Kollektivet förverkligar individens möjligheter

Om jag tar en fotboll och om jag behandlar den med samma finess och talang som invandrargrabben Zlatan hanterar sina läderkulor kommer ni att säga – vilken talang, vilken bollkonstnär!

Men någon kommer också att undra hur är detta möjligt? Hur har han kunnat bli så duktig, så driven eller så storartad som fotbollsspelare?

Samma sak gäller oavsett om det är en läkare, en lastbilschaufför eller en idrottsman. Eller t.o.m. journalist.

Alla kan lära sig grunderna, men färre kan bli det extra, det som gör dem till en Zlatan. Det handlar om att utveckla inte bara det som vi alla kan lära oss. Att slå en hyfsad frispark, att hjälpligt kunna backa husvagnen, skriva en begriplig text eller förstå och hantera småsår.

Men på det grundläggande blir ingen, Zlatan, hjärnkirurg, får stora journalistpriset eller blir ”king of the road”! För att bli det krävs självklart talang och begåvning, det krävs hårt arbete och framför allt ett kollektiv som tillåter och ger utrymme för dessa människor som gör oss andra så stora tjänster när de får utveckla sina gåvor.

Gemenskapen skapar förutsättningarna

Det handlar om att vi gemensamt i fotbollslaget, på arbetsplatsen eller för den delen i skolan som tar vara på våra talanger. Vissa individer är bra på fotboll som Zlatan, andra som jag är bra på att köra lastbil och skriva eller som den legendariske hjärnkirurgen David Ingvar bota svåra sjukdomar i den mänskliga hjärnan.

Zlatan skulle aldrig blivit den makalöse fotbollskonstnär som han är idag om inte Malmö FF som kollektiv inte gett honom utrymme att utvecklas, om MFF inte gett honom träningsmöjligheter, inte tagit vara på hans talang som bara ett kollektiv kan göra. För kollektivet består av oss tillsammans. Dvs. Malmö FF är ett kollektiv av individer som tillsammans utgör den kraft som där Zlatan fick sin fotbollsfostran och möjlighet att ta vara på och utveckla sin talang.

Det samma gäller oss alla. Ska vi kunna bli starka så är det inte var och en för sig. Vi kan vara hur mycket individer vi vill och vi är det, men det är tillsammans vi blir en kraft.

Vi måste göra upp med myten att var och en är sin egen lyckas smed. Vi måste avvisa idén om att kollektivet är ett hinder, en hämsko eller till och med ett hot mot individens frihet och hans möjligheter att söka sin väg, sin lycka och möjligheten att utveckla sin speciella talang eller begåvning.

Tvärtom det är i det kollektiva, att tillhöra ett sammanhang, en samhälligt kontext som är förutsättningen för individen skall blomma ut och förverkliga sina drömmar, sin begåvning och kunna uppnå sin frihet.

Det gäller inte minst i politiken och inom fackföreningen.

Facket, kollektivet och individen

Du eller jag står där och ska göra upp med basen om priset för vårt arbete. Det enda vi har att erbjuda för att få ihop till livets nödtorft och kanske lite mer. Redan då du är där ensam är du svag. För vad kan du sätta emot arbetsgivaren som kan välja vem han vill till det pris han dikterar för arbete om inte…

Den fackliga idén handlar om att vi kollektivt lovar varandra att inte vara osolidariska utan agera solidariskt. Dvs. vi lovar varandra att uppträda så att vi fungerar som ett kollektiv. Gör vi det, och det försöker vi varje dag, så är vi väsentligt starkare än om du ensam står med mössan i handen och ropar och ber om att ta mig, ta mig jag är billigast!

För när du står där och söker jobbet du behöver så kan du säga, och det med rätta då du har kollektivet – facket bakom dig, mitt pris är kollektivavtalet. Take it or leave it! Då har du råd att vara kaxig och räta på ryggen och arbetsgivaren, basen, bossen har inget val än att acceptera dina villkor annars blir inte jobbet utfört.

Att vara solidarisk, att hålla ihop kollektivet, att vara en del av det gemensamma sammanhanget i detta fall facket är den styrka som gör att arbetaren, löntagaren kommer på något så när likvärdig fot med arbetsgivaren. Och det beror på kollektivets styrka. Men samma kollektiv ger också frihet åt individen att bland annat utvecklas i sitt yrke. Både direkt och indirekt.

Direkt genom att jag fick möjlighet tack vare det fackliga kollektivet kunde få vidareutbildning men också kunde tillåtas att göra de där misstagen vi alla gör när vi utvecklas som individer och som yrkesmän. Hade inte kollektivet – facket och dess styrka varit bakom mig hade nog min arbetsgivare slängt mig på dörren för att jag inte hade all kunskap och ”det där” i mina händer som utmärker yrkesmannen.

Nyliberalerna har fel

Det är en myt som sprids från nyliberala predikanter att vi klarar oss bäst själva och var och en för sig. Det var någon som sa en gång att ”hänger vi inte samman så hänger vi snart var och en för oss själva”. En drastisk beskrivning, men som rymmer mycken sanning.

Fackföreningsrörelsens styrka är vår sammanhållning och att vi är många. För när vi är många så är vi starka och det är då kollektivet blir en kraft.

I en gammal skrift från den brittiska fackföreningsrörelsen skriver författaren att fackföreningens självklara mål är att alla är medlemmar.

Och tänk efter, detta är en sanning som är given– när alla är medlemmar i facket vem skall då dumpa våra löner. Vem skall köra lastbilarna i Skåne där polska arbetare tjänar en bråkdel av våra svenska kollektivavtal. Vem ska göra byggjobben i Vaxholm till underpris när Byggettan får igenom och kan hävda samma löner för de lettiska arbetarna som för de svenskfödda. Vem skall göra lantarbetarjobben på Sydsveriges gårdar till underpris när alla lantarbetare är organiserade?

Zlatan, hjärnkirurgen professor David Ingvar och undertecknad är resultat av samma sak. Vi gavs möjligheten att utveckla sina talanger och förståndsgåvor av och i ett kollektiv. Helt riktigt, på olika sätt och efter helt olika förutsättningar.

Vi alla blev individer och är individer. Men att det blev så lyckligt att vi kan njuta av Zlatans fotbollskonst, alla de som botades av professor Ingvar och de som fått sina varor tack vare att jag en gång var ”king av the road” – allt tack vare kollektivet styrka.

Ingen blir starkare än kollektivet är. De som säger något annat kan se hur det går om Zlatan går in ensam på plan och möter Milan på San Sirostadion! Den som säger något annat är välkommen att ta 24 meterskombinationen och köra av färjan i Trelleborg eller försöka sig på att operera bort en hjärntumör!

Individen i kollektivet där har vi fackets styrka men också individens frihet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

 

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Solidaritet - arbetarrörelsens politiska ryggrad

För några veckor sedan skrev några tidningar att dödligheten är lägst i Halland och Kronoberg och högst i Västernorrland och Gävleborg.

Detta var naturligtvis ett utslag för slarviga journalister som inte kan läsa rätt i Socialstyrelsens rapporter. Dödligheten är lika överallt – vi dör, det gör vi alla. Egentligen handlar livet om hur vi tar oss från vårt första skrik på BB till den dag då det oundvikliga möter oss alla och Fonus står utanför vår dörr.

Men kunde ju tänka sig att reflektera, och det var vad rapporten handlade om, hur lång tid vi får på denna jord. Hur vår tid ser ut och vad livet bjuder oss under den tid vårt timglas har mätt ut för oss.

Om vi lever i Västernorrland eller Gävleborg är sannolikheten större att vi dör tidigare än medborgaren i Halland och Kronoberg. Orsaken ligger i hur vårt liv ter sig på respektive plats. Sannolikheten att du försörjer dig på ett tyngre arbete i Västernorrlands och Gävleborgs industrier är större än i de två andra nämnda länen.

Välfärdspolitiken som klassutjämnare

Välfärd och välfärdspolitik handlar om att jämna ut dessa skillnader. Att solidariskt se till att alla får i vart fall likvärda förutsättningar. Att göra det möjligt att trots olika start på livet få ett gott och långt liv. För mig när jag var fackligt aktiv var detta en väsentlig fråga och naturligtvis är välfärdspolitiken en central fråga för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden.

Fackföreningsfolket kan förhandla fram hur bra löner som helst, hur mycket förbättringar i arbetsmiljön som är inom möjligheternas ram om detta inte samtidigt har sin motsvarighet i samhället utanför arbetsplatsen i en god sjukvård, en omsorg värd namnet om våra barn och äldre, en skola som tar tillvara allas talanger och förståndsgåvor för att peka på några viktiga områden där frågan om en väl färd genom livet ges utrymme. Likaså att det finns en social demokrati där varje människa ses som en tillgång för oss alla – där alla räknas och det du kan bidra med välkomnas.

Ingen fackförening kan acceptera att när trots dess strävanden att arbetsmiljön skall vara så bra det bara är möjligt för att en dag, en minut, en sekund händer det som inte får hända. Kollegan, arbetskamraten råkar ut för den där olyckan som inte skulle ske, vår arbetskamrat drabbas av en svår sjukdom eller en nära anhörig rycks bort och hela tillvaron skakar likt nedre däck på Titanic för att tala med Mikael Wiehe.

Det är nu som välfärden och välfärdsstaten får bekänna färg. Klarar den att möta den olycksdrabbade kollegan, den svårt sjuke arbetskamraten eller ge stöd till den efterlevande när tragedin har drabbat familjen. Det är nu som samhället, dvs. vi alla tillsamman måste upp till bevis; finns solidariteten, för välfärd är likalydande med detta fantastiskt vackra begrepp.

Solidarisk eller solid och arisk

Och käre läsare, solidaritet skall inte uttryckas som två ord; solid och arisk. Denna ironiska beskrivning av högerns tolkning av solidaritet som norrländske komikern Ronny Eriksson myntade för en del år sedan är en träffsäker beskrivning av högerpolitiken. Det är den för den som är solid och arisk.

Jag vill påstå att det brister idag. Den svenska högern med sin motbjudande människosyn som säger att arbetaren är lat och måste piskas till arbete och kallar detta för incitament för arbete. Eller som en läkare ironiskt kommenterade den rådande politiken på nätet för en tid sedan; Fredrik Reinfeldt borde ha fått Nobelpriset i medicin för han har upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år!

Naturligtvis har inte Reinfeldt gjorts sig förtjänt av något Nobelpris lika lite som hans ekonomiske förebild Milton Friedman gjorde sig förtjänt av sitt Nobelpris en gång då han bara skrev vad Reinfeldt säger – var och en får klara sig själv och solidaritet är av ondo.

Fackföreningen och politiken

Jag menar att ett rättfärdigt samhälles styrka är solidariteten och välfärdsstaten är det politiska uttrycket för denna solidaritet. Som fackföreningar värd namnet vet att du ensam är oerhört svag gentemot arbetsgivaren. Du behöver det där jobbet för att försörja dig och de dina medan arbetsgivaren kan ta någon annan som är beredd att göra samma jobb för mindre peng.

Solidariteten mellan löntagare ska förhindra detta. Därför ska vi ha a-kassor som ger oss trygghet, vi ska ha sjukförsäkring som inte krossar oss när sjukdom eller olycka drabbar oss. Och vi ska en pension som vi kan leva av.

Allt detta är egentligen självklart för alla som inser att det är tillsammans vi kan förändra sakernas tillstånd till det bättre. Alla förstår detta utom världens egoister, börsklippare och de som tror att deras timglas inte har någon utmätt tid.

Välfärd och solidaritet är ryggraden i facket men inte bara det är ryggraden i varje samhälle som har någon som helst strävan efter att vara så bra som det är möjligt för sina medborgare inte bara för de som fötts på den soliga sidan av gatan eller med en silversked i den omättliga medel- och överklassens trut.

För facket ska alltid välfärden och därmed politiken vara en central punkt i dess verksamhet och i dess strävanden. Men det kan bara förverkligas för löntagarna när fackets medlemmar om håller ihop och är många.

Jag tänker avsluta denna betraktelse över solidaritet med att travestera John F. Kennedy när han sa ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Vi ska inte fråga vad facket eller samhället kan göra för dig utan vad du kan göra tillsammans med dina kollegor, arbetskamrater och medmänniskor för att göra ditt land solidariskt på nytt!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Rätten till arbete

Bland det värsta och mest prövande för en människa att råka ut för är arbetslöshet. Inte bara att berövas möjligheten att försörja sig själv och de sina rycks bort när arbetet försvinner från de dagliga rutinerna. Inte bara det utan hela din identitet som människan försvagas och förintas i ett hårt och obarmhärtigt slag.

För tänk efter, mina vänner, hur beskriver du dig själv när du möter dina medmänniskor? Naturligtvis presenterar du dig med ditt namn…och yrke, eller hur?

”Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist!”

Så när arbetet som en del av din identitet tas från dig av ett samhälle som inte kan klara en av sina viktigaste uppgifter – att se till att alla har ett jobb att gå till.

Fredrik Reinfeldt talar om arbetslinjen. Vem kan invända mot att alla som kan ska bidra till det gemensamma som vi kallar samhället. Jobbar vi inte blir det heller inga skatter in till statskassan, så sant och så självklart. Det är att liksom för Gunvald Larsson i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker att sparka in alla stängda och öppna dörrar.

Men vad inte Reinfeldt talar om att hela hans politik bygger på att nästan var tionde av oss i yrkesverksam ålder ska vara arbetslös för att andra ska tjänar ännu mer pengar. Inflationen får inte öka utan penningvärdet skall vara stabilt.

Det innebär käre läsare att vi idag har 7-8 % arbetslöshet och att var fjärde ungdom är utan jobb. Att kalla en sådan politik för arbetslinjen är en oförskämdhet mot de alla som inte hellre vill annat än att ha ett jobb att gå till.

Arbetslinjen i Reinfeldts tappning är en skyldighet till arbete, om du inte lyckas få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden så tvingas du ut i gratisarbete i värsta fall i form av fas 3, det moderna slaveriet!

Ett samhälle som inte klarar sitt ansvar att ge sina medborgare rätten till arbete är inte ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att ha en arbetsmarknad där var fjärde ung människa offras för ett stabilt penningvärde som bara gynnar de mest förmögna och finanshusen och bankerna.

Ett samhälle som måste ta till fas 3 är ett desperat samhälle i bästa fall och i sämsta fall enbart ett mental stenkast från slaveriets tankemässiga landskap.

En av Skånes stora söner, Ernst Wigforss, sa en gång att inget samhälle har råd att inte arbeta. Men uppenbarligen har Sverige, det Sverige som Anders Borg berömmer sig för, har tagit sig på sig denna utgift att förhindra flera hundratusen människor sitt grundläggande rätt till arbete och identitet.

Facket och rätten till arbete

För fackföreningarna är rätten till arbete livsavgörande. Om många står utan arbete tvingar det oss med arbete till eftergifter som innebär att vi blir försvagade och inte kan hävda vår rätt. För hur skall du kunna göra det när det står tio arbetslösa kollegor utanför dörren och söker samma jobb.

Var och en tvingas till att ge efter på sina rättmätiga krav om arbetslösheten har sådana propotioner som idag. Den viktigaste enskilda omständigheten för att vi skall kunna få bra löner, rimliga arbetsvillkor, en arbetsmiljö som inte skadar oss är att vi har arbete och att inte kollegor och kamrater tvingas till sämre villkor för dem tvingas konkurrera med det enda det har – att sälja sig billigare för att få något påhugg i alla fall.

Arbetslösheten är det enskilt största hotet mot facket som vi vet. Arbetslösheten är också det enskilt största hotet mot varje individs möjligheter att utvecklas och att nå sina drömmar. Arbetslösheten äter upp varje möjlighet som du som individ kan hoppas på.

Den viktigaste uppgiften vi som fackföreing har är inte att enbart höja medlemmarnas löner eller förbättra villkoren utan att på alla sätt se till att de kan utnyttja sin rätt till arbete. Bara så kan alla individers drömmar förverkligas. Bara genom vår kollektiva ansträngning på alla områden inom politik och facklig verksamhet kan vi nå detta.

Ernst Wigforss som jag nämnde förut var en klok man, han insåg tidigt att det privata näringslivet aldrig skulle kunna garantera alla medborgare arbete. Därför såg han också samhället, staten, kommunen och landstingens enorma betydelse för den fulla sysselsättningen.

Han sa att många av de uppgifter som behöver göras i ett samhälle kan aldrig göras på det privata näringslivets villkor. Det går aldrig att få ekonomisk vinning ur allt som det finns behov av.

Och käre läsare, tänk efter finns det inte behov som ni ser varje dag som inte möts för det finns ingen som gör de jobben. De är inte lönsamma kanske, de kanske inte ger ”vinst” förrän om många, många år som exempelvis investeringar i järnvägar och vägar.

Gamla och sjuka är inte lönsamma, men de har behov som inte kan förverkligas och samtidigt ge ekonomisk vinning.

Politik för rätten till arbete

Vad Sverige behöver är en politik och ett tankesätt där arbete blir en rättighet inte en plikt. Vi må vara ett protestantiskt land men vi måste avvisa Luther och kräva en politik där rätt går före plikt, där frihet går före tvång och där individen tillåts växa i kollektivets trygghet.

Sverige och löntagarna behöver mer trygghet och mer rättvisa, inte otrygghet och orättvisor. Bara så kan vi växa och alla kan få ett bättre liv. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fotnot: Artikeln är en bearbetning av ett tal jag skrev åt en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Veckans foto 34

New York, juli 2011

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varje arbetsplatsolycka är en för många

“Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.”

Per Lagerkvist

Tills i natt hade 33 arbetare mist sina liv på arbetet. I dag är de 34.

En pappersarbetare på Braviken utanför Norrköping klämdes till döds den gångna natten på en avdelning där man normalt sett jobbar tre tillsammans under nattskiftet. Vad som skett är inte offentligt men enligt obekräftade uppgifter skall en betongpelare som höll upp innertaket i den s.k. ”torken” ha kollapsat och taket rasat in.

34 liv har hittills i år krävts på svenska arbetsplatser, det är 34 för många. Antalet olyckor med dödlig utgång ökade förra året med närmare 25 procent.

Varje gång någon omkommer på sitt arbete är det en tragedi. Inte bara för den avlidnes närmaste, arbetskamraterna utan för oss alla. Ingen människa skall behöva riskera sitt liv i jobbet. Varje olycka är en anklagelse att inte tillräckligt har gjorts för att undvika olyckor.

En del olyckor beror på olyckliga omständigheter men en del olyckor beror på medvetet tagna risker från oseriösa arbetsgivare som när utländska byggnadsarbetare jobbar på tak utan säkerhetslinor vilket hände i Linköping för en tid sedan.

Andra olyckor är helt oförklarliga. Pappersindustrin har jobbat hårt mot att olyckorna på bruken och förra året inträffade det ingen olycka med fatal utgång. Man jobbar förtjänstfullt med tillbudsrapporter för att hitta riskerna och åtgärda dem.

Men ändå, ytterligare ett liv har skördats i arbetslivet, en arbetare har inte kommit hem till de sina och sorgen och saknaden lägrar sig över de drabbade. En omtyckt arbetskamrat har ryckts ur kretsen och lämnat ett ofantligt tomrum efter sig.

Arbetet och livet går vidare men också kampen mot fällor i arbetsmiljön måste gå vidare för det må aldrig ske på nytt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson