Det “fuckade” Centern

Högsommarvärme är välkommet och inte minst efterlängtat. Tyvärr tål en del inte en sådan klimatisk företeelse som högsommarvärme utan att det slår sig på hjärnan. En del blir totalt ”fuckade” i skallen.

CUF, dvs. Centerns Ungdomsförbund påhejade av Maud ”Maggie” Olofsson och Stureplans alkohol- och troligtvis även av andra stimulantia påverkade Centern har kommit upp med den något förbryllande sloganen . ”Fuck facket 4-ever” – skall bli den paroll som Centern går till val på. Förutom det märkliga att inför den anglo-amerikanska svordomen ”fuck” i det politiska samtalet och vokabulären i Sverige så visar Centern på en brutalisering av politiken – inte bara verbalt – utan också till innehållet när man säger att facket kan dra åt helvete.

De förespråkar också en brutalisering av förhållandena på arbetsmarknaden. I Centerns fuckade värld blir det arbetsgivarna som sätter lönerna och löntagarna och framför allt de unga som fått nöja sig med sänkta löner långt under avtalen. Ungdomar skall med Centens politik konkurrera med lönedumpning och inget annat.

Wanja Lundby-Wedin tyckte att hon inte ville kommentera förslaget och kampanjen för det var att sänka sig för lågt. En märklig synpunkt för när politiker som har ansvaret för arbetsmarknaden i den svenska regeringen förespråkar lönedumpning borde LO reagera med harm och ilska. Detta har faktiskt inte skett sedan 1920-talets kosackval.

Vi får hoppas att CUF:s kampanj får den uppmärksamhet den förtjänar och skickar Centern ur riksdagen den 19 september. Är man så fuckad i huvudet som CUF och Centern uppenbarligen är så platsar dom inte i den demokratiska högborgen riksdagen utan skall hållas utanför tillsammans med SD och andra extremister.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Björn Elmbrant

Att definiera ett generation

I dagens värld och dagens nöjesindustri är det svårt att förstå hur en enskild skiva kan bli synonym med en hel generation och en hel generations sätt att tänka och vara.

När The Beatles släppte sin första EP 1963 så skulle ”Twist and Shout” bli detta. Den kom att sälja 800.000 ex och kom att stanna på den brittiska EP-listan i 64 veckor. Allt ett oslagbart rekord.

Försäljningssiffror må vara en sak men intryck och påverkan som denna enskilda EP fick på en hel generation är vida större. Trots att EP:n var plockad från den bästsäljande första LP:n ”Please, Please Me” så fick EP:n en mycket större betydelse som trendsättare och signum för 60-talsgenerationens tonåringar.

Det var inte bara musiken utan inte minst Dezo Hoffmans geniala fotografi med gruppen i ett fritt hopp över ruinerna som är fotots för och bakgrund. En klar notering av att Storbritannien nu lämnade efterkrigstiden med sina ruiner (fortfarande 1969 var East Ends kajer fulla av utbombade lagerlokaler exempelvis). Att UK led fortfarande av kriget var uppenbart för den som ville se när jag åkte runt på ön denna sommar 1969.

Beatlarna släpper taget och lämnar efterkrigstiden på fotot från 1963 och därmed också visar på den väg som en hel ungdomsgeneration gjorde – tar steget in i det dynamiska och förändrande 1960-70-talen.

Musiken då; ”Twist and Shout” som ursprungligen spelades in av den amerikanska soul-gruppen Isley Brothers har i Beatles och John Lennons händer förvandlats till en ursinnig protest mot det slätstrukna, middle-of-the-road, som präglade populärmusiken. Det är ett avgrundsvrål som sliter sönder Lennons tonsiller och stämbanden spänns till det yttersta i dessa få minuter som kom att förändra popmusikens framtid. Musiken kom aldrig mer bli sig lik och den växte på dessa minuter upp från infantil Bobby-pop till vuxen livsbejakande rock-musik.

De övriga tre spåren är på sitt sätt lika genialt valda från LP:n. ”Do You Want To Know a Secret?” är en poplåt som i sin enkelhet är närmast perfekt. Den talade intron är kanske det första steget mot rap-musik medan ”A Taste Of Honey” är ett bugande och erkännande av hur underhållsmusiken från efterkrigstiden hade påverkat Paul McCartney och John Lennon under deras uppväxt. Slutligen är det andra originalspåret ”There´s a Place” ytterligare en hint om kommande låtskrivarkvaliteter hos Lennon och McCartney; tillsammans och var för sig.

Kombinationen bild/foto och musik blev av största betydelse för min generation. Själv var jag inte mycket för Beatles vid denna tid, men idag framstår Beatles och framför allt ”Twist and Shout”-EP:n som en av de viktigaste enskilda artifakterna som kom att prägla och spegla 60-talsgenerationen.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Apropå kungatjafset

Stig Dagerman skrev följande dikt angående den dåvarande kungens Eriksgata. Lika aktuellt i dag som då:

Att eriksgator är dyra

förkunnas i följande sång.

Det borde väl räcka att hyra

S:t Eriksbron någon gång.

 

Om kungen satt uppe på räcket

och hovet stod under på en pråm

var detta en lönande fräckhet,

förmenar en känd ekonom.

 

Det gick nog att spara en femma

eller mer, uträknar herr Skolk,

om konungen stannade hemma

och skickade vykort till folk.

 

Eller också kunde han ringa

en halv period eller så

och hälsa på Persson i Pinga

och sen lägga hörluren på.

 

Ja, här finns det mycket att spara

för den som är sparsam till mods.

Hur skulle exempelvis vara

att gå eriksgatan till fots?

 

Skriven 24.3.54

Fredagsrock åt far

Lite go´ rock `n´ roll är på sin plats – det är fredag!

Vila i frid – Mick Green!

och här Dr. Feelgood med Wilko Johnson

The Count Bishops platsar också en fredagskväll!

den felande länken mellan pub-rock och punk:

Trevlig helg/Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 10: Del Shannon

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Signerat foto från författarens samling)

Kan popmusik spegla ångest och psykisk instabilitet, kanske t.o.m. besatthet. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt.

En sådan artist som var psykiskt instabil och led av sin framgång till den milda grad att till sist tog sitt eget liv då han inte lyckades återupprepa sin första världsframgång var Del Shannon. Charles Westover som han egentligen hette fick 1961 en världshit med den magiska ”Runaway”. Det fanns ingen ände på framgången och singeln kom att sälja mångmiljonupplagor runt världen.

Sångens ödesmättade stämning med den lilla leksaksorgeln som gav sången dess ångestladdade prägel blev en klassiker. Shannon spelade själv in den ytterligare två gånger varav den andra med ny text och som tema till TV-serien ”Crime Story”

”Runaway” som blivit ett klassiskt 2-minuters stycke av brilliant popmusik från tidigt 60-tal. Den har samma ångestladdning som Roy Orbisons ”Running Scared” och de har liknade kvaliteter där på 120 sekunder panik och övergivenhet speglat på ett nästan grekiskt dramas vis.

Skillnaden är att medan Orbison gjorde detta en gång så återupprepade Shannon samma känsla i platta efter platta. Han var bara riktigt bra när han skrev dessa minioperor om mänsklig ångest och panik och inte minst beskrev världen kring sig med outsiderns blick.

Runaway”, ”Keep Seachin” och inte minst ”Stranger In Town” har alla samma kvaliteter av övertygande psykotisk världsuppfattning. Del Shannon fick dock aldrig mer en hit av samma magnitud som ”Runaway” vilket ledde till att han 1990, endast 56 år gammal, satte ett hagelgevär till sin mun och handgripligt ändade den ångest som följt honom hela hans liv.

Det är inga svårigheter att få tag i plattor med Del Shannon. det mesta finns återutgivet på CD. Dock en varning för billiga lågbudgetutgåvor då de oftast har en usel ljudkvalitet.

Den bästa till rimligt pris är australiensiska Ravens “1961-1990” eftersom den innehåller massor av rariteter som nyinspelningen av “Runaway” till “Crime Story”, sällsynta stereomixar men framförallt har de haft tillgång till originaltejperna.

Lite kuriosa kring Del Shannon:

En av de mest sällsynta svenskpressade LP-skivorna från tidigt 60-tal är ”Little Town Flirt” som Cupol pressade i 99 exemplar. Omslagen till den är dock importerade från USA. Jag har sett 3 ex under alla år.

(Den svenska Big Top-pressningen)

Shannon ersatte Roy Orbison i Traveling Wilburys när Orbison dog.

Här är några klipp med Shannon från youtube:

Text: Ingemar E. L. Göransson

Repris på 1929 och 2008

1929 och 2008 upprepar sig i spåren av den aktuella Greklandskrisen. Börserna störtdyker samtidigt ekonomer runt Europa, bara i Stockholm var droppet 3,6 procent i går fredag,  varnar för en fördjupad finanskris. Vad vi just nu ser är ett tecken på hur djup krisen är för den oreglerade kvartalskapitalismen. Men inte bara det utan också ett tecken på omöjligheten av en gemensam valuta för hela EU.

Vissa experter säger att det är 10 länder som ligger inom farozonen att hamna i samma kris som Grekland och därmed dra med EU in i en djup ekonomisk recession och Eurons kollaps. De länder som klarat sig bäst hittills stått utanför Euron som exempelvis Sverige och Danmark.

Det stora problemet är dock inte Euron, den fördjupar krisen snarare, utan årtionden av nyliberal otyglad kvartalskapitalism som gör att länderna avhänder sig alla möjligheter att motverka marknadens kortsiktiga jakt på snabba och maximerade vinster.

Vad vi ser är helt enkelt slutet på nyliberal politiks totala sammanbrott och början på en epok av regleringar och styrning av kapitalismen för att inte kollapsen skall bli total och global.

Världens politiker måste därför våga ta beslut som går i linje med de försiktiga försök till en sådan politik som den amerikanske presidenten Obama har tagit initiativ till. Att låta marknaden styra är inget alternativ.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln på valhimmeln?

”Alliansen leder”, utropar SvD idag i braskande rubriker påminnande om krigsutbrotts tillkännagivande. Jo, SvD behöver något att glädja sig över med tanke på att ALLA andra siffror pekar på att regeringen Reinfeldt ligger riktigt illa till i opinionen.

Samtidigt har i vart fall jag varnat för att det inte var klart med en röd-grön seger i valet den 19 september.

Flera skäl finns för det. opinionsundersökningar är en sak – det verkliga röstandet är en annan. I opinionsundersökningar behöver man inte som tillfrågad ta ansvar för sin uppfattning utan det är bara att svara på frågan. Oftast är den också utformad så att den ger en ögonblicksbild inget annat. Sedan är urvalet hos de flesta institut så litet och bortfallet så stort att undersökningarna egentligen är bara till för att ledarskribenter och politiska kommentatorer ska ha något att göra.

Det finns också i årets val en annan ingrediens att ta hänsyn till som vi inte vet hur den slår. Hyfsat välavlönade LO-medlemmar har de facto fått lägre skatt, men till priset av svagare solidariskt präglat samhälle. Klyftorna har ökat och arbetslösheten är fortfarande skyhög där nästan en halv miljon går utan jobb. Skillnaden mellan storstäder och övriga landet har också ökat.

Hur påverkar detta, hur mycket kommer den egoistiske smådjävulen påverka valet när dessa löntagare som tjänat korsiktigt på Reinfeldts politik ska lägga sin röst. Kommer de att välja en mer solidarisk inriktning av politiken eller kommer de att välja egoismens politiska linje. Det vet vi inget om så därför kan man inte helt bortse ifrån demoskops undersökning även om Demoskops undersökningar brukar vara de som har sämst träffbild historiskt sett.

Men också hur kommer de som har straffats av högeralliansens politik agera i samband med valet. Kommer de att rösta över huvudtaget eller kommer de att rösta på missnöjespartier som SD. Vi vet inget om det, men det finns anledning att känna en oro för hur dessa fenomen kan påverka valet.

De röd-gröna måste ta egoismens och känslan av inte vara sedds påverkan på högsta allvar och visa på att alla i det långa loppet tjänar på ett samhälle som bygger på en mer solidarisk politik.

Om de tre partierna inte gör det så finns risken att opinionsundersökningarna säger en sak den 19 september och verkligheten avkunnar en annan dom den 20 september när rösterna är räknade.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson