närmaste, våra barn, arbetskamrater och hela mänskligheten skull.

Låt dem inte trycka ner oss längre, vi kan, vi vill och vi måste! Trots allt….

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ursprungligen publicerad i Elektrikern 3-2014

Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Tänk dig att du har tusen kronor. Det är inte dina pengar utan de har samlats in bland dina vänner och bekanta. Du har i uppdraget att för dessa tusen kronor fixa så att moster Agda får bästa möjliga hjälp under semestern då ni är bortresta. Eller annars är det lille Kalle som behöver gå i skolan eller något annat som är nödvändigt för livet skall fungera. Det kan vara sjukvård, skola eller omsorg.

För att det skall fungera behövs någon som gör jobbet, dvs. ser till att moster Agda får den hjälp hon behöver eller att Kalle får lära sig ABC och grunderna i matten. Det är uppdraget som ska göras. En lösning är givetvis att gå ut på stan, ställa sig på torget med en skylt med texten ”1000 kr för att se till Agda” eller ”1000 kr för att lära Kalle ABC”.

En annan metod är tillsammans med alla andra Agdors och Kallars anhöriga samla pengarna i en enda kassa och göra det tillsammans. Den som säger att jag tar hand om Agda eller lär Kalle ABC vill naturligtvis tjäna pengar på det. Han eller hon ska betala sina kostnader för lokal, mat osv. Men det måste också om vi gör det tillsammans göra. Så, så långt är det inte så stor skillnad.

Men, det finns en stor skillnad. Om vi gör det tillsammans gör vi det inte för att tjäna pengar på Agda och Kalle utan gör det för att det behöver göras. När den privata firman gör det så ska en bit av pengarna gå till vinst för att försörja ägarna av verksamheten. Det behövs inte när vi gör det tillsammans.

Sedan kan vi också om vi gör det tillsammans säga till de vi väljer att sköta det hela att vi inte är nöjda så vi byter ut er. Det gör vi demokratiska val. Men firman kan vi i och för säg säga upp kontraktet med, MEN vi kan inte i demokratiska val välja bort dem.

Så när vi tillsammans med vår tusenlapp tillsammans med en massa andra tusenlappar gör det som måste göras; se till moster Agda eller lära Kalle ABC blir alla tusenlapparna i verksamheten och det som finns kring den för det ska fungera. Det är ingen som plockar ur kassan och åker till någon söderhavsö med en del av pengarna så att det blir bara 800 kronor kvar till Agda och Kalle.

Gör vi det tillsamman så blir alla tusen kvar och ingen skor sig.

Sedan kan vi också i demokratiska val säga ifrån, vilket är inte fel?

Men ska det här vara så jävla svårt att förstå? Uppenbarligen eftersom snart alla politiker darrar på manschetten och stammar ”valfrihet”. Men för vem är valfriheten? Jo, den som har råd med den medan de som inte har ingen valfrihet.

När de ”duktiga” eleverna samlas i sina elitskolor så förlorar de andra den dragkraften som de med läsvana hemifrån innebär. När privatskolorna sparar in på att inte ha bibliotek eller gympasal så innebär det att eleverna får sämre skolgång.

När personaltätheten minskar så innebär det sämre vård och omsorg och det får Agda betala. Likaså när privata förskolan serverar eleverna knäckebröd och vatten så betyder det att hungriga barn får betala för bedragarna som tar en del av tusenlappen och drar.

Ska det vara så jävla svårt att förstå att valfrihet är inget som är neutralt utan i högsta grad något för vissa, de som har råd, medan de andra betalar.

Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: Alliansfritt Sverige

Bokrea inför valet

Mitt förlag Ord & Kulturs Förlag vill erbjuda er alla några böcker från förlagets utgivning till produktionspriset. Böckerna kan vara till stor nytta för alla arbetarrörelsens valarbetare för att ge goda argument för en annan politik efter september.

DE OHÖRDA – RÖSTER FRÅN NYLIBERALISMENS VERKLIGHET

Författare Ingemar E. L. Göransson

Ett tjugotal längre intervjuer med arbetare och tjänstemän i Sverige och England där de berättar om sitt liv och hur de ser på framtiden. De talar om vad de kräver av politiken för att den skall vinna deras förtroende.

Boken har också ytterligare några intervjuer med bl.a. den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, LOs andre ordförande Tobias Baudin och den irländske fackföreningsledaren John Douglas.

Tidningen Elektrikern skrev om boken “här syns det svenska klassamhället, ett samhälle som man inte får tala om”.

400 sidor/häftad

Ordinarie förlagspris 200 kr, NU 100 kr, vid köp av en hel låda (12 ex 1.000 kr) Porto tillkommer.

ARBETARRÖRELSENS KRIS – MELLAN REFORMISM OCH MARKNADSLIBERALISM

Författare Ingemar E. L. Göransson

En analys av socialdemokratin och New Labours utveckling de senaste 30 åren. Den enda sammanhållna analysen av den demokratiska socialismens partiers utveckling från 1980-talet till 2010-talet.

Magnus Utvik, SvT skrev om boken “välskriven och intressant med stor glöd”

240 sidor/häftad

Ordinarie förlagspris 160 kr, NU 90 kr, vid köp av minst 10 ex 800 kr. Porto tillkommer.

….ett svunnet arbetsliv…

Författare/fotograf Ingemar E. L. Göransson

“Suverän fotobok” skrev Torbjörn Gustavsson om boken i sin recension. Arbetet ägnade flera sidor åt dessa unika foton från 1970-talet som var förlorade under mer än 30 år.

Boken gavs ut i en begränsad upplaga på 500 ex, alla individuellt numrerade och signerade. Finns en en högst begränsad upplaga kvar som nu säljes ut.

150 sidor/inbunden och tryckt på högkvalitativt papper. En presentbok av hög kvalitet.

Ordinarie förlagspris 290 kr, NU 100 kr, vid köp av minst fem ex 450 kr.

I SKUGGAN VILAR MÖRKRET

Författare Ingemar E. L. Göransson

Romandebut för författaren. En samtidsroman med drag av kriminalroman. Vivian Gustin, Kulturbloggen skrev i sin recension “Vi får lära känna alienerade, trasiga människor och författaren låter oss förstå att välfärdsstaten sedan länge slutat fungera. En mycket bra romandebut.”

300 sidor/inbunden

Bokhandelspris ca 375 kr, DITT PRIS 250 kr inkl porto.

MORFAR FÖDDES I EN DIKTATUR

Författare Krister Kronlid

Kronlids prisbelönta debut där han berättar sin släkts historia utifrån sin morfar men också det svenska samhällets utveckling från demokratins införande tills nutid.

Bokhandelspris ca 275 kr, DITT PRIS 200 kr, porto tillkommer

BESTÄLLNINGAR TILL ordochkultur@telia.com obs ANGE SOM BESTÄLLNINGSKOD BLOGG2014

Förlagets hemsida

Vi ses i Halmstad i helgen!

Jag kommer att medverka på Socialistiskt Forum i Halmstad i helgen.

Med bokbord med bra priser på förlagets böcker och möjlighet att förhandsbeställa den kommande boken jag och Rebecka Barjosef skriver på “Så olika – Så lika”

Två offentliga inhopp gör jag också under lördagen den 22 februari.

11.45 – 12.15 talar jag i Caféet om min roman “I skuggan faller mörkret”, om främlingskap i vår tid och ett omänskligt samhälle som nöter ner människor. Men också om kriminalromanen som samhällskritiker.

17.00-17.45 Om Marx aktualitet idag. Ett samtal med Robert Mathiasson ordförande i Kommunistiska Partiet.

Kom och besök Ord & Kulturs bokbord och möt mig, köp böcker (även mot faktura är OK) och diskutera. Även Rebecka Barjosef kommer att finnas i vår monter. 

VÄLKOMNA TILL KULTURHUSET I HALMSTAD!

Nytt politiskt landskap

När Sifos opinionsundersökningen kom i veckan så var det som ett sus gick genom det politiska etablissemanget. Om Sifo skulle få rätt så skulle det bli ett helt nytt politiskt landskap bli ett faktum. De tidigare självklarheterna skulle vara helt bortblåsta och nya uppenbara sig.

De åtta borgerliga åren skulle ha pulveriserat två partier, centern och kristdemokraterna, medan folkpartiet skulle överleva men med bäring fyra procent. Det enda av de traditionella borgerliga partierna som skulle överleva valdagen något så närt intakt vore moderaterna och de skulle reduceras till ett parti utan inflytande eftersom borgerligheten helt utraderats av sina åtta år i regeringsställning.

Enda möjligheten för moderaterna att regera vidare vore med att göra det tillsammans med kostymfascisterna i Sverige”demokraterna” och med folkpartiet i koalition. Sannolikheten för detta ser dock ut som mindre troligt då det vore politiskt självmord att låta det främlingsfientliga och bigotta SD bestämma var skåpet skall stå.

Samtidigt har socialdemokraterna förlorat sin självklara nivå över 40 procent pga. tappat förtroende efter 25 år av marknadsliberal längtan. Socialdemokratiska väljare och då främst kärnan av löntagare hyser en skepsis mot partiet då det är till del i otakt med opinionen i frågor som vinster i välfärden. En fråga där vänsterpartiet lyckats växa sig starkt. Miljöpartiet har också stabiliserat sig på en tio-procentsnivå.

Sammantaget är det en ny politiskt situation där högern får enorma problem att kunna komma i regeringsställning och socialdemokraterna blir tvungna att anpassa sig i regeringsställning efter en radikalare opinion än den försiktiga som partiledningen hävdar.

Man kan knappast påstå att det minskar möjligheterna att byta regering, vilket måste vara det viktigaste just nu. Sedan får vi alla som vill se en radikalt ändrad politik och ett återupprättad välfärdsstat se till att den nya (s)-ledda regeringen för en sådan. Vilket måste vara första prioritet för att låta Reinfeldts högerregering en mandatperiod till vore en katastrof.

Skulle Sifo få rätt blir alltså den politiska framtiden synnerligen intressant vill jag påstå.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

VÄLFÄRDSSTATENS UPPGÅNG OCH FALL

En kort beskrivning av svensk politik under 1900-talet

(Följande text bad en god vän på ett av våra fackförbund mig att skriva som en populär introduktion till den svenska moderna historien.) 

INLEDNING

Att beskriva det svenska 1900-talet utifrån ett arbetarrörelseperspektiv på några få sidor är egentligen ogörligt. De olika händelser och inte minst olika strategier och taktiska bedömningar som gjorts är långt mer komplicerade än utrymmet tillåter att beskriva. Det blir därför enbart en skiss, inte en uttömmande beskrivning. Därför bilägger jag en litteraturlista med böcker som kan fördjupa den ytliga beskrivning som följer nedan.

Jag hoppas ändå att denna skiss skall ge tillräckligt mycket av information att den blir ett stöd för fortsatta studier av vår historia och ökar förståelsen för nödvändigheten att sätta sig in i det som skett för att förstå det som är nu och därmed kunna påverka framtiden.

SVERIGE 1900

Det är bara två, tre generationer sedan de som levde då befann sig i ett av Europas fattigaste länder. Inte bara att det var fattigt, det saknades demokrati och vanliga människor hade inga medborgerliga rättigheter. Det var inte tillåtet att vara medlem av en fackförening, de hade ingen rösträtt, om de var arbetslösa fanns det en lösdrivarlag som kunde sätta dem i fängelse. Sverige var med andra ord ett helt annat samhälle än det vi lever i idag. Det skall vi komma ihåg när vi kritiserar dagens Sverige.

Vi kan beskriva utvecklingen i tre faser. Den första den odemokratiska som exempelvis den socialistiske pionjären Z Höglund beskrev som ”Det befästa fattighuset”. Under perioden från mitten av 1850-talet fram till 1930-talet emigrerade i princip minst två generationer till USA, Brasilien, Argentina, Australien och Nya Zeeland då landet inte kunde ge dem försörjning och inte heller demokratiska villkor. Under denna period var den viktigaste frågan för den framväxande arbetarrörelsen att säkra demokratin vilket också kröntes med framgång 1917 då alla vuxna män (över 25 år) och slutgiltigt 1919 då alla kvinnor fick den lika rösträtten. I detta var det ett samarbete med främst liberalerna och ett motstånd från främst adeln och överklassen i form av en aggressiv höger.

Vräkning av arbetare i samband med Mackmyrakonflikten

1906 fick fackföreningsrörelsen sitt genombrott genom ”Decemberkompromissen” vilken innebar att det blev tillåtet att organisera sig fackligt och politiskt. Det skedde efter en lång facklig konflikt i Mackmyra i Gävleborgs län.

1909 tvingades i praktiken LO ut i en förödande storkonflikt. Den har kallas storstrejken, men det är inte helt rättvisande då den till större delen var en lockout från en revanschsugen arbetsgivareförening (SAF numera Svenskt Näringsliv) som använde sig som förevändning ett antal mindre, men dock olösta konflikter på olika håll i landet. Alla var egentligen smärre konflikter men kom att bli förevändningen för en provocerande lockout under sommaren och hösten 1909.

Efter den tog det över ett årtionde innan fackföreningsrörelsen återvunnit sin forna styrka. Under första världskriget ökade missnöjet liksom på många håll i Europa (revolution i Ryssland, uppror i Tyskland osv) men även i övriga världen med sakernas tillstånd och i Sverige förekom bl.a. hungerkravaller på flera håll. Den sociala oron var också bidragande i högsta grad till att arbetarrörelsen växte i styrka och trots den bristande demokratin fanns det en förhållandevis stark grupp av socialdemokrater i riksdagen.

MELLANKRIGSTIDEN

Efter demokratins införande växte socialdemokraterna och parallellt med dem fackföreningsrörelsen. Det fanns också inom arbetarklassen en inte obetydlig kommunistisk strömning som hade främst Sovjet som förebild. Främst inom vissa fackföreningar var kommunistpartiet (SKP) starka; Byggsektorn, Metallindustrin och delar av transportnäringarna. Detta kom att ha en betydelse under efterkrigstiden (dvs efter 1945) vilket jag återkommer till.

Valaffisch från 1930-talet

1928 lanserade den Socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson tanke om vad han kallade ett folkhem. Med detta menade han ett samhälle där alla fick plats oavsett klass eller plats i samhället men också ett samhälle där klassklyftorna med reformer skulle minskas. Detta var ett svar delvis på högerns politik men också med en udd riktad mot SKP och deras revolutionsfixerade politik. P-A Hansson menade att med reformer på samhällets alla områden skulle samhället kunna utvecklas i en socialistisk och mer jämlik riktning. När socialdemokraterna sedan kom i regeringsställningen 1932 påbörjades detta arbete. Problemet var dock att hela världen och inte minst Sverige befanns sig i en mycket djup ekonomisk kris. En ekonomisk kris som alltmer övergick i en internationell politisk kris som kom att leda till krigsutbrottet 1939.

På grund av detta fanns inte möjligheter att genomföra några mer omfattande förändringar under 1930-talet utan det fick stå tillbaka för bekämpandet av den ekonomiska krisen och oron för det mörka moln som tornade upp sig på den europeiska himlen. Dock en viktig överenskommelse sker precis innan krigsutbrottet och det är Saltsjöbadsavtalet som innebär att facket får igenom att kollektivavtal skall gälla hela landet inom samma bransch vilket innebär att en arbetare i Kiruna med samma jobb som en kollega i Ystad har samma avtal. Det satte stopp för lönedumpning med ett modernt ord. Man vann också förhandlingsrätten, dvs arbetsgivaren förlorar möjligheten att vägra förhandla när facket så önskade. Priset för detta var att arbetsgivarna har fortsatt oinskränkt rätt att anställa och avskeda, arbetsledningsrätten och att demokratin stannar utanför grindarna även fortsättningsvis, dvs §32 blev kvar till vidare.

VÄLFÄRDSSTATEN VÄXER FRAM

1944 sätter den socialdemokratiska ledningen tillsammans med främst LO och andra folkrörelser igång ett vad man kan kalla remissarbete om politiken efter kriget. Det kommer att gå sedermera under namnet ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Syftet är att förverkliga det som Hansson satte igång redan 1928, dvs framväxten av ett s k folkhem, som nu skall konkretiseras i tydliga genomarbetade förslag och konkreta reformer av det svenska samhället.

Nu är detta inget unikt för Sverige utan liknade sker bl.a. i Storbritannien där den konservative Churchill och labourledare Attlee initierar den s k Beveridgerapporten som skissar på en liknande utveckling av det brittiska samhället efter kriget.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram består av 27 punkter som täcker alla samhällsområden; bostadsbyggande och bostäder, socialpolitiken med införande av bl.a. barnbidrag, fri sjukvård, enhetsskola, tillväxtfrågor, full sysselsättning, demokratisering av arbetslivet osv. Det blir en omfattande samhällsdebatt där främst två eller tre grupper kritiserar programmet. De första är givetvis högern som alltid under 1900-talet varit motståndare till alla förändringar som gagnat den stora massan. Den andra gruppen är arbetsgivarna som ser ett hot mot sitt maktmonopol på arbetsmarknaden och slutligen den tredje gruppen är liberalerna som ser programmet som ett hot mot de ”fria marknadskrafterna”.

Socialdemokraterna vinner valet med rekordvalet 1945 och ett febrilt reformarbete sätts i gång. Men socialdemokraterna har inte majoritet i riksdagen utan är beroende av stöd från någon mer. Det sker främst tack vare att Bondeförbundet (numera Centern) ställer sig bakom Efterkrigsprogrammet då det har flera för landsbygdens folk viktiga reformer med i det samma.

Majoriteten blir inte svagare av att SKP i sista stund ändrar ståndpunkt och ger sitt tysta stöd till programmet trots att delar av partiet anser det vara för lite radikalt men efter en holmgång där partiledaren Sven Linderot läxat upp den övriga partistyrelsen och varnat för en högerregering om inte SKP ställde sig i vart fall passivt bakom efterkrigsprogrammets reformer.

För att få en uppfattning om reformernas omfattning så kan nedanstående förteckning över fattade reformbeslut vara av intresse:

• 1950 9-årig obligatorisk enhetsskola

• 1955 Allmän sjukförsäkring

• 1959 Allmän tjänstepension

• 1962 Lag om allmän försäkring

• 1963 Lag om fyra veckors semester

• 1969 Arbetstidsförkortning till 42,5 timmar

• 1971 Sänkt pensionsålder till 65 år

• 1972 Facklig representation i bolagsstyrelser

• 1974 Arbetsmarknadslagar FML, LAS, Främjandelagen

• 1975 Ny författning

• 1977 Medbestämmandelagen

• 1978 Arbetsmiljölagen

Under den här perioden låg aldrig (S) under 40 % i något val vilket säger en del i styrkan i och stödet för den förda politiken.

DEN NYLIBERALA REVOLTEN

Under 1970-talet växte det fram en liberal tendens inom först den akademiska världen i USA och då främst i Chicago. Ekonomen Milton Friedman var den främste företrädaren tillsammans med filosoferna Robert Nozick och Ayan Rand som alla lutade sig tillbaka på 1600- och 1700-talens filosofer som Locke och Smith som hävdade att staten skall ha så litet inflytande som möjligt utan att det är var en ens ensak att klara sig.

Deras idé om en nattväktarstat där enbart det juridiska systemet och försvaret är samhället, dvs statens, uppgift. Övrigt är det upp till varje medborgare att själv lösa ensam eller tillsammans med andra närstående. Politiskt var under 1980-talet Ronald Reagan och Margaret Thatcher de främsta företrädarna för denna politik. Thatcher går t o m så långt att hon säger i ett famöst uttalande att ”det finns inget samhälle, bara familjer och individer”.

Det innebar att de i sin praktiska politik gjorde allt de kunde för att riva ner det som exempelvis hade byggts upp under Roosevelts New Deal i USA på 1930-talet och den välfärdsstat som Labour byggt upp under perioden 1945-1980. De lyckades mycket väl i det de satt sig i sinnet att göra och båda länderna angrepp febrilt fackföreningarna då de visste att det starkaste stödet för välfärdsstaten fanns där.

Den här idéströmningen fick även fäste i Sverige och svensk politik på 1980-talet vilket ledde till att den socialdemokratiska regering efter Olof Palmes död, som var en svuren fiende till nyliberalernas politik, kom att överge den fulla sysselsättningens politik vilken var en förutsättning för välfärdsbygget och kom i nyliberal anda prioritera inflationsbekämpning.

Redan Ernst Wigforss, tidigare socialdemokratisk finansminister och stark ideolog, hade hävdat att det privata näringslivet aldrig skulle kunna leverera full sysselsättning utan det var samhällets ansvar genom en utbyggd offentlig sektor vilket förutsatte stadig tillväxt och höga skatter. Han sa vid ett tillfälle att ”marknaden är en god tjänare men en grym husbonde.”

Sverige hade under tiden från krigsslutet till slutet av 1980-talet utvecklats till världens mest jämlika land och ett av de rikaste i världen likaså. Klyftorna fortsatte att minska och det trots de ekonomiska problemen med hög inflation genom oljekriserna på 1970-talet som till stor del var orsakade av USA:s krig i Vietnam som gjorde USA till nettoimportör av olja istället för som tidigare nettoexportör samt att de forna kolonierna krävde bättre betalt för sina råvaror.

NYLIBERAL POLITIK I SVERIGE

När den socialdemokratiska regeringen successivt började i slutet på 1980-talet anamma nyliberala dogmer syntes det också i partiets stöd. Från valet 1988 och framåt har partiet gjort ett sämre val i det nästkommande än i det föregående med två undantag 1994 och 2002. Orsaken till detta kan diskuteras men min uppfattning är att 2002 lyckades fackföreningsrörelsen sätta dagordningen genom ”Valet är ditt” där tiotusentals LO-medlemmar kom till tals med sina krav på politiken och 1994 på grund av det massiva missnöjet med Bildts högerregering.

Om vi ser på det som skedde under perioden från slutet av 1980-talet fram tills nu och de beslut som tagits av olika regeringar är det inte svårt att förstå varför Sverige idag är det land som är på flera områden mest avreglerat och snabbast närmar sig det nyliberala idealet av en allt svagare stat och ett allt sämre skydd för dess medborgare och då främst arbetarklassen och de som står utanför arbetsmarknaden på grund av den närmast absurda inflationsbekämpningen.

Tidtabell för välfärdsstatens nedmontering

År Beslut

1985 Avreglering av bankernas låneverksamhet

1988 Delning av SJ

1989 Normpolitiken införs

1989 Avreglering av valutarestriktionerna

1990 Avreglering av taximarknaden

1991 Reklam i marksänd TV

Privata aktörer inom äldreomsorgen

Privata dagis

1992 Friskole”reform”

Privata arbetsförmedlingar

Avreglering av inrikesflyget

Televerket delas

1993 Avreglering av Posten

Brevmonopolet avskaffas

Avregleringen av telemarknaden

Bolagiseringar av Posten, Televerket osv.

1994 Folkomröstning om EU, med svag majoritet med endast 5 %

1995 Sverige blir formellt medlem i EU

1996 Avreglering av elmarknaden

Avreglering av godstrafiken på järnvägen

1997 Friskolorna får samma ersättning som kommunala skolor

1999 Formellt beslut om oberoende riksbank

Nytt pensionssystem

2000 Televerket privatiseras

2006 Arbetslöshetsförsäkringen försämras

2007 Delprivatisering av arbetsförmedlingen

Sjukförsäkringen försämras

2008 Avreglering av arbetskraftsinvandringen

2009 Apoteksmonopolet upphör

2010 Folkförsvaret avskaffas

2011 Bilprovningen privatiseras

2012 Avreglering av konkurrensen för godstrafik på järnvägen

Avreglering av kollektivtrafiken

En del av dessa beslut har skett på initiativ av socialdemokratiska regeringar fram till 1991, 1994-2006 efter 2006 av Reinfeldts högerregering. Det finns ytterligare beslut som jag kan ha missat men listan ger liksom den tidigare reformlistan en illustration av hur samhället förändrats i grunden vid två specifika perioder under andra halvan av 1900-talet.

HUR KUNDE DET SKE

Varför stod inte socialdemokratin upp för sitt samhällsbygge? Varför lät man högeridéer få sådant stark fäste i partiet och hur kom det sig att de fackliga trupperna och gårdvararna inte lyckades eller ens försökte hålla emot. Orsaken tror jag ligger i en övertro på att allt var klart i och med 1970-talets arbetsmarknadsreformer. Man blev nöjda och släppte den ideologiska garden. Det blev istället en fackförening som kom att bli ett försäkringsbolag och en känsla av segerns sötma med inslag av liknöjdhet. Sedan kom det en ny generation fackliga företrädare som aldrig upplevt förkrigs- eller krigsårens fattigdom och elände. De måhända trodde att välfärdsstaten var av Gud sänt. Därför sänktes vaktinstinkten och inte minst de ideologiska diskussionerna och studierna i facket, och givetvis även partiet, ersattes av förvaltning av det bestående och en uppfattning att en förändring här och en annan där var i sig kanske inte omöjlig att hantera men när helheten står i eldskrift så inser den mest blåögde att den långa listan av försämringar, avregleringar och liberaliseringar har inneburit att samhället har förändrats och klockan har till stora delar vridits tillbaka till ökade klyftor och en allt tydligare social fattigdom.

SLUTSATSER OCH FRAMTIDEN

Fackföreningsrörelsen måste återta sin roll som ”den vänlige pådrivaren” gentemot det socialdemokratiska partiet. Lyckas inte detta är risken stor att både parti och fackföreningsrörelse marginaliseras och tvingas tillbaka till en undangömd plats och välfärdsstaten blir en historisk parantes. Arbetarrörelsen måste återvinna en utopi för hur man vill samhället skall se ut om 20 eller 30 år, inte främst den sittande mandatperioden. Detta då det är det enda sättet att skapa framtidstro och hopp om en bättre värld.

I denna utopi måste den fulla sysselsättningens politik vara ryggraden och det måste bäras av ett löntagarperspektiv. Hur skall den utformas i en tid då produktiviteten ökar dramatiskt. Är normalarbetsdagen på åtta timmar det optimala eller skall vi gå mot en kortare arbetsdag? Hur skall vi klara den ökade utmaningen som en skola som blir allt sämre och allt mer segregerad? Hur ska vi kunna ge det uppväxande släktet både kunskap och framtidshopp? Hur skall facket kunna stå upp och slåss för medlemmarnas intressen i en tid då kapitalet internationellt har utan tvivel förtur vid bordet. Hur skall oddsen för ett juste spel kunna skapas?

Det måste till mer ideologisk skolning och en högre politisk medvetenhet inom facket och politiken. Vi måste bryta liknöjdheten så att inte facket upplevs inte som ett försäkringsbolag utan som en kämpande organisation. Konflikträdslan som den strykrädda medelklassen pålagt arbetarrörelsen måste bort och dess våta filt kastas av. Konflikt, oavsett om det är på arbetsmarknaden eller inom rörelsen, är inget att frukta, det kan bara bli av nytta. Vi såg det i samband med det tidiga 1970-talets högre konfliktnivå flyttade fram positionerna och arbetarrörelsen förmådde möta kraven på förändring.

Detta kan ske är jag övertygad om och att det måste ske är jag lika övertygad om. Framtiden får utvisa om jag haft rätt eller ej.

Ingemar E L Göransson, författare

Litteraturförslag:

Kronlid, Krister ”Morfar föddes i en diktatur” skildrar samma tidsepok utifrån sin egen morfar.

Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Ivan Oljelund m fl av arbetarförfattarna som i romanens form skildrar arbetarnas liv under 1900 talet.

Tage Erlanders dagböcker är också utmärkta dokument som ger ett perspektiv inifrån på bygget av välfärdsstaten

Wigforss, Ernst Ur mina minnen

Wrangborg, Jenny är en utmärkt poet från vår tid

Mina två böcker ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” undersöker nyliberalismens påverkan på arbetarrörelsen och ”De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet” innehåller ett tjugotal länge intervjuer med arbetare i dag både i Sverige och Storbritannien.