“Bilden”, dvs politiken behöver inte vara sann

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sitt berömda arbete ”Tractatus logico-philosophicus” att ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk”, en sanning som i sin inbyggda orimlighet blir rimlig.

Wittgenstein kan man tolka och han tolkas fortfarande av världens lärde och filosofer. Hans arbete är knappast något som man har som kvällslektyr på sängbordet då det kräver verklig eftertanke och fokusering.

Jag använde detta citat i min bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” för illustrera hur våra politikers retorik inte med nödvändighet är det samma som odiskutabla sanningar. Låt oss ta exemplet med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet som är den högsta sedan tiden före andra världskriget. Våra politiker oavsett färg slår oftast ut med armarna och säger att tyvärr det är marknadens fel. Ekonomin kärvar osv. Vi har alla hört detta under inte bara den borgerliga regeringstiden sedan 2006 utan även när vi hade under socialdemokratiska perioden från 1994 till Reinfeldt kom att drabba oss mottaget likalydande förklaringar.

”Politiker skapar inte jobb”, var en ofta hörd sentens från främst högerhåll, men även socialdemokrater sa liknade saker eller agerade med samma inriktning. Från tiden från 1990-talets början tills nu har det politiska etablissemanget haft en närmast patologisk beröringsrädsla i förhållande till offentlig sektor. Nej till utbyggd offentlig sektor utan privatisering, avreglering och konkurrensutsättning har varit ”bilden” vi som medborgare fått till livs. Bildt kallade det ”den enda vägen” och Persson ”budgetsanering”, men i sak var det en likartad politik.

Men har det varit hela sanningen eller ens i närheten av en alternativ sanning. För politik handlar inte om vetenskap eller sanningssökande utan om ideologi även om från politikerhåll försöker ge skenet av en pragmatisk, till och med akademiskt vetenskaplig, hållning till samhällsproblemen.

För vad är alternativet? Jo, om vi ser tillbaka och tar till oss historien ser vi hur arbetslösheten mellan 1945-1990 var i snitt två till tre procent, jämfört med dagens sju till tio procent. Inflationen samma period var i snitt sex till sju procent och jämför det med dagens låginflation närmast deflation så ”bilden” en annan. Orsaken ligger i det politikerna INTE säger, utan i att det var ett politiskt beslut att inte ge full sysselsättning prio ett i politiken utan tilldela inflationsbekämpning denna dignitet.

Det innebär,  genom låginflationspolitiken, också den offentliga sektorn som svalde större delen eller i vart fall en mycket stor del av tillväxten istället för att dela ut den i inflationsdrivande lönepolitik eller lågskattepolitik med nödvändighet privatiserades.

Så ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk” som Wittgenstein skrev, använt på den politiska sfären ger vid handen att det är inte självklart eller odiskutabelt att när politikerna i valet 2014 säger rösta på mig ska jag fixa arbetslösheten betyder att de har ens för avsikt att göra det för OM de har det måste de åter byta politiskt fokus och prioritera full sysselsättningen före inflationen. Nu möter en sådan politik avsevärda problem då vi de facto utan att vi medborgare gavs möjlighet att förstå detta avhände oss rätten att i vårt land bedriva en sådan politik, det sätter Maastrichtavtalet stopp för då det med närmast grundlagstyngd numera är förbjudet att så göra.

Men det är en annan historia.

Text: Ingemar E L Göransson

Tiggare kan ingen vara

Så satt hon där bara i vår småborgerliga idyll. En ung kvinna, hopkurad i den råa novemberkylan. Varifrån hon kom vet nog ingen, mer än hon själv. Hon hade en liten handskriven pappskiva med en bön om hjälp. Hon satt där som en påminnelse om att allt inte stod rätt till.

Inte ens i vår lilla, trygga vrå, i vår lilla förort där småborgerligheten råder och alla reder sig gott med sina trevliga villor, radhus och marklägenheter. Vårt trygga hörn.

De flesta tittade nästan skyggt på henne, tiggaren. Nästan generat på att hon satt där precis vid ingång till ICA med sitt lilla, illa skrivna plakat och sin lilla skål och hoppades på en skärv från vårt, i hennes ögon, dignande bord.

Var hon rom som försökte få ihop lite pengar att skicka hem? Var hon hitlurad av en kriminell öststatsliga eller var hon ”riktig” fattig? Spekulationerna viskades fram av de som sneglade nästan blygt mot “henne” som satt där. Jo, fattig var hon säkert för vem vill annars förnedra sig till att tigga utanför ICA, men det är egentligen inte huvudfrågan. Det är inte själva pudelns kärna så att säga, utan att hon satt där.

Förut har vi mött dem i storstäderna. New York, London, Dublin och Stockholm för att ta några där vi ser dem. För tjugo år sedan var det otänkbart att någon skulle behöva förnedra sig till tiggeri för samhället, vi alla, tog hand om våra olycksbarn. Men efter Europas och EU:s fortsatta vandring in i det marknadsliberala himmelriket där allt mänskligt och alla mänskliga behov enbart är en ekonomisk storhet gör vi inte det. Det är inte lönsamt längre och lönsamhet är allt som gäller. Det är pudelns kärna.

Så nu sitter hon, den unga kvinnan, med sitt lilla plakat, sin vädjan och sin tiggarskål och fryser i den råa novemberkylan i den trygga småborgerliga förorten. Ett betyg nog så ”gott” åt ett samhälle som håller på att slitas itu.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson