Återupptäck # 7: Gene Pitney

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Signerat bubbelgumkort från författarens samling)

Jag har svag för stora pampiga pop-ballader. Det innebär att exempelvis Roy Orbison, Righteous Brothers och många andra från den tidsepok före Liverpool, Beatles och Rolling Stones har en speciellt plats i mitt pophjärta.

Många av låtskrivarna från den här tiden, 1960-1967, t.o.m. 1970 i vissa fall, var anställda låtskrivare på Brill Building-gruppen i New York; Neil Sedaka, Carole King, Jerry Goffin, Barry Mann och Neil Diamond för att nämna några. Men en som skrev i samma stil men aldrig (vad jag vet i alla fall) var knuten direkt till låtfabriken i NY City var Gene Pitney.

Pitney som fick sitt genombrott som låtskrivare med The Crystals “He´s a Rebel”; Ricky Nelson “Hello Mary Lou” men började snart få egna hits “24 hours From Tulsa”, “Backstage”, “Town Without Pity”, “I´m Gonna Be Strong”, “Just One Smile” och “It Hurts To Be In Love”. Den sistnämna kom att få en speciell betydelse för mig som nyförälskad tonåring.

Pitney var kompis med Phil Spector, (skrev “He´s A Rebel”); med Rolling Stones (Jagger-Richard skrev den bästa-icke-av-Pitney-skriva-Pitney-låten ”That Girl Belongs To Yesterday”. Han var mästaren på dramatiska, neurotiska ballader som med hans lite ljusa men starka röst gav full rättvisa. Det är frågan om någon mer än Roy Orbison kan matcha Pitney i psykotiska känsla i formen av max tre minuters klassisk popballad.

Karriären på listorna avtog på 1970-talet och Pitney fortsatte att skriva, sjunga på nattklubbar, göra lite country och levde ett bra liv fram tills han avled den 5 april 2006, 66 år gammal, under en turné i England.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Några låtar som finns på youtube:

och min absoluta favorit: "Tower Tall"

Transport; medlemmarna värvar nya medlemmar

Jag gillar fredagar. Det är slutet på veckan, men det är också dagen då det kommer ett antal intressanta tidningar som jag prenumererar på. LO-tidningen, EfterArbetet och även denna fredag kom Transportarbetaren i brevlådan. Själv är jag inte medlem i förbundet, men var under ca 15 år, men min son som pluggar till flygmekaniker är medlem i Transport.

Denna fredag var Transportarbetaren ovanligt tjock, nästan som en söndags-DN, men det var inte tidningen som var så tjock utan det var två ex som grabben fick. Orsaken? Jo, tanken är att han som medlem skall ge extra-exet till någon jobbarkompis och på den vägen försöka värva en ny medlem. Allt som behövdes fanns med, medlemsansökan till förbundet och ett brev från förbundets ordförande Lasse Lindgren.

”Därför behöver Transport din hjälp. I stället för ett exemplar av transportarbetaren får du nu två. Min förhoppning är att du som vanligt läser den ena själv. Den andra skulle jag vilja att du ger till en arbetskamrat, kompis, granne, som jobbar i våra branscher, men som inte är med i facket.”

En egentligen lysande idé; vädja till solidaritetskänslan, appellera till förbundsmedlemmens ansvar för sitt förbund och tala om att DU är viktig för vårt förbund. Du behövs, är en tilltalande signal som mycket väl kan bli en framgång. För till syvende och sidst är ett fackförbund summan av sina medlemmar och deras engagemang för detsamma. Detta istället för som en del andra strö ekonomiska fördelar, rabatter och annat som är på det mer personligt ekonomiska planet (egoistiska kunde man säga, kanske).

Facken har under lång tid tappat medlemmar, men Transport har lyckats i år att vända den negativa trenden. Inte med mycket, men förbundet har i alla fall brutet den. Förhoppningsvis bidrar idén att låta varje förbundsmedlem bli agitator för sitt eget förbund att Transport stärks ytterligare, allt till medlemmarnas fromma.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredag ….festen börjar här

Bo Diddley – Mona (I Need You Baby)

Dansen börjar straxt!!!!

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson

Skriv på namninsamlingen för vägkrogsbiblioteken! http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3744

Kulturpolitiskt nidingsdåd

När jag jobbade på LO var jag kulturpolitiskt ansvarig under ett antal år. Jag satt också som LO:s representant i Kulturrådets referensgrupp för Kultur i arbetslivet .

Ett av de viktigaste och kulturpolitiskt vettigaste besluten vi förslog och sedan Kulturrådets styrelse tog som sitt var när vi beviljade pengar till Transportarbetarförbundets och Hotell & restaurangfackets vägkrogsbibliotek.

Idéerna lika enkel som genial var att få lastbilschaufförer, kockar och andra att upptäcka boken. Nu är det ju inte så lätt att läsa medan man kör bil som de flesta inser. Då blir ljudboken en genväg till litteraturen. Om man ska rubricera resultatet av satsningen på vägbibliotek så är den helt enkelt – succé.

Och inte bara det, genom att transportmedlemmar som tillbringar hela sin tid på vägen upptäcker boken så upptäcker de också folkbildningen och kanske även blir fackligt aktiva.

(Okänd fotograf – LO:s kulturutskott i början av 2000-talet)

Detta har aldrig känns bekvämt för högerns politiska kolportörer. Bara idén att arbetare ska läsa avskräcker en riktig högerman eller högerkvinna. Än mer en borgerlig kultursnobb känner vämjelse att råa arbetarbusar ska läsa litteratur, t.o.m. poesi. En i sanning förskräckande idén.

Sålunda, det första Reinfeldts regering gör på kulturområdet var att avskaffa Kultur i arbetslivet genom att lägga in det i andra projektbidrag och nu i kulturproppen avskaffar man hela serven.

Att Transport protesterar är givet, allt annat vore tjänstefel. Det har också startats en namninsamling mot tilltaget och jag kan inte annat än stödja den. Vill du protestera mot detta kulturpolitiska stolleprov och nidingsdåd; skriv på namninsamlingen.

Här finner du länken, sprid även kännedom om namninsamlingen till andra så i vart fall det blir många,  många namn i protest mot borgarnas kulturpolitiska tilltag att skrota Kultur i arbetslivet och att därmed försöka få bort vägbiblioteken!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Otillständigt men väntat

Säga vad man vill om regeringen Reinfeldt. Den är konsekvent. Den som inte har jobb, är sjuk eller pensionär ska ha på skallen. Regeringens politik är ett enda hyllande av Luther men också en dubbelmoral utan dess like.

Själva ser regeringen till att de klarar sig men de som har det sämst får sina ersättningar sänkta med ytterligare nästa år medan den som har jobb ser sin levnadsstandard och sin plånbok något fetare. Ju fetare ju mer du tjänar allt enligt principen – den narcissistiska medelklassen skall gynnas medan vanliga löntagare skall ha mindre, bara några smulor från de mer välförseddas välvilja.

Högerregeringens politik hade i ett annat mindre väluppfostrat land inneburit kravaller på gatorna, brända däck på avenyerna och talkörer utanför regeringskansliet. Men inte i Sverige här håller vi tand för tunga och hoppas på ett förändrat sinnelag. Nu är det hoppet säkerligen fåfängt då regeringens mål är större klyftor och ett splittrat samhälle i de välbeställda och pöbel.

(Källa: Expressen)

Den som i dag har en sjukersättningen med 16.000 i år ser den sänkas vid med 150 kr nästa år, allt räknat per månad. Pensionärerna med garantipension får den sänkt med nästan en procent och inkomstpensionen med tre procent. Det ger en årlig sänkning med 6.400 kr per år vid 18.000 i månadspension. Även sjukpenning och föräldrapenningen sänks med mellan 194 respektive 259 kr vid högsta ersättning nästa år.

 

“….högerpolitik i

sin renaste form…”

 

Otillständigt, ja. Orättvist, ja. Högerpolitik, javisst och självklart. Överraskande, absolut inte. Detta är högerpolitik i sin renaste form. Ta från de som har det sämst och ge till de som har det bäst – jobbskatteavdraget eller på ren svenska; skattesänkningspolitik.

Nu borde snart måttet vara rågat, tålamodet slut och ilskan bland vanligt folk bubblande som i en tryckkokare. Är det inte dags snart att reagera, är det inte snart dags för den politiska oppositionen, Landsorganisationen, TCO, fackföreningarna, pensionsorganisationerna, Folkrörelse-Sverige och vanliga löntagare att protestera och högt och tydligt säga ifrån – Nu jävlar får det vara nog med rivningen av välfärdsstaten!

Är det någon som hör något….?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: SSU

Veckans foto; vecka 40

Foto Ingemar E. L. Göransson ©

Cinderella, september 2009

Fredag även denna vecka

För att börja helgen på rätt sätt så varför inte

THE SORROWS “TAKE A HEART”

Tala om klassiker och magiska 3 minuter!

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson