Solidaritet - arbetarrörelsens politiska ryggrad

För några veckor sedan skrev några tidningar att dödligheten är lägst i Halland och Kronoberg och högst i Västernorrland och Gävleborg.

Detta var naturligtvis ett utslag för slarviga journalister som inte kan läsa rätt i Socialstyrelsens rapporter. Dödligheten är lika överallt – vi dör, det gör vi alla. Egentligen handlar livet om hur vi tar oss från vårt första skrik på BB till den dag då det oundvikliga möter oss alla och Fonus står utanför vår dörr.

Men kunde ju tänka sig att reflektera, och det var vad rapporten handlade om, hur lång tid vi får på denna jord. Hur vår tid ser ut och vad livet bjuder oss under den tid vårt timglas har mätt ut för oss.

Om vi lever i Västernorrland eller Gävleborg är sannolikheten större att vi dör tidigare än medborgaren i Halland och Kronoberg. Orsaken ligger i hur vårt liv ter sig på respektive plats. Sannolikheten att du försörjer dig på ett tyngre arbete i Västernorrlands och Gävleborgs industrier är större än i de två andra nämnda länen.

Välfärdspolitiken som klassutjämnare

Välfärd och välfärdspolitik handlar om att jämna ut dessa skillnader. Att solidariskt se till att alla får i vart fall likvärda förutsättningar. Att göra det möjligt att trots olika start på livet få ett gott och långt liv. För mig när jag var fackligt aktiv var detta en väsentlig fråga och naturligtvis är välfärdspolitiken en central fråga för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden.

Fackföreningsfolket kan förhandla fram hur bra löner som helst, hur mycket förbättringar i arbetsmiljön som är inom möjligheternas ram om detta inte samtidigt har sin motsvarighet i samhället utanför arbetsplatsen i en god sjukvård, en omsorg värd namnet om våra barn och äldre, en skola som tar tillvara allas talanger och förståndsgåvor för att peka på några viktiga områden där frågan om en väl färd genom livet ges utrymme. Likaså att det finns en social demokrati där varje människa ses som en tillgång för oss alla – där alla räknas och det du kan bidra med välkomnas.

Ingen fackförening kan acceptera att när trots dess strävanden att arbetsmiljön skall vara så bra det bara är möjligt för att en dag, en minut, en sekund händer det som inte får hända. Kollegan, arbetskamraten råkar ut för den där olyckan som inte skulle ske, vår arbetskamrat drabbas av en svår sjukdom eller en nära anhörig rycks bort och hela tillvaron skakar likt nedre däck på Titanic för att tala med Mikael Wiehe.

Det är nu som välfärden och välfärdsstaten får bekänna färg. Klarar den att möta den olycksdrabbade kollegan, den svårt sjuke arbetskamraten eller ge stöd till den efterlevande när tragedin har drabbat familjen. Det är nu som samhället, dvs. vi alla tillsamman måste upp till bevis; finns solidariteten, för välfärd är likalydande med detta fantastiskt vackra begrepp.

Solidarisk eller solid och arisk

Och käre läsare, solidaritet skall inte uttryckas som två ord; solid och arisk. Denna ironiska beskrivning av högerns tolkning av solidaritet som norrländske komikern Ronny Eriksson myntade för en del år sedan är en träffsäker beskrivning av högerpolitiken. Det är den för den som är solid och arisk.

Jag vill påstå att det brister idag. Den svenska högern med sin motbjudande människosyn som säger att arbetaren är lat och måste piskas till arbete och kallar detta för incitament för arbete. Eller som en läkare ironiskt kommenterade den rådande politiken på nätet för en tid sedan; Fredrik Reinfeldt borde ha fått Nobelpriset i medicin för han har upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år!

Naturligtvis har inte Reinfeldt gjorts sig förtjänt av något Nobelpris lika lite som hans ekonomiske förebild Milton Friedman gjorde sig förtjänt av sitt Nobelpris en gång då han bara skrev vad Reinfeldt säger – var och en får klara sig själv och solidaritet är av ondo.

Fackföreningen och politiken

Jag menar att ett rättfärdigt samhälles styrka är solidariteten och välfärdsstaten är det politiska uttrycket för denna solidaritet. Som fackföreningar värd namnet vet att du ensam är oerhört svag gentemot arbetsgivaren. Du behöver det där jobbet för att försörja dig och de dina medan arbetsgivaren kan ta någon annan som är beredd att göra samma jobb för mindre peng.

Solidariteten mellan löntagare ska förhindra detta. Därför ska vi ha a-kassor som ger oss trygghet, vi ska ha sjukförsäkring som inte krossar oss när sjukdom eller olycka drabbar oss. Och vi ska en pension som vi kan leva av.

Allt detta är egentligen självklart för alla som inser att det är tillsammans vi kan förändra sakernas tillstånd till det bättre. Alla förstår detta utom världens egoister, börsklippare och de som tror att deras timglas inte har någon utmätt tid.

Välfärd och solidaritet är ryggraden i facket men inte bara det är ryggraden i varje samhälle som har någon som helst strävan efter att vara så bra som det är möjligt för sina medborgare inte bara för de som fötts på den soliga sidan av gatan eller med en silversked i den omättliga medel- och överklassens trut.

För facket ska alltid välfärden och därmed politiken vara en central punkt i dess verksamhet och i dess strävanden. Men det kan bara förverkligas för löntagarna när fackets medlemmar om håller ihop och är många.

Jag tänker avsluta denna betraktelse över solidaritet med att travestera John F. Kennedy när han sa ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Vi ska inte fråga vad facket eller samhället kan göra för dig utan vad du kan göra tillsammans med dina kollegor, arbetskamrater och medmänniskor för att göra ditt land solidariskt på nytt!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Rätten till arbete

Bland det värsta och mest prövande för en människa att råka ut för är arbetslöshet. Inte bara att berövas möjligheten att försörja sig själv och de sina rycks bort när arbetet försvinner från de dagliga rutinerna. Inte bara det utan hela din identitet som människan försvagas och förintas i ett hårt och obarmhärtigt slag.

För tänk efter, mina vänner, hur beskriver du dig själv när du möter dina medmänniskor? Naturligtvis presenterar du dig med ditt namn…och yrke, eller hur?

”Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist!”

Så när arbetet som en del av din identitet tas från dig av ett samhälle som inte kan klara en av sina viktigaste uppgifter – att se till att alla har ett jobb att gå till.

Fredrik Reinfeldt talar om arbetslinjen. Vem kan invända mot att alla som kan ska bidra till det gemensamma som vi kallar samhället. Jobbar vi inte blir det heller inga skatter in till statskassan, så sant och så självklart. Det är att liksom för Gunvald Larsson i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker att sparka in alla stängda och öppna dörrar.

Men vad inte Reinfeldt talar om att hela hans politik bygger på att nästan var tionde av oss i yrkesverksam ålder ska vara arbetslös för att andra ska tjänar ännu mer pengar. Inflationen får inte öka utan penningvärdet skall vara stabilt.

Det innebär käre läsare att vi idag har 7-8 % arbetslöshet och att var fjärde ungdom är utan jobb. Att kalla en sådan politik för arbetslinjen är en oförskämdhet mot de alla som inte hellre vill annat än att ha ett jobb att gå till.

Arbetslinjen i Reinfeldts tappning är en skyldighet till arbete, om du inte lyckas få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden så tvingas du ut i gratisarbete i värsta fall i form av fas 3, det moderna slaveriet!

Ett samhälle som inte klarar sitt ansvar att ge sina medborgare rätten till arbete är inte ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att ha en arbetsmarknad där var fjärde ung människa offras för ett stabilt penningvärde som bara gynnar de mest förmögna och finanshusen och bankerna.

Ett samhälle som måste ta till fas 3 är ett desperat samhälle i bästa fall och i sämsta fall enbart ett mental stenkast från slaveriets tankemässiga landskap.

En av Skånes stora söner, Ernst Wigforss, sa en gång att inget samhälle har råd att inte arbeta. Men uppenbarligen har Sverige, det Sverige som Anders Borg berömmer sig för, har tagit sig på sig denna utgift att förhindra flera hundratusen människor sitt grundläggande rätt till arbete och identitet.

Facket och rätten till arbete

För fackföreningarna är rätten till arbete livsavgörande. Om många står utan arbete tvingar det oss med arbete till eftergifter som innebär att vi blir försvagade och inte kan hävda vår rätt. För hur skall du kunna göra det när det står tio arbetslösa kollegor utanför dörren och söker samma jobb.

Var och en tvingas till att ge efter på sina rättmätiga krav om arbetslösheten har sådana propotioner som idag. Den viktigaste enskilda omständigheten för att vi skall kunna få bra löner, rimliga arbetsvillkor, en arbetsmiljö som inte skadar oss är att vi har arbete och att inte kollegor och kamrater tvingas till sämre villkor för dem tvingas konkurrera med det enda det har – att sälja sig billigare för att få något påhugg i alla fall.

Arbetslösheten är det enskilt största hotet mot facket som vi vet. Arbetslösheten är också det enskilt största hotet mot varje individs möjligheter att utvecklas och att nå sina drömmar. Arbetslösheten äter upp varje möjlighet som du som individ kan hoppas på.

Den viktigaste uppgiften vi som fackföreing har är inte att enbart höja medlemmarnas löner eller förbättra villkoren utan att på alla sätt se till att de kan utnyttja sin rätt till arbete. Bara så kan alla individers drömmar förverkligas. Bara genom vår kollektiva ansträngning på alla områden inom politik och facklig verksamhet kan vi nå detta.

Ernst Wigforss som jag nämnde förut var en klok man, han insåg tidigt att det privata näringslivet aldrig skulle kunna garantera alla medborgare arbete. Därför såg han också samhället, staten, kommunen och landstingens enorma betydelse för den fulla sysselsättningen.

Han sa att många av de uppgifter som behöver göras i ett samhälle kan aldrig göras på det privata näringslivets villkor. Det går aldrig att få ekonomisk vinning ur allt som det finns behov av.

Och käre läsare, tänk efter finns det inte behov som ni ser varje dag som inte möts för det finns ingen som gör de jobben. De är inte lönsamma kanske, de kanske inte ger ”vinst” förrän om många, många år som exempelvis investeringar i järnvägar och vägar.

Gamla och sjuka är inte lönsamma, men de har behov som inte kan förverkligas och samtidigt ge ekonomisk vinning.

Politik för rätten till arbete

Vad Sverige behöver är en politik och ett tankesätt där arbete blir en rättighet inte en plikt. Vi må vara ett protestantiskt land men vi måste avvisa Luther och kräva en politik där rätt går före plikt, där frihet går före tvång och där individen tillåts växa i kollektivets trygghet.

Sverige och löntagarna behöver mer trygghet och mer rättvisa, inte otrygghet och orättvisor. Bara så kan vi växa och alla kan få ett bättre liv. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fotnot: Artikeln är en bearbetning av ett tal jag skrev åt en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Veckans foto 34

New York, juli 2011

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varje arbetsplatsolycka är en för många

“Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.”

Per Lagerkvist

Tills i natt hade 33 arbetare mist sina liv på arbetet. I dag är de 34.

En pappersarbetare på Braviken utanför Norrköping klämdes till döds den gångna natten på en avdelning där man normalt sett jobbar tre tillsammans under nattskiftet. Vad som skett är inte offentligt men enligt obekräftade uppgifter skall en betongpelare som höll upp innertaket i den s.k. ”torken” ha kollapsat och taket rasat in.

34 liv har hittills i år krävts på svenska arbetsplatser, det är 34 för många. Antalet olyckor med dödlig utgång ökade förra året med närmare 25 procent.

Varje gång någon omkommer på sitt arbete är det en tragedi. Inte bara för den avlidnes närmaste, arbetskamraterna utan för oss alla. Ingen människa skall behöva riskera sitt liv i jobbet. Varje olycka är en anklagelse att inte tillräckligt har gjorts för att undvika olyckor.

En del olyckor beror på olyckliga omständigheter men en del olyckor beror på medvetet tagna risker från oseriösa arbetsgivare som när utländska byggnadsarbetare jobbar på tak utan säkerhetslinor vilket hände i Linköping för en tid sedan.

Andra olyckor är helt oförklarliga. Pappersindustrin har jobbat hårt mot att olyckorna på bruken och förra året inträffade det ingen olycka med fatal utgång. Man jobbar förtjänstfullt med tillbudsrapporter för att hitta riskerna och åtgärda dem.

Men ändå, ytterligare ett liv har skördats i arbetslivet, en arbetare har inte kommit hem till de sina och sorgen och saknaden lägrar sig över de drabbade. En omtyckt arbetskamrat har ryckts ur kretsen och lämnat ett ofantligt tomrum efter sig.

Arbetet och livet går vidare men också kampen mot fällor i arbetsmiljön måste gå vidare för det må aldrig ske på nytt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Den brittiska krisen är nyliberalismens yttersta ansvar

Det brinner i de brittiska storstäderna. På nytt kan man tillägga. Den utlösande faktorn denna gång är som så många gånger förr oklarheter kring ett polisingripande i storstädernas förorter. Misstroendet mellan ungdomsgenerationen och brittisk polis är grundmurat och funnits sedan Gud vet när.

Resultatet ser vi i nyhetsrapporteringen; upplopp, plundring, mordbränder osv ett alltigenom destruktiv explosion av våld. Fördömandena av gärningsmännen och mobben är genomgående i alla media. Upploppen är lika progressiva som när textilarbetarna på 1800-talets mitt slog sönder sina maskiner då de rationaliserade arbetet. När nu ledarskribenterna nästintill tävlar i att ta till de hårdaste orden om det som sker så förstår de lika lite som den tidens fördömanden att en politiskt okunnig arbetarklass respektive en politiskt okunnig mobb agerar i desperation och utan en tanke på morgondagen.

Det började med Thatcher…

Självklart är det destruktivt och utan att skapa något vettigt att bränna ner och plundra men samtidigt är det inget att förundras eller förvånas över att det sker i Storbritanniens storstäder just nu. Nedskärningspolitiken som en gång började med Thatcher och fortsatte med Blair och nu får sin naturliga successionsordning med den nyliberalt färgade högerregeringen Cameron.

En orsak till att de som idag står längst ner på den samhälliga skalan och inte ser några politiska lösningar på sitt elände är sveket från arbetarrörelsen som i Storbritannien har kidnappats av New Labour och idag har ingen förankring i de mest utsattas mitt. Medelklassen som dominerar det politiska livet i dagens Storbritannien och har inga lösningar på den sociala krisen som skapat förutsättningarna för det som skett de senaste dagarna.

 

“…välfärdsstatens långsamma

sammanbrott i Storbritannien

hotar att bli demokratins Verdun…”

 

En gång i tiden var Storbritannien en välfärdsstat, inte med samma levnadsstandard som i Sverige men med en förhållandevis jämlik verklighet. När sedan Thatcher på 1980-talet genomförde sin demonteringspolitik visavi välfärdsstaten så möttes det av motstånd inte bara från fackföreningarna som drabbades av massarbetslöshet och anti-facklig lagstiftning utan också i ungdomskravaller i de flesta städer som Manchester, Liverpool och London.

Den ungdomsgeneration som kom att kalla sig Generation X och såg hur deras liv bara kunde bli sämre tog till gatan i en destruktiv odyssé sommar 1981. Till tonerna av ska-gruppen The Specials ”Ghost Town” gick gaturevolten som en löpeld över landet.

Desperation och meningslöst våld

Vad vi ser nu i Storbritannien i all sin desperation beror på en förtvivlan och ett förlorat hopp om en bättre framtid. Det är en ungdomsgeneration som på nytt ser hur de som har det redan bra skor sig med bonusar och höga löner medan ungdomsgenerationen har som i många fall deras föräldrar inget annat att vänta än fortsatt massarbetslöshet och ökad social misär.

När de senaste 30 årens fortsatta sociala nedrustning nu fortsätter och accelererar med Camerons regering ska ingen, absolut ingen, förvånas över det som sker på gatorna i Storbritannien. Föräldragenerationen har gett upp om sina ungar skrev någon journalist. Kan så vara, men de har inte gjort bara det, de har gett upp om att få ett drägligt liv och då återstår bara ett destruktivt beteende. Man har inget att förlora.

Vad vi ser är hur den av nyliberala politiker förda politiken skördar än en gång sin draksådd. Det brittiska samhället är idag mer tudelat än kanske på de senaste 100 åren. Vad mer, den nyliberala politik har tagit bort tron på demokratin som politiskt verktyg för förändring. Då återstår enbart anarkin, egoismen och att likt överheten roffa åt sig det man kan. Gatans illegala plundrare blir därmed bara en spegelbild av överhetens legala plundrare.

En tragedi

Det som sker i Storbritannien är en tragedi, men det är också sorgligt ur ett annat perspektiv. Den en gång så starka brittiska arbetarrörelsen har i sin nyliberalt påverkade metamorfos förvandlats till i bästa fall åskådare till ett sammanbrott i det forna välfärdssamhället där numera erbjuds intet annat än medelklassens hegemoni.

Gatans plundrare är inga hjältar, de är inga radikalismens förridare utan de är extremismens odlingslotter. Det är bland dessa som högerextremisterna, religiösa fundamentalisterna, anarkisterna, fascisterna och nynazisterna kommer att vinna sina proselyter och gatusoldater.

Det vi ser av hur välfärdsstatens långsamma sammanbrott i Storbritannien hotar att bli demokratins Verdun. Ett meningslöst slag som ingen kan vinna. Enbart en slakt på en dröm och ett annat samhälle. Och ansvaret för detta faller helt på medelklassen och dess nyliberala revolt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Ett sant ord…

Ibland hittar man citat som är väl värda att spridas och som sätter fingret på en öm punkt eller sammanfattar en viktig iakttagelse. Dagens bloggpost är helt enkelt en bukett med aktuella och användbara citat.

" Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar behöver vara längre tid än ett år - en upptäckt utan motstycke i medicinens historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt oskolad person.
Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011."

Gunnar Nordenstam, läkare i Göteborg i en insändare i Göteborgsposten 2010

”Vi lever sedan 20-25 år på någon slags myt att marknaden ska fixa allting men det gör den inte. Marknaden är oerhört kortsiktig. Om marknaden har ett regelverk är den väldigt effektiv, har den inte ett bra regelverk som fångar upp de här långsiktiga frågorna och det vi kallar för de globala nyttigheter – då leder marknaden fel.”

Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker för KD numera rådgivare vid Stockholm Environment Institute

”Att vi i Sverige ska leva på att byta tjänster med varandra ter sig som en banal akademisk tanke, allt ser bra ut i en excelfil men verkligheten är en annan. Vi kommer att få se en ekonomi i sönderfall med massarbetslöshet, och det som byggts upp under generationer krossa med ett pennstreck.”

Lars Carlström den ryske finansmannen Vladimir Antonovs svenske talesman som menar att regeringen medvetet låter SAAB gå i putten som ett led i en avindustrialisering.

”Å ena sidan hava industriella och vetenskapliga krafter vaknat till liv sådana ingen tidigare samhällsperiod kunnat ana, å den andra sidan märkas tecken till ett förfall, som ställer det mycket omtalade eländet under romarväldets sista tid i skuggan. I vår tid förmörkas allt av sin motsats. Maskinen är begåvad med den underbara kraften att förkorta det mänskliga arbetet och göra det mer fruktbart; men se; den leder till hunger och överarbete. Rikedomens nyss frigjorda krafter bliva genom en sällsam ödets lek källor till umbäranden. Konstens segrar synes köpta med förluster i karaktär. Mänskligheten blir herre i naturen, men människans blir människans slav. T.o.m. vetenskapens rena ljus kan ej utstråla, synes det, annat än mot okunnighetens mörka bakgrund.”

Karl Marx i ett tal inför Chartisterna i London april 1856.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Ta fast tjuven, ropade tjuven!

Ta fast tjuven, ropar tjuven för att leda förföljarna på villovägar. Så skulle man kunna beskriva det inofficiella rekord i ohederlig skrivande som den moderate riksdagsmannen Hanif Bali har fått publicerad i dagens Expressen. Att just denna slasktidning publicerar denna exempellösa epistel av missvisande och ohederlig debatteknik förvånar snart ingen.

 Tiden rinner ut…

Man anar Per Schlingmanns spindoktor bakom artikeln. Dess första del har ingen med någon kännedom att invända mot av riksdagsmannens beskrivna dolda och öppna rasism som de facto existerar i vårt arma land, tvärtom alla något så hederliga människor oavsett partitillhörighet är djupt bekymrade över denna skamfläck, tyvärr måste jag dock tillägga; förutom kostym- och knytblusfascisterna i SD. Bali högst vältaligt beskriver ett Sverige där människor med ”fel” etnisk bakgrund, med ”fel” hudfärg, med ”fel” namn alla har mött den vidriga diskriminering som finns i det svenska samhällets mitt.

Men att från det dra slutsatsen att det är socialdemokratins fel i allmänhet och Håkan Juholts i synnerhet och vidhäfta honom ett ansvar för vad SD tar sig för i riksdagen är inte bara orimligt utan djupt missvisande.

Hanif Bali har uppenbarligen inte insett det faktum att SD är ett populistiskt parti och som sådant gör det som de tror de kan dra poäng på och vinna öka inflytande på grund av människors okunnighet. Det är inte så att SD älskar den svenska välfärdsstaten, men de välkammade kring Jimmie Åkesson vet om de ska få ökade möjligheter att få igenom sin främlingsfientliga politik så måste de fånga in fler förvirrade själar. SD väljer också tillfällen att ge den sittande regeringen tjyvnyp för att få den mer mottaglig för deras motbjudande bigotta politik.

I riksdagen hittills har de röstat för högerregeringens förslag vid nio av tio tillfällen. Vid några tillfällen har de demonstrativt eller i spekulation röstat för oppositionens förslag. Hur oppositionen kan göras ansvariga för vad dessa välpolerade semi-fascister gör är egentligen obegripligt om man inte sätter det i sin sanna kontext; regeringen Reinfeldt har inte insett att den är en minoritetsregering och i vart fall agerar som en majoritetsregering. Inte heller verkar insikten finnas att oppositionens roll är att lägga fram en alternativ politik. Allt annat vore att sätta det parlamentariska systemet under förmyndare.

Moderaternas orimliga krav

Reinfeldt och de övriga moderater inklusive Hanif Bali kräver av oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet ska svära en inofficiell trohetsed och ge ett Carte Blanche till högerns politiska ambitioner. Annars hotar högern med stigmatisering av Juholt som en främlingsfientlig medlöpare. Ett högst motbjudande agerande vill jag påstå.

Tricket, ta fast tjuven, är allt för genomskinligt för att lyckas. Det är alltför ohederligt för att lura någon och det har alltför mycket av den statsanställde Schlingmanns spindoktorfasoner för att få passera förbi opåtalat. Trodde den moderata bunkern att så skulle ske på grund av att Hanif Bali har annat etniskt ursprung än exempelvis undertecknad tar man fel. En sådan eventuell och högst motbjudande spekulation är i sig på gränsen till omvänd rasism. En högerman oavsett bakgrund eller ursprung förtjänar att mötas med politiska argument, detta oavsett.

Ta ansvar, Reinfeldt

Regeringen har två alternativ. Det första att fortsätta som förut och riskera fler nederlag då man nonchalerar att hitta lösningar över blockgränserna. Det andra är att visa en större ödmjukhet och respekt för riksdagen och folkviljan, dvs. börja förhandla med den demokratiska oppositionen och då främst socialdemokraterna. Om inte borde det ekonomiska världsläget kräva det av varje sittande ansvarig regering.

Gör man inte det rycker nyval allt närmare – och Reinfeldt och Hanif Bali, vem tjänar på det, sannolikt Sverigedemokraterna.

Ansvaret för det politiska läget är inte oppositionens, det är inte socialdemokraternas, det är inte ens Håkan Juholts – det ligger helt på en maktfullkomlig minoritetsregering som ger rent ut sagt blanka fan i riksdagens demokratiska roll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Public service är en fråga om innehåll

Bruce Springsteen spelade in 1992 ”57 Channels And Nothin´ On”. Texten skulle kunna vara en beskrivning av programtablån en vanlig svensk TV-dag och inte en satirisk kommentar till den usla US-amerikanska.

 Hotellrum San Fransisco

Regeringen tillsatte i juni en ny utredning om public service. Den skall enligt kulturministern ta ett helhetsgrepp för att ge ”alla aktörer goda möjligheter att utvecklas” och kommer att få stor betydelse för sändningstillståndet 2014.

Uppenbarligen är kulturministerns omsorg om de kommersiella medierna mycket stor och beslutet från i december där SvT måste inhämta regeringens tillstånd innan man introducerar nya tjänster inom public service visar på detta.

Varför public service

Vad som inte diskuteras är vad public service skall finnas till för och vilken roll en icke-kommersiell etermedia skall ha i det brus som numera helt domineras av kommersiella, reklamfinansierade bolag. En situation som inom parantes måste ses som en närmast total seger för 1970- och 80-talens lobbyister som hade som mål att slå sönder public services monopol. Nu vill uppenbarligen mediejättarna Bonniers och Kinnevik gå vidare och det med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths goda minne.

Man bör vara på det klara med att det finns en väsentlig skillnad mellan kommersiell etermedia och public service. Den förstnämnda skall generera vinster till sina ägare och då spelar det egentligen ingen roll vad man sänder bara det ger intäkter. Public service skall täcka behov av kunskap, kultur och upplevelser oavsett om det är ekonomiskt räntabelt. Storheterna är egentligen den ultimata spegelbilden av det kapitalistiska samhällets inneboende motsättningar.

Vad är då eller borde vara public service uppdrag och för vilket det skall ha mycket stora resurser. Handen på hjärtat käre läsare, vad är skillnaden mellan programtablån hos de kommersiella kanalerna och SvT/SR?

Det, som jag ser, är en gradskillnad i helvetet. Vad utbuden präglas av är inte i första hand hög kvalitet utan ett sneglande på vad som kan ge höga publiksiffror. Det innebär också att public service TV och radio har tappat mycket för att inte säga det mesta av sin grundidé; folkbildning, kultur och kvalitet.

Publiksiffrornas diktatur

Satsningar på mer eller mindre infantila lekprogram, flamsiga underhållningsprogram, politiskt förväntade produktioner som schlager-EM har varit en del av det som vi serveras för licenspengarna. Det finns helt enkelt en rädsla för att våga utmana, vara spetsig, bevakande och undersökande. Det saknas resurser till stora kostsamma teater/filmproduktioner utan då stannar det vid de förutsägbara deckarserierna som ibland görs tillsammans med utländska intressenter.

Public service hade en mycket stor betydelse för folkbildningen under dess första decennier då man också vågade göra kontroversiella produktioner som präglades i hög grad av konstnärlig integritet och innehållsmässig kvalitet.

Med kommersialismens inträde har denna strävan fått vika för andra utgångspunkter, dvs. tittarsiffrornas diktatur. Folkbildande och konstnärligt givande public service behöver inte vara tråkig som vissa verkar tro. En public service som är oberoende i dess verkliga betydelse, inte bara ekonomiskt, utan även mental, dvs. inte i första hand sneglar på senaste publikbarometern som spelar samma roll som kvartalsrapporterna för aktiekurserna.

Sverige behöver en kulturdebatt som inte handlar om yta utan om innehåll. Ge oss åter en verklig public service som präglas av oberoende, frimodighet, kritiskt ifrågasättande, de friskt vågade greppen, konstnärligt nyskapande och hög kvalitet. Folkbildning är innehåll, inte publiksiffror i första hand. Ger public service det så hittar publiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett kungarike för en sommarlåt

Sommar och musik hör ihop. Nu när sommaren går in på upploppet och snart är det roliga slut kan det vara kul och fundera på det där med sommar och musik. Om man ska plocka fram låtar som på något sätt är ultimata sommarlåtar finns det åtskilligt att välja på. Det behöver inte vara låtar som på ett slamsigt sätt handlar om sommar typ de olidliga slagdängorna vi får höra till leda varje allsångsprogram eller på radion. Alltså här bli det inga Ledin eller Gyllene Tider!

Låtarna är inte i någon speciell ordning. OBS, titlarna är också länkar till youtube så det går att lyssna också!!

Brian Hyland ”Sealed With A Kiss” (Karusell 1962)

En tvålputte som gjorde några bra poplåtar i början på 1960-talet varav denna bitterljuva tonårslåten är så perfekt för de känslor tonåringen kände när morsan och farsan tvingade ungen att följa med på semestern eller till landet.

The Animals ”The House Of The Rising Sun” (Columbia 1964)

Sommar 1964 års största hit som spelades överallt. Märkligt på ett sätt för den var inte speciellt bra anpassad till i vart fall reklamradio då den var över 4 minuter lång. MGM i USA klippte därför ner den till 2,30 ungefär och det låter rent ut förskräckligt.

The Beach Boys ”I Get Around” (Capitol 1964)

Singeln släpptes på senvåren 1964 och blev en smärre hit i Sverige (vårt land var ingen riktig höjdare för Beach Boys faktiskt). Väldigt amerikanskt men helt oemotståndlig som sommarlåt, för vem vill inte cruisa runt i en cab hela sommaren?

Procol Harum ”A Whiter Shade Of Pale” (Deram 1967)

Fyra magiska minuter från “summer of love”. Jag kommer ihåg att vi spelade denna nonstop och försökte förstå den surrealistiska texten. Sanningen att säga begriper jag inget fortfarande, men det är lika magiskt nu som då.

The Zombies ”Summertime” (Decca LP ”Begin Here”1964 och en obskyr EP)

Gershwin’s mästerverk från “Porgy & Bess” har fått ett antal versioner genom åren. Men frågan är om inte The Zombies version som gömdes på deras sällsynta debut-LP (och en ännu sällsyntare EP) är den mest perfekta. Den är så sommarlätt, lazy och har sommarkänslan ”down-south” Ljungsbro/Berg utanför Linköping.

Elvis Presley ”Crying In The Chapel” (RCA Victor 1965)

Var sommaren stora hit i Sverige och en av Elvis verkliga storsäljare i Sverige. Pekka Langer som ledde ”Sommartoppen” kallade den för ”gnället i kapellet”. Inspelad redan 1958 men användes inte förrän senare. En av Elvis absolut bästa inspelningar och överlägsen Sonny Till & The Orioles original från 1955.

Bob Dylan ”The Times They Are A-Changin” (CBS 1965)

Det var sommaren 1965 som jag upptäckte Bob Dylan. Och LP:n “The Times They A-Changin´”´kom att bli enormt betydelsefull för den grabben från Götgatan och hans fortsatta liv. Politiken var bara en sak men också en känsla av att allt höll på att förändras. Dylan har jag lyssnat på ända sedan dess.

Eddie Cochran ”Summertime Blues” (Liberty 1958)

Den ultimate “sommarvisan” om tonåringens brist på stålar när man behöver dom. Cochran var ett geni på sitt sätt men tyvärr bortglömd i det närmaste numera. Skrev bra låtar, var kanske den bäste gitarristen men tyvärr rycktes bort på tok för tidigt.

The Id ”Boil That Kettle Mother” (RCA Victor 1967)

1967 jobbade Lennart Wretling på Sveriges Radio och hade varje dag ett radioprogram där han spelade de mest säregna och weirdaste plattorna från det Kalifornien där allt hände. Den plattan är idag en legend men det var inget ungt gäng freaks som hade spelat in den utan ett gäng studiomusiker med Jerry Cole i spetsen som hade spelat på Gud och alla människors plattor ända sedan 1960. Singeln nådde en bit upp på Hot 100 och jag hade spelat in den på min rullbandare och spelade hela denna sommar och undrade vad fan de höll på med på Fillmore i San Fransisco.

Groundhogs B.D.D. (Liberty från ”Blues Obituary” LP 1969)

1969 var jag under sommaren i England. Vi åkte runt och var på festivaler och klubbar och lyssnade på alla upptänkliga band. Ett band som dök upp överallt var Groundhogs med T.S. McPhee. Jag tror jag såg dem 5-6 gånger den sommaren och till sist kom McPhee fram till oss och fråga flinande om vi förföljde dem. Sedan bjöd han på en ljummen burk bitter bakom scenen.

Inte låt från 1970-talet och framåt undrar nu vän av ordning. Nej tydligen blev det inte så är svaret, men vem vet läsaren kanske har några bra förslag. En orsak är att mitt musiklyssnade styrdes allt mer över till jazz och blues under det usla 1970-talet, i vart fram tills punken kom, då blev det kul igen för då återkom energin åter.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com