Sagostunden

Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.

- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.

- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i!

Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.

De titta på varandra och funderade.

- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.

- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.

Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.

- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!

- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar.

De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”

- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!

De två herrarna tittade imponerat på varandra.

- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!

De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”

PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS

Text: Ingemar E L Göransson

Det destruktiva samhället

”You raise up your head

And you ask, ”Is this where it is?”

And somebody points to you and says

“It´s his”

And you say “What´s mine?”

And somebody else says, “Where what is?”

And you say, “Oh, my God

Am I here all alone?””

(Bob Dylan, “Positively 4th Street”)

De ovan närmast surrealistiska orden från Bob Dylan ger en känsla av det som i filosofin kallas alienation. Det vill säga främlingskap inför tillvaron. En känsla som vi alla någon gång känner både på det allmänmänskliga planet men också på det privata, personliga planet. Alienationen är en känsla som förstärks i ett samhälle som vårt. Vi känner ofta, eller i varje fall vid tillfällen, mer eller mindre en känsla av att vi inte hör hemma, att vi inte platsar som det heter med modernt språk.

Det finns all anledning att fundera kring detta och varför vi känner denna känsla. Är det oss som människor som det är fel på eller har det andra, mer samhälleliga, orsaker. Har det med samhället att göra, med samhällsutvecklingen och det mer materiella fundamentet att skaffa?

Att alienationen kan upplevas så extremt påträngande och starkt berättas i Albert Camus lysande kort-romanen ”Främlingen” från 1942 (Repris Förlag 2012) är kanske mer sällsynt. Den avslutas med följande omskakande mening ”För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”

Utan att ha hårda sifferfakta för min känsla tror jag att en stor del av de självmord som sker i vårt samhälle har sin grund i oförmåga att hantera denna känsla och sjukvårdens tillkortakommande då främlingskap inte sätts i en samhällelig kontext. Och varför skulle den göra det då kapitalismen som ekonomiskt system bygger på klasskillnader och på konkurrens, ett socialt darwinistiskt system där den svagare skall slås ut av den starkare. I ett sådant samhälle finns inte utrymme för minsta tecken på svaghet och skörhet i det mänskliga psyket.

Filosofernas diskussion om alienation finns hos Hegel och blir tydlig hos Ludwig Feuerbach som var en radikal ungheglian samtida med Karl Marx och Friedrich Engels. Men för Feuerbach var frågan om alienation en fråga projicerades på religion mer än om samhällsförhållanden. Karl Marx skrev i ”Teser om Ludwig Feuerbach” att ”det mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten av samhälleliga förhållanden.” (Citerat efter Lars Andersson ”Alienation – En genomgående linje i Karl Marx´ tänkande” Bokförlaget Nya Doxa 1997.)

Men varför ägna tankearbete och intresse för något så, i mångas ögon filosofiskt obskyrt, som begreppet och fenomenet alienation? Det finns en viktig anledning och det är att det påverkar direkt och inte minst indirekt människors samhälleliga verksamhet och gör att de inte förstår sin egen styrka varken som individer och än mindre som klass och kollektiv. Jag vill påstå att vårt nuvarande samhällssystem bygger på den svages underkastelse och känsla av mindervärdighet och därmed också främlingskap inför samhället och sin roll i detsamma.

För att återvända till Marx på nytt finns i de så kallade Parismanuskripten en viktig och central iakttagelse menar jag. Marx tar sig för i sina ungdomsskrifter, som till stor del kom till i Paris, att söka analysera Hegels och Feuerbachs alienationsbegrepp, men att till skillnad från dessa två ge det ett materialistiskt innehåll. Det centrala i Marx analys och tankar är arbetet och hur arbetet har förändrats med kapitalismens och varuproduktionen genombrott.

Till skillnad från feodalismen så äger inte arbetaren längre det han producerar i varuproduktionens era. Han blir inte bara egendomslös och har endast sin arbetskraft att sälja för att överleva. Arbetarens tillvaro om han inte agerar som klass blir endast hopplös och förtvivlad. Marx skriver därför att ”en omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.” (Citerat efter Andersson.)

Alltså, enligt Marx blir arbetet, och därmed det ekonomiska systemet, orsaken till främlingskapet. Arbetaren i förhållande till hantverkaren förfogar inte över det han producerar. När arbetet är klart äger kapitalisten produkten och förfogar över den som den själv vill. Detta trots att det producerade har varit endast möjligt genom arbetarens nedlagda arbete och hans kunskap som tillförts produkten i ögonblicket av produktion.

Marx beskriver detta i sitt stora verk ”Kapitalet” ingående när han beskriver arbetsprocessen. ”Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft (….) produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens.” (Citerat efter Andersson.) Med andra ord alienationen är en oundviklig konsekvens av det ekonomiska systemet och därmed blir också det vi kallar psykisk ohälsa en oundviklig konsekvens av detsamma. Detta om vi omfattar uppfattningen att tillvaron och hur vi uppfattar den har materiella grunder.

Jag hade detta som utgångspunkt när jag skrev ”I skuggan vilar mörkret”. Tanken var att försöka beskriva psykisk ohälsa utifrån alienation och dess rötter i det samhälle vi lever i. Men också ett samhälle som skapar sina psykiskt skadade. De mänskliga monstren är monster som i grunden samhället skapar genom sin materiella grundval. Det var en resa som bar iväg in i intressanta iakttagelser av trasiga psyken, men det blev också en resa som gav mig som författare en bättre förståelse av samhället och hur det indirekt faktiskt förvrider och förstör det mänskliga sinnet hos de som inte orkar stå emot eller råkar visa svaghet. Alienationen blir därför en central del av det förtryck och det klassamhälle vi lever i.

Skrivandet av romanen var en viktig del i min egen förståelse av hur det nuvarande samhället fungerar och förstärkning av min egen slutsats att långsiktigt, sett över en längre historisk epok, kommer och måste ersättas av något bättre. Men också att min insikt om att vi alla är en produkt av den materiella verkligheten och inget sker utan att det på ett eller annat sätt har sin grund i materiella förhållanden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill läsa ”I skuggan vilar mörkret” beställer den enklast direkt av mig på ordochkultur@telia.com . Pris: 300 kr inkl. moms och porto. Se även info här.

Den 22 februari föreläser jag på Socialistiskt Forum i Halmstad kring detta, för den som är till äventyrs intresserad. Jag står givetvis till förfogande för andra föreläsningar om intresse finns.

(V) behövs

I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)

I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.

Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.

Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.

Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.

I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.

Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Dumhetens triumf

Ska 2014 bli dumhetens år och Sverige dumheten förlovade land? I riksdagen sitter ett parti som skiljer ut sig från de övriga. Det har sina rötter i nazism och fascism, det sprider upprepade vandringssägner, påhitt, överdrifter och rena lögner om för dem förhatliga grupper av människor i vårt samhälle. Det är ett bigott och fascistiskt parti dock utklätt i kostym.

Partiet är givetvis Sverigedemokraterna. Listan på dumheter som hoppar ur käften på snart varje s. k. Sverigedemokrat kan göras hur lång som helst. Gemensamt för dem är att de inte har någon grund i verkligheten eller kan bevisas.

När en nämndeman (SD) påstår att invandring är en folksjukdom tar man sig för pannan, när partisekreterare Bylund och andra påstår att Koranen skriver att våldtäkt är ett straff för ”otrogna”, skakar man på huvudet, när ledande partimän (för det är nästan bara män) springer omkring på sta´n och hotar med järnrör undrar man om det utbrutit fullständig galenskap i sina överhettade hjärnor.

Men det oroväckande är att detta parti har under den gångna mandatperioden varit de facto den sittande regeringens räddning som minoritetsregering. Faran är naturligtvis att den makthungriga högern kommer att till och med likt i Norge tog in sitt ”SD”, Framskrittspartiet, i en regering efter valet 2014.

Ska med andra ord det bigotta, reaktionära, kostymfascistiska SD ta plats i regeringen efter valet. Risken är enligt min mening verklig och kan inte bortses från. Alltså arbetarrörelsen och alla som vill se en annan politik än högerns måste mota Dum-Olle i grinden och dra undan mattan för SD:s missnöjesspekulationer. En rak och tydlig reformpolitik är det enda som är möjligt att gå till val på, inget annat.

Om det inte sker så kommer vi att få se vårt land bli dumhetens förlovade land efter valet 2014.

Text: Ingemar E L Göransson