Lite go´ rock `n´ roll är på sin plats – det är fredag!
Vila i frid – Mick Green!
och här Dr. Feelgood med Wilko Johnson
The Count Bishops platsar också en fredagskväll!
den felande länken mellan pub-rock och punk:
Trevlig helg/Ingemar E. L. Göransson
Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.
Kan popmusik spegla ångest och psykisk instabilitet, kanske t.o.m. besatthet. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt.
En sådan artist som var psykiskt instabil och led av sin framgång till den milda grad att till sist tog sitt eget liv då han inte lyckades återupprepa sin första världsframgång var Del Shannon. Charles Westover som han egentligen hette fick 1961 en världshit med den magiska ”Runaway”. Det fanns ingen ände på framgången och singeln kom att sälja mångmiljonupplagor runt världen.
Sångens ödesmättade stämning med den lilla leksaksorgeln som gav sången dess ångestladdade prägel blev en klassiker. Shannon spelade själv in den ytterligare två gånger varav den andra med ny text och som tema till TV-serien ”Crime Story”
”Runaway” som blivit ett klassiskt 2-minuters stycke av brilliant popmusik från tidigt 60-tal. Den har samma ångestladdning som Roy Orbisons ”Running Scared” och de har liknade kvaliteter där på 120 sekunder panik och övergivenhet speglat på ett nästan grekiskt dramas vis.
Skillnaden är att medan Orbison gjorde detta en gång så återupprepade Shannon samma känsla i platta efter platta. Han var bara riktigt bra när han skrev dessa minioperor om mänsklig ångest och panik och inte minst beskrev världen kring sig med outsiderns blick.
Runaway”, ”Keep Seachin” och inte minst ”Stranger In Town” har alla samma kvaliteter av övertygande psykotisk världsuppfattning. Del Shannon fick dock aldrig mer en hit av samma magnitud som ”Runaway” vilket ledde till att han 1990, endast 56 år gammal, satte ett hagelgevär till sin mun och handgripligt ändade den ångest som följt honom hela hans liv.
Det är inga svårigheter att få tag i plattor med Del Shannon. det mesta finns återutgivet på CD. Dock en varning för billiga lågbudgetutgåvor då de oftast har en usel ljudkvalitet.
Den bästa till rimligt pris är australiensiska Ravens “1961-1990” eftersom den innehåller massor av rariteter som nyinspelningen av “Runaway” till “Crime Story”, sällsynta stereomixar men framförallt har de haft tillgång till originaltejperna.
Lite kuriosa kring Del Shannon:
En av de mest sällsynta svenskpressade LP-skivorna från tidigt 60-tal är ”Little Town Flirt” som Cupol pressade i 99 exemplar. Omslagen till den är dock importerade från USA. Jag har sett 3 ex under alla år.
Shannon ersatte Roy Orbison i Traveling Wilburys när Orbison dog.
Här är några klipp med Shannon från youtube:
Text: Ingemar E. L. Göransson
1929 och 2008 upprepar sig i spåren av den aktuella Greklandskrisen. Börserna störtdyker samtidigt ekonomer runt Europa, bara i Stockholm var droppet 3,6 procent i går fredag, varnar för en fördjupad finanskris. Vad vi just nu ser är ett tecken på hur djup krisen är för den oreglerade kvartalskapitalismen. Men inte bara det utan också ett tecken på omöjligheten av en gemensam valuta för hela EU.
Vissa experter säger att det är 10 länder som ligger inom farozonen att hamna i samma kris som Grekland och därmed dra med EU in i en djup ekonomisk recession och Eurons kollaps. De länder som klarat sig bäst hittills stått utanför Euron som exempelvis Sverige och Danmark.
Det stora problemet är dock inte Euron, den fördjupar krisen snarare, utan årtionden av nyliberal otyglad kvartalskapitalism som gör att länderna avhänder sig alla möjligheter att motverka marknadens kortsiktiga jakt på snabba och maximerade vinster.
Vad vi ser är helt enkelt slutet på nyliberal politiks totala sammanbrott och början på en epok av regleringar och styrning av kapitalismen för att inte kollapsen skall bli total och global.
Världens politiker måste därför våga ta beslut som går i linje med de försiktiga försök till en sådan politik som den amerikanske presidenten Obama har tagit initiativ till. Att låta marknaden styra är inget alternativ.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
”Alliansen leder”, utropar SvD idag i braskande rubriker påminnande om krigsutbrotts tillkännagivande. Jo, SvD behöver något att glädja sig över med tanke på att ALLA andra siffror pekar på att regeringen Reinfeldt ligger riktigt illa till i opinionen.
Samtidigt har i vart fall jag varnat för att det inte var klart med en röd-grön seger i valet den 19 september.
Flera skäl finns för det. opinionsundersökningar är en sak – det verkliga röstandet är en annan. I opinionsundersökningar behöver man inte som tillfrågad ta ansvar för sin uppfattning utan det är bara att svara på frågan. Oftast är den också utformad så att den ger en ögonblicksbild inget annat. Sedan är urvalet hos de flesta institut så litet och bortfallet så stort att undersökningarna egentligen är bara till för att ledarskribenter och politiska kommentatorer ska ha något att göra.
Det finns också i årets val en annan ingrediens att ta hänsyn till som vi inte vet hur den slår. Hyfsat välavlönade LO-medlemmar har de facto fått lägre skatt, men till priset av svagare solidariskt präglat samhälle. Klyftorna har ökat och arbetslösheten är fortfarande skyhög där nästan en halv miljon går utan jobb. Skillnaden mellan storstäder och övriga landet har också ökat.
Hur påverkar detta, hur mycket kommer den egoistiske smådjävulen påverka valet när dessa löntagare som tjänat korsiktigt på Reinfeldts politik ska lägga sin röst. Kommer de att välja en mer solidarisk inriktning av politiken eller kommer de att välja egoismens politiska linje. Det vet vi inget om så därför kan man inte helt bortse ifrån demoskops undersökning även om Demoskops undersökningar brukar vara de som har sämst träffbild historiskt sett.
Men också hur kommer de som har straffats av högeralliansens politik agera i samband med valet. Kommer de att rösta över huvudtaget eller kommer de att rösta på missnöjespartier som SD. Vi vet inget om det, men det finns anledning att känna en oro för hur dessa fenomen kan påverka valet.
De röd-gröna måste ta egoismens och känslan av inte vara sedds påverkan på högsta allvar och visa på att alla i det långa loppet tjänar på ett samhälle som bygger på en mer solidarisk politik.
Om de tre partierna inte gör det så finns risken att opinionsundersökningarna säger en sak den 19 september och verkligheten avkunnar en annan dom den 20 september när rösterna är räknade.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Nu haglar angreppen mot de röd-gröna. Oppositionen beskylls för både det ena och det andra – framför allt för att vara ohederliga. Beskyllningar mot Östros för att vara otydlig med ”sanningen”. Han påstås säga saker som inte skall ha bäring i verkligheten osv.
För någon vecka sedan beskylldes Mona Sahlin för Toblerone-politik, ett med mediagurun Paul Ronges ord ”lågt” angrepp på Sahlin. Ohly beskylls mellan varven för att vara kommunist och miljöpartiet för att vara landsbygdsfientliga.
Kort sagt, det finns ett mönster av beskyllningspolitik hos alliansen som naturligtvis har med att göra att tilltron till deras politik och alliansens verklighetsbeskrivning inte stämmer med vad väljarna upplever i vardagen.
När över 450.000 människor är utan jobb, när cancersjuka jagas av Försäkringskassan och när de som slängdes ut från sjukförsäkringen förlorade tusenlappar i a-kassan trots Littorins löften om motsatsen så klibbar det fast och stämningen i alliansen blir allt mer nervös.
Det som skall bli mach2 i omvandlingen av Sverige i nyliberal riktning hotas av medborgarnas missnöje. Därav det höga tonläget; Toblerone-angrepp, Mosa Mona-kampanj, lögnbeskyllningar o.s.v.
Högeralliansen känner att problemen hopar sig. Trovärdigheten, och den eventuella fräschör som väljarna kanske kände 2006 har förbytts i något annat. Maud Olofssons problem med Vattenfall, kärnkraftssveket och kramande av Stureplanscentern håller på att knäcka Centerpartiet och låsa dem ute från rikdagen i värsta eller bästa fall beroende på vilken preferens man har. Kristdemokraterna framstår allt mer som Alf Svensson parti och utan Alf sjunker det sakta ner i Riddarfjärdens dy.
Men inte minst och främst, Fredrik Reinfeldt framstår i snart varje debatt som den traditionelle moderate skattegnällaren och detta trots att de röd-grönas skuggbudget skiljer sig i omfång enbart om en handfull miljarder. Däremot är fördelningsprofilen är en helt annan än Reinfeldts fortsatta gynnande av de som under fyra år redan har fått de goda gåvorna serverade på ett silverfat.
Inte undra på att högeralliansen blir allt mer av de gnälligas förening och beskyllningarnas mörka riddare.
Text: Ingemar E. L. Göransson
En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat.
Det var ett tag sedan jag skrev om plattor som jag lyssnar på för ögonblicket. Det blir som vanligt en samling som sträcker sig från jazz till den andra sidan av det musikaliska spektret. Hur som helst de här plattorna har tagit upp mitt lyssnar intresset på senare tid.
The Urges ”Psychic Ward” (Wicked Cool USA 2008)
Ett för mig totalt okänt band som lika gärna kunde varit inspelat 1967 någonstans I mellanvästen eller varför inte I Texas på legendariska International Artists. Men se det är kvintetten utan de är så nutid de bara kan bli. På omslaget skriver Little Steven Van Zandt ”Amazingly authentic 60´s-Nuggets-style Garage Punk reflecting the one tiny ray of hope from the stygian dark hopeless madness of the asylum we like to call the 21st Century”.
Nisse Hellberg “En tiger I tanken” (Amigo Sve 2007)
Ja, jag vet att det här inte är Hellbergs senaste platta (som i sig är lysande) men den här har spelats en hel del på senaste tiden beroende på att jag köpte den på rea och det var en av Hellbergs få plattor jag inte hade förut. Vad ska man säga, det är bara ge sig för Hellbergs charm och den autentiska musik som han presterar.
Dionne Warwick ”Original Album Series” (Rhino USA 2010)
Rhinos utmärkta idé att återutge original-LP I form av minatyrer som CD med original-låtlista och originalomslag är berömvärd. Här är Warwicks första fem LP som de gavs ut av Wand. Det blir tidsmaskiner och vem vill inte åka tillbaka till mitten-slutet av 1960-talet då Dionne Warwick var Hal Davis och Burt Bacharachs favorit sångerska vilket innebar att hon fick alla de lysande låtar som Walk On By, Anyone Who Had A Heart, This Empy Place osv. Resten av klasscovers. En tidsmaskin, men vilken!!!
Michael Wiehe ”Ta det tillbaka” (Warner Sve 2010)
Lite av en årets musikhändelser när Michael Wiehe återvänder från ett) ljuva kärlekssångers avdelning till politiken och två) gör en ny platta. Och på vilket sätt och vilka texter och låtar. Hela plattan brinner av engagemang och illa tillbakahållen ilska över vad som sker i högerns och nyliberalismens Sverige. Wiehe uppfyller ett behov av sånger som brinner av kamp för ett solidariskt och rättvist samhälle. Välkommen, Michael! Välkommen åter , du behövs!
Ducks de Luxe ”Last Night Of A Pub Rock Band” (Dynamite Holl 1975)
Jag har alltid varit svag för pub-rock. Dess enkelhet och avskalade spelglädje har alltid tilltalat mig, Framför allt var Duck de Luxe med Sean Tyla i centrum som fångade mitt intresse då på 1970-talet mitt i discoterrorn. Inspelad i London 1975 vid den sista spelningen bandet gjorde innan man la ner Ducks. De blev bara två LP på RCA, några singlar och denna Live-dubbel som kom ut på lilla Dynamite i Holland. Den har alltid varit svår att hitta genom att upplagan var liten och Sean Tyla gjorde vad han kunde för att hindra att den kom ut. Plattan då, trots dess tekniska begränsningar, bootlegljud så är den brilliant. Det här det närmaste vi kan komma en konsert med legendariska Ducks. Jag hittade LP:n i en rea-låda hos Myrorna för några veckor sedan!!
Sonny Rollins ”A Night At The Village Vanguard” (Blue Note USA 1999)
The Village Vanguard på sydsidan är den mest legendariska av New Yorks många jazz-klubbar. Inte större än en förvuxen cykelkällare har den varit i tjänst sedan 1940-talet. Alla har spelat här och akustiken är makalös. Här spelade Sonny Rollins den 3 november 1957. Blue Note spelade in konserten och det var första gången, men inte sista man gjorde liveinspelning på klubben. Rollins är kanske vid en tiden i sin mest kreativa period. 1999 gav Blue Note ut allt man hade spelat in denna senhöstkväll på en dubbel-CD och det är helt enkelt en upplevelse att nu över 50 år lyssna på denna klassiker inom jazzmusiken.
Text: Ingemar E. L. Göransson
I dag är det den Första maj – och ” då kommer socialistorganisationerna att tåga som man gjort sedan 1889. Men i takt med att individernas möjligheter att forma sitt eget öde har ökat tycks benägenheten att sluta sig samman i kollektivistiska organisationer avta.”
Orden är hämtade från den borgerliga Östgöta Correspondenten som med hastigheten hos ett speedat X2000 alltmer tar plats som Sveriges kanske mest högervridna, socialisthatande och löntagarföraktande ledarsida för ögonblicket.
Under ett antal månader har jag haft anledning att återkomma till lokaltidningens ledarsida och kunnat konstatera att den allt mer dragit sig åt höger. De nuvarande ledarskribenterna varav en med folkpartibok och den andre okänd hemvist tävlar i att slänga föraktfulla epitet gentemot arbetarrörelsen och inte minst mot fackföreningsrörelsen.
Det har utvecklats ett närmast patologiskt tvångsskrivande för i snart i varje ledare finns inslag som nedan.
”Arbetarrörelsen var en gång drivande i bildningsfrågor men i takt med att den högre utbildningen kommit allt fler till del har de högtflygande bildningsidealen bleknat bort. Idag tjänar sophämtarna i Stockholm och Lund nästan dubbelt så mycket som gymnasielärare, och outbildade arbetare inom pappersindustrin får ut tiotusentals mer i månaden än sjuksköterskor med tre fyra års utbildning i ryggen. Hundratusentals kronor i studieskulder och tre till fem år på existensminimum i någon universitetsstad kompenseras alltmer sällan i de framtida lönekuverten.”
Man skulle kunna tro att ledarskribenten bedriver sin egen löneförhandling på ledarsidan men troligen ligger skälen till dessa skriverier på ett djupare, klasskampsplan.
Föraktet för vanliga arbetare och löntagare har blivit Östgöta Correspondentens signum. Och det ligger inte lite i det som min gode vän Roland Janson sa en gång: ”Ingemar, du måste inse att de tänker inte som vi!”
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
