Fredag hela da´n

Då var det äntligen fredag och helgen står inför dörren. Vädret är uselt och inbjuder inte till att vistas ute. Alltså helgen lär väl bli mest inomhus.

Reinfeldt ska ha rött kort

Andra som borde vistas ute eller för att göra en usel s.k. radioövergång så borde regeringen Reinfeldt få ett stort rött kort. Inte bara för försäkringskasseeländet och behandlingen av sjuka som nu i framtiden skall lämpas över till Arbetsförmedlingen och där konkurrera med de starka friska och arbetslösa om de jobb som inte finns. Tala bluff och bedrägeri, nästan lika stort bedrägeri som med de s.k. coacherna som AF numera lägger arbetsförmedlingen på.

LO går i kamp med ljuslyktor

Ett annat rött kort borde LO få för när det för första gången sedan 2006 hörs något från LO-borgen så är det en annonskampanj för dryga miljonen i Metro där vi uppmanas att tända ett ljus för de arbetslösa. Ungefär lika äventyrligt och präglat av kämpalust som när organisationens ordförande höll förbön för ”de giriga” i Helgmålsringningen för något år sedan. Månne har LO samma annonsbyrå som Frälsningsarmén, å andra sidan den organisationen gör ju något konkret i alla fall. LO:s annonskampanj och ordförande Wanjas förbön lär i vart fall inte skrämma skiten ur varken Svenskt Näringsliv eller högern som regerar detta arma land.

Kvällspressen rotar i dyngan

Ytterligare ett rött kort är väl aktuellt för kvällspressen och dess vältrande i den äktenskapliga dygnhögen hos familjen Woods. Intressant kan tyckas att även miljardärer har problem av äktenskaplig form. Vem kan dock med själ och hjärta intresseras av detta dubbelmoraliska moras övergår mitt arma förstånd. Möjligen och uppenbarligen en kvällstidningsredaktör som inte har vettigare att skriva om.

Ny regering i sikte?

Ett grönt kort skall i alla fall utdelas denna fredag. Enligt SCB åker Reinfeldt och hans “härke” som vi säger här i Östergötland ut ur Rosenbad, dvs om den opinionsundersökning som presenterades nu i veckan. Den rödgröna oppositionen har prick 50 % av sympatierna för ögonblicket och är därmed med råge starkare än Reinfeldts högerallians.

Tyvärr kommer enligt SCB Sverigedemokraterna in i riksdagen vilket vore en skam för det innebär att för första gången i svensk politisk historia tar ett högerextremt parti säte i den folkvalda församlingen. Det klarade varken fascister eller nazister inte ens på 1930-talet.

Nej, nu får det vara slut med negativa vibbar – här är en lämplig låt att dra igång helgen med! (höj volymen!!!)

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Glöm inte att skriva under och sprida vidare på uppropet Folkaktionen för en välfärdsstat för ALLA !

Gruvstrejken 1969-70 gav hopp

(Foto: Lars Westman)

I dag för 40 år sedan gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i strejk. De gjorde det för människovärdet och gjorde det när de inte längre såg några möjligheter att nå framgång och få förändringar till stånd.

Socialdemokraterna och LO togs på sängen och förstod inte först vad som skedde. Arne Geijer som var LO:s ordförande tyckte enligt hans memoarer att arbetarna var otacksamma som gick ut i en i och för sig olaglig vild strejk.

Socialdemokraternas ordförande Olof Palme insåg snabbare vad som höll på ske i det svenska samhället och vidden av gruvarbetarnas missnöje och det missnöje som arbetarklassen hyste vid slutet av 1960-talet.

Följden av gruvstrejken blev omfattande reformer av arbetslivet och ökat inflytande för löntagarna, arbetsmiljölagstiftning, LAS, FML, MBL och allt vad det hette.

De politiska reformerna innebar också att det skedde en radikalisering av samhället och att Sverige kom att utvecklas i en mer jämställd riktning och mot mer rättvisa.

Idag är missnöjet kanske lika stort som då, men hoppet om förändring väsentligt lägre. Löntagarna pressas från arbetsgivarna och inte minst från politikerna inom högern.

Motstånd och uppror likt gruvstrejken för 40 år sedan kommer alltid underifrån. Det kommer ofta oväntat och chockar överheten. Sverige behöver ett “uppror” – inte för att återställa samhället till vad det var före 2006 utan för att rekonstruera samhället och välfärdsstaten.

1969 stod jag ute på Avenyn i Göteborg och samlade pengar till gruvarbetarna. Gensvaret och solidariteten var enorm. Det mesta vi fick in var 100-lappar men massor av femmor och tior. Bössorna fylldes på någon timma. Gruvarbetarna gav hopp om förändring och återvunnet människovärde.

**********

(Foto Aftonbladet)

I mörka stunder när hoplösheten känns som värst brukar jag läsa Kent Andersson dikt Vingen och då känns allt lite lättare och modet återvänder.

VINGEN
Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med som blir till en börda för oss som vi måste smyga med.

Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar skolmästare och alla dom praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna hade sagt: Du kan väl inte flyga! Håll dig på marken, din envingade jävel!

Och drömmer du ens om att våga med ett enda vingeslag pröva din flygförmåga så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge, en dröm, en längtan, en sång Tänk om våra vingar finge flyga tillsammans en gång!

Skriven av Kent Andersson

**********

Anslut dig – skriv på uppropet -  till FOLKAKTIONEN: EN VÄLFÄRDSSTAT FÖR ALLA

Text: Ingemar E. L. Göransson

Initiativ för välfärden

Idag har jag tagit initiativet till en namninsamling för en värdig välfärdspolitik. Länken är här. Hjälp gärna till att sprida den och samla in namn så det blir en stark röst för en välfärdspolitik som håller samman istället för att splittra.

“FOLKAKTIONEN: EN VÄLFÄRDSSTAT FÖR ALLA

Ända 1990-talets kris har den svenska välfärdsstaten successivt försvagats och urholkats. Politiska beslut för att rädda svensk ekonomin på 1990-talet betalades med försämring i välfärdens räckvidd. Dagens politik där arbetslösa, sjuka och pensionärer får betala fortsatta försämringar av välfärdens innehåll och möjligheter är orättvis och otillständig.

Vi som står bakom detta upprop vi vill se en politik där en välfärdspolitik till allas bästa ersätter dagens nyliberala marknadspolitik.

Konsekvenserna av de senaste decenniernas successiva försämringar och försvagning av välfärden har skapat kraftigt ökade klyftor mellan rika - fattiga; de med jobb - arbetslösa; friska – sjuka; infödda – immigranter; klyftor byggda på etnisk bakgrund och utbildning är andra sidor där vi nu ser klyftorna öppnas från en spricka till en enorma avgrund i samhället.

Vi ser hur rasism, frustration, desperation och en allt mer ökande fattigdom sprider sig i samhället. Vi ser med förfäran hur Sverige förvandlas till en land av Vi och Dom.

Det svenska samhället håller på att förvandlas till ett samhälle där den som saknar jobb, är sjuk, invandrare, ung eller pensionär ställs utanför. Välfärden och välfärdspolitiken är bara en skugga av vad som var tänkt.

Vi kräver en politisk kursändring.

Vi kräver att den sittande regeringen stoppar alla fortsatta försämringar i välfärden och av välfärdssystemen.

Vi kräver att den röd-gröna oppositionen ger ett bindande löfte att vid en valseger september 2010 återupprätta välfärdsstaten till att bli det ekonomiska och politiska kitt som kan hålla samman det svenska samhället.

För kontakt: valfardforalla@inbox.com  “

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Det befästa fattighuset”

Fattig letar efter mat i soptunnor på rika Upper West Side i New York – En verklighet på väg även i det “nya” Sverige.

I Sverige ökar klyftorna med en upprörande hastighet. Det började under förra krisen men har trots den tidigare högkonjunkturen och framför allt under den nuvarande djupa krisen ökat än mer. Det har öppnats en gigantisk klyfta mellan de som har och de som saknar.

Samhället hotas av att spricka itu när rika blir än rikare och de fattiga lämnas att klara sig själva. Ett samhälle som alltmer präglas av ökad misär, segregation, kriminalitet och desperation. Allt medan de som har det allt bättre stänger sina grindar, slår på sina larm och kurar mot den ökade fattigdomens frukter. Välfärdsstaten har havererat.

Orsaken är enligt en ny LO-rapport att skillnaden mellan de som har jobb och de som saknar har ökat dramatiskt, närmast utan historisk jämförelse i svensk modern politisk historia. De rikaste 10 procenten har ökat sina inkomster med 88 procent medan de 10 procenten med lägst inkomster har endast ökat sina inkomster med 15 procent. Allt detta under perioden 1991-2007. Den negativa trenden har ökat kraftigt och förstärkts under Reinfeldts regeringstid.

Vad vi ser är raserandet av den solidariska välfärdsstaten till förmånen för ett ango-saxiskt samhällssystem. Vad som är märkligt i samma utveckling är att protesterna under den nuvarande regeringen och mot dess politik som har fördjupat krisen och klyftorna genom raserandet av a-kassan och nu senast sjukförsäkringen närmast helt uteblivit.

Man kan undra vad som är orsaken till detta. Har mättnadskänslan hos de som har jobb och rädslan för att förlora det har tystat dem medan arbetslösa och sjuka har lämnats till att klara sig själva. Har känslan av solidaritet och ryggradstanken att ta kamp mot orättvisor fått stå tillbaka för taktiska hänsyn?

Men kan det också finnas en mindre vacker tanke; att arbetslösa och sjuka har sig själva att skylla. Kort sagt, egoismens höga visa som vi har matats med ända sedan 1970-talet från arbetsgivarorganisationer, Timbro och nyliberalt påverkade politiker och partier har fått fäste så till den milda grad att utropet ”var och en för sig” och ”sist i livbåten är torsk” har fått slå rot.

Det är dags att reagera. Det politiska läget är rätt att reagera. De politiska partierna till vänster måste ta initiativ till folkliga protester, de fackliga organisationerna kan inte nöja sig med att publicera olika, i och för sig, nyttiga rapporter utan det måste till politisk handling, protester i form av upprop, demonstationer och kanske t.o.m. politiska strejker mot högerns ”Anschluss Barbarossa” mot välfärdsstaten och löntagarnas rättigheter.

I dagens DN skriver LO:s utredare Anna Fransson och organisationens utredningschef Irene Wennemo:

”De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.”

Det senaste året har jag rest runt i hela landet. Jag har hållet föreläsningar och deltagit i seminarier. Jag har mötts av en ilska, en förtvivlan över utvecklingen, men också en känsla av hjälplöshet och frustration över att inte kunna göra något. T.o.m. en känsla av svek från den egna rörelsen i dess tystnad och oförmåga att ta kamp mot utvecklingen.

Överallt mötts man av samma sak – varför har inget sagt det du säger förut? Varför är det så tyst och varför tar ingen av våra starka organisationer initiativet? Varför är det så tyst nu när behövs initiativ, protester och kamp mer än någonsin?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Graävskopan på Aftonstjärnan

Allan Svensson, regissör och Dan Nerenius i Graävskopan

Henning Mankell är en av Sveriges främsta författare och dramatiker. Han är mest känd för sina romaner om Kurt Wallander och kanske mindre för sin dramatik.

En av hans mer spelade pjäser är ”Graävskopan” som under lån tid har spelats i södra Sverige med stor framgång. Nu har Allan Svensson regisserat den i en ny version med Dan Nerenius i huvudrollen, Dan har spelat den under hösten i Västsverige och ska nu under februari spela den på den legendariska ”Aftonstjärnan” i Göteborg.

Vad är nu ”Graävskopan” för pjäs? Den ger en bild av en människa som känner inte bara bitterhet inför vad som sker utan också är en människa som slår underifrån mot ett alltmer obegripligt och människofientligt samhälle.

Rune F Lindgren är en sammansatt och därmed äkta, genuin människa med alla dess brister och, ska inte glömmas, positiva sidor – han drömmer om något bättre. Graävskopan är inte en politisk pjäs, eller inte bara, som allt Mankell skriver – den är djupt mänsklig.

Undertecknad har fått möjligheten att ta över producentskapet efter sejouren på Aftonstjärnan vilket är en utmaning. Målsättningen är givetvis att så många som möjligt ska få möjligheten att se ”Graävskopan” för den är värd det.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 50

Pete Seeger, Beacon,  New York State, november 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Regeringsmaktens förfall

Man måhända kan rubricera regeringen Reinfeldt för handlingskraftig i den betydelsen att genomför en massa politiska beslut. De kör allt som oftast över oppositionen i sin kraft av riksdagsmajoritet. De rent ut sagt skiter i opinionen oavsett varifrån protesterna kommer – kort sagt de är allt annat än känsliga.

Nu börjar det här mönstret ändras något. De senaste dagarnas turer kring sjukförsäkringen visar på en ökad nervositet, det är ju val om drygt nio månader. Samtidigt som högerregeringen vill göra så mycket som möjligt för att genomföra sitt systemskifte från välfärdsstat till privat välfärd för den som har råd.

Det har under mandatperioden varit tydligt att regeringens ambitioner har varit högre prioriterade än en demokratisk möjlighet till behandling av deras förslag. Än mer, utredningar har varit grunda och inte gjorda på ett noggrant sätt som annars är en svensk parlamentarisk tradition. Konsekvensanalyser har likaså lyst med sin frånvaro. Vi såg det när det gällde a-kassan och samma sak när det nu gäller sjukförsäkringen.

 

“…usla utredningar,

politisk arrogans och

politiska ideologiska käpphästar…”

Regeringen har trumfat igenom snabba ogenomtänkta förändringar som har för enskilda ibland fått närmast katastrofala följder. Ett exempel på detta är a-kassan där nu endast en av tio arbetslösa får 80 procent av förväntad ersättningsnivå. Detta också efter upp till nio månaders väntetid på grund av Littorins ideliga förändringar i regelverket som i vissa fall inte ens fungerat i befintliga datasystem.

Sjukförsäkringen och turbulensen kring denna är ett exempel ytterligare på usla utredningar, politisk arrogans och en politik där ideologiska käpphästar sätts före, i detta fall, en fungerande sjukförsäkring. Den kritik som regeringen nu får är mer än befogad och helt välförtjänt.

Ska man sammanfatta den borgerliga regeringen politik har den politiska tesen om rätten till arbete bytts ut mot en skyldighet att arbeta.

Likheter med vissa mindre sympatiska politiska system är inte tillfällig med tanke på regeringens människosyn – de lata arbetarna måste ha en piska över sig för att göra sitt bästa och alla är skyldiga innan annat har bevisats.

En i sanning tidsbild av högerns uppskattning och uppfattning av de som bygger landet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson