fredag 15 april 2011

En stor förbannad skam

Det var en pojke som växte upp med en ensamstående mamma och en mormor. Mamman jobbade hårt för att få det att gå ihop. Det var en strid och en kamp att få debet och kredit att gå i slutet av månaden.

Det gick ingen nöd på pojken, men mamman och mormodern fick avstå mycket. Några dagar före jul någon gång på femtiotalets mitt kom det några tanter från Frälsningsarmén med en julgåva. Det var en korg med julmat. Det var den julens julbord som kom som välgörenhet. Mamman grät på kvällen av skammen att vara så lågavlönad att hon fick ta del av de bättre beställdas goda vilja.

Pojken fick ibland ta över sin äldre kusins kläder men det syntes i alla fall i skolan att familjen hade det tufft. Ibland fick pojken stryk av sin bättre bemedlade ”kamrater” som på barns grymma sätt visade sitt förakt för fattigdomen.

barndom 

(Privat foto: Författaren längst ner till vänster)

Fattigpojken från Övre Vasastaden i Linköping kom att växa upp men än idag gör dessa barndomsupplevelser ont att tänka på.

Håkan Juholt gav ett nytt perspektiv på de förändringar som sker i det svenska samhället och som har formligen exploderat i ökade klyftor. I dagens Folkbladet i Norrköping beskriver förskolechefen Karin Pettersson situationen på följande sätt:

- ”Klyftorna har ökat enormt de senaste åren. De barn som har mycket har väldigt mycket och de som har lite har nästan ingenting.” Hon fortsätter att beskriva hur barn inte har ordentliga ytterkläder och att personalen undviker numera fråga barnen vad de fått när de fyllt år för att inte göra saker värre.

Enligt Rädda Barnen så ökar fattigdomen och orsaken är inte svår att räkna ut. Regeringens politik med försämringar i välfärdssystemen där a-kassa och sjukförsäkringen är en viktig orsak. Den fortsatta höga arbetslösheten är naturligtvis grundorsaken till den ökade barnfattigdomen.

Samma fenomen syntes under 1990-talskrisen då under Göran Perssons regering barnfattigdomen nådde höga nivåer. Detta innebär naturligtvis inte att det är acceptabelt i ett civiliserat samhälle att klyftorna ökar på det sätt som sker nu. Framförallt som det är konsekvensen av en medveten politik. De som är redan illa ute p.g.a. arbetslöshet och sjuk ska tvingas in på en låglönearbetsmarknad där de i alla fall inte kommer att kunna försörja sig.

Varje samhälle som vill kalla sig civiliserat måste se till att även de medborgare som har det svårast inte ska lida nöd eller stigmatiseras av fattigdom. Det är inte civiliserat utan en skam när ett samhälle tillåter klyftorna öka på det sätt som skett i Sverige under de senaste 20 åren.

Sedan nyliberala revolutionen slog igenom på 1990-talet med jämviktsarbetslöshet och inflationsbekämpning som centrum för politiken ligger barnfattigdomen på siffror kring 10 procent, dvs. ganska nära arbetslösheten.

Det är glädjande när socialdemokratin till sist tar till sig detta och inser att det är oacceptabelt. Barnfattigdomen är ett sjukdomssymtom på en ökad ojämlikhet och ett tydligare klassamhälle där fattigdom bli ett normaltillstånd för en stor grupp i samhället.

De barn som nu växer upp i fattigdom är märkta för livet och deras föräldrar bär fattigdomens klassmärke oavsett och trots att de är oskyldiga till ett samhälle och en politik där människovärdet mäts i pengar och inget annat.

De fattiga barnen är oskyldiga, men straffas för dogmer och ekonomitalibanernas teorier om incitament och samhällsmodeller.

Det är en skam, varken mer eller mindre. En stor förbannad skam.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

8 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Tack! Du har min sympati. Är själv född på 40-talet i fattigt arbetarhem. Född sosse.

    SvaraRadera
  2. Ingemar, även jag är född relativt fattig - mina föräldrar kom ur hem med absolut fattigdom (liknande historior som din ovan).

    Men varför har S plötsligt börjat göra sig till den enda sanna förkämpen mot barnfattigdomen?

    Jag delar inte S förda politik längre (men sympatiserar fortfarande med de svagaste grupperna).
    Med detta sagt vill jag föra in fakta kring barnfattigdomen.
    Den har kontinuerligt sjunkit sedan vi var små och även in i modern tid.

    Så här skriver Rädda Barnen i sin senaset rapport 2010, sida 37 och framåt:

    ”I den alla första rapporten (Salonen 2002a) om barnfattigdomens utveckling i Sverige under perioden
    1991 – 1999 beskrevs den nationella utvecklingstrenden utifrån två distinkta perioder. Den första
    perioden präglades av den generella ekonomiska nedgångsperioden vid 1990-talets början och mitt.
    Mellan åren 1991 och 1997 ökade barnfattigdomen i Sverige successivt för att hamna på en högsta nivå
    1997. Under 1990-talets två sista år vände denna negativa trend och en gynnsam återhämtning kring
    barnfamiljers ekonomiska utsatthet kunde också noteras för åren fram till 2003. Därefter bröts denna
    positiva trend 2004 då barnfattigdomen ökade något på nationell nivå för att sedan minska något igen
    fram till 2006.
    Hur har då utvecklingen av barnfattigdomen i Sverige utvecklats under 2007 och 2008? Av följande
    tabeller och diagram kan utläsas att barnfattigdomen minskade ytterligare under 2007 för att börja
    vända uppåt igen under 2008. Under 2008 levde 220 000 barn i åldern 0 – 17 år i hushåll som betecknas
    som ekonomiskt utsatta. Detta är en ökning med 10 000 barn jämfört med 2007 eller från 10,9
    till 11,5 procent av samtliga knappt 2 miljoner barn i Sverige. Året innan, 2007, minskade barnfattigdomen
    med 19 000 barn till den lägst uppmätta nivån 10,9 procent sedan mätningarna började 1991.
    Frågan är ifall ökningen under 2008 markerar ett trendbrott i slutet av 00-talet med en ökad barnfattigdom
    igen i Sverige?”
    http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/RB_barnfattigdom_stora_rapporten_med_bilagor_publicerad.pdf

    Dvs endast 2008 (det sista året rapporten täcker) har barnfatigdomen ökat (och då med måttliga 0,6%), annars har den gått ned ett antal år i följd.

    Den som kan sin ekonomi, den som vet när vi har haft våra lågkonjukturer och högkonjukturer, ser ju givetvis kopplingen att då det går dåligt för Sverige ökar öven barnfatiggdomen.
    Men också att då det går bra för Sverige sjunker även barnfattigdomen.
    Sista året i undersökningen – 2008 – befann sig inte bara Sverige utan hela världen i en finanskris, en depression.

    Då Svensk ekonomi sedan dess har gått som tåget, vi är bäst i hela Europa just nu, vilket talar för att barnfattigdomen sjunkit kraftigt sedan 2009 och framåt.

    Låt oss glädjas åt det, och misstro åsikter som missbrukar rapporter för egen agenda.

    SvaraRadera
  3. Har klyftorna ökat i det svenska samhället? Har vi inte en kronisk arbetslöshet på 6-8 procent? Har vi inte en ökad del av den arbetande befolkningen på en låglönemarknad?
    Svarar du ja på dessa frågor så faller hela ditt pettimeterresonemang platts till marken. Bara om det fans en enda unge som behövde växa upp i fattigdom medan det fanns en enda unge som växer upp i överflöd är det ett misslyckande.

    SvaraRadera
  4. Har klyftorna ökat i det svenska samhället?

    Svar: Ja OCH nej.....
    Skillnaden i inkomst mellan fattigast och rikast har ökat, dvs den relativa fattigdomen, MEN färre är idag klassade som fattiga jämfört tidigare, dvs den absoluta fattigdomen.
    Socialstyrelsens rapport publ 2010, undersökte åren 1995 fram tom 2008 (dvs med både S som Allians regeringar)http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1194850/De-fattiga-har-blivit-bade-fler-och-farre.html


    Har vi inte en kronisk arbetslöshet på 6-8 procent?

    Svar: Jo det har vi. Dessutom ändrades definitionen om vem som klassas som arbetslös 2007. Den är godkänd av samtliga partier i riksdagen.
    Jämför man juni 2005 och frammåt är (undantaget 2008/2009 då vi hade en världsdepression) vi snarare på väg understiga 2005 -nivån.
    Prognoserna och aktuella siffror från Arbetsförmedlingen pekar ensidigt mot lägre arbetslöshet och fler arbeten.

    Har vi inte en ökad del av den arbetande befolkningen på en låglönemarknad?

    Ingen aning. Har vi? Finns det någon fakta kring det? Vad skulle det i så fall bero på?
    Har du någon undersökning som stödjer vad du säger läser jag gärna det.

    Men den som HAR ett arbete har via jobbskatteavdragen fått betydligt mer netto än före 2006.
    Det råder inget tvivel om att detta hjälpt Sverige att komma lindrigare ur den sk finanskrisen än övriga Europa.
    Svensk ekonomisk tillväxttal sedan 2009 ligger i absolut världsklass.
    När fler kommer i arbete kommer även deras situation att förbättras.

    Jag tycker att det alltid kan bli bättre.
    Men något pettimeterresonemang för jag inte - jag har fakta bakom vad jag hävdar.

    Jag vill att fakta ska avgöra, inte känslomässiga åsikter om att si eller så, och allt är alliansens fel, medan om de rödgröna styrt hade allt varit bättre för det vet du inget om.

    Klaga på försämringarna när det finns några och föreslå gärna då också alternativa lösningar.
    Men fakta utdragna ur sitt sammanhang eller ännu värre bara allmänt tyckande leder ju inte framåt - eller hur?

    SvaraRadera
  5. Peter Nicklasson:
    Tyvärr är människan en social och känslomässig varelse som relaterar till andra hela tiden. Vad du säger är att vi inte ska känna det vi känner därför att fakta talar för att vi inte borde känna det vi känner ????
    Att säga att du sympatiserar med de svagaste grupperna låter i mina öron som otroligt hycklande!!!
    Jag betackar mig från den sympatin!

    SvaraRadera
  6. Anonym ovan verkar inte kunna hantera fakta och logiska resonemang.

    Det blir svårt att debattera och argumentera när motsidan bara har känslor att ta till...

    SvaraRadera
  7. Logiska resonemang är för mig att hantera både känslor och fakta. Men för det krävs en viss mognad.

    SvaraRadera
  8. Jag tar tillbaka det alltför känslomässiga men det är nog så att jag föredrar känslomässig värme framför alltför kylig logik.Jag blev helt enkelt upprörd!

    SvaraRadera