Tjugosju år har gått

Sverige har en politiker som är internationellt välkänd och som fortfarande möts med stor respekt av omvärlden – Olof Palme. Min generation minns hans enorma och genuina engagemang för de fattiga i den tredje världen och mot orättvisor och krig. Hans engagemang för Vietnam kom att vända socialdemokratins uppfattning till ett klart ställningstagande gentemot supermakten USA:s krig. Likaså var hans svidande kritik mot Sovjetunionen och sovjetsystemet var lika tydlig och engagerad.

För arbetarrörelsen i Sverige och omvärlden var Palme en centralgestalt och en betydelsefull ideolog. Han var inte okontroversiell i Sverige eller utomlands men hans engagemang kunde ingen förringa. Likaså hans kritik av högern och den framväxande nyliberalismen står sig än idag. Så här skrev han:

”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra”

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Ovanstående skrev jag 2007 och när det idag är 27 år sedan Palme blev mördad och när i dag intresset kring honom är större än på många år är det inte utan att jag saknar Olof Palme och hans tydliga politiska gärning och budskap. Dagens socialdemokrati skulle vara mycket betjänt av att ta till sig Palmes engagemang och hans djupa ideologiska övertygelse i en tid då det mest handlar i politiken om att inte skapa konfliktytor och konflikträdslan kommer bli det bestående minnet när vår tid utvärderas i framtiden.

En röd ros till Olof Palme i dag och alla andra dagar! Men framför allt lär av Palme och kanonisera inte honom, det är han alltför betydelsefull för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Läs Marx för att förstå vår tid

Jag skäms inte, jag smyger inte heller med det. Jag läser Marx och har nytta och glädje av hans skrifter. Inte för att han har rätt i varje stavelse eller på varje punkt utan för att Marx hade en metod att analysera sin samtid som är fullt användbart på dagens samhälle. Marx hade ett förhållningssätt till verkligheten där han sökte vad som fanns bakom det som syntes vara som är fullt användbart även i dags kapitalistiska ekonomiska system.

Ett exempel är hans analys av det kapitalistiska systemet eller med nysvenska ”marknadsekonomin” är mycket klargörande då han utgår från att det finns en grundläggande motsättning, en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Så när Dokument inifrån på TV visade härom veckan hur arbetarnas andel av produktionsvärdet var tillbaka på samma nivå som för 100 år sedan bekräftade Marx teori med råge! Marx visade i flera skrifter och analyser om arbetarna inte förmår att hävda sina intressen i dragkampen om produktionens värde och produktivitetsökningarna genom teknikutvecklingen skulle fördelningen också bli till kapitalets förmån.

I ett brev från Marx till den tyske socialisten Fredrich Bolte i november 1871 skrev han att ”där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”

I går blev det offentligt att ILO hade underkänt regeringens lagstiftning efter Laval-domen som stridande mot FN-stadgan och de fackliga (dvs. också mänskliga) rättigheterna är det inte ett uttryck för just att den borgerliga regeringen agerar i ”de styrande klassernas” intresse och med deras maktmedel? Är det inte heller samma fenomen som en politik som får konsekvensen att försäkringskassan skickar ut brev till svårt sjuka och frågan när de har för avsikt att avlida eller när en handikappad kvinna byter rullstolen mot en bekvämare hammock en varm sommardag utryck för samma ”härskande klassernas politik” mister sin sjukpenning?

Har inte Marx rätt när han säger att ”regelbunden agitation förbereda den” (dvs. arbetarklassen) och ”uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”? Tyvärr så är det just på denna punkt det fallerat det senaste decenniet då arbetarklassens partier istället har sökt borgfred och i många frågor hyst samma uppfattning som de ”härskande klassernas” partier för när budskapet blir att vi skall söka consensus, inte strid då det kan störa marginalväljare i Stockholms innerstad om man vill spetsa till det något.

Som sagt jag läser Marx och får ett verktyg att förstå vårt samhälle bättre. Inte för att han har svar på alla frågor utan för att han hade en metod som hjälpte hans samtid att förstå samhället bättre och som i dag är minst lika aktuell som då under andra halvan av 1800-talet. Och det behövs för att förstå och kunna göra som en god vän brukar säga när jag frågar honom vad han gör.

”Jag gör motstånd!”

Text: Ingemar E. L. Göransson

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

 

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson