Våren kom den gångna veckan. Vintern tappade greppet och det var säkert både en och annan socialdemokratin i betydelsen reformist som tyckte luften blev lite lättare i och med valet av Håkan Juholt till kandidat still partiledare.
Nu var väl inte alla helt överlyckliga kan vi konstatera. De första som närmast fick panik var de stora tidningarnas politiska redaktörer eftersom de inte hade en enda intervju med Juholt. De hade säkerligen lagt på ”burk” intervjuer med alla de andra att använda när valberedningen skulle meddela sitt beslut.
Den som absolut missade totalt var TV4 Nyheternas Kristofferson som så sent som några timmar innan det var offentligt påstod i direktsändning att valberedningen var enig… om Mikael Damberg!
För undertecknad innebar det att jag och min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” hamnade mitt i stormens öga. Uppvaktningen från DN, SvD och så vidare var formidabel under torsdagen då ALLA ville ta del av intervjun då de själva inte hade något att gå på.
Andra som inte heller var helt roade av utsikten att få en, som Boxholms starke man Johan Birath uttryckte det, socialdemokrat som socialdemokratisk partiordförande. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet oroas av att Juholt kan förändra (S) politiska kurs mot en reformistisk politik istället den triangulerande mittenpolitiken som varit de senaste 15-20 årens signum.
Mer sorglustigt blir när självpåstådda socialdemokrater i exempelvis på Expressens debattsida försöker förminska Håkan Juholts möjlighet att ena partiet kring en reformism som svarar upp mot 2000-talets behov. Nu kan man tycka att just Niklas Nordströms trovärdighet i detta fall är minimal efter Primeskandalen då han stod på Svenskt Näringslivs lönelista med uppdrag att förpassa socialdemokratin till de borgerliga partiernas liberala hegemoni.
Jag tror i alla fall att det var fler som gladde sig åt Juholt som partiets nye ordförande än som inte gjorde det. Framförallt tror jag att fotfolket i partiet välkomnade förslaget från valberedningen. I vart fall är det jag har mött i mail, på telefon och annat sätt sedan i torsdags.
Svensk politik mår bra av att det blir tydliga politiska alternativ vilket med nödvändighet innebär att socialdemokratin återtar ledartröjan som den reformistiska samhällsförändrande kraften, oavsett vad ledarsidan på DN och SvD eller för den delen vad gamla SSU-fraktionister tycker. Socialdemokratin har prövat New Labour-receptet med förskräckande resultat; var tredje väljare försvann och politiken blev till stora delar förvirrande lik den borgerliga mittenpolitiken.
Med Håkan Juholt finns alla möjligheter till en vår för socialdemokratin, men det förutsätter att partiet återvinner reformismen som princip och förmår att svara upp på 2000-talets problem. Per-Albin Hansson lanserade tanken på folkhemmet och Tage Erlander byggde välfärdsstaten vilket var svaret på efterkrigstidens samhällsbehov. Olof Palme gav svaret på behoven av att möta arbetslivets behov av demokratisering och att finna Sveriges plats i världssamfundet.
Tyvärr har arbetarrörelsen sedan dess inte lyckats att formulera lösningarna på samhällsbehoven utan förfallet i en förvaltarpolitik och varit svarslöst inför marknadens angrepp på välfärdsstaten.
Veckan som gick innebar att inte bara vädermässigt kom våren men lika mycket i politiken. Det är inte bara solen som värmer, eller hur?!
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast direkt från förlaget; ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr (inkl moms) + porto/packning.
S har inte bara varit svarslös, utan aktivt medverkat till att sälja ut Sverige till kapitalet och riva den välfärd som deras föregångare, och mina föräldrars generation, samt min egen, varit med och byggt upp, med våra skattepengar i förvissning om att vi därmed skulle få god vård när vi behövde det, god skolutbildning för våra barn och barnbarn och anständiga pensioner när vi blev gamla. Det mesta av detta har S rivit de senaste 25 åren och sedan har Allianzen fortsatt bara.
SvaraRaderaNu är det emellertid Juholt som gäller. Jag vet ingenting om honom, utom att han är för Afghanistankriget, vilket är dystert, För övrig kan det ju inte bli värre än det varit de senaste 25 åren, så ett lite hopp har tänts i alla fall, för att ingen av de andra tre nyliberalerna förslogs.
Dessutom, det lilla jag sett av Juholt, så verkar han vara en levande människa, inte bara en annan av alla dessa söndermedietränade politiska zombies vi ser för det mesta, och som även Mona Sahlin blev, vid sidan av allt annat bedrövligt som hon blev i och med S nyliberala helomvändning i mitten å 80-talet.
Känns alltså som om man kan hoppas igen, så får vi se hur länge det varar.