Misslyckande är ordet, Borg

Det är inte bara oppositionen som ifrågasätter regeringens jobbpolitik utan även det statliga Riksrevisionen som inte ens den mest entusiastiske alliansanhängare kan beskylla för att vara ett organ för den röd-gröna oppositionen.

Enligt Riksrevisionen så ger regeringens praktiksatsning få fasta jobb. Vad som är än mer allvarlig kritik för regeringen är den avhyvling som revisionen ger när den skriver: ”inte utgått från något empiriskt underlag eller beräkningar som skulle tyda på att åtgärden arbetspraktik skulle ge vare sig bättre kort- eller långsiktiga sysselsättningseffekter än andra arbetsmarknadspolitiska program.”

En parallell till regeringens misslyckande kan det faktum att bara i mitt hemlän Östergötland har jobbcoacherna ”coachat” 129 personer till nytt jobb till kostnaden av 241.000 per jobb.

Ekonomiprofessor Magnus Henrekson på Institutet för näringslivsforskning sågade för ett tag sedan regeringens jobbskatteavdrag då det enligt honom inte ger några nya jobb.

Är det inte så att den sittande regeringen istället för att skapa förutsättning ar för fler jobb har låtit allt bara rulla på och bett en bön till mammon att det skall bli fler jobb. De 465.000 som härom veckan inte hade jobb är nog trötta på böner, dåliga och dyra experiment och vill ha en politik som skapar förutsättningar för jobb.

Det har Borg, Reinfeldt och allt vad de heter i högeralliansen misslyckats med, därför är degs för att oppositionen blir konkret med vad man vill göra för att knäcka ryggen på arbetslöshetsspöket.

Vi väntar, Mona!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Upprepad lögn blir till sist “sanning”

Joseph Goebbels, denne ondskans eminens, sa en gång att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sist en sanning.

Goebbels iakttagelse som han i sanning levde efter kom att ta livet av 6 miljoner judar, miljoner romer, slaver och andra i hans perverterade värld s.k. ”mindervärdiga” människor har moderna efterlevande i så motto att Goebbels tes har blivit en del i olika politiska strategier som har till syfte att förändra något även om det inte finns någon objektiv anledning att förändra.

Men objektiva förhållanden och sanning har inte mycket med politik och politiska ambitioner att göra. Det har tyvärr inte heller mycket att sätta emot när starka maktambitioner prioriteras före det som objektivt de facto fungerar.

Östgöta Correspondenten, denna östgötska Dagens Nyheter-wannabe har idag, än en gång, en ledare som mynnar ut i ropet på upprivning av LAS men nu även av MBL. Lagens om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) hamnar än en gång i de politiska kolportörernas ambitioner att tjäna NT/ÖC:s politiska ambitioner och inte minst de politiska maktstrategerna på Svenskt Näringsliv.

I dagens tidning tar man utgångspunkt i nedläggning av Dometic i Motala och det faktum att ägarna flyttade hela produktionen till USA. Detta enligt ÖC berodde på att man inte fick göra som man ville med de anställda och ersätta dem med inhyrd personal från ett bemanningsföretag. Problemet var att ägarna var tvingade att förhandla med facket, IF Metall och Metall krävde att man skulle iaktta turordningen och ingångna avtal.

”Men egentligen är detta framförallt ett symptom på ett större (dvs problem, min anm.): Ekonomiska och juridiska pålagor i form av arbetsmiljö och sjuklöneansvar, arbetsavgifter och försäkringar”.

Den anonyme ledarskribenten skriver vidare att turordningsreglerna ; ”men bara att reglerna finns skapar en trögrörlighet på arbetsmarknaden som gör det svårt för arbetslösa att komma in och som hindrar företagen att knyta till sig ny kompetens.”

Den här bilden som givetvis mynnar ut i det sedvanliga skallet på ”modernisering” av LAS. Men kan undra vad skribenten har för stöd i verkligheten för sin syn.

För några veckor sedan var jag moderator på ett seminarium anordnat av Byggettan i Stockholm där Byggindustrierna representant likaså som en entreprenör i branschen klart och tydligt för sin del ansåg inte LAS var något problem.

Åter till dagens lokaltidning. Michael Wolf, koncernchef på Swedbank säger:

”Näringslivet måste ge innan det tar. Vi måste inse att det är viktigt att unga kommer ut i arbetslivet. Därför är det inte intressant att tala om LAS ”. Detta apropå ungdomsarbetslösheten och diskussionen om LAS.

En lögn kan bli en sanning om den upprepas tillräckligt många gånger. Men lögnen blir i sig inte mer sann. Det som sker är att den blir en sanning för politiska maktanspråk från delar av högern och de inom näringslivet som sätter makten före än att sköta sina företag på ett socialt acceptabelt sätt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nu får det vara nog med kryperi

”Därför är jag republikan är en kampskrift, riktad emot Sveriges statsskick och därmed också emot den del av svenska folket, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så straka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen.”

Den som skrev dessa kloka ord var Vilhelm Moberg i förordet till sin skrift ”Därför är jag republikan”. Den skrev redan 1955, men är aktuellare än någonsin i dessa dagar av kryperi för det ultimata krypandet för överklassen och den kvarvarande resten av feodalismen.

Den senaste veckan har tidningarna varit fyllda med spekulationer om den ena prinsessans boyfriends erotiska eskapader. Som om någon egentligen bryr sig om vem han sätter på! När sagde boyfriend är ute och sår vildhavre så blir det rubriker i nivå med krigsutbrott.

För övrigt kungafamiljen har en tradition av erotisk lekstuga; Gustav V:s sexskandaler och nuvarande kungens fala damer rekryterade från utvikningsbranschen på 1970-talet. Så den påtänkte prinsessgemålen bara fullföljer en kunglig tradition – ta för sig av det erotiska smörgårdsbordet.

Inte nog med detta nu oroar sig skrivkulierna och överklassdamerna och lakejsjälarna på Östermalmen om hur detta kommer att påverka det kommande rojalistiska bröllopet.

Bröllopet som är uppenbarligen den stora begivenheten denna sommar hotas av skandal menar förstå-sig-påarna på de olika tidningsredaktionerna. Hualigen, råden till den försmådda står som spö i backen medan den arma tösen tar sin tillflykt till annan ort. Givetvis på skattebetalarnas bekostnad, likt obetalda p-böter, fortkörningar och andra 2nöjen2 som övriga får vara vänliga att slanta upp till när det skiter sig.

Lägg ner det förbaskade spektaklet, gör folk av kungafamiljen och inför republik. Vi behöver en ny Vilhelm Moberg som förmår att hudflänga resterna av feodala enväldet och lakejmentaliteten!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Så enkelt är det, helt enkelt

Det kan inte vara kul att vara Reinfeldt idag efter den undersökning som Aftonbladet publicerade och där alliansen har getts ett nytt namn Falliansen. Orsaken är solklar, inte ens deras egna väljare tror på en seger i valet den 19 september.

Men hur har det kunnat gå så här illa för Reinfeldt (men välförtjänt illa) kan man ju fråga sig. De har ju sänkt skatterna som de lovade, de har ju försämrat för löntagarna och de har gynnar sina egna. Dvs. de som redan var rika, de som redan hade det gott ställt och satt på ordentliga förmögenheter och fast värde.

Skatterna har sänkts med 80 miljarder, förmögenhetsskatten har tagits bort till en kostnad på 6,9 miljarder och fastighetskatten har förändrats till förmån för storstädernas villaägare. Samtidigt har a-kassan drastiskt försämrats, sjukförsäkringen fått en stupstock och vägen mot en låglönearbetsmarknad har öppnats med RUT-avdrag, för löntagarna negativ tolkning av Lavaldomen och ovilja att komma till rätta med missbruket av bemanningsföretagens samtidigt som en snabbt genomförd privatisering av bl.a. Apoteket, Bilbesiktningen och andra statliga institutioner, verk och företag.

Tänk om det är det här som har givet högerns väljare insikten om att det här vinner man inget nytt val framför allt som det främsta borgerliga vallöftet – fler i jobb och brutet ”utanförskap” (vilket uttryck förresten) har inte hållits. Högern har helt enkelt varit samma gamla höger som vanligt, men med en annan retorik.

Är det självinsikt hos de borgerliga väljarna och genuint missnöje hos övriga som har givet Falliansen dess epitet. Det kanske är så enkelt, helt enkelt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln och hjärnsläpp

Det är inte bara det mörka molnet från Island som förmörkar tillvaron. Som om inte de arma isländarna hade nog med konsekvenserna av det nyliberala sammanbrottet och dess finanskris, kraschade banker, hot från brittiska banker så jävlas även naturen med det arma landet.

Det mörka molnet sprider sig nu över Europa och bl.a. flyget står still mer eller mindre överallt. Det är annat också som här hemma i vårt arma högerstyrda land drabbar oss mer eller mindre alla om vi nu till äventyrs inte tillhör den storstadsmedelklass som har fått större delen av skattesänkningar på 80 miljarder och inte minst sänkt fastighetsskatt och 6,9 miljarder i efterskänkt förmögenhetsskatt.

På medeltiden var adeln ett skattefrälse men det var i vart fall tvungna att stå för den stående hären och riskerades slaktas i de eviga krigen.

Anders Borg meddelande i veckan att nu var det de fattigaste tur att få med av överflödet. Nu var det ju inte så mycket med det utan liknade mest det som föll från de rikas bord, smulor som annars hade sopats av bordet tillförmån för huset möss. Fem miljarder satsas på pensionärerna meddelade den stolte tuppen Borg medan vi andra vet att bara ta bort förmögenhetskatten kostade folkhushållet 6,9 miljarder. Dvs 1,9 miljarder mer än vad pensionärerna fick i Borgs plötsligt påkomna generositet.

Barnfamiljerna uppmärksammades också i dessa tider av kommande valrörelse. 100 spänn per unge och månad var budet i veckan vilket innebär att en fembarnsfamilj skulle få en 500 mer att konsumera för. Inte mycket sett till vad den här regeringen hittills kostat löntagarna i höjda avgifter och dyrare allting.

Få blev imponerade under den gångna veckan av Borgs krumbukter och oppositionen malde ner hans budget med rätta och efter noter i den efterföljande debatten. Vad som totalt saknades var en politik som skulle ge nya jobb. Bara privatiseringarna och vinsterna i skattefinansierad verksamhet skulle ge tusentals jobb men hamnar nu tack vare moderaterna och Borgs politik i fickorna på privata företag både här och i olika skatteparadis.

Att Svenskt Näringsliv (SN) har politiska ambitioner är inget nytt så har det varit ända sedan sture Eskilsson skrev sitt beramade PM till SAF:s styrelse 1970. Syftet var att vända vänstersympatierna till högerdito och stoppa en radikal politisk utveckling i Sverige.

En fortsättning ser vi årets avtalsrörelse när SN först i konsekvens att man övergav huvudavtalsförhandlingarna gjorde separat upp med Unionen och Ingenjörerna vilket innebar att industriavtalet därmed blev en historisk parantes.

Sedan några snabba avtal på en annan nivå med IF Metall, Livs och GS för att sätta tvärstopp när Pappers och Elektrikerna inte begärde mer än andra förbund inom industrisektorn. Att splittra är viktigare för SN än att bidra till att arbetsfreden och rimliga avtal sluts. Men, SN politiska ambitioner går före och politiska strategi för att säkra fortsatt högermaktinnehav.

Ett annat hjärnsläpp som visades upp i all sin prydno var konsekvenserna av regeringens politik att privatisera allt som kan privatisera. Förskingringspolitiken som bl.a. innebär att Bilbesiktningen nu kommer att bli i det närmaste dubbelt så dyr som förut. Likheten med privatiseringen av Apoteket som också resulterade i kraftigt höjda priser. Så vem tjänar på högerns politik. Inte fasen är det vanligt folk utan de som redan har gott om pengar, välbetalda jobb i nomenklaturen i samhällets medelklass. Vi andra vi får pröjsa, men så har alltid borgerlig klasspolitik sett ut.

Att den här politiken inte har något större stöd bland LO-medlemmarna fick syn för sägen när i veckan LO-distriktet i Stockholm presenterade sin undersökning av vad som medlemmarna tyckte var viktigt inför valet. 90 procent ville se de svenska kollektivavtalen som norm, tandläkaren ska inte kosta mer än farbror doktorn, billigare kollektivtrafik, inga vinster i skattefinansierad verksamhet och slut på deltidseländet.

Vi får hoppas att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tar detta till sig och visar det i sin politik inför valet 19 september.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Avtal eller inte avtal

Även Byggnads fick ett nytt avtal även detta inom den av LO-förbunden beslutade ramen. Bland de som inte har något avtal än så länge är Pappers som befinner sig konflikt och Elektrikerna som är på gränsen till en konflikt som kan bryta ut inom några timmar. Byggavtalet innebär också en modernisering av byggbranschens avtal som helhet.

Handels fick ett bra avtal för sina medlemmar med acceptabla lönelyft och liksom Byggnads en avtalslösning på bemanningsfrågan som man kan hantera. Men det finns stora förbund som knappt börjat förhandla ännu som exempelvis Kommunal.

Svenskt Näringslivs (SN) strategi att först knäcka tanken på ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det sedan 1939 gällande Saltsjöbadsavtalet för att i år skicka industriavtalet till soptippen och satsa på att splittra olika grupper genom att först ge Unionen och Ingenjörerna ett snabbt avtal. IF Metall följde och sedan har industriförbunden slutit likartade avtal som ligger på en bättre (läs högre) nivå än tjänstemännen. Nästa steg i SN:s strategi är att kräva omfattande politiska förändringar till förmån för den nyliberala agendan organisationen har. Detta kräver dock en fortsatt borgerlig regering.

Samtidigt har LO-förbunden så långt acceptabelt klarat bemanningsfrågan (möjligen med undantag för IF Metall) vilket, man inte kan säga om Unionens avtal.

Pappers konflikt och Elektrikernas problem att få ett avtal i nivå med industrin är illavarslande. Arbetsgivarsidan försök att splittra är uppenbar men ligger helt i linje med den självpåtagna roll SN har tagit som dominant över medlemsförbunden.

 

“…SN mer av politisk agitator än

arbetsgivarnas

intresseorganisation…”

 

Enligt initierade uppgifter så var Svensk Handel och Handels överens om ett avtal flera dagar innan det skrev på. Svensk Handel tvingades dock av SN att vänta för att inte påverka IF Metalls och övriga industrifacks förhandlingar. SN ansåg också att avtalet var för högt.

Transport skrev nyligen på sin hemsida. ””Märket” (dvs. industriavtalet) sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.”

Eftersom Transports viktigaste avtal inte löper ut förrän nästa vår så innebär det att Transport kan sitta lugnt och avvakta vad som sker på de andra avtalsområdena.

Kommunals strejk för några år sedan blev ett fiasko kortsiktigt sett men långsiktigt kom den att påverka kommunalarnas löneutveckling i positiv riktning. Förbundet visade att man var beredd att ta konflikt om det behövdes. Allt tyder på om det blir konflikt på Kommunals område kommer förbundet att slå till väsentligt hårdare denna gång.

Sammanlagt, avtalsrörelsen 2010 är en avtalsrörelse som präglas av både vilja att lösa problemen som Byggnads och Handels visade tillsammans med sina motparter, men också tydliga politiska ambitioner från SN. Inte förvånande med tanke på att det är valår och att idag är SN mer av politisk agitator än arbetsgivarnas intresseorganisation och att man har satsat oerhört hårt på en fortsatt blått maktinnehav.

Därför är det viktigt att Pappers, Elektrikerna liksom Kommunal och övriga som inte har fått igenom nya avtal får allt stöd. Ett nederlag för ett förbund är ett nederlag för alla.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 9: Lee Clayton

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Lee Clayton född 1942 och i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet gjorde två makalösa plattor som tyvärr har kommit bort i svallvågorna av punken från dessa år. Dock, saknas inte frenesi och energi som väl mäter sig med punken från denna tidsepok.

Lee Clayton fick ett kontrakt med Capitol och gjorde tre LP varav ”Naked Child” och ”The Dreams Goes On” väckte ett mindre intresse. “Silver Stallion” som Clayton skrev blev en mindre hit med The Highwaymen dvs. Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson.

Men Clayton behövde inte The Highwaymen utan hans låtar stod för sig själv. Min uppfattning är att de typ Capitol-LP:na ovan nämna är i en klass för sig med sina arrangemang med en grymt gitarrspel och texter fotade i verkligheten.

Hans hyllning till den bortgångne fadern i ”Industry” är troligtvis den mest furiösa uppgörelse med big business och dess brist på empati för sina arbetare.”The Dreams Goes On” är en mäktig hyllning till hoppet om en bättre värld.

”I Ride Alone” från ”Naked Child” tillhör en av de mest mäktiga inspelningar gjorda i en inspelningsstudio någonsin och ”10.000 Years/Sexual Moon” glöder på ett grymt sätt.

Lee Claytons karriär tog slut och idag vete fasen vad han gör men dessa två plattor placerar honom i centrum för de stora låtskrivarna i amerikansk musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lee Claton på you tube

och den makalösa “Industry”