“SJ, SJ gamle vän..”

1854 började, efter motstånd från den tidens höger, stambanorna byggas i Sverige. Med stambana menar man ju viktigare järnvägssträckningar som skulle binda ihop landet och privata banor.

När går det sista tåget?

Bland annat fick vi normaltid och tidtabeller, viktiga beslut för industrialiseringen av det fattiga bondelandet. Den tidens höger tyckte det kostade för mycket och om järnväg skulle byggas var det något för privata intressen att göra. Det byggdes även mindre järnvägssträckningar i privat regi men 1939 nationaliserades hela järnvägssystemet i Sverige av en i det närmaste enig riksdag.

Turligt nog fick inte 1800-talets reaktionärer genom sin vilja utan det byggdes järnväg i Sverige och i mitten på 1870-talet var 70 procent av den nationen Sveriges budget kostnaderna för uppbyggnaden av den svenska stambanan.

Det var tur att landet Sverige då ett av Europas fattigaste vågade låna upp dessa för sin tid enorma summor. Det var tur för det lade grunden för industrinationen Sverige och det var tur att döddansarna som motsatte sig bygget av svensk infrastruktur inte fick bestämma.

“…..ett eko från 160 år

tillbaka…”

I dag är den svenska järnvägen i ett uselt skick och det innebär att ryggraden i vår infrastruktur är också i ett uselt skick. Kostnaderna för att få tillbaka järnvägen i normalt skick ligger enligt Trafikverket på 38 miljarder kronor fram till 2020 vilket ligger i nivå med det KTH kom fram till för några år sedan som beräknade att det fattades ca 40 miljarder p.g.a. eftersatt underhåll och inte gjorda investeringar.

Det finns alltså skäl för en verklig och omfattande satsning på infrastrukturen och inte minst järnvägen. Detta borde stå som självklart för var och en att det måste till omfattande investeringar. Investeringar som inget privat bolag kan klara liksom då för 150 år sedan. Men även vår tid har sina reaktionärer som inte ser det som är skrivet på väggen. Reaktionärer som inte kan för sitt liv förstå att för Sveriges utveckling var det nödvändigt med investeringar av enorma proportioner som sedan har återbetalat sig tusenfalt.

I veckan var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Linköping på Transportforum och lyckades förpassa sig till samma dystra församling som på 1854 försökte stoppa byggandet av stambanorna.

Ministern konstaterade vad vi andre vetat länge. Hon sa att ”Järnvägen mår inte så bra.” det är få om någon som motsätter sig detta konstaterande men hennes lösning var lika antik som de för länge sedan reaktionärerna som försökte byggandet av stambanorna.

- ”Att buss ersätter tåg kan bli vanligare i framtiden eftersom järnvägen är i så dåligt skick och det krävs så stora investeringar”. Ett uttalande som måste betraktas som uppseendeväckande då det inte kan tolkas på annat sätt än att den sittande regering nu gräver ner den svenska järnvägen som ryggrad i infrastrukturen. Allt detta samtidigt som samma regering har slösat bort miljarder på sänkt krogmoms och skattesänkningar som är i det närmaste tredubbla hittills jämfört med behoven av investeringar.

Så vad hör vi om inte ett eko från 160 år tillbaka. De reaktionära krafterna har på nytt fått en röst i vår tid i Elmsäter-Svärd som fullföljer den olyckliga politiken där privatiseringar och avregleringar av samhällets infrastruktur fortsätter. Misstagen som gjordes under nyliberalt rus för gott och väl 20 år sedan får nu med den sittande högerregeringen sin fullbordan – nedmonteringen av vår infrastruktur.

Stefan Demert sjöng en gång sin ”Till SJ” som förutspådde SJ:s snara död. Allt tyder på att han håller på att något senkommet blir sannspådd. Till glädje för nyliberaler, marknadsfundamentalister och Stockholmseliten vars enda erfarenhet av spårbunden trafik är pendeltåget till förorten. Arma Sverige!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gästskribent: Rasmus Andersson

Att Socialdemokratin befinner sig i en kraftig identitetskris har väl knappast undgått någon. I alla organsiationer som det gungar i måste man ställa sig frågan: "Varför?" "Varför finns vi?" "I vilket syfte?"

När man bildade partiet var det därför att en stor majoritet av befolkningen levde under eländiga villkor och utnyttjades hänsynslöst av de som ägde kapitalet. Som i en bättre saga så gick man samman, bildade sig och tog med demokratiska medel över makten och skapade det välfärdssamhälle vi lever i idag.

Det var dock inte på grund av några slags högre ideal man gick samman. Man gick samman för att det var det enda sättet att få makt och därigenom se till att det fanns mat på bordet. Solidariteten var vårt vapen och reformismen var vårt medel. Detta fungerade just därför att vi slogs för att den stora majoriteten av befolkningen skulle få drägliga livsvillkor.

Någonstans i modern tid verkar det som att vi i någon slag humanistisk yra fått för oss att vi därför slåss för de som har det eländigt. Det är en nobel tanke, men det är inte därför vårt parti finns till.

Ska vi vara det arbetareparti vi utger oss för att vara, då är det löntagarnas villkor vi ska slåss för. De tjänstemän, arbetare och småföretagare som dag ut och dag in tar sig till jobbet och tjänar ihop sin lön och betalar sin skatt. De är dessa som måste kunna känna att de får de bättre med en Socialdemokratisk regering. Det är då de röstar på oss. Och det är då vi kan omfördela makt och rikedom för att stötta och hjälpa den minoritet som har det eländigt.
Om inte röstar de på Moderaterna och stöttar den minoritet som har det bäst!

Gästskribent: Rasmus Andersson, föreningsombudsman på socialdemokratiska partidistriktet. Ursprungligen publicerad i Ny Tid men väl värd att spridas utanför Göteborgs stadsportar. Tack för lånet Rasmus!

Det krisar, kan man säga…

Det är kristider, inte tu tal om annat. Kristider fodrar lösningar annars går det på ren svenska åt helvete. Kriser har en förmåga att leva sitt eget liv.

Titta bara på LHC. Trots ett på pappret gediget spelarmaterial så är det stjärnspäckade laget på väg ner i Elitseriens bottenträsk och när 18 matcher är kvar i grundserien slokar likt en tulpan som inte fått vatten på 14 dagar. Orsaken till krisen vill inte LHC-ledningen se utan gör en och annan senkommen åtgärd som att byta ut en sparkad tränare mot en annan. Grundorsaken är nog snarare att LHC är ett lag utan hjärta och är ett köpelag där varje spelare ser till sin plånbok och inte till laget i första hand.

Kristider som sagt. Se på Kristdemokraterna. Inte är det speciellt kristligt sinnelag som präglar det som sker. En stabschef (är Kd en krigsorganisation??) ägnar sin arbetstid åt skvaller, sladder och förtal. Detta alltmedan ordförande Hägglund ser på. Orsaken till krisen talar man dock tyst om. De mest bigotta och frikyrkliga fundamentalisterna som gör uppror mot Hägglunds anpasslighet till överguden Reinfeldts postulat och därmed utraderar sig själva.

Kristider, kristider och för socialdemokratin kan det knappast bli värre. Det är ingen tillfällig svacka utan en kris som är hela arbetarrörelsens och som har sin grund i att partiet tappat sin identitet och blivit något som det egentligen aldrig var från början.

Småfolkets, arbetarnas, de lägre tjänstemännens; kort sagt partiet för vanliga löntagare som förde en politik som var för de breda lagren i det svenska samhället. En politik som också vann stöd från delar av medelklassen då den var förnuftig och lyfte de som hade det sämst till värdiga levnadsvillkor.

De senaste 20 åren har partiet gnagt på sitt eget förtroendekapital och likt droppen urholkar stenen har socialdemokratin i väljarnas ögon blivit ett parti bland andra med ett enda syfte vinna val till vilket pris som helst då den tidigare tanken att vara ett parti för majoriteten istället blivit ett parti för alla upptänkliga minoriteter och drabbade.

Det har varit än den ena intressegruppen efter den andra men samtidigt har partiet fjärmat sig från sin ursprungliga medborgarbas; småfolket, arbetarna, de lägre tjänstemännen – kort sagt löntagarna. Istället har marknadsliberalism parad med identitetspolitik skapat den kris som nu härjar partiet och som blommat ut i desperat jakt på dess förlorade identitet.

Kris, kris och åter kris. Att LHC krisar har ringa betydelse det är i alla fall bara skådespel och pengar det handlar om. Att Kristdemokraterna förgör sig själva har heller ingen egentlig betydelse förutom för Reinfeldt men när socialdemokraterna förpassar sig själva till bottenträsket i opinionen helt självförvållat är det av största betydelse. Det betyder att bärarna av tanken om ett rättvist och jämlikt samhälle tappar förmåga att förändra och påverka samhällsutvecklingen.

Och i det maktvakuum som uppstår fylls därmed av helt andra politiska krafter som vill se välfärdsstaten och strävan till jämlikhet och rättvisa satta på båten. Det är allvarligt för det får konsekvenser för inte bara miljoner löntagare och medborgare utan det devalverar ett mentalt tillstånd – en längtan, en strävande efter rättvisa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson