Att sitta och jobba vid datorn gör att man kan lyssna på en massa bra musik och ibland mindre bra. Som en del kanske noterat har jag börjar recensera nya plattor på Kulturbloggen, ett kärt besvär, som jag gör så gärna. På sistone bland annat svenska band som Siena Root och the West Of Eden men även Mando Diao.
Här kommer några andra plattor som just nu spelas mycket av undertecknad:
Van Morrison ”Astral weeks – Live at The Hollywood Bowl (Listen to The Lion)
Jag var lite skeptisk varför ge sig på den makalösa mästerliga Astral Weeks” och framföra den live. Om Morrison hade inspirerats av Arthur Lee och framförandet av den likså mästerliga ”Forever Changes” som blev både artistiskt och publikt en succé.
Faktum är att Morrisons gestaltning av Astral Weeks fungerar alldeles utmärkt bra. Jag kan inte höra mig mätt på denna inre resa i Van Morrisons värld.
Screaming Jay Hawkins ”The Whamee 1953-55” (Rev-Ola)
R & B:s främste galning här I en samling med spar varav flertalet inte sett dagens ljus på 50 år. Givetvis finns en tidig version av hans klassiker ”I Put a Spell On You” och ”Baptize Me In Wine”. De här Grand och Gotham inspelningarna trodde nog de flesta var försvunna sedan länge, men icke så grabbarna på Rev-Ola har grävt fram den ur arkiven. Likså kryddat med tidgare inte utgivna inspelningar från Mercury – allt innan Hawkins log igenom senare på 1950-talet. Nödvändig musik som är så grymt bra! (Jäkla uttryck när det gäller skräck-rockaren som Alice Cooper och andra har sneglat åtskilligt på!
Raphael Saadiq ”The Way I See It (Columbia)
Måste erkänna jag vet inget om denne brilliant soulartist. Inledningsspåret ”Sure Hope You Mean It” är den bästa Temptations/Miracles-låten sedan Tamla-Motown blev bara slick och anpassat. En makalös röst, ett tight band och soul i klassisk mening som man bara faller för och vill lyssna mer och mer på.
Colosseum ”Valentyne Live” (Microphone)
En bootleg inspelad med bra ljudkvalitet med Colosseum från en konsert i Boston 1969. Jag såg Colosseum två gånger kring 1969-1970. Den ena gången var på klassiska Marquee på Wardour Street i Soho i London och den andra gången på Konserthuset i Göteborg. Bandet spelade sin blandning av brittisk R&B typ Graham Bond och ren jazz vilket gav den makalöse saxofonisten Dick Heckstall-Smith utrymme för sin musikalitet och hans improvisationer. Huvudnumret på den här plattan är ”Valentyne Suite” som ger bandets musiker fullt spelrum. Jag tror att inspelningen dock är från 1970 eftersom plattans spår är identiska med ”Valentyne Suite-plattan som spelades in på våren 1969.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Till sist Colosseum ”Valentyne Suite från Schweizisk TV i två delar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar