Den stora tomheten

Han kände enbart en tom känsla, en bottenlös tomhet. En meningslöshet när han borde känt en viss glädje i vart fall. Den till åren komne mannen hade efter alla år ånyo mött sina ungdomsvänner och kamrater. De som tillsammans stått på de tänkta barrikaderna och talat för ett bättre samhälle, ett rättvist samhälle där fattigdom och förtryck hade förpassats till historiens sophög.

De hade träffats i det som varit hans politiska hemvist under några år under ungdomstiden. De där entusiastiska åren då allt var möjligt, inga hinder fanns och de hade svaren på alla frågor och lösningen på alla möjliga livets problem. De hade denna vårkväll genom omständigheternas spel träffats i det som numera han upplevde som ett spökhus.

De hade varit kamrater, de hade gått sida vid sida med varandra, de hade diskuterat och debatterat långt in på nätterna, dessa alltid, i minnet, ljusa nätter då inte bara politiken utan också kärleken varit ny och i högsta grad levande. Erotik och politik hade för honom liksom för många andra varit ett tvillingpar, kärlek och kamp ett självklart par.

Det hade varit en tid då livet bara bestod av möjligheter och inget problem var oövervinnligt. Entusiasm och framtidstro hade varit deras tids stämning.

Nu framstod det som något annat. Livet hade gått en annan väg. Inte bara för honom, utan som han kände de allra flesta men de hade inte orkat än stanna kvar i det som blivit deras mentala fängelse. Han hade slutat att tro på att det var så enkelt som det upplevts under de intensiva dagarna och nätterna. Den Godot de trott så intensivt skulle komma hade aldrig hittat till dem. Den åldrade mannen hade resignerat, tappat tron, inte på ett annat samhälle än det eländiga han såg omkring sig, men vägen dit. Att den skulle vara så enkel som kärleken varit då. Men å andra sidan kärleken hade kvar fylld av kval även den, sa han till sig själv med ett snett leende som gav ett svagt ljus åt det fårade ansiktet.

När de gått i de lokalerna där det inte bara ekade av deras steg, utan också av deras ungdomliga entusiasm som förbytts i en trött resignation inför det oundvikliga. Den åldrande mannen med sina onda knän och sitt evigt malande samvete över utvecklingens svek bort från ungdomens entusiasm. Var det han som svikit, nej, han såg det inte så, utan livet vilket tagit en annan väg, en väg han aldrig kunnat förutse. Men drömmarna var de som svikit precis som de självutnämnda som sagt sig ha alla svaren, de som lovade himmelriket på jorden, de som erbjudit framtiden i deras hand. De som när karriären blivit möjlig återvänt till den trygga hemorten i den klass de kom från och utan en tanke lämnat de som de givit ett löfte om att aldrig svika.

Han tänkte denna kväll efter att han lämnat mötet med de gamla kamraterna att det enda som fanns kvar var en samling människor liksom han närmade sig det oundvikliga och som i större eller mindre grad hade resignerat, tappat tron, gett upp och lämnat ett tomt hus och ett tomrum efter sig – tron på en bättre värld.

Han ville inte tro att det var så, men insåg att medelmåttans makt och maktens pultroner hade tagit hem segern ens utan att de själva märkt det. Vad var meningen att tro på något, att hoppas på något annat än det elände han såg kring sig, den växande misär och de bottendjupa klyftorna som uppenbarade sig för dem som ville se.

Den åldrande mannen, med sina värkande knän som inte kunde släppa hoppet, för om han gjorde det så blev livet utan mening. För meningen att på denna jord kunde inte vara så futil att den enbart var att föddas, fortplanta släktet och sedan lämna jämmerdalen. Något mer borde hans mening vara, att vara något mer, att lämna något av värde efter sig som hade betydelse, som ändrade tidens gång.

Han suckade tungt där han satt i sin bil. Petade i en CD med John Coltranes melankoliska musik. Vred om startnyckeln och svängde ut på gatan medan han en sista gång titta upp mot skylten som meddelade att det var här han en gång, en bland många, hade trott på en bättre värld. Nu visste han inte och såg hur skylten försvann i backspegeln precis som den framtid han då hoppats på.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare

”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)

Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.

1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.

I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.” (sid 3)

Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.

Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Den första rubriken var full sysselsättning, den andra rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och slutligen den tredje rubriken större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.

Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok

“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism”

Pris 160 kr (inkl porto)

Beställes från ordochkultur@telia.com

Se länk för ytterligare info