Vilken röra!

Jag har tidigare inte förordat någon kandidat i den soppa som ordförandevalet i (S) har blivit. Men när man ser det som Stig Malm beskriver som ”stalinistisk” blir i varje fall jag alltmer betänksam.

Socialdemokraternas styrka har varit att som reformistiskt parti aldrig bli nöjda med samhället utan alltid viljat utveckla detsamma i en progressiv riktning. Partiet har haft det politiska svaret på industrisamhällets klassförtryck och klyftor. Svaret kom i Per-Albin Hansson folkhemsidé. Välfärdsstaten som var det andra stora projektet för att bryta ner den orättvisa samhällsstrukturen fick sitt svar i Ernst Wigforss efterkrigsprogram och blev verklighet med Tage Erlanders socialdemokrati som arkitekt.

Arbetarklassen krav på ökat demokratiskt inflytande mötte ett svar i Olof Palmes demokratisering av arbetslivet genom 1970 och 80-talens arbetslivsreformer. Men sedan tog det stopp.

Svarslös socialdemokrati

Det blev tvärstopp – socialdemokratin hade inte längre svaret utan attraherades och influerades av borgerlighetens revolt – nyliberalismens idéer – och sedan dess har socialdemokratin minskat i stöd men framförallt tappat förtroendet hos kärnväljarna, arbetarklassen, men också inom den medelklass som tidigare var en viktig del i (S) politiska underlag. För handen på hjärtat; varför rösta på en socialdemokrati som alltmer blev en blåkopia av medelklasshögerns marknadsliberaler.

Hur ska då socialdemokratin kunna återkomma och bli relevant. Det första som krävs är att formulera 2000-talets reformism. En reformism som inte har att lösa samma problem som 1930, 1950 eller för den delen 1970 problem.

Grunden är den samma; den grundläggande samhällsmotsättningen mellan arbete och kapital finns kvar och är motorn i samhällsutvecklingen. Dagens arbetarklass är till sin kärna industriarbetarna men kring kärnan finns stora löntagargrupper som lever under otrygga och ekonomiska oacceptabla förhållanden.

För dessa är inte marknadsliberalismen svaret utan de behöver en politik som inser att fokus måste ligga på arbetslivets villkor.

Håkan Juholt nästa (S)–ordförande?

Vem kan bäst klara detta då i den kris partiet befinner sig i? Min uppfattning är det Håkan Juholt. Orsaken är flerfaldig. Juholt har tankar som ligger i linje med partiets reformistiska tradition och tankesätt utan att för den skull luta sig mot fornstora dagar. Ingen kan skylla honom för den skull tillhöra någon fraktion eller någon ”höger” eller ”vänster” inom partiet, han är helt enkelt en reformist och socialdemokrat.

Juholt är också en politiker med stor integritet. Han är också en bra retoriker som kan föra en politisk debatt med både hetta och övertygelse. Ett annat viktigt skäl är att Håkan Juholt inte kommer från storstäderna och har därmed större möjligheter att överbrygga den växande klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

Men det viktigaste skälet är att Juholt är en av de få starka reformistiska ideologerna inom partiet idag och därmed kan han få spela den roll som andra tidigare nämnda socialdemokratiska ledare fått.

Jag skulle inte bli förvånad om näste partiledare heter Håkan Juholt, och det vore inte ett misstag utan ett viktigt steg mot en reformistisk socialdemokrati med en utopi för 2000-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

För den som vill läsa hela intervjun med Håkan Juholt så finns den i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Boken citeras i Aftonbladet idag. Ytterligare info om boken finns här.

Boken kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr/ex plus porto.