(S) i storstäderna och kvinnodagen

Den internationella kvinnodagen är i dag, den 8 mars. Ursprungligen en idé från arbetarrörelsen för att uppmärksamma arbetarkvinnornas situation. Alltmer sedan dess har 8 mars blivit lite av ett jippo där allsköns politiska uttolkare av olika kulörer i vart fall en gång per år ska uppmärksamma, inte arbetarkvinnornas, utan kvinnors situation i allmänhet i det sen-kapitalistiska samhället.

Man kan ju undra vad deltidsanställda undersköterskor har gemensamt med styrelseproffs i näringslivet förutom att de råkar vara kvinnor de båda. Med andra ord den internationella kvinnodagen har förvandlats till ett jippo för medelklassens karriärkvinnor och därmed har dess viktigaste fråga blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Arbetarkvinnorna som fortfarande inte har lika lön för lika arbete eller samma möjligheter till utveckling i jobbet p.g.a. att de fysisk är det som blir med barn och föder barnen. Arbetsgivarna fortfarande straffar kvinnor för detta och exempelvis idag läste vi hur arbetsgivare ger kvinnor sparken när de blir med framtidens släkte.

Yvonne Hirdman, den lärda professorn skrev i AiP i fredags att kvinnodagen har spelat ut sin roll. Och är det inte en ynkedom att en enda dag på året så är arbetarkvinnornas situation i fokus men inte ens då tillåts de vara det utan medelklassens karriärister kapar frågan och oskadliggör den. Kvinnors situation skulle må väldigt bra av att få ett klassperspektiv på nytt.

En ”hemlig” undersökning som visar att (S) tappar i storstäderna har idag publicerats på diverse tidningarnas förstasidor. Hur hemlig den nu är låt vara sagt utan det är väl snarast någon spin-doktor på något borgerligt partikansli som har läckt kan man tänka.

En sak som man dock kan dra som slutsats av den är att Sverige blir allt mer ett delat land. Å ena sidan den välbeställda storstadsbefolkningen av medelklass och å andra sidan arbetarklass och lägre tjänstemän, nyfattiga, arbetslösa, sjuka och unga samt kvinnor inom offentlig sektor. Dvs. å ena sidan de som tjänat på Reinfeldts högerpolitik och å andra sidan de som har fått betala eländet.

Slutsats; högerpolitik sliter i samhälle itu och skapa ökade klyftor. Nu ser vi också mellan storstad och landsort. Ingen bra utveckling men tyvärr helt i linje med högerns Thatcherinspirerade politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lathetens lov

Det är nyttigt att vara lat ibland. Det är gott för hälsan att inte göra något alls. Det är balsam för själen att räkna bladen i trädet ovanför när man ligger i hängmattan. Kort sagt det är inte bra att alltid vara så förbaskat produktiv som vi oftast är.

Det är nyttigt att helt enkelt kliva av ekorrhjulet när kroppen och sinnet säger att nu får det vara nog. Det är förbaskat skönt att likt den gamle stinsen se tågen åka förbi och säga ”Det skiter jag i!”

Asocialt? Kanske på ett sätt men på ett annat djupt mänskligt. Vi kan se kroppen och själen som en maskin som jobbar oavbrutet för att vi skall andas, hjärtat skall slå, tarmarna bearbeta maten och drycken, benen ta oss fram, fingrarna och händerna gripa i verktygen, pennan, tangentbordet eller vad det nu är.

Om kroppen vore en bil skulle vi köra in den på service, inget tu tal om det, för annars skulle ju bilen haverera förr eller senare på grund av uselt underhåll. Kåken vi bor i målar vi om, städar och underhåller för annars förfaller den. Men oss själva, vårt viktigaste livsverktyg, missköter vi oftast å det grövsta.

Vårt eget underhåll det låter vi vara för vi ”måste göra” både det ena och det andra. Och skulle vi se någon i vår omgivning som ”inget” gör blir vi uppbragta och gnisslar tänder om latoxar och asociala typer som lever på andra.

Lördag förmiddag och helg.  Stäng av mobilen och ge fan mailen. Bli otillgänglig och njut av tillvaron. Lyssna inte på Luthers och Jantes förebrående bannor! Njut av helgen! Njut av att vara vid liv! Var lat!

(Tidigare publicerad på Du och jobbets blogg, 5 mars 2010)

Text: Ingemar E. L. Göransson, Foto: Christoffer Göransson

Fredagens sånger

I dag blir det ballad-dags….

Först ut Gene Pitney i hans kanske bästa ballad:

 

ett udda spår: Lesley Gore You Don´t Own Me på franska!

ett jätte-ego med en fantastisk röst: P.J. Proby:

och vi kan inte undvika “croner # 1” Frank Sinatra.

givetvis också “The King”:

Trevlig helg önskar Ingemar E. L.

Myter om egenföretagande

Regeringen vill göra entreprenörer av oss alla. Tanken är att var och en skall ta ansvar för sin egen försörjning långt mer än vad man som anställd gör idag. Alltså, starta eget och staten får mindre kostnader för socialförsäkringar och välfärdssystemen när var och en själv tvingas fixa detta som sin egen.

Nu är steget till att bli egenföretagare väsentligt större än man kan tro. Det är inte bara att registrera in en firma, skaffa F-skattsedel och köra på. Inte, det handlar om att skaffa kunder till en ”produkt” som man aldrig vet i förväg om den är säljbar så att man kan få in en hyfsad inkomst.

En del har tur och många andra har mindre tur. Du måste ha buffertar, du får ge upp det där med 8-timmarsdagen och du måste inse att du jobbar dygnet runt. Mobilen måste vara på vardag som helg, dygnet runt i princip för svarar du inte när en möjlig kund – dvs. ett jobb dyker upp så riskerar det att försvinna lika fort som det dök upp som en möjlighet.

Det gäller att hela tiden vara på tå som man säger inom idrotten – det gäller att ta varje chans till ett möjligt jobb. Och ovanpå detta finns alltid oron för nästa månad, nästa kvartal, nästa halvår och för att inte tala om nästa år.

Än värre är naturligtvis om du pantsatt huset eller lånat stora pengar på banken för investeringar och ser hur tiden rinner iväg. Risken att ta av de avsatta skatte pengarna eller momspengarna till att betala löpande räkningar gör att du snart riskerar att hamna i en ekonomisk kvicksand.

Målar jag fan på väggen? Nej, jag tror inte det. För flertalet som väljer att gå från anställning till eget är det påtvingat, direkt eller indirekt, för att få en chans till inkomst.

Vart vill jag komma? Jo, jag tror inte att det är en bra lösning att försöka stampa fram ett eget företagande på det sätt som regeringen vill. Det är ingen bra lösning att använda eget företagande som en generell lösning av arbetslösheten.

För att klara sig måste den egenföretagande personen ha en speciell inställning till livet och till tillvaron. Man måste för det första ha något unikt ett erbjuda som ingen annan kan erbjuda och som det finns ett behov av oavsett om det är en vara eller en tjänst.

Man måste också ha hyfsade ekonomiska buffertar för att komma igång och för att klara perioder med sämre med jobb. Vidare måste man ha ett starkt psyke som klarar den eviga närvarande osäkerheten.

Jag startade eget för att jag vill vara fri och göra det jag ville de sista åren i yrkeslivet. Jag hade buffertar genom en överenskommelse med min tidigare arbetsgivare och en idé som jag trodde på. Likaså ett stort landsomfattande nätverk som kunde bli basen för min verksamhet.

Jag menar att regeringen och de som hyllar  ”entreprenörerna” gör ett misstag – de inser inte att steget till eget företagande är enormt stort för de flesta.

Många har varken kunskap eller förmåga att klara det stora steget det innebär. Många har inte de ekonomiska resurserna och oftast inte det nätverk som kan bli grunden för verksamheten. Okunnighet och skuldsättning är ingen bra början för eget företagande.

Det finns stora fördelar med eget företag; du bestämmer själv, du styr din tid i högre grad, du behöver inte ta samma hänsyn som du gjorde som anställd men det finns andra, och för många, oöverstigliga problem.

Att vara entreprenör är inte bara att ha en F-skattsedel utan ett annat sätt att leva; på gott och ont, men framförallt är det ett helsickes jobb, mycket jobb, och en stress som måste hanteras för annars kan resultatet bli än värre än arbetslöshet – det kan bli ekonomisk katastrof och arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Först publicerad på Du och jobbets blogg den 4 mars.)

“Jag vill vara med och kriga”

En bloggare på s-bloggar.se har idag skrivet ett märkligt inlägg om Afghanistan och Sveriges insats där.Rubriken är “Avgrundsvänsterns tramsJag brukar inte direkt polemisera mot andras bloggar men för att komma från s-bloggar.se är Olssons inlägg sådant att det inte kan lämnas okommenterat. (Kommentar: S-bloggar är en portal med socialdemokratiskt färgade bloggare.)

Det som följer nedan är min replik till Olsson:

Men herregud vilket tonläge! Jag tillhör väl vad du anser vara avgrundsvänstern. Jag var aktiv för Vietnams sak och stod utanför Domus och samlade in pengar.

Jag vill dock påpeka att jag är socialdemokrat sedan längre än du har besuttit skrivkunnigheten.

Men jag var tveksam till KFML(r) som skulle köpa en luftvärnskanon och skicka till Vietnams försvar.

Problemet med Afghanistan är att det är USA:s krig och ett krig som inte har ett dugg med att befria Afghanistans flickor och kvinnor utan att främja USA:s strategiska intressen.

Att sedan påstå att Sverige och vi har ett historisk skuld till USA för deras insats i 2:a världskriget. USA:s brydde sig inte ett dugg om demokratins nederlag i Europa innan USA blev hotat och angripet av Tysklands vapenbroder det kejserliga Japan.

Att påstå att Sverige har en historisk skuld till USA är helt taget ur luften vill jag påstå. För övrigt är det inte relevant i den konflikt som pågår just nu utan liknar mest revanschistiska tongångar typ den borgerliga danska regering som så gärna ville delta i kriget i Irak att de skickade en örlogsman.

Det finns en viktig princip som inte skall överges - varje folk måste befria sig själva från förtryck. det går aldrig att påtvinga ett inplantera demokrati ett ett annat land. Än mindre bomba ett annat land till demokrati.

Gör man det riskerar man att få hem sina barn i liksäck oavsett om de talar tyska eller ej.
Tyvärr, ditt inlägg är oövertänkt och politiskt mindre välbetänkt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Jag bloggar denna vecka på “Du och jobbet”

Ibland får man hedersuppdrag som när jag erbjöds att blogga på arbetsmiljötidningen “Du och jobbet” och dess hemsida.

För gamla arbetsmiljörävar så är den kanske mer känd som Arbetsmiljö men heter numera som sagt “Du och jobbet”.

Vill du läsa mina små krönikor följ länken.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto # 4

 

London oktober 2008

Foto: Ingemar E. L. Göransson