Ingen preskription för mord från idag

I dag tas regel om preskription vid mord och dråp bort. Tidigare har en mördare kunnat bli straffri om inte åtal väckts inom 25 år. Men med dagens teknik och utvecklingen av DNA-analyser exempelvis så är det möjligt att långt senare kunna binda en mördare vid sitt dåd än vad som varit möjligt.

Vi har också sett hur grova brott lösts långt senare i både USA och England tack vare de nya möjligheterna som DNA bland annat gett idag. Men också hur tidigare dömda har i spektakulära rättegångar kunnat frias efter många år i fängelse.

Alltså det finns verkligen goda skäl för dagens lagändring. En del vad jag skulle vilja formalistiska kritiker menar att förutsägbarheten i lagstiftningen försvagas eller försvinner nu också de mord som inte har nått den tidigare 25-årsgränsen nu hamnar under de nya reglerna. Det innebär bl.a. att Palmemordet nu aldrig kommer att preskriberas. Men att kalla detta retroaktiv lagstiftningen är nonsens vill jag påstå.

För tänk efter, om X begick ett mord för 20 år sedan gjorde X detta med tanken att klarar jag min 25 år är jag fri. Osannolikt men även en motbjudande tanke att erbjuda en mördare en sådan utväg där X kan efter 25 år och en dag i offentlighet erkänna och inget händer.

Leif G.W. Persson menar att trots att äldre mord sällan löses så skall mördare om inte annat leva med sin skuld och man kan inte annat än hålla med. För det har varit motbjudande att det grövsta brottet av alla – mord – har varit i juridisk mening ”förlåtet” medan de efterlevande fått leva med ovissheten och sorgen för resten av sin jordiska vandring.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Semester – inte för alla

Ungefär två och en halv månad kvar till valet och semestertid. För oss som har jobb och semester vill säga, för de långt över 430.000 arbetslösa är det allt annat än semester. Förutom sysslolösheten, oron för ekonomin och osäkerheten om framtiden så finns hela tiden den gnagande känslan att inte duga till, att inte vara tillräcklig.

Kan man klandra alla Hans, Eva, Kalle, Stina, Ismael, Zfika, Muhammed och Gloria för denna känsla. Framförallt när det politiska budskapet från den sittande högerregeringen är att de inte försöker tillräckligt och därför ska straffas för att de inte har jobb precis som om det vore deras skuld att den ”moderna” kvartalskapitalismen inte förmår att hålla hela folket i arbete.

Än mer som samma ekonomiska doktriner som omfattas av regeringen förutsätter en s.k. balansarbetslöshet som skall se till att lönerna inte blir för höga då vi andra som har jobb ska hålla igen på våra krav allt med hoppet om att penningvärdet inte skall urholkas och våra besparingar inte påverkas negativt.

Om vi skärskådar arbetslösheten sedan 1950-talet finner vi ett märkligt sammanhang. När vi hade en låg arbetslöshet, vilket var fallet fram till ca. 1990 så var inflationen på högre nivå. Vem tjänade på det? Jo, arbetslösheten var ett marginellt problem och vi som löntagare de facto med inflationen solidariskt såg till att våra kamrater hade jobb.

Och tvärtom, vem förlorade på inflationen. De med finansiella värden – penninginstitutionerna, bankerna och arbetsgivarna som däremot fick betala väsentligt högre löner.

Efter 1990 blev den ekonomiska doktrinen att penningvärdet var det viktigaste att i den ekonomiska politiken försvara – inte att jaga bort arbetslöshetsspöket. Efter 1990 ser vi om vi ritar en graf hur arbetslösheten far upp med ett glatt skutt medan inflationen sjunker likt en sjunkbomb.

För oss som har semester kanske detta är inget vi tänker på. Men vi kanske borde göra det och inse att högerpolitikerna i alliansen ljuger när de säger att de vill jaga bort arbetslösheten från vår dagliga verklighet.

Ha en bra semester för om mindre än två och en halv månad är det val.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Summertime Blues

Midsommar – sommartid,

dags för lite ROCK & ROLL!!!

 

 

Glöm nu inte att lägga 7 blomster under kudden!!!

Trevlig midsommar!!/Ingemar E. L.

SD och den “svenska” kulturen

Äkta svensk enlig SD?

Sverige”demokraterna” vill ”skapa en stark majoritetskultur, att styra finansierade verksamheter till att uppmuntra människor att bli svenska”. Detta enligt en Johnny Skalin som uttalar sig i sitt partis namn. (Folkbladet 22 juni)

Det finns anledning att fundera på vad detta som vi ska se något förvirrade uttalande innebär. Om vi börjar med att fråga vad är den s.k. majoritetskulturen som JS talar sig varm för är. Den kultur vi har i Sverige är resultatet av påverkan från de människor som lever och bor i vårt land. Det innebär att den också successivt förändras genom att samhällsstrukturen liksom befolkningsstrukturen förändras över tid.

Vi påverkas naturligtvis genom det utbyte av idéer och influenser vi får genom kontakter med andra länder och andra kulturinfluenser. Så har det varit alltid. Det var så under den tidiga medeltiden, Gustav Vasas tid och under 1800-talets romantik liksom det är idag då bl.a. kommersiella intressen påverkar vår kultur.

Stora delar av det svenska språket har sina rötter i medeltidens tyska och ett allt starkare inslag av engelska. Gruvdriften lärde vi oss av bergsmän från Holland och Belgien. Skolväsendet kom ursprungligen från Arabien och utvecklades i den italienska katolska världen. Listan med influenserna som utvecklat Sverige kan göras hur lång som helst. Att här hitta det ursprungligt svenska låter sig inte göras för det finns knappast – inte ens vikingarna är speciellt svenska utan det var danskar, svenskar och norrmän.

En del kulturyttringar överlever på grund av sin kvalitet. Andra kulturyttringar p.g.a de tilltalar oss av en eller anledning och omfamnas av en folklig tradition vad det lider. Exempel på detta är Robin Hood-legenden.

Att som JS säga att de vill skapa en majoritetskultur låter sig sägas men vad är det, vad innebär majoritetskultur. Idag kan man tro att det är den anglo-saxiska kommersiella kulturen som de facto har sina rötter i Afrikas slavhandel och den amerikanska svarta befolkningens kultur.

Eller menar SJ den kultur som präglades av chauvinism och nationalistisk förvirrelse från 1800-talets punchverandor. Jag vill påstå att JS inte hinner ens bestämma vad som är en svensk majoritetskultur innan den har förändrats till något annat.

JS har också en märklig uppfattning om vad som är att vara svensk. Logisk och juridiskt sett är den som är svensk innehavare av ett svenskt medborgarskap. Då har det inget med kultur att göra. Eller menar JS att det är att vara svensk är något annat; kanske ljushyllt, blond och av kristen tro. I så fall beskriver JS och SD inget annat än det nazistiska rasidealet – den äkta ariern.

SD kulturuppfattning och Johnny Skalins insändare är inget annat än förvirrat och okunnigt prat kryddat med obehagliga associationer till mörka för att inte säga bruna krafter som var annat än svenska utan tyska, italienska och spanska i ett förgånget Europa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Leve republiken!

Lämpliga låtar för idag!

Sanningen om “The Bloody Sunday”

Arkivbild

Att den skulle bli besvärande för det politiska och militära etablissemanget som hade ansvaret har varit uppenbart de senaste dagarna. Att förväntningarna eller farhågorna var lika mått uppskruvade har också varit uppenbarat för de som villat lyssna på vart vinden har gått. Men att den skall bli riktigt skadlig eller svår att hantera har väl bara de riktiga optimisterna respektive pessimisterna ansett.

Premiärminister Cameron har beklagat det som skedde och de efterlevande har försiktigt jublat över att deras version har fått i huvudsak bli den dominerande beskrivningen. Vad jag talar om är Sullivanrapporten som igår blev offentlig här i London, (men först i Belfast), och den reaktion som kommit.

Det har varit emot slutsatserna är bara de värsta politiska reaktionerna som tror fortfarande att Storbritannien är ett imperium medan alla andra har mer eller mindre tagit det ganska lugnt. Det är dock intressant att notera vad som inte står i rapporten. De 27 nedskjutna varav 13 dog har inte rubricerats som offer för mord eller olagligt dödande (unlawful killlings) och det är givetvis en besvikelse för de efterlevande och de mer militanta bland Nordirlands nationalister.

Händelserna den kyliga januaridagen för drygt 38 år sedan har dock som det ingick i fredsöverenskommelsen som lett till relativt lugn och ett gemensamt parlament i Belfast.

Vad skriver då Lord Saville? Vilka slutsatser drar han efter 12 års utredande, 1000-tals vittnen och 5000 sidor rapport. ”The Bloody Sunday” blev så blodig när en fredsmarsch förvandlades till en skjutbana.

• Det var den engelska militären, i detta fall de ökända ”The Red Devils” som började skjuta och det skedde oprovocerat. Ev. skottlossning från IRA skedde senare som ett svar på ett urskillningslöst militärs skjutande.
• Det finns inga bevis för att demonstranterna skall ha kastat brandbomber eller liknade på militären.
• Det är klart att ett antal soldater har ljugit eller lämnat felaktiga vittnesmål för att klara sig själva.
• Även om det finns uppgifter om att en medlem skall ha avlossat ett skott mot militären så missade det sitt mål och skedde efter militären hade börjat skottlossningen.
• En del av ”The Red Devils” hade sina vapen osäkrade emot gällande order och ingen varning gavs innan de började skottlossningen.
• Rykten om att militären skall ha skjutit en eller flera IRA-skyttar har enligt rapporten någon som helst sanningshalt.
• Martin McGuinness, vid tiden framträdande IRA-ledare, var troligen beväpnad och sannolikt avlossade ett antal skott med sin k-pist, men detta kan inte bevisas. McGuinness är i dag biträdande förste minister i Belfastparlamentet.
• Lord Saville drar också slutsatsen att den militära ledningen måste varit medveten om ”The Red Devils” våldsamma rykte när de skickade in dem i katolska Bogside. Ansvarige befälhavare Överstelöjtnant Derek Wilford får därför ta på sig ett stort ansvar.
• Däremot kan inget ansvar läggas på medborgarrättsorganisationen NICRA. Rapporten menar dock att de som organisatörer måste ha insett att det fanns risk för bråk, men på intet sätt kunde ha förutsätt det som skedde.
• Varken den politiska ledningen i Nordirland eller den brittiska regeringen kan lastas enligt Lord Savilles rapport.

Det intressanta med rapporten är att den fastslår även om IRA fanns på plats, det var ju IRA-territorium, så har det ingen betydelse för skuldfrågan utan hela ansvaret hamnar på beslutet att kalla in de ökända ”The Red Devils” och deras uppträdande i samband med marschen.

På detta sätt frikänns den politiska ledningen i Whitehall och IRA och hela skulden läggs på militären och då specifikt på den tjänstgörande befälhavaren på Nordirland och ”The Red Devils”.

Att detta stämmer med de flesta vittnens uppfattning av själva händelsekedjan är tillräckligt för att tillfredställa irländska nationalistiska känslor, rädda den sittande irländska koalitionen från sammanbrott och frikänna offren från att ansvarat för sitt eget öde.

Därmed kommer också uppgifter om att den första utredningen som Lord Widgery gjorde på beställning av Heaths toryregering 1972 och där uppenbarligen man riggade ett helt annat resultat och en helt annan skuldbörda. Den kommer nu i skymundan och behöver inte besvära den nya Toryregeringen Cameron.

Jag har valt att ganska noggrant redovisa Savillerapporten då ingen media lär göra det i Sverige och det här är kanske enda möjligheten att få ta del av den beskrivning av vad som hände skammens dag söndagen den 30 januari 1972 i Derry, Bogside, Nordirland – ”The Bloody Sunday”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

PS Det här det sista blogginlägget som jag skriver från London denna gång. Nästa blogginlägg kommer att skrivas från svensk mark.

Över en kopp kaffe

London den 15 juni

Att träffas över en kopp kaffe är en kultur som lever i England. Här i London ser man inte bara folk som sitter och fikar, diskuterar jobb eller försäljare som ska sälja in sina idér eller varor till ev. hugade spekulanter. Det är också vanligt att stressade storstarsbor kommer med kaffet i högsta hugg i sin jakt på minuter och sekunder.

Jag som föredrar att sitta i lugn och ro har inte mycket övers för denna okultur med uselt kaffe som bara ger sur mage och stressad hjärna utan vill i lugn och ro njuta av mitt fika oavsett om det är kaffe eller te, (ja, jag dricker bådadera.)

Till fikat hör också att läsa tidningen och om man idag läser tidningarna så är det främst två nyheter som är topp. Precis som morgonnyheterna så är den 5000-sidiga Sullivanutredning kring ” The Bloody Sunday” den STORA nyheten.

ITV:s nyhetssändning i morse var rörande och mäktig när de visade den tysta marsch som 56 efterlevande till offren gjorde i Derry. (Brittiska media fortsätter att använda det brittiska imperiets namn Londonderry.)

Nya detaljer kommer fram som inte är smickrande för den tidigare Heathregering på 1970-talet och idag blev det offentligt att det var stora påtryckningar på Tony Blair att inte tillsätta Sullivans utredning då 1997. Påtryckningar från bl.a. militärt och från säkerhetstjänsten som givetvis inte ville att den mindre smickrande sanningen.

En annan ”nyhet” är det fortsatta gatloppet som den arme engelske målvakten Green får utstå där media här gör sitt bästa att sänka honom för all framtid. Engelsmännen har också ett slagord ”Back to the spirit of `66” för landslaget i fotbolls-VM och det kan synas berättigat eftersom de inte presterat mycket av mästerskap sedan dess. Tala om att nostalgiskt leva på gamla lagrar!

Men en sak är kul här och det är att gå ut på en pub och se matcherna. Om man inte har 3 kompisar inom fem minuter har man troligen stora problem med sina sociala förmågor. En totalt social idiot kan inte undvika att hamna i ett samtal med någon inom denna tidsperiod.

En positiv sak är också att slippa höra tala och läsa om det kommande prinsessbröllopet hemma – det är en befrielse!

Värt ett besök och en mässa här i London är det stora Marx memorial Library som ligger i ett månghundrårigt hus upp i Clerkenwell Green. Här satt Marx en gång i tiden men även Lenin som redigerade Iskra här en period. Biblioteket är motsvarigheten till svenska Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Biblioteket har en gigantisk samling av dokument, böcker och tidningar från den brittiska arbetarrörelsens olika grenar och chef är John Callow som har varit i högsta grad en enorm hjälp i mitt arbete kring att förstå Thatcherismen och att min bok till sist blir klar.

Text och bild: Ingemar E. L. Göransson