En hög med CD

När jag i veckan var i Tallinn så slog det mig att det fanns inga skivaffärer i halvmiljonstaden Tallinn. Det enda ställe jag kunde hitta plattor var på båten som hade den goda smaken att sälja till verkligt låga priser utgångna Cd från Atlantic och andra souletiketter.

Hur som helst det är en stor skillnad mot hur det det såg ut bara för några år sedan skivaffärer är ett snart försvunnet fenomen ersatt av internet och nedladdning.

Det viktigaste är ju faktiskt inte distributionsformen utan musiken i sig. Dagens samling recensioner består av främst svart soul och blues med tillägg av en självdestruktiv romantiker vars liv tog slut på tok för snabbt.

Atlantic Unearthed: Soul Brothers (Atlantic CD 2006)

En platta jag hade totalt missat med 16 små “gems” från Atlantic mellan 1967 – 1973. alla tidigare outgivna och i något fall förpassade till någon 45:a-baksida. Här excellerar Wilson Pickett i “Can´t Stop A Man In Love”; Darrell Banks, James Carr och Otis Clay samt R.B. Greaves visar var skåpet skall stå i Stax-studion.

Ray Charles “What´d I Say” (Atlantic LP 1959 – CD 1999)

Ray Charles är ett av musikhistoriens stora genier. han lyckades stå med en fot i jazzens värld, en fot i R&B och gospel och en fot även i middle-of-the-road samtidigt som han gjorde med stor ackuratess country-musik med stor äkthet. Charles var en enormt talangfull musiker med lika stora personliga problem (se den fantastiska filmen “Ray”). “What´d I Say”-LP:n blev en enorm succé och öppnade för 1960-talets svarta musikexplosion. utan den skulle Tamla-Motown aldrig ha lyckats bryta ner den vita rasmuren. Inte heller skulle Atlantic med sina Stax och Volt-etiketter lyckats med samma crossover. “What´d I Say” som murbräcka kan aldrig underskattas.

Muddy Waters Live/Fillmore Auditorium, San Fransisco, CA 1966 (Geffen CD 2009)

Wolfang´s Vault är ett jättearkiv med live-musik som streamas på internet. Nu börjar en del av dessa konserter, många från Fillmore East och West komma ut på CD genom att Geffen har lyckats få rättigheterna. Muddy Waters gjorde flera konserter på Fillmore under 3 dagar i november 1966. De här inspelningarna hör utan tvivel till de bästa som Waters gjorde vad det gäller live. De är lika autentiska som “Live At Newport” 1960 och nästan lika svettiga´som “Muddy “Mississippi” Waters Live” från 1979.

Otis Redding The Great Otis Redding Sings Soul Ballads (Volt LP 1965/CD 1999)

Otis Reddings andra LP som helt består av det som Redding var bäst på – soul ballader. Den börjar starkt med “That´s How Strong My Love Is” och slutar lika övertygande med “Mr. Pitiful” och däremellan radas den ena efter den andra underbara balladen av soul-musikens främste balladtolkare. För Redding var bäst på dessa tårdrypande själfulla och deprimerande sånger om misslyckad och obesvarad kärlek. När han gav sig på låtar som “Satisfaction” blev det inte lika bra det passade inte hans röst eller kynne lika väl som exempelvisThe Impressions klassiska “For Your Precious Love” som även den finns på plattan.

Michael Bloomfield with Nick Gravenites and friends “Live At Bill Graham´s Fillmore West 1969”(Columbia LP 1969/CD Raven 2009)

Jag höll på att säga äntligen! Jag har väntat i åratal på att denna pärla skulle få CD-form. LP:n kom och blev obemärkt 1969 då den kom under namnet “Live at the Bill Graham´s Fillmore West”. Man fick läsa det finstilta för att förstå att det var Bloomfield och Gravenites och deras kompisar som var bandet och Taj Mahal och andra var gäster. Jag skrev om Bloomfield tidigare och konstaterade då att alla världens Clapton, Page och andra s.k. gitarrhjältar kan slänga sig i väggen för mästaren var denna plågade gitarrist som hanterade elgitarren på ett sätt som de bara kunde drömma om. Med på CD:n finns den mästerliga “Blues On Westside” där Mike Bloomfield visar upp varför han var den störste av dem alla.

Tim Buckley Tim Buckley/Goodbye and Hello (Elektra LP 1966-67/CD 2001)

1960-talet hade ett antal poeter som satte sina texter till musik och gav ut ett antal många gånger ouppmärksammade LP. Det var Tim Hardin, det var Phil Ochs och det var inte minst den självdestruktive Tim Buckley. Hans första Lp kom ut dagen efter hans mer kände son föddes; Jeff Buckley. Tim Buckley var en imponerande men deprimerande poet. Tyvärr slutade hans liv på tok för tidigt; redan 1975. Omslagets leende unge man var bara en fasad för bakom fanns mörka moln och spöken som präglade Buckleys korta liv. Med på den första plattan finns kanske den vackraste kärlekssången från det sena 60-talet; “Song Slowly Song”.

Text: Ingemar E. L. Göransson