Arbetslöshetsregeringen

I går publicerades nya arbetslöshetssiffror. Förfärande siffror som visar på att Sverige nu närmar sig en halv miljon arbetslösa och att i procent är 9,9 procent arbetslösa eller i arbetsmarknadsåtgärder idag. En absolut mardröm för vilket samhälle som helst men placerar Sverige på god plats tillsammans med övriga Europeiska och västerländska länder där arbetslösheten nu far fram som en farsot.

I följderna av arbetslösheten följer också den samhälliga apokalypsens ryttare; ökade klyftor, fattigdom, utslagning och orättvisor. Arbetslösheten river sönder samhället och ökar på klyftorna där rikare blir rikare och fattigare blir fattigare. Arbetslöshetsregeringen Reinfeldt har också blåst under detta med sin politik där a-kassa och sociala skyddsnät har fått allt större maskor.

Men problemet med arbetslösheten ligger väsentligt djupare än så. Det ligger i grundvalen och grundteserna för den form av finanskapitalism som västvärlden genomlider idag. Politiskt har den kommit till vägs ände men tyvärr har det ännu inte skett ett uppvaknade där våra politiker slutar lyssna på den s.k. ekonomiska ”vetenskapen” som i allt väsentligt bygger på Milton Friedmans ekonomiska och politiska humbug.

Orsaken varför vi ser den gigantiska arbetslöshenen som inte ger sig är beroende på att kapitalismens idag styrs av korta finansintressen och ett ensidigt stirrande på aktiemarknadens upp och nergångar. Varje rörelse skapar oro och det saknas stabilitet i den oreglerade finanskapitalismen.

När Grekland inte längre klarar att uppfylla dessa monetariska krav efter att finanskapitalet och bankerna plundrat landet så skakades hela landet och hela EU-zonen i sin grund. När Merkell i Tyskland satte stopp för den orimliga ordningen med naken blankning fick det också samma effekt på den skakiga finansmarknaden.

Vem får då betala? Löntagarna med arbetslöshet. Som syns av det bifogade statistiken över inflationen där jag har lagt en graf (den svarta linjen) som visar den långsiktiga arbetslöshetstrenden sedd från 1950 till idag så är det uppenbart att relationen monetariskt inflationsbekämpning ger högre arbetslöshet.

Arbetslöshet är den värsta farsot förutom krig som kan drabba ett samhälle. Arbetslösheten underminerar samhället och skapar sår som leder till sociala problem och på sikt social oro. Arbetslösheten är den mest destruktiva kraften som kan få härja i ett samhälle Därför är det också politikens absoluta viktigaste uppgift att bekämpa arbetslösheten med alla medel.

“Den något högre inflationen kom att bli en solidarisk politik för att hålla arbetslösheten på ett minimum.”

Under de senaste 30 åren har dock det viktigaste politiska postulatet varit nyliberalismens postulat att arbetslösheten får fungera som en regulator för att behålla ett fast penningvärde. Vi kommer ihåg hur Bildt ruinerade Sverige, hur Göran Persson med Blairinspirerad politik fortsatte i grunden på samma tema vilket gjorde att arbetslösheten fastande på en för svenska förhållande hög nivå.

Under perioden efter kriget och fram till 1990 var svensk arbetslöshet väldigt låg, den var inget problem, men efter 1990 då inspirationen från nyliberalismens monetarism fick fotfäste i hela den politiska sfären drog arbetslösheten iväg för att fasta på en väsentligt högre genomsnittsnivå. Den något högre inflationen kom att bli en solidarisk politik för att hålla arbetslösheten på ett minimum. Faktum är också att det var inte löntagarna som var de stora förlorarna på något högre inflation utan finanskapitalet.

Ska välfärdsstaten kunna fortsätta existera måste främst socialdemokratin och arbetarrörelsen ompröva sin syn på inflationen som överordnat politiskt mål och acceptera en högre inflation, men istället vinna en lägre arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson