Förklara inte bort ondskan

Varför går det åt helvete med vissa människor? Varför blir vissa missbrukare och inte minst i dessa dagar vad är förklaring varför vissa människor blir terrorister?

 Ondskans ansikte

I Sverige har vi sett hur en av islamistisk extremism influerad man spränger sig själv i luften och gudskelov ingen annan kommer till skada. En del människor fångas upp av extrema idéer och blir extremister som ser allt i svart och vitt.

Den här diskussionen har funnits sedan forntiden förmodar jag. Vad får människor som inkvisitionens bödlar plåga sina medmänniskor på ett sätt som vi finner helt obegripligt. Eller hur kunde soldater och soldatdrängar under medeltidens krig går runt på slagfältet och sticka ihjäl alla som råkat överleva men inte kunde förflytta sig bort från stridslarmets helvete.

Bödlarnas ansvar

Andra världskrigets bödlar försvarade sig med att de bara lydde order eller som Song My-massakerns skyldiga med löjtnant William Calley i spetsen bara helt enkelt gick bärsärkagång mot civilbefolkningen och mördade över 350 barn, kvinnor och åldringar.

När bankrånarna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv den 28 maj 1999 sköt polismännen Olle Borén och Robert Karlström till döds på nära håll med deras egna tjänstevapen var det många som undrade hur någon kan göra en sådan handling och det var en omfattande debatt i media.

Den norske terroristen Breivik har slagit ett osmakligt och högst motbjudande rekord i hänsynslöshet och extremistiskt agerande när han för en vecka sedan begick sina avskyvärda handlingar i Oslo och Utöya.

Kvasipsykologi

Nu börjar också “förklaringarna” till varför han skall ha begått sina handlingar. Olika kvasi-psykologiska förståsigpåare från främst den (ut)bildade medelklassen vet nu att det beror på att han inte träffade sin far exempelvis. Nu träffade jag inte min far förrän i vuxen ålder, men inte fan har jag slagit folk på käften för den skull än mindre dräpt någon medmänniska.

Medelklassens behov av att förklara världen utifrån ett psykologiserande och konfliktundvikande sätt har alltså börjat synas i media.

Låt oss se tillbaka i historien. Judarna fick skulden för pesten när man inte visste varför pesten grasserade. Den svarta befolkningen i Afrika tvingades till slaveri för att de vita européerna inte kunde tänka sig att de var medmänniskor. ”Ryssen” fick skulden för allt jävelskap innan muren föll och numera får ”araben” under det svepande begreppet islamister skulden.

Behovet av syndabockar är evigt men vad inte våra medelklassdebattörer inte vill inse är att det finns också ondska precis som människan är kapabel till godhet. För ingen är det som vill förklara Hitlers eller Stalins ondska som ett resultat av att deras fäder var jäkliga mot piltarna de små.

Breivik och ondskan

Ju mer vi får beskrivningar av Breiviks förberedelser och hans politiska ståndpunkter blir det allt tydligare – han är inget annat än en ond nazist. Full av sina fördomsfulla, hatiska och okunniga dynga, det är sant, men mitt i alltihop rationell, planerande och en av hin håle synnerlig ond människa som omfattar en likaså ond politisk ideologi.

Han hatar arbetarrörelsen, han hatar det han kallar marxister, kulturmarxister och det multikulturella samhället. Han är på ett sätt patetisk i sin nostalgiska längtan efter något som inte någonsin funnits. Och, han är ond i sin ”galenskap” precis som Hitler, Stalin och alla andra bödlar som passerat revy. En del har blivit ökända andra har glömts av historien – men onda likväl.

Tar man in detta blir det hela i all sin helvetiska ondska begripligt – vad vi ser är resultatet av en ond människas onda handlingar. Det behövs inga psykologiserande teser eller teorier för att inse det. Breivik är nazist , tokig på ett sätt men säkerligen fullkomligt tillräcklig i lagens mening.

Låt inte de konflikträdda medelklassens förståsigpåare förminska hans brott, låt det inte ske. Det vore en katastrof för det demokratiska samfundet, en skymf mot de efterlevande och skamligt mot offren.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Breivik har ansvar sina brott, men vi alla för samhällsklimatet

De fruktansvärda brotten som terroristen Breivik begått är utanför vår gräns att förstå. När offren närmar sig det tresiffriga är omfattningen så obegriplig för varje normalt sinnad människa att det går bara inte att sätta sig in i dess bottenlösa svarta förtvivlans hål.

 

Vi känner både, ilska, maktlöshet och förtvivlan inför denna ondska, detta osannolika utbrott av besinningslöst hat. Både handlingarna och tanken på den blir för mycket för oss.

Som hämtad ur en mardröm, en förverkligad Kubricks ”Clockwork Orange”, en filmsekvens från Pasolini eller ett vittnesmål från inbördeskrigets Jugoslavien blir beskrivningarna av Breiviks mordorgie på det natursköna Utöya.

Vad är det som bildar fonden till ett dåd som det Breivik har gjort sig skyldig till. Fördomarna och de gängse förklaringsmodellerna var igång omedelbart. DN slogs nytt rekord i politiskt självmål när tidningen snabbt och utan att invänta någon information som helst självsäkert läxade upp den socialdemokratiska norska regeringen och bergsäkert fastslog att det var muslimska fundamentalister som var gärningsmännen.

I den första mediestormen talades om ”terrorister”, ”terrordåd” och ”extremism” för att när det blev klart att det var en blåögd norsk gutt och inte en Ali eller Abdullah så byttes tonläget till ett mer förstående ”galning”, ”vansinnig”, ”ensamvarg” och betecknades som en ”tragedi”.

(Kommentar: Ann-Charlotte Marteus påpekade detta i en kommentar i gårdagens Expressen den 24 juli.)

Alltså en förskjutning från totalt fördömande till svagt förklarande och förstående enligt resonemanget att en nordisk vit man inte kan begå sådana brott om han inte är mentalt sjuk. Den halvutsagda rasismen på DN:s ledarsida är motbjudande för att uttrycka det försiktigt.

Om vi ser till Europols statistik över begångna terrorbrott det senaste årtiondet så dominerar fascistiskt våld långt över islamistiskt eller vänsterextremistiskt dito. Om vi ser till Sverige så finns det ett dokumenterat islamistiskt dåd och då från i slutet av förra året när en förvirrad och gudskelov klantig terrorist försökte spränga sig själv och omgivningen i luften. Det enda offret blev han själv och några bilar.

Däremot har fascistiskt anstuckna angrepp skett mot journalister, fackföreningsaktivister, homosexuella och invandrare osv. Det har varit bilbomber, överfall, knivdåd osv. Ofta med svåra skador eller i värsta fall dödlig utgång för de utsatta offren. Det fascistiska våldet i Sverige har skördat enligt uppgifter flera tiotal döda, men har fortfarande fått relativt liten uppmärksamhet.

Det finns aldrig ursäkter eller skäl att ”förstå” eller devalvera extremisters angrepp på den demokratiska staten. Det fanns ingen ursäkt för Baader-Meinhoff, det fanns ingen ursäkt för fascisterna som sprängde en bomb på Madrids centralstation, ingen som helst för islamistiska terroristernas 9/11 eller nu Breiviks bilbomb och massaker på unga politiskt aktiva socialdemokrater i Norge.

Detta är fascism, oavsett om det klär sig i vänsterfraser som Baader-Meinhoff, öppet kallar sig fascister som i Italien, åberopar den eller den Gudomen eller söker sin politiska näring likt Oslobombaren i högerextrema stolliga politiska förklaringsmodeller eller fördomar.

Samhället måste bemöta dessa hot på samma sätt, men de samhälliga organen som säkerhetspolis får inte binda sig vid att spana bara på en stollig men samtidigt samhällshotande politisk eller religiös extremistisk ism.

Från solidaritet till egoism

De senaste 20-30 åren har samhällsklimatet förändrats. Det har gått från solidariskt till alltmer egoistiskt. Att framhäva individualismen har blivit normalläget ÄVEN om det innebär att andra medborgare har fått stå tillbaka. Att tala om medmänniskor har blivit något den politiska debatten gör undantagsvis.

Detta synsätt och det allt tuffare samhället med ökade sociala skillnader och därmed spänningar har fått konsekvenser inte bara rent ekonomiskt men framförallt i samhällsklimatet där egoism och strebermentalitet har fått allt större utrymme.

Grunden för denna förändring ligger delvis i Sovjetunionens kollaps men framförallt den långvariga agitationen för ett mer egoistiskt samhälle. När Sovjetunionen föll innebar det att ett vakuum uppstod i den globala maktbalansen där ryssen som den samlande fienden inte längre kunde pekas på. De mer högerinspirerade krafterna kom att utnyttja vakuumet och peka ut en ny samlande fiende och därmed också skapa utrymme för främlingsfientlighet och rädsla för det ökända.

Rädsla för det okända

I Henning Mankells bok ”Mördare utan ansikte” upptäcker Wallander hur han inte är utan fördomar själv då hans dotter kommer hem med en ny pojkvän med arabiskt ursprung. Han blir själv förvånad över sin reaktion och sin svårighet att acceptera det ”okända”.

Det gör ju nu inte Wallander till fascist eller ens främlingsfientlig. Men det är vanligt att ”man vet ju hur dom är” hörs på arbetsplatser, snabbköpskassan eller vid fotbollsplanen. Det snabbt förändrade samhället och dess stora befolkningsomflyttningar påverkar och oförmågan från de etablerade partierna att hantera de utmaningar det ger är grogrunden för den fascistisering som vi ser i o m de olika främlingsfientliga och allt tydligare islamofobiska partiernas framgångar.

I extrema fall får det uttryck som i fredags i Oslo och på Utöya. Fascisten och terroristen är själv ansvarig för sina handlingar och det finns inget annat straff än lagens strängaste för det han gjort, det finns ingen tvekan om. Breiviks egna ansvar är oåterkalligt.

Samhällsklimatet

Men vi måste också rannsaka hela samhällsklimatet som har skapat monstret genom oförmågan hos den politiska nivån, dvs det demokratiska samhället, att hantera problemen. Vi kan inte likt vissa svenska media glida på ansvaret och hitta halvt ursäktande eller devalverande fördömande likt DN och SvD gjort. Vi kan inte heller förklara bort en buses brott med att han haft en taskig barndom eller liknande. En buse är alltid en buse oavsett efternamn eller bakgrund.

Egoismens höga visa är det som präglar mycket av dagens politiska debatt och klimatet är inte kollektivt eller solidariskt utan självcentrerat och egocentriskt.

Den rysk-amerikanska egoismens apostel och alla nyliberalers pelarhelgon Ayan Rand skrev så här ”Frågar ni om det någonsin är riktigt att hjälpa en annan människa? Nej - om hon kräver det som sin rätt och som er moraliska skyldighet mot henne. Ja - om detta är er egen önskan baserad på den själviska glädje ni finner i värdet av hennes person och hennes kamp. Lidandet i sig är inte ett värde, endast människans kamp mot lidandet. Om ni väljer att hjälpa en människa som lider, gör det endast på grund av hennes dygder, hennes strävan att återhämta sig, hennes rationella meritlista, det faktum att hon lider orättvist; då är er handling fortfarande ett byte av värden och hennes dygd är betalning för er hjälp.” (från ”Och världen skälvde”)

Bättre än så här kan inte den ideologiska tankevärlden för Thatcherismen, intoleransen och det ideologiska sammanbrott vi upplever just nu där det bildar kulissen till de avskyvärda händelserna i Norge.

Anders Behring Breivik är utan tvekan till att begått handlingarna han kommer att stå till svars för men samhällsklimatet har vi alla ett eget ansvar för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Se även Aftonbladet och Petter Larsson)

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Återupptäck # 15; The (Young) Rascals

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

1964 bildade New York-grabbarna Felix Cavaliere (keyboards) Gene Cornish (gitarr) och Eddie Brigati (sång) och Dino Danelli (trummor). 1966 är The Young Rascals kortat till The Rascals. Gruppen fick också kontrakt med New Yorks största independentbolag Atlantic. Först lät de som många andra band som hade lyssnat för mycket på den tidens soul och R & B men gruppen hade tillräcklig mycket talang för att utveckla något eget.

Cavaliere och Brigati visade sig vara låtsmidare nästan i klass med Lennon-McCartney och Jagger-Richard. Så om första LP:n ”The Young Rascals” innehöll endast ett original och resten covers så var den andra ”Collections” till sin majoritet hemsmide.

Hitsen började komma; ”Good Lovin´”, ”You Better Run” och ”Groovin´” för att nämna några av de tidiga. Gruppen går i och med att låtskrivandet kommer igång från blue-eyed soul till skicklig pop-soul med allt mer av experimenterande på LP-plattorna.

I slutet av 1960-talet efter ”How Can I Be Sure”, “It´s Wonderful”, ”It´s A Beautiful Morning” och “People Got To Be Free” som alla under 1967-68 placerar sig på Top 20 i USA så börjar inspirationen tryta och de sista plattorna med gruppen kan lämnas därhän. I Sverige fick de en modest hit med ”How Can I Be Sure” som är min enskilda favoritlåt med gruppen med sin franskpåverkan och vokala insats från Brigati som ur bland det bästa som kom ur hans strupe.

Deras största konstnärliga framgång är enligt mitt förmenade den alldeles underbara ”Freedom Suite” med ”Groovin”-LP på god andraplats. Väl producerade, lockande harmonier och melodislingor som sitter som en smäck. Det fanns också ett spännande stråk av latino och jazzpåverkan i gruppens musik.

Efter ”See”-plattan som kom 1969 är det på något sett över. Den amerikanska musikvärlden håller på och förändras och med den The Rascals som inte hittar sin väg utan börjar experimentera utan mål. När sedan Brigati tröttnar så är gruppens tid över.

Att lyssna på:

The Young Rascals, 1966

Collections, 1967

Groovin´, 1967

Once Upon A Dream, 1968

Freedom Suite, 1968

See, 1969

Alla utgivna på Atlantic och återutgivna på CD av Collector´s Choice.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är några klipp från youtube också:

Studioversionen av denna underbara låt

Live, bildkvaliteten är “sisådär”

Måste vara gjord senare, dvs. videon

Time catches up with Rupert Murdoch

25 years ago lost the British trade union movement one of its most important battles and that was to pave the way for the neo-liberal of Thatcher's vintage. It was the battle against Rupert Murdoch's media empire "News International" and it´s plans to move the entire newspaper production from Fleet Street in central London to Wapping in the East End (now The Docklands).

 

Wapping Post 21 of Juli 1986

The British graphic industry workers were facing their most important battle ever. You could say that they stood with their backs against the wall, the development of technology had made their jobs increasingly prone to rationalizations and the graphic profession was facing a total transformation.

Nothing new in this and the unions in the newspaper industry, SOGAT, NGA, AUEW and NUJ and all agreed that the threat was not only to jobs but to the entire trade union presence in the newspaper and, by extension, in all media. The strike broke out in January 1986 and lasted for over a year. The goal for Murdoch was especially crack the unions in the media in the UK. A policy that was also evident during the “Writers Guild´s” strike in Hollywood a few years ago when the Murdoch-owned The 20^th Century Fox sent his thugs on the picket lines while Universal secretly supported the strike goals, even if it would cost the U.S. film companies big money.

 Mike Hicks, 2008

It was a bitter battle against Murdoch's deeply held anti-union policies, but also by extension against Thatcher's most important allies in her and the British Tory's struggle against the welfare state. The battle came to include shocks police, prison sentences in which the strike leaders like Mike Hicks had to sit a year at the infamous Dartmoor because he was picketing at the workplace which he were not employed.

In the days highlighted Wapping conflict including a major exhibition at the Marx Memorial Library in London, new books and meetings in the UK. Wapping is also in the background now that Murdoch is once again under fire, but now it is not his anti-union policy and support for all manner of rightwing projects, but it painted a backdrop of bribes, illegal wiretapping, destruction of evidence and other crimes, plus what Murdoch become known for - slander, gossip and rumors.

Now the reality catching up with the Murdoch empire. The investigations, threats of prosecution and protests are becoming the straw which could crack the camel's back. Murdoch's son, several senior managers of the group, police chiefs, media advisers and other risk prosecution and long prison terms. “News Of The World” is closed and inclusive the Swedish prime minister Fredrik Reinfeldt's good friend, Prime Minister Cameron pointed out as directly or indirectly mixed up in what is perhaps the biggest media scandal ever.

New York Metro last week

Of course, data theft of medical records belonging to Gordon Brown seriously ill daughter, illegal interception of 9/11-offers mobile phones messages and destruction of evidence in murder cases relevant to what is happening now. A debate on media ethics will wake up in the Anglo-Saxon countries and may also spread to Sweden, even if neither Bonnier or Stenbäck (the major mediahouses in this country) the decay of the disgusting excesses that occurred in these countries.

What will happen with “News International” and Rupert Murdoch himself is hard to predict but that Rupert Murdoch's reputation is forever soiled and his entire empire will have no more confidence in the capital than of old boulevard press is not in doubt.

Deservedly also no doubt, and somehow 25 years late for a redress of the 6.000 workers who lost their jobs and had to pay dearly for “News International's” intentions to take command of the British press.

Written and translated from swedish by Ingemar E. L. Göransson

Verkligheten kommer ifatt Rupert Murdoch

För 25 år sedan förlorade brittisk fackföreningsrörelse en av sina viktigaste strider och som kom att bana vägen för nyliberalernas i Thatchers tappning. Det var striden mot Rupert Murdochs medieimperium ”News International” och dess planer på att flytta hela tidningsproduktion från Fleet Street i centrala London till Wapping i East End (i dag Docklands).

 

Wapping Post, 21 juni 1986

De brittiska grafikerna stod inför sina viktigaste strid någonsin. Man kan säga att de stod med ryggen mot väggen; teknikutvecklingen hade gjort deras jobb alltmer utsatt för rationaliseringar och hela grafikeryrket stod inför en total omvandling.

Inget nytt i detta och facken inom tidningsbranschen, SOGAT, NGA, AUEW och NUJ var alla överens om att hotet var inte bara mot jobben utan mot hela den fackliga närvaron inom tidnings och i förlängningen inom hela medieområdet. Strejken utbröt i januari 1986 och kom att vara över ett år.

Målet för Murdoch var att framförallt knäcka facken inom media i Storbritannien. En politik som var uppenbar under ”Writers Guilds” strejk i Hollywood för några år sedan då Murdoch-ägda Fox skickade sina ligister på strejkvakterna medan Universal i hemlighet stödde strejkens mål även om det skulle kosta de amerikanska filmbolagen stora pengar.

Mike Hicks

Det blev en bitter strid mot Murdochs djupt kända anti-fackliga politik men också i sin förlängning mot Thatchers viktigaste allierade i hennes och den brittiska högerns kamp mot välfärdsstaten. Striden kom att innehålla polischocker, fängelsedomar där strejkledare som Mike Hicks fick sitta ett år på det ökända Dartmoor för att han varit strejkvakt vid en arbetsplats där inte var anställd.

I dagarna uppmärksammas Wappingkonflikten med bl.a. en stor utställning på Marx Memorial Library, böcker och möten i Storbritannien. Wapping finns också bakgrunden nu när Murdoch än en gång är i skottgluggen men nu gäller det inte hans anti-fackliga politik och stöd till allahanda högerprojekt utan det målas upp en kuliss av mutor, olaglig avlyssning, förstörelse av bevis och andra brott plus det som Murdoch gjort sig känd för – förtal, sladder och ryktesspridning.

Nu håller verkligheten på att komma ifatt Murdochs imperium. Utredningarna, hoten om åtal och protesterna håller på att bli stråt som kan komma att knäcka kamelens rygg. Murdochs son, flera höga chefer inom koncernen, polischefer, medierådgivare och andra riskerar åtal och långa fängelsestraff. ”News Of The World” är nedlagd och t.o.m. Fredrik Reinfeldts gode vän den brittiske premiärministern utpekas som direkt eller indirekt insyltade i vad som kanske är den största medieskandalen någonsin.

Naturligtvis har uppgifter som stöld av sjukjournaler tillhörande Gordon Browns svårt sjuka dotter, illegal avlyssning av 9/11-offers mobiltelefoner och förstörelse av bevis i mordfall betydelse för det som sker nu. En debatt om medias etik kommer att vakna i de anglo-saxiska länderna och kanske även spridas till Sverige även om varken Bonniers eller Stenbäck har förfallet till samma avskyvärda övertramp som skett i dessa länder.

 New York Metro

Vad som kommer att hända med ”News International” och Rupert Murdoch själv är svårt att sia om men att Rupert Murdochs rykte är för all framtid nedsmutsat och hela hans imperium kommer att inte ha större förtroendekapital än forna tiders boulevardpress är utom tvivel.

Välförtjänt också utan tvivel och på något sätt 25 år försent en upprättelse för de 6.000 arbetare som förlorade sina jobb och dyrt fick betala för “News Internationals” intentioner att ta kommandot över brittisk press.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt har all anledning att vara nervös

Reinfeldt är nervös. Reinfeldt är riktigt ordentligt orolig för att förlora makten. Reinfeldt sitter illa till och har problem hur han skall lösa krisen.

Det är ett antal problem som sammanlagt riskerar Reinfeldt något uppblåsta bild han försöker skapa av sig som landsfadern som han ville så gärna ge publikum.

Littorinkrisen har spökat ånyo. Inte för att inte Littorin som många andra som inte kan hålla gylfen stängd så det faktum att han likt Perfumo i Storbritannien på 1960-talet eller Geijer-affären på 1970-talet genom sitt riskabla agerande blivit en säkerhetsrisk. Reinfeldts problem är att återigen finns det all anledning att åter ställa frågan vad han visste och hans omdöme vid val av medarbetare.

Minoritetsregerande har Reinfeldt visat att han inte behärskar. Han verkar inte inse att han är beroende av andra för att få igenom sin politik. Men då innebär det att marknadsliberalen eller marknadsfundamentalisten Reinfeldt måste ge upp sin skattesänkningspolitik. Dvs. Reinfeldt kommer att få stora problem att få igenom en fortsatt nedmontering av välfärdsstaten.

Reinfeldt lär inte få med sig en socialdemokrati med Juholt som ordförande på en sådan politik. Semi-fascisterna i SD skulle kunna, men det vore att ge upp deras försök att uppfattas som välfärdens största försvarare och enbart uppfattas som de fascister de är. Alltså för att kunna fortsätta som minoritetsregent måste Reinfeldt helt enkelt ge upp sin egen politik, själva kärnan i politiken, vilket skulle slå tillbaka som en bumerang mot Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaternas mödosamt skapade image.

 

“…….samma taktik som när

amerikanska presidenter

startar krig…..”

 

Inom alliansen finns stora problem. Två partier riskerar att försvinna ur riksdagen, Centern och Kristdemokraterna, båda har med sin foglighet till moderaterna närmast sig situationen där de är politiskt obsoleta. Detta innebär om de vill överleva måste de börja profilera sig vilket innebär att de behöver frondera mot Reinfeldts och moderaternas hegemoni. Detta är en god grund för politiska motsättningar som inte gör Reinfeldts tillvaro enklare.

När Reinfeldt börjar tala om omvärlden som i Almedalen är inget annat än att ett sätt att komma ur sitt dilemma. I grunden samma taktik som när amerikanska presidenter startar krig för att slippa obehagliga eller svårhanterliga problem på hemmafronten. Men ett faktum som Reinfeldt måhända inte tänker på är att man vinner inga val på utrikespolitik.

Det parlamentariska läget där Reinfeldt hotat med nyval om parlamentet inte finner sig i de moderata diktaten. Reinfeldt må ha gjort ett misstag när han ropat på vargen och framkallat ett spöke som nu kan komma slå tillbaka mot Reinfeldt med full kraft.

Den kommande hösten kommer minst att bli turbulent och kan t.o.m. bli unik med nyval, det första på 50 år, allra minst blir den nog givande för de politiskt intresserade.

Text: Ingemar E. L. Göransson