Författarpresentation av “DE OHÖRDA–Röster från nyliberalismens verklighet”

Presentation av min bok som kommer ut i slutet av månaden.

Kring den 28 augusti finns min nya bok klar för distribution. Boken som varit ett det största projekt jag någonsin tagit mig för att genomföra har då äntligen kommit i färdigt tryck.

Drygt 20 intervjuer med arbetare och löntagare runt Sverige och i Storbritannien samt en analys och framtidsvision är bokens innehåll.

390 sidor blev det i slutänden men det är en spännande läsning att möta mannen och kvinnan på arbetsplatserna som äntligen får berätta SIN historia, föra fram SIN uppfattning och syn på samhället och hur de upplever att välfärdsstaten försvann i ett töcken av politiska postulat.

Här möter läsaren män och kvinnor, unga och äldre, infödda och immigranter; banverkare, byggnadsarbetare, arbetslösa, pensionären, lokalvårdaren, lokföraren, personliga assistenten och många andra.

Men även en kritisk facklig ledare från Dublin, statsvetaren Chantal Mouffe och LOs Tobias Baudin.

Boken är som en recensent skriver inget objektivt dokument utan en rasande partsinlaga. Och det behövs för i en samhällsdebatt som helt präglas av “experter” och andra som har tagit monopol på sanningen och tolkar verkligheten till sin fördel.

“DE OHÖRDA – Röster från nyliberalismens verklighet” beställes enklast direkt från förlaget på ordochkultur@telia.com och kostar 200 kr plus porto. Bokhandelspriset lär bli ca 100 kr mer.

I den lilla filmen ovan presenterar jag boken och hoppas att det skall bli fler som tar del av vad vanliga arbetare och löntagare tycker och säger. Deras verklighet skiljer sig markant från de etablerades uppfattning.

Peter Johansson på Kulturbloggen skrev bland annat om boken "....ett utmärkt underlag för diskussion och reflektion om dagens och morgondagens samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar."

Du kan läsa mer om boken här.

Text och video: Ingemar E. L. Göransson

Varje arbetsplatsolycka är en för mycket

För drygt en vecka dog en 26-årig pappersarbetare i en olycka på Iggesunds pappersbruk. Hon var en av många semestervikarier på våra arbetsplatser. Hon klämdes till döds när hon skulle flytta en kartongrulle på 20 ton. Ännu en tragisk olycka hade skett där en far eller mor, en son eller en dotter, en bror eller syster inte kommer hem igen utan förlorar sitt liv på arbetet.

Det är farligt att leva brukar cyniker säga. Det må vara sant liksom att vi alla har utmätt tid på denna jord. Men det innebär inte att någon olycka är acceptabel. Allt skall alltid göras för att du och jag liksom alla andra skall komma hem från jobbet och glatt kunna öppna dörren och utropa – Hej, nu är jag hemma!

Det sker ett stort antal olyckor på våra arbetsplatser och varje vecka är det någon som förlorar sitt liv. Olyckorna är oftast orsakade av okunnighet, misstag, slarv eller att man inte följer gällande föreskrifter. Den som är ytterst ansvarig för att olyckorna inte sker är arbetsgivare och formellt och ytterst sett – den högste chefen på arbetsplatsen eller i företaget. Arbetsmiljölagen är ytterligt tydlig på detta så det kan aldrig finnas något tvivel om var ansvaret ligger.

I år är det 100 år sedan det blev tillåtet för arbetarna att utse skyddsombud, men trots detta sker fortfarande inte bara olyckor utan de är oftast fullständigt onödiga och kunde ha undvikits. Vi ser hur oseriösa byggföretag struntar i arbetsmiljön, ser hur sommarvikarier inte får tillräcklig utbildning, vi ser hur på grund av okunnighet arbetare utsätts för onödiga risker.

Det är också en ökad stress på våra arbetsplatser där den psykosociala miljön skadar och gör människor sjuka. Fenomen som att människor ”går i väggen” är ett tecken på att pressen och stressen på många arbetsplatser är på tok för hög vilket leder till psykiska problem men också till risktagandet ökar bara för att hinna med.

Det är alltid arbetsgivaren som har ansvaret för att de anställda följer gällande skyddsregler och använder den utrustning som skall skydda mot olyckor. Det är också arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för att arbetet inte skadar varken på kort eller på lång sikt.

Hundra år är en lång tid. Hundra år är också en kort tid. För de tusentals arbetare som skadat sig eller t.o.m. förlorat sina liv under denna tid var det tyvärr förgäves. Det var onödigt och kunde ha undvikits. Det har skett stora förbättringar i lagstiftningen. Det har skett stora förändringar i insikten om risker och kunskapen har ökat högst påtagligt men fortfarande finns det, tyvärr, mycket kvar att göra för att alla ska kunna känna när det går hemifrån till jobbet att de kommer hem och kan glatt ropa – Hej, nu är jag hemma!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Girigheten är en demokratisk fara

Den förre LO-ekonomen P O Edin sa en gång att ”gör aldrig något som du inte kan försvara på ett fackmöte”. En god levnadsregel som under veckan fått ny aktualitet.

Likaså fick jag lära mig när jag var en liten grabb att inte ljuga för lögnen kommer alltid tillbaka och biter dig i röven.

De här två visdomsorden borde fler följa kan man tycka när vi ser hur lögnarna och fifflarna passerar revy inför våra ögon på löpsedlar och i kvälls- och morgonpress. Det är SSU-distrikt som fuskat till sig pengar på det sätt som ungdomsförbund gjort genom åren. Ingen skall glömmas eller behöver nämnas i övrigt. En hantering som är motbjudande och tyder på att man inte förstår att skilja mellan vad som är ditt och mitt på ett acceptabelt sätt.

Nu må det vara som det vill med skolningen inom ungdomsförbunden, men det tyder på en kultur där det gäller att fixa pengar med alla medel och som för medborgarna i övrigt är motbjudande. Fiffelkulturen är ett utslag av en övertro på sin egen förträfflighet och kan bara bemötas med förakt.

Ett än värre exempel på denna fiffelkultur är den medvetna fiffelkultur som går över gränsen till bedrägeri och stöld av allmänna medel som vi sett kring Centerpartiet, Näringsdepartementet och Tillväxtverk kopplade i ett triumvirat av festyra och utnyttjande av de möjligheter som tillfället givit.

Att Maud Olofsson satte upp sina frukostar, luncher och middagar som arbetsdito och skrev det på intern representation med sig själv och skickade därefter räkningen till skattebetalarna tyder på en kreativitet av sällan skådat slag.

När sedan Annie Lööf, helt berättigat,tar GD Lugnet i örat för att själv ertappas med att äta och supa på skattebetalarnas bekostnad för långt över vad en normalavlönad arbetare tjänar på ett arbetsår bekräftar det den kultur av ”anything goes” så länge man inte åker dit. Det går alldeles utmärkt att ha fingrarna i syltburken bara ingen kommer på den skyldige verkar vara den levnadsregel som Olofsson och Lööf lever efter. En princip som måste ha myntats (!) i miljön på Stureplan bland de bortskämda bratsen som befolkar detta huvudstadens rikemansgetto.

Det är kanske inte är de beskrivna bedrifterna i sig som är det värsta. Självklart är den cyniska och närmast groteska girigheten upprörande och störande och förtjänar repressalier från de skatte- och lagvårdande myndigheterna. Särskilt som i vissa fall är det uppenbart att Centern inte kunde ha betalat notan utan bara talmannen eller statsråden kan boka sagda lokal och ta notan. Det är med andra ord helt uppenbart att Lööf et consortie inte hade för avsikt annat än låta skattebetalarna betala deras festliga försommaryra.

Det allvarligaste är att det underblåser och bekräftar uppfattningen att politiker uppträder som en nomenklatura med egna regler, egen moral och egna, som inte omfattar övriga medborgare, rättigheter. Det ger ytterligare fyr till den eld som går under namnet politikerförakt och ofelbart leder till att alla politikers förtroende förminskas. Det innebär också att demokratins trovärdighet skadas för hur kan de som är satta att vårda det demokratiska systemet utföra sagda värv med trovärdighet om de samtidigt utnyttjar detsamma för egen privat vinning.

Jag vill påstå att ungdomsförbund som utnyttjar systemet för att plocka åt sig bidrag de ej är berättigade till liksom politiker som Maud Olofsson och Annie Lööf gör demokratin en björntjänst och är värda det förakt som deras motbjudande fiffel inbjuder till.

P O Edin menade att man aldrig skulle göra något som man inte kan stå för i offentlighet. Man skall heller aldrig ljuga då lögnen har långa ben och drabbar den som uttalat den förr eller senare.

Poeten Ksemendra som levde för ett årtusende sedan noterade redan då att ”pengar förorsakar den girige obehag, besvärligheter, förbindelse och sömnlöshet”. En iakttagelse som har besannats över måttan den gångna veckan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Londons “lapplisor” går i strejk nästa vecka!

Tillhör du de som skäller på ”lapplisor”? Gör inte det, de behövs. Några dagar i Londontrafiken räcker för att inse det.

I London har parkeringsvakterna privatiserats som så mycket annat på de brittiska öarna. Ett privat bolag, NSL, har konsekvent vägrat att teckna avtal och kunnat göra så då flertalet av parkeringsvakterna inte varit organiserade.

De flesta av dem är afrikanska immigranter som inte varken getts information om sina rättigheter eller ens fått sin lagstadgade lön. Deras löner ligger också två pund under lönerna i exempelvis i Cardiff i Wales. Londons parkeringsvakter har endast fått £8.09 medan deras kollegor i Cardiff har £10.

I juni var Londons parkeringsvakter ute i en två dagar lång strejk och nästa vecka genomför de en tre dagars strejk för bättre villkor.

Foto: Unison

Tidigare var ytterst få medlemmar i facket. Numera är dock 75 procent med i Unison, som motsvarar svenska Kommunal, vilket har gett dem styrkan att ta upp striden för bättre villkor.

Orsaken till denna dramatiska förändring ligger i ett enträget organisationsarbete från Unison vilket också gett resultat. Det ska jämföras med Unisons organisationsgrad på ca 50 procent och andra brittiska fackföreningar som ligger t.o.m. lägre. Detta efter trettio år av thatcherism och new labours marknadsliberala politik.

 

När jag träffade och intervjuade ordförande för Unison, George Binette, i Camden i våras var han optimistisk och trodde att det fanns möjligheter till en seger för parkeringsvakterna inom räckhåll.

Nu blev det kanske inte riktigt lika enkelt som Binette hoppades på, men nästa veckas strejk visar att tålamodet och kampviljan finns.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ny bok : De ohörda–Röster från nyliberalismens verklighet

​Den 15 augusti kommer det ut en för dessa tider unik bok, en bok som består av längre intervjuer med de människor som fått betala för den nyliberala revolten mot välfärdsstaten, avregleringarna, privatiseringarna och marknadsliberalismens så kallade reformer.

Varför då skriva en bok som till största delen består av längre intervjuer med ”vanligt” folk, arbetare och löntagare ute på arbetsplatserna, arbetslösa, invandrare och svenskar – kort sagt ”vanligt” folk. Vad kan de ha att säga som inte experterna redan sagt. Boken har blivit möjlig att skriva och att fram genom ett generöst samarbete med 6F-förbunden inom LO.

Mitt svar är att det finns all anledning att göra en sådan bok och att de har en massa kloka och insiktsfulla saker att säga om dagens Sverige och världen. Det gäller bara att lyssna. Att ta sig tid och få nya kunskaper från en verklighet långt bortom styrelserum, bankpalats och partiexpeditioner.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" är ingen akademisk rapport lika lite som den är en objektiv skildring av sakernas tillstånd. Boken är en partsinlaga, den är en anklagelse, den vill vara ett ursinnigt angrepp på det samhälle som nyliberalismens revolt mot arbetarrörelsens stora samhällsprojekt välfärdsstaten skapat. Men blir därmed också en svidande kritik av de som lät det ske, omedvetet eller medvetet eller till och med liv och lust och av övertygelse deltog i genomförandet av det förräderi som hela den nyliberala politiken innebär.

Det är rösterna av de som fått betala för bankernas excesser och förskingringar boken ger plats åt. Det är rösterna av de som fått betala med det förlorade välfärdsstatens förmåner och rättigheter som försvunnit under rop om ”incitament” och valfrihet.

Valfrihetens lov har som baksida att de som inte kan ta del av valfriheten också får välja bort eller tvingas välja bort sina tidigare rättigheter. Valfriheten är inte samma sak som friheten från arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom utan det är den rikes klassintresse som manifesterats under de senaste 20-30 åren.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" består av ett tjugotal längre intervjuer där de intervjuade får tala till punkt. Boken är en dokumentation av det mentala klimatet i en värld där marknaden har makten och politiken och därmed demokratins räckvidd har beskurits kraftigt.

​Här möter vi bilbyggaren på Volvo, lastbilschauffören, den personliga assistenten, butiksbiträdet, lokalvårdaren med rötter i Perus inkakultur och många andra. Vi möter de arbetslösa, Fas 3:arna och pensionären som fått se sin pension krympa efter ett långt arbetsliv. Alla har sin historia att berätta och de har sin uppfattning om då nu och framtiden.

Jag har intervjuat löntagare i Sverige och Storbritannien samt fackföreningsledare på Irland och i Sverige. Tyngdpunkten ligger på vad vanliga arbetares och andra lönt-gares verklighet och deras historia. Boken innehåller också en längre intervju med en av nyliberalismens främsta kritiker i den akademiska världen, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe som i boken ger den första intervjun som har gjorts av en svensk journalist.

Boken som är på ca 380 sidor kostar 200 kr (förlagspris, i bokhandeln cirka 280 kr), porto tillkommer. Boken är illustrerad och vid förhandsbeställning distribueras direkt från förlaget till dig.

​Förhandsbeställningar är välkomna och redan nu möjliga att göra på ordochkultur@telia.com

Med vänlig hälsning/

Ingemar E. L. Göransson, författare

Samma gamla klassamhälle

 

Från tidningen Braständaren 1892

Hittade nedanstående notis i en gammal tidning (Aftonbladet den 10 augusti) från 1892. Det känns lite som tiden har stått lite still om man skall vara elak. Jag har låtit den ursprungliga stavningen vara orörd.

”En fattig flicka såld till mormonerna.

Vesterås fattigvårdsstyrelse fattade å sitt sista sammanträde ett beslut som är föga hedrande. En 12 års gammal fader- och moderlös flicka underhålles af fattigvården med 60 kr. pr år. Detta underhåll skulle utgå, tils hon fylt 15 år. Nu har emellertid en mormonfamilj, som i dagerne skal afresa till Utah, hos fattigvårdsstyrelsen erbjudit sig att medtaga flickan, blott styrelsen med 20 kronor bekostade hennes utrustning. Vid sammanträdet räknade styrelsen ut, att flickan under de 3 återstående åren skulle komma att kosta fattigvården 180 kr., och man sålunda genom att på nämda vilkor lemna henne åt mormonerna skulle inbespara 160 kr., hvadan styrelsen beslöt att antaga det gjorda anbudet.

Det bör dock anmärkas, säger Sv. M:s meddelare, att beslutet icke var enhälligt.”

Det är inte utan man känner igen sinnelaget även i dagens Sverige nästan 120 år senare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vi får aldrig glömma

I dag är det ett år sedan Utøya och det föregående bombattentatet i Oslo. Terrorismen drabbade den norska nationen med all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ett år av sorg och saknad inte bara för de anhöriga utan också för Norge som nation. Men även för alla människor med minsta empati och humanism i sig. I dag högtidlighålls minnet över offren för en avskyvärd nazistisk extremist. Hans terrordåd är juridiskt sett snart en gigantisk akt i ett arkiv dock kommer minnet och traumat kommer att framgent fortleva i den norska folksjälen och hos alla medkännande människor.

 (Arkivbild)

En fråga som dock inte fått svar är hur detta kunde hända, vad var det för ”mekanismer” som gör att en till synes förhållandevis välanpassad individ kan förvandlas till en totalt känslolös och rationell mordmaskin – en terrorist som har få historiska motsvarigheter? Vi har sett terrorister förut i historien men Osloterroristen är på vissa sätt unik då han ensam begår dessa totalt vidriga gärningar och med en lika häpnadsväckande som motbjudande precision. Jämför man med andra massakrer så har det varit grupper som genomfört dem, militära enheter exempelvis där grupptrycket gör att individen som deltar kan gömma sig bakom ”det var order” som under inbördeskrig eller massakrer under krigsförhållanden. Det finns heller inget tillfälligt i hans dåd utan det är väl planerat och har politiska förtecken – dvs. de liknar inte vansinnesdåd som det som skedde i Denver i veckan.

Jag tror man får söka orsaken i den historiska tidpunkt vi befinner oss där motsättningar växer mellan nationer, mellan grupper och klasser, mellan religioner osv. Man får söka i den samhälleliga kontexten i det att vi lever i en tid då det samhälle vi haft håller på att bryta ihop och det som kommer vet vi väldigt lite om.

Vi lever i ett samhälligt kaos kan man beskriva det som. Ett kaos framkallat i en kamp mellan marknadsliberalismen och efterkrigstiden välfärdsuppbyggen. Inte så att marknadsliberalismen i sig orsakar terrorism, dock när den nyliberala teorin leder fram till en politisk rusning mot ett Mittens Rike skapas ett vakuum där extremistiska idéer kan finna sin grogrund.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit i sin bok ”The Return Of The Political” (Verso London 2006, sid 6) följande: ”När, som fallet är idag, liberal demokrati är i ökat utsträckning identifierad som ”den för stunden existerande liberala demokratiska kapitalismen”, och dess politiska dimension är begränsad till lagens bokstav, finns det en fara att de ”uteslutna” kan komma att ansluta sig till fundamentalistiska rörelser eller attraheras av antiliberala, populistiska modeller av demokrati. En hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (Min understrykning)

Det finns också likheter historiskt sett mellan vår kaotiska tid och det kaotiska 1300-talet. Likheten är bland annat det faktum att det blir allt mer uppenbart att kapitalismen i sin avreglerade och marknadsliberala status inte fungerar utan skapar ökade socialklyftor, ökade klassmotsättning och inte minst ökade friktioner mellan nationer. Det sistnämnda är uppenbart om vi ser det ur ett globalt perspektiv. Inom Europa har vi en tydlig ökning av konfliktnivån mellan syn och nord. Mellan USA och Europa finns även en ökad ekonomisk och politisk irritation och i Asien kräver Kina, Indien och andra tidigare tredjevärlden nationer sin ekonomiska plats på världsmarknaden.

Detta liknar i mångt och mycket den politiska situationen under 1300-talet där det fanns uppenbara slitningar vilka ledde till 100-årskriget, men även då fanns en nord-syd konflikt där påvedömet utmanades av furstarna på andra sidan alperna. (För den som är intresserad av att studera närmare 1300-talet och dess likheter vår tid rekommenderas historikern Barbara W. Tuchmans brillianta och lärda bok ”En fjärran spegel – det stormiga 1300-talet”, Atlantis Förlag.)

Men det finns också en annan viktig och avgörande förutsättning gör att 1300-talet liknar vår tid. Det dåvarande feodala systemet började utmanas, inte bara av alltfler bondeuppror, av den växande betydelse av städerna som börjar få under detta århundrade och den en allt starkare ekonomisk betydelse då här i städerna växer manufakturen fram. Här växer också fram embryot till dagens finansiella struktur. Penningutlåning, som var enligt påvedömen syndigt, blev allt viktigare och därmed skapas också en förkapitalistisk ekonomi där penningutlåningens vinster investeras i manufaktur vilket i sin tur skapar den tidiga kapitalismen. Det blir under 1300-talet tydligt att två ekonomiska system börjar existera parallellt med varandra. Det ena har framtiden framför sig och det andra går mot sin undergång.

Vad vi ser idag är en parallell, menar jag, till 1300-talets historia. Vi ser hur det avreglerade och otyglade kapitalistiska systemet leder till ökat kaos samt med det ökad konfliktnivå och därmed också skapar grogrunden och myllan för terrorism. Det ursäktar inte, men det är en del av förklaringen till det oförklarliga. När samhället befinner sig i kaos och inte längre förmås styras i sin framtida inriktning utan de besluten hamnar utanför människornas räckvidd skapas resignation, desperation och i värsta fall rationella galningar till terrorister.

Karl Marx skrev en gång att ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. En iakttagelse som har full relevans än i dag.

I dag är det ett år sedan det som inte fick eller kunde hända skedde – Utøya och det angrepp som det var på demokrati och allt vad medmänsklighet och tolerans heter. Vi får aldrig glömma, aldrig någonsin, vi kan aldrig förlåta, men vi måste gå vidare. Men vi måste också förstå hur det kunde ske och vilka mekanismer som skapar terrorism och social instabilitet. Gör vi inte det kommer det att ske igen, någonstans, någon gång och vi tvingas än en gång till att sörja.

Text: Ingemar E. L. Göransson