En klassamhällets skola

Författarens skolkort ca 1960. (Fotograf okänd)

I en rapport från SCB som Lärarnas Riksförbund (LR) har beställt konstateras att elever från höginkomstfamiljer har genomsnittligt bättre betyg än elever från mer påvra ekonomiska villkor.

Namnet på LR:s rapport är talande för det klassamhällets skola vi har i Sverige; Rika barn lära bäst?. Den s.k. valfriheten med alltfler friskolor har gjort att dessa skillnader har ökat genom att det fria skolvalet har ökat skillnaderna.

LR:s ordförande Metta Fjelkner säger också att resultatet visar att alla föräldrar inte har möjligheten att vara aktiva väljande föräldrar. LR ifrågasätter också om det är så klokt att låta kommunerna ha ansvaret för skolan, utan menar i praktiken att staten åter tar över ansvaret för skolan.

Ylva Johansson (S) menar att orsaken är den ökade segregationen i samhället medan Jan Björklund menar att svaret ligger i för lite krav på eleverna från de fattigare hemmen.

För min del menar jag att varken Johansson eller Björklund ger en nöjaktig förklaring eller recept på hur problemet som Fjelkner pekar på.

Själv har jag erfarenhet av hur grundskolan och gymnasiet fungerar med sammanlagt 24 år plus mina egna år som elev som jämförelse. Dvs. den tid som mina ungar gått igenom den svenska skolan. Jag kan knappast säga att jag är imponerad av deras skoltid och den pedagogiska förmåga som har uppenbarats under dessa år.

(Inte heller var den gamla kravskolan något positivt för arbetarungar som undertecknad – med hälsning till Björklund.)

Det har varit för många oengagerade lärare som har uppträtt som om att deras yrkesval har haft främst tre skäl; juni, juli och augusti. Det har varit för mycket av ”same presidier as last year” och mycket lite av pedagogik som gynnat de missgynnade elevernas möjligheter.

En del går säkert att förklara med att kommunerna i sin besparingsiver behandlat skolan som vilken kommunal verksamhet likt vatten och avlopp. Fjelkner påpekar också att vi har fått 290 olika skolsystem i stället för ett.

Vi har den skola vi förtjänar, men inte den vi behöver och som eleverna förtjänar. Beslutet om kommunalisering var ett misstag, men även de brister i skolans abdikation som fostrare, men det löses inte med Jan Björklunds ökade skillnader och militära ordning.

Men den främsta orsaken till problemen som LR:s rapport pekar på är den s.k. friskolereformen – där vi numera har minst två, tre parallella skolsystem där de rika barnens föräldrar kan välja de bättre skolorna medan arbetarklassens ungar får acceptera nedgångna utslitna och oengagerade skolor i kommunal regi utan resurser.

1990-talets politik kommer alltså åter och biter oss i baken med full kraft likt en ilsken byracka. Nyliberalismens experiment har fått önskat resultat en skola för de som redan är etablerade medan arbetarklassen får betala med sämre möjlighet till utbildning och framtid.

Det vore bättre att diskutera detta istället för att likt Johansson säga självklarheter och Björklund ropa på militär disciplin.

Text: Ingemar E. L. Göransson