Veckans foto; vecka 39

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Linghem, september 2009

“No mercy” – Det är krig

Mona Sahlin har hamnat i blåsväder genom att hon har under slutskedet på kyrkovalet åkt på jet-set fest på Mallorca. Moralkakorna har kommit upp på bordet på nytt och skall nu avätas. Servering står bl.a. Expressens skrivkulier för.

Man kan ha synpunkter på timing och det taktiska att ge sig iväg på detta arrangemang. Men då bör vi kanske fundera på några ting; vem tjänar på att Expressen gör affär av Sahlins utflykt i den överklassens festiviteter. Sahlin vad jag förstår pröjsar med egna pengar resa och alla kostnader kring den.

Hon är inte heller ensam att delta i den Bindefeldsa födelsedagskalaset. Flera borgerliga ministrar deltar också (vilket Expressen talar tyst om). Man kan sedan tycka att det är på gränsen till larvigt att delta i detta jippo, men det är Mona Sahlins eget beslut och så länge inte partiet eller skattebetalarna inte behöver dra upp lädret rör det egentligen ingen annan än Mona Sahlins familj och närmaste.

Vad är då problemet? För det första det är under slutskedet av ett allmänt val, men kyrkovalet kan väl knappast betraktas som oumbärligt. Med ett valdeltagande på 10 % känns det inte speciellt viktigt utan snarare en intern angelägenhet bland de närmast sörjande. Detta oavsett om man från olika håll försökt blåsa artificiellt liv i en ganska ointressant händelse.

För det andra och det är mer problematiskt. Genom att åka demonstrerar Mona Sahlin att hon lever på andra villkor än andra människor. Framför allt sitt partis väljare som aldrig skulle tänka sig att delta i en uppvaktning hos den allt annat än diskreta överklassen. Många skulle heller inte ha råd att flyga till det varma Medelhavet för att fira av sina goda vänner. Här ligger problemet. Det ger bilden av politiker lever ett annat liv än vanliga dödliga. Det är lite av det som var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins problem under vintern då samma bild av att tillhöra en annan krets i samhället än den man talar för blev så tydlig. När denna mentala kollision inträffar kan skadar trovärdigheten långt mer än händelsen i sig.

 

“….politik är ett

smutsigt spel…”

Det här vet Expressen mycket väl och det är därför man gör en affär av Sahlins resa. Det handlar inte privatpersonen Mona Sahlin utan partiledaren, socialdemokraten Mona Sahlin som gör det som man kan förvänta sig av ex kulturminister Adelsohn-Liljeroth och integrationsminister Sabuni eftersom de tillhör dessa kretsar i den stockholmska överklassen.

Misstaget är inte att Sahlin åkte, det är hennes sak, men man kan undra hur omgivningen, hennes rådgivare tänker. Omdömet måste ha klickat när beslutet togs. Faktum är ju att partiet äger Mona Sahlin i en valrörelse. Man kan som jag tycka att den är ganska ointressant men jag är inte i kyrkan som den gudsförnekare jag är men socialdemokraterna har satsat starkt på att göra ett bra val i valrörelsen. Då och därför framstår Mona Sahlins resa till Bindefelds partaj som inte optimal sett ur opinionsbildningsperspektiv. Tvärtom den lämnar onödiga blottor för högerns Sahlin-ätare.

Får det någon betydelse, nej säkerligen inte. Men hela uppståndelsen visar att Mona Sahlin kommer att hårdbevakas av media och minsta brist på omdöme eller misstag kommer att bli ammunition i kriget mot det röd-gröna alternativet i valet 2010.

Vi kan tycka att det är fånigt, oseriöst eller helt enkelt obehagligt, men politik är ett smutsigt spel och som en god vän sa ”de tänker inte som vi” har fått en tydlig bekräftelse. Kampen om regeringsmakten kommer att bli ett krig där inga fula tricks kommer att undvikas eller barmhärtighet visas. Desto fortare oppositionen inser detta desto bättre.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Äntligen fredag II!!!

(Signerad LP/författarens samling)

The Righteous Brothers hör till mina favoriter. Bill Medley och Hatfield var helt underbara med sin blue-eyed soul.

Från början togs de för som en svart duo. Under de det dryga decennium som de gjorde plattor så var det för det mesta hög kvalitet på de spelade in oavsett om det var på lilla Moonglow (mesta dels R & B); Philles (jättehitsen) eller på Verve (mer år MOR-hållet).

Här är några video jag hittat på youtube. Jag ska återkomma senare med en längre presentation av The Righteous Brothers.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Äntligen fredag!!!

Jag kan inte låta bli att tycka Gene Vincents version av “Over The Rainbow” är helt underbar:

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson

Sex LO-förbund tar strid

Ett utökat samarbete – 6F - mellan sex av LO:s förbund; Byggnads, Transport, Målarna, Elektrikerna, Fastighets och givetvis SEKO proklamerades i dag på förmiddagen på SEKO:s kongress. Det skedde vid en ceremoni som påminde om när ett större internationellt fördrag signeras. Ingen tillfällighet givetvis utan en tydlig signal till olika mottagare.

En signal till arbetsgivarna att dessa sex förbund med ca 380.000 medlemmar kommer att agera som en gemensamt kraft och i solidaritet med varandra. Eller som Transports Lars Lindgren sa ”Det gillar vi” när frågan om hur solidariskt man komma att agera och om sympatiåtgärder kan bli aktuella.

Men också en signal till de övriga LO-förbunden och till LO något 100-tal meter bort från SEKO:s kongress. En signal att de tre undertecknade förbunden menar allvar med sitt samarbete.

Samarbetet kommer att handla delvis om det uppdrag som LO egentligen har, men som man bara kan tolka som att de nämnda förbunden inte tycker att det har skötts på ett nöjaktigt sätt. Det är oomtvistligt att LO har under Wanja Lundby-Wedins ledning tappat i inflytande vilket också inneburit att förbunden har på samma sätt sett sina möjligheter att påverka politiken och samhället att minska.

Hans Tilly från Byggnads vädrade också ett visst missnöje med hur LO hade uppträtt i samband med i varit fall inledningen på Lavalkonflikten.

Vad ska då 6F göra tillsammans ? På frågan svarade de sex ordförande med var sitt exempel; Avtalsfrågor, kollektivavtalen kopplat till Laval-domens konsekvenser; facklig-politiskt och det kommande valet 2010; facklig utbildning; gemensam opinionsbildning eller som Lars-Åke Lundin , målarfacket sa det är bara vår kreativitet som är hindret.

Men, än mer samarbetet är inte bara ett centralt samarbete utan också ett lokalt dito.

Lars Lindgren, Transport

LO har släppt ett antal viktiga frågor där bland annat näringspolitiken är en del som nu 6F enligt Jan Rudén kommer att driva. Transports Lars Lindgren var kritisk till det självklara att IF Metall och industriförbunden ska med självklarhet vara löneledande i avtalsrörelsen.

När LO-ordföranden på kongressen 2008 tog på sig att ta ansvaret för fackens medlemsrekrytering har tyvärr inte inneburit att den negativa trenden brutits, i vart fall ännu. Förbunden har fortsatt att tappa medlemmar under Reinfeldts regeringstid på ett historiskt ojämförbart sätt. Faktum är att tappet är bara jämförbart med vad som hände efter storstrejken 1909 och endast då har det skett ett sådant omfattande tapp.

 

“…ett hopp om en starkare

facklig och inte minst

en radikalare politiska aktivitet…”

LO har blivit en otydlig organisation. LO deltar ytterst sporadiskt i samhällsdebatten och har hamnat i ett bakvatten som naturligtvis oroar förbunden. Forskaren vid Umeå Universitet Jesper Enbom visar i en ny avhandling att facken har anpassat sig till villkoren som Svenskt Näringsliv sätter. Exempelvis att LO ofta hamnar i svaromål i den politiska debatten.

De 6F:ens närmare samarbete kan bara tolkas som ett försök från de sex förbunden att komma upp på scenen igen och få genomslag för sina och sina medlemmarnas högst legitima intressen. På annat sätt kan man inte heller tolka det elektrikernas Jonas Wallin när han menar att genom 6F blir de orepresenterade förbunden starkare i LO:s styrelse. Varken Elektrikerna, Målarna eller fastighets har i dag ordinarie platser i LO-styrelsen.

Inte bara 6F:en är ett tecken på att det är turbulent utan också nätverket De Fackliga Samhällsbyggarna med SEKO, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Byggnads och Grafikerna/Skogs och Trä finns också med i bakgrunden.

Uppenbarligen finns det ett missnöje inom en ett antal av LO:s förbund med bristen på initiativ från Norra Bantorget. På annat sätt kan inte det fördjupade samarbetet mellan de sex förbunden 6F tolkas. Det kan tolkas som ett svaghetstecken, men också samtidigt som ett hopp om en starkare facklig och inte minst en radikalare politiska aktivitet i snålblåstens högersverige.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

SEKO:s kongress raka spåret för en radikalare politik

Mitt gamla förbund SEKO har kongress och det är en kongress som präglas av motstånd mot högerns angrepp på välfärdsstaten. I sitt inledningsanförande igår så satte ordförande Janne Rudén ner foten och la an tonen för kongressen och dess syn på den högerpolitik som den sittande regeringen fört.

Rudéns beskrev högerns politik visavi löntagarna med orden ”det han (Anders Borgs statsekreterare) lika gärna, alltså egentligen säger, är att tryggheten är raserad för så många så fler är beredda att ta jobb till vilken usel lön som helst.” En hårdhänt beskrivning av det systemskifte som pågår men inte mindre sant för den skull.

Janne Rudén fortsatte ”på agendan för den moderatstyrda systemskiftesregeringen ligger en allmän lönesänkning och beredandet av en väg mot ett låglöneproletariat, ett ”working poor” där fattiga ska förmås att ta underbetalda arbeten eftersom det inte ska finnas en omställning värd namnet.” Detta med tanke på att Sverige har en av Europas sämsta a-kassor och diskussionen om lägre reservationslöner.

 

SEKO tog under förmiddagen ett nytt handlingsprogram ”Svenska modellen 2.0” som kanske är det tydligaste politiska handlingsprogrammet något fackförbund har för ögonblicket. Programmet konstaterar att den svenska modellen vilar på två ben; den generella välfärden och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Båda är helt beroende av vilken politik som drivs i riksdagen.

Högern håller på att nedmontera välfärdsstaten medan genom olika beslut samtidigt som arbetsmarknadsmodellen hotar att krackelera. Regeringens politik är en direkt utmaning mot det som fackförbund som SEKO ansett självklart tidigare men nu ser under den sittande ministären ser försvinna.

 

“…att SEKO tar beslut

om ett tydligt politiskt

handlingsprogram

är en framgång..”

Att då SEKO tar beslut om ett tydligt politiskt handlingsprogram är en framgång. Inte bara för SEKO utan för hela fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen.

Det är också i det skenet som Mona Sahlins tydliga politiska markeringar ska ses. Sahlin var tydlig på att med en (S)-ledd regering blir det stopp för fortsatta utförsäljningar av statliga företag; skattepengar till välfärden skall gå till välfärd inte till utdelningar i vårdföretag; det skall satsas på kunskap inte låglönejobb; det skall byggas bostäder som vanligt folk har råd med och inte minst infrastrukturen skall satsas på.

Det är uppenbart att högerregeringens politik har fått socialdemokratin att radikaliseras och ett tydligt tecken på detta var Sahlins självkritiska uttalande om att aldrig glömma de misstag som gjordes under föregående mandatperioder.

Det sker en uppenbar uppmarsch mot en formidabel kamp mellan höger och vänster i svensk politik. Valet 2010 kommer att bli ett val mellan två tydliga alternativ om man skall döma av dagens händelser på SEKO:s kongress.

Kanske vandringen in mot Mittens Rike i politiken har vänt och tydliga vänster- och högeralternativ blir istället det som gäller under den kommande valrörelsen. Det gav valseger i Norge och kanske gör det här också. I vart fall blir chansen större än med en allas jakt mot en grumlig mitt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt är Sveriges Thatcher

(Följande artikel var publicerad i socialdemokratiska Tiden 4/2009. För att fler ska få ta del av den än de som läser den i och för sig utmärkta Tiden väljer jag att lägga upp den även på bloggen.)

Det är i år ett närmast ödesmättat jubileum – det är 30 år sedan Margaret Thatcher blev vald till premiärminister i Storbritannien. Det är ödesmättat för i o m att medelklasskvinnan Thatcher blev ledare för den brittiska högern innebar det också att den traditionella överklasshögern förlorade inflytandet över brittisk politik.

Konsekvens av denna händelse blev också, och kanske framförallt, att britterna i gemen och inte minst delar av den brittiska arbetarklassen för första gången kom att identifiera sig med högerns i thatcherismens tappnings politiska moraliteter och praktik.

För den brittiska arbetarklassen och arbetarrörelsen kom resultatet bli allt annat än vad de ljusblå dunsterna hade utlovat; en tudelad arbetsmarknad, kraftigt försvagade fackföreningar och inte minst en splittrad arbetarklass. För medelklassen blev det en skördetid; den kom att bli sitt eget epicentrum för sin egen självdyrkan och överskattning av sin samhälliga betydelse. Vidare, inte minst en möjlighet att ekonomiskt sko sig på den allt mer omfattande låglönearbetsmarknad som thatcherismen kom att stampa fram.

Thatchers två målsättningar

Thatcher och hennes politiska omgivning hade två målsättningar; att sätta medelklassen i samhällets centrum och att riva ner den kollektiva välfärdsstaten. För att nå detta var hennes politik tvungen att angripa själva kärnan; den offentligt finansierade och gemensamt ägda välfärden. Det innebar i dess politiska praktik att utförsäljningar, konkurrensutsättningar och privatiseringar blev kraftfulla verktyg i Mrs Thatchers händer.

Och inte minst, Thatcher insåg för att lyckas måste det viktigaste och mest kraftfulla motståndet mot en sådan politik brytas. Måltavlan var given, likaså fienden, för thatcherismens politiska praktik; fackföreningsrörelsen med dess organisatoriska styrka och inte minst politiska inflytande i Labour.

Därför bland de första politiska beslut som regeringen Thatcher tog var att förbjuda sympatiåtgärder, ”solidarity actions”. Vidare på samma väg kom sedan krav och lagstiftning som innebar att fackföreningar inte kunde kräva kollektivavtal om man hade mindre än 20 % av arbetsstyrkan; att fackliga ledare kunde bara väljas i slutna omröstningar och att beslut om strejker måste vara föremål för medlemsomröstning.

Denna tydligt anti-fackliga politik kopplad till privatiseringar inom offentlig sektor som utförsäljningen av British Rail, sjukvården och andra delar av välfärden innebar att angreppet mot välfärdsstaten och dess gårdvar facket kom att segra trots ett massivt motstånd mot politiken från fackligt håll.

Facket underskattade Thatcher

När jag träffade en av TUC:s mest erfarna organisatörer Mike Smith för något år sedan förklarade han arbetarrörelsens nederlag med att facket underskattade Thatchers målmedvetenhet och starka ideologiska övertygelse; att man hade misslyckats med ideologiska skolningen av fackliga medlemmar; att man inte hade skött rekryteringen av ungdomar till facket och att man inte hade förstått att facklig aktivism med nödvändighet måste kopplas till politisk dito.

Som ideologiskt inflytande kan inte thatcherismen inte underskattas. Man kan säga genom Thatcher blev nyliberalismen en rumsren politisk riktning inom den europeiska högern. Dess ideologiska grundval som är hämtad från Milton Friedman semi-ekonomiska teorier, Ayn Rand och Robert Nozick filosofiska tirader och politiska inspiration med Ronald Reagan och Augusto Pinochet som viktiga ”comrade in arms”. Allt detta har påverkat högern i Europa och fått ett enormt genomslag. Men även arbetarrörelsens tankevärld har påverkats. Monetarismens budgetdisciplin och budgettak; friskolor; konkurrensutsättning av vården och exempelvis diskussion om huruvida skattefinansierad välfärd skall ge utdelning till privata utförare. Allt detta är exempel på hur thatcherismen även haft en uppenbar påverkan på arbetarrörelsens tankevärld. Så när fackligt aktiva kamrater på 1980-talet talade sig varma för privat konkurrens med offentlig verksamhet i tron om att det skulle ge offentliganställda högre löner genom att det skapades konkurrans var det ett eko av thatcherismens ideologiska genomslag.

 

Sverige – thatcherismens nya slagfält

Sverige är idag thatcherismens nya slagfält. Det den gamla överklasshögern misslyckades med håller Reinfeldt på att lyckas med. Genom jobbskatteavdraget har hans regering vunnit gunst hos delar av den arbetarklass som uppfattar sig som medelklass eller vill vara medelklass. Genom att straffa de arbetslösa och sjuka och kalla det för arbetslinje vädjar han till samma egoism som Thatcher gjorde och genom att sakta men säkert förskingra det som har varit grunden för den kollektiva välfärden skapar Reinfeldt en situation som har mycket stora likheter med det som grundlade Thatchers framgångar i Storbritannien på 1980-talet.

Då på 1980-talet var det den brittiska arbetarrörelsen och främst fackföreningsrörelsen som var inbegripen i de stora striderna; kolgruvearbetarna; bilarbetarna och grafikerna var några av de nyckelgrupper som tog upp striden mot Thatcher. Men även offentliganställda kämpande mot Thatchers politik.

De förlorade alla, inte på grund av dålig organisation eller brist på solidaritet utan pga. att det inte fanns en politisk kraft som kunde bjuda motstånd. Labour själv var försvagat av inre strider och sin egen historia som det breda vänsterparti det var. Partier rymde allt från ultravänster till liberaler på vänsterkanten. Denna tidigare styrka blev nu partiets och arbetarrörelsens nederlag. Men också att fackföreningsfolket inte tog ansvar för Labour. Man hade som TUC-funktionären Smith sa inte förstått att förena facklig kamp med politiskt engagemang.

Sökandet efter politikens Mittens Rike

I thatcherismens ideologiska arv ligger också synen på politiken där alla söker sig mot ett politikens Mittens Rike. Konsekvens att detta sökande av konsensus efter medelklassens politiska måttstock har gjort att intresset och engagemang för politik i främst arbetarklassens led har minskat vilket vi ser i minskat valdeltagande. Detta, sökande efter politikens Mittens Rike, har därmed blivet ett hot mot demokratins räckvidd och öppnat dörrarna för högerpopulistisk extremism.

Om vi skärskådar fackföreningsrörelsen i Sverige idag så saknas en enande kraft. LO har inte lyckats axla den självklara rollen som centrum för kampen mot den svenska thatcherismen utan verkar underskatta dess målmedvetenhet och ideologiska styrka. Man gör ringa motstånd och LO:s opinionsbildning blir ad hoc och sporadisk. En genomtänkt strategi verkar saknas utan förbunden lämnas vind för våg att göra sitt bästa. Likheten här med 1980-talets Storbritannien är uppenbar.

Förbunden gör en högst hedervärd insats mot den svenska thatcherismen men samordning och en enande kraft saknas. Om detta har samma orsaker som nederlaget i Storbritannien må de som skriver historien i framtiden kunna fastslå. Men att arbetarrörelsen och arbetarklassen är illa ute står utan tvivel.

 

Var är facket?

Underskattning är aldrig ett bra recept för att segra varken i idrott eller i politik. Det brukar slå tillbaka och när man är i underläge är det svårt att återvinna det förlorade självförtroendet. Mitt intryck är att det finns en vilja men det saknas en samlande kraft som kan kanalisera den viljan i en stark kraft riktad mor Reinfeldt och hans thatcherism. Det saknas också förståelse för att facklig-politisk samverkan innebär att de facto facket tar ansvar för sitt parti och politiken. Det duger inte att sitta och vänta på att partiet skall formulera politiken utan facket måste vara med och formulera sagda politik.

Arbetslösheten är idag uppe i siffror som är likvärdiga med de värsta under 1990-talet. Det mesta tyder på att det blir värre. Det logiska vore att arbetslösheten skulle vara en kraft som skulle försvaga den svenska modellen av thatcherismen, men tvärtom ju mer arbetslösheten ökar desto starkare blir Reinfeldt och hans välde på Rosenbad. Det som borde vara ett skäl för att arbetarrörelsen återvinner mark har istället blivit en tillgång för den thatcheristiska svenska högern.

Normalt sätt skulle 10.000-tals fackföreningsaktiva samlas i demonstrationer, aktioner, namninsamlingar, upprop och en frenetisk facklig och politisk aktivism mot högerns angrepp. Så skedde under krisen på 1990-talet, men tyvärr vi ser ringa av detta idag. Vi ser en och annan debattartikel på DN eller SvD sidor men i övrigt är det tyst som i graven. Och kanske det är dit svensk fackföreningsrörelse och arbetarrörelse är på väg, precis som det en gång hände i Storbritannien.

”Att skriva ett brev till sin käresta är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig” sa den folkkäre skådespelaren Carl-Gustav Lindstedt en gång. Det är faktiskt dags för fackföreningsrörelsen att skriva färre brev och börja vårda sitt kärleksförhållande till politiken och sin käresta. I vart fall om det inte ska gå som på de brittiska öarna.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Foton är tagna under en resa i Storbritannien 1979.

PS Jag föreläser runt hela landet kring thatcherismen. för intresserade se här. Jag åker gärna ut till föreningar, möten eller liknande.