Respekt förtjänar man

 

Winston Churchill

Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.

Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.

Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.

Förtjänar förakt

Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.

Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.

Maud Olofsson

Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.

Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

I huvudet på en marknadsliberal strateg

När jag skrev min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var syftet att bidra med för det första en bredare historisk och ideologisk analys av skeendet de senaste 30 åren. Men också att själv delta i den för arbetarrörelsen viktiga debatten. Framtiden är inte självklar, liksom inte välfärdsstaten som ett verktyg för jämlikhetssträvanden och fördjupad demokrati.

Boken har mötts av ett stort intresse. Inte i media förutom när dagspressens politiska skribenter stod tomhänta utan att veta något om Håkan Juholt och där min intervju blev högintressant. Detta bidrog naturligtvis till att öka intresset för boken som sådan men också för det boken tar upp – välfärdsstaten som reformismens stora projekt och de motkrafter som upplever välfärdsstaten som ett hot mot status quo maktbalans.

Till dags dato har inga media kopplade till arbetarrörelsens varken citerat eller kommenterat boken. Orsaken är för mig okänd. Måhända har det med det faktum att författaren inte tillhör det stockholmska åsiktsetablissemanget eller att man har svårt att förhålla sig till innehållet i kritiken av vår egen rörelse och dess misstag under den nyliberala erans epok.

Debatten om framtiden är hela arbetarrörelsens angelägenhet. Det är därför nödvändigt att bryta den tystnadens kod som rått under ett antal år. Våra misstag, medvetna eller omedvetna, måste våga ifrågasättas. Men inte bara den rörelsen måste lyfta taket och våga ta de svåra diskussionerna.

(Arkivbild)

Nedanstående artikel är ett svar på den ”recension” som Janerik Larsson på Prime presterade på Svensk Tidskrifts hemsida för några dagar sedan. Jag sökte genmäle, inte på recensionen, men på de osakligheter och felaktigheter som den förre propagandachefen Larsson från Svensk Näringsliv lyckats få på pränt. Mitt önskemål har lämnat helt utan varken svar eller reaktion i övrigt.

UPPDATERING: Nu ikväll har jag fått erbjudande om genmäle i fredagens Svensk Tidskrift vilket jag har accepterat.

”Janerik Larsson är anställd på PR-byrån ”Prime”. Dvs. samma PR-byrå där några socialdemokrater ertappades med att ha ett uppdrag från Svenskt Näringsliv att påverka den socialdemokratiska politiken i en riktning som ligger i bolagshögerns intressehärad.

Med vems trovärdighet talar egenintresset?

Samme Larsson som också har ett förflutet som direktör på Svenskt Näringsliv, men även som företagsledare och chefredaktör på SAF-tidningen under dess mest propagandistiska period med början 1980. Så Janerik Larsson, tidigare SAF/Svenskt Näringsliv, Kinnevik m.m., när han recenserar undertecknads bok så är det mer polemik än recension. Det är mer av värdering och ideologisk mörkläggning än anmälan av ifrågavarande ”verk”.

Det märks också i det slarv, de misstag och felaktigheter som Larsson presterar. Jag finner exempelvis att Larsson påstår att jag har ett förflutet på Transport. Inte korrekt utan snarast taget ur luften, jag var förtroendevald på detta eminenta förbund en period, men min tid som facklig funktionär har varit på Statsanställdas Förbund/Seko och LO.

Min privata och sorgligt misskötta privata hemsida som Larsson gör stor affär av handlar mest om musik och foto, till en mindre del om politik. Vill han ha en rättvis bild av vem författaren är som yrkesman borde han uppsöka företagets hemsida www.ordochkultur.se

Han försöker avfärda bokens beskrivning och slutsatser som en ”konspirationsteoretisk soppa” och beskyller författaren att ha påstått att i stort alla inom arbetarrörelsen har svikit ända sedan 1940-talets efterkrigsprogram.

Likaså att författaren står Lars Ohly närmare än socialdemokratin. Jag kan informera den gode Larsson och läsarna om att undertecknad har ett långt medlemskap i det socialdemokratiska partiet och har även verkat kommunalpolitiskt. Så mycket för Larssons förmåga att dra slutsatser av intet och noll förutom sina egna fördomar.

Larsson påstår att undertecknad har som ”idol” den belgiska professorn Chantal Mouffe. Detta då jag i boken citerar Mouffes kritik av nyliberalismen och konsekvenserna av ett samhälle där de politiska skillnaderna utsuddas och medelklassen ges en oberättigad stor roll.

Nu är det mig främmande att ha idoler, lika lite som jag tror Larsson har Milton Friedman och andra nyliberala gurus som ”idoler”. Larssons försök att omyndigförklara bokens kritik mot nyliberalismens konsekvenser blir därmed närmast tramsiga.

Tveksam historieskrivning

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram var det som la grunden till uppbygget av välfärdsstaten i Sverige liksom Beveridge rapport från 1942 lade grunden för den brittiska välfärdstaten. Nu påstår Larsson att undertecknad är okunnig i frågan. Jag medger att jag inte har tecknat den sedvanliga thatcheristiska framgångssagan, dvs. vinnarens historia, utan den brittiska arbetarklassens version av händelseförloppet och dess konsekvenser för den brittiska arbetarrörelse.

Den historiebeskrivning som Larsson betecknar som okunnig bygger på ett stort antal intervjuer med de som var med vid tillfället då historia skapades. Detta plus ett omfattande studium av dokument från samma period. Detta är klart och tydligt redovisat i både omfattande notapparat samt källredovisning i boken. Jag föredrar och sätter större tilltro till ögonvittnen från tiden än till tillrättalagd mytbildning skapad av nyliberalt färgade pennfäktare likt Larsson.

Janerik Larsson gör en stor affär av andra kammarvalet 1948. Jag gör det inte utan konstaterar att det stöd som Erlander hade var tillräckligt för att behålla regeringsmakten även om det skedde med efter en viss tillbakagång för partiet. Ändock hade partiet 46,1 procent vilket var en minskning med 0,42 procent. Det innebar att den s.k. PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet) var ett misslyckande och Erlander satt kvar och 1952 så stabiliseras den socialdemokratiska regeringen genom koalitionen med Bondeförbundet.

Den enda anledningen att eventuellt nämna PHM-kampanjen vore att den var på så låg nivå. Ernst Wigforss exempelvis utmålades som svagsint i arbetsgivarnas och högerns kampanj. Ytterligare en anledning skulle eventuellt vara dess likheter med hetskampanjen i samband med löntagarfondskampanjen.

I allt väsentligt kom arbetarrörelsens efterkrigsprogram att genomföras och därmed också förändrades Sverige till en välfärdsstat som vi känner den.

Insinuationer och halvsanningar

Larsson är duktig på en sak – det är att insinuera diverse tillkortakommande eller oegentligheter hos sin motståndare. Så har han alltid verkat. I sin s.k. recension insinuerar han att Håkan Juholt inte säger det han säger utan antingen har författaren tillrättalagt svaren eller t.o.m. förvanskat svaren. Bara tanken att så skulle skett är en ren oförskämdhet och ett försök att underminera författarens trovärdighet. Jag kan garantera att varje ord, varje stavelse finns dokumenterade på ljudfiler. Alla intervjuer som använts eller citerats i boken stöds av motsvarande inspelningar.

De intervjuade har alltid varit upplysta om detta och har godkänt arbetsmetoden. En kuriositet dock; hur kommer det sig att Larsson inte angriper den omfattande intervjun med P O Edin som boken har. Den är ur ett politiskt – historiskt intresse mer uppseendeväckande och intressant än t.o.m. den med Håkan Juholt då den stödjer bokens tes om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall.

Det finns mer att kommentera i Larssons epistel men jag låter detta bero. Jag konstaterar dock att Janerik Larsson med sin bakgrund och sin position har tid att nagelfara (om än slarvigt) en bok av en för honom okänd ”aktivist”.

Uppenbarligen var det något i ”aktivistens” bok som stör den svenska högern och uppenbarligen följer den utvecklingen mycket noga. Måhända, jag säger måhända, stör Håkan Juholt och en socialdemokrati som åter hittar till reformismens så till den milda grad att ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var tvungen att bemötas. Om så har boken fyllt ett syfte; röra om i grytet om än bara lite grand.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Boken beställes enklast direkt av förlaget ordochkultur@telia.com Pris 150 kr plus porto/packning

Kollektivavtal och upphandling

Den 10 mars beslutade riksdagen att kollektivavtal skulle kunna krävas vid offentlig upphandling. Beslutet var inte enhälligt utan regeringen förlorade den symboliskt viktiga frågan. Regeringen menade att det ger konkurrensfördelar för stora företag att lägga anbud eftersom de ofta har kollektivavtal tecknade. Regeringen menade också att det inte är lika tecken mellan dåliga arbetsgivare och frånvaron av kollektivavtal.

Naturligtvis behöver inte en seriös arbetsgivare vara sämre för att han eller hon inte har kollektivavtal. Men man kan ju undra varför en seriös arbetsgivare inte skall teckna kollektivavtal, det finns faktiskt ingen anledning till att inte ha kollektivavtal. Det kan i och för sig vara en soloföretagare som inte behöver ha kollektivavtal vilket säger sig själv men så fort det finns anställda så är det enligt min uppfattning lika självklart att det finns ett kollektivavtal som garant för en just behandling av de anställda och att anbudsgivaren inte får uppdraget p.g.a. lönedumpning.

Det är svårt att förstå den borgerliga argumentationen mot att kollektivavtal skall kunna krävas vid upphandling. Det måste väl vara ur det offentligas perspektiv vara självklart att den som vinner en upphandling inte gör det på grund av dåliga villkor för personalen som skall göra jobbet eller tack vare användandet av anställda med oklara arbetsvillkor, anställningsförhållanden eller t.o.m. svart arbetskraft.

Kvaliteten på hur jobbet genomförs måste vara självskriven än mer som det är skattebetalarnas pengar det handlar om. Det finns mycket sanning i det gamla uttrycket om något är för billigt är det också. Självklart om ett vårdföretag som inte betalar rimliga löner eller har anställningsvillkor som gör att det blir svängdörrarnas verksamhet inte heller gör ett bra jobb även om de är billigast. Billigast oftast tack vare frånvaro av kollektivavtal.

Seriösa företag som sköter sig och har kollektivavtal, rimliga anställningsvillkor och följer lagstiftningen missgynnas när oseriösa anbudsgivare vinner upphandlingar. I vems intresse är det att missgynna de seriösa företagen, inte kan det vara i kommunens eller landstingets intresse, inte heller brukarnas intresse, inte ens skattebetalarna kan tycka att deras surt förvärvade skattepengar används på ett sådant vis och hamnar i fickorna på oseriösa företagare.

De allra, allra flesta företagare är seriösa. Därför är de inte heller motståndare till kollektivavtal. De vet att det är en garant för inte bara arbetsfred utan också för ordning och reda och inte minst justa konkurrensvillkor.

Det är därför svårt att förstå varför den borgerliga regeringen och borgerliga politiker är så emot att kollektivavtal skrivs in i upphandlingsvillkoren. Men, nu har riksdagen sagt sitt och regeringen Reinfeldt gjorde ett generande nederlag i ytterligare en fråga.

Må vara glädjande men det viktigaste är att nu kan våra folkvalda ute i kommunerna och landstingen med riksdagens stöd kräva kollektivavtal vid alla upphandlingar av offentlig verksamhet. Och, jag förutsätter att våra folkvalda garanterar att så ska bli så långt de förmår att påverka detta!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Adjö, New Labour–välkommen social demokrati!

Den socialdemokratiska partikongressen är avslutad. Så verkar också den Blairinspirerade New Labour-perioden i svensk arbetarrörelse vara. Borgerliga skribenter oroar sig för vilken väg socialdemokratin nu väljer med Håkan Juholt som partiledare och inte undra på.

Så länge socialdemokratin har ägnat sig åt triangulerandets ”konst” har inte heller partiet varit något hot. För när politiken blir kameral som under valet 2010 så blir det ur medborgarnas perspektivet ointressant vem som blir föremålet för väljarnas gunst.

Håkan Juholt överraskade när han i sitt tal i lördags tog ansats ur kulturpolitikens bördiga mylla för att ägna hela sitt tal åt värderingsfrågor och ideologiska ställningstaganden. En tydlig markering mot den tidigare gängse förkärleken för ”spindoctors” och reklambyråer var Juholts ”vårt parti var inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag. Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen reklambyrå.”

Den tydliga markeringen mot utförsäljningsraseri, han t.o.m. antydde att återregleringar är möjliga om det visar sig att marknaden inte kan försörja medborgarna med det de har rätt att kräva.

Det här är en tydligt brott med den tidigare och idag tröttkörda blairismen och dess New Labour. Den marknadsliberala dikeskörningen har likt i Storbritannien helt förlorat allt förtroende och bestulit parti och medborgare på alla framtidstro.

Juholt deklarerade likt en senare dagars Olof Palme att ”vår uppgift är att vara ett samhällskritiskt parti” och att partiet och arbetarrörelsen måste ha som huvuduppgift och politiskt mål full sysselsättning. Här liknade Juholt resonemang i mångt och mycket Ernst Wigforss argumentation för full sysselsättning i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945.

(Arkivbild)

Wigforss menade att denna fulla sysselsättningen skulle ge en så stark tillväxt att de dåvarande sociala och ekonomiska orättvisorna kunde förpassas till historiens skräphög.

Det var inte New Labours fokus på diskrimineringsfrågor speciellt utan på arbetslivet och den sociala dimensionen som präglade Juholts tal. Här har vi också den fundamentala skillnaden mellan den sociala demokratin eller socialdemokratins värderingsgrund och den marknadsliberala blairismens ad hoc-politik.

De borgerliga skribenterna har ställt sig lite förvånade över det uppenbara stöd som Håkan Juholt har hos partiets fotfolk och bland socialdemokratins sympatisörer. Jag är inte förvånad, Juholt svarar på den längtan det funnits under många år efter en socialdemokrati som sätter den sociala demokratin i centrum eller med Palmes ord: demokratisk socialism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs gärna min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Ytterligare info finns på www.ordochkultur.se . Boken innehåller bl.a. en längre intervju med Håkan Juholt.

Håkan Juholt, här är din utmaning

I morgon börjar den extrainkallade socialdemokratiska partikongressen och förväntningarna på den nye partiordföranden Håkan Juholt är mycket stora.

Under de sista veckorna har jag fått mail, telefonsamtal och träffat många socialdemokrater runt landet när jag varit ute och föreläst om min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” och alla visar upp en spänd och positiv förväntan.

Kongressen som börjar som sagt i morgon blir förhoppningsvis den slutgiltiga punkten för den sorgesamma politiska period i arbetarrörelsens historia där den s.k. tredje vägens politik var allenarådande och kallades New Labour. Slut men inte på något sätt sorg eller saknad.

Förväntningarna är på att Juholt skall kunna återge socialdemokratin sin samhällsförändrande kraft och han skall kunna formulera den reformistiska politiken för 2000-talet.

Behoven är enorma, utmaningarna oräkneliga och möjliga obegränsade. Olof Palme sa en gång att politik en fråga om vilja och det är en sanning som står sig även 2011.

Håkan Juholt och alla ni andra i den nya partiledningen här är några av de frågor som ni måste möta och ge ett nöjaktigt svar för att vinna medborgarnas förtroende.

Den över allt överskuggande utmaningen är att återupprätta en full sysselsättning. Politiken måste bli att alla har rätt tull ett arbete inte en skyldighet som den borgerliga arbetslinjen formuleras. Arbete åt alla är grundbulten för ett rättvisst och solidariskt samhälle. Det ger också resurserna för att upprätthålla en välfärdsstat värd namnet.

Arbetsmarknaden fungerar inte på ett nöjaktigt sätt idag. En del, låt vara majoritet, finns på en arbetsmarknad med kollektivavtal och förhållande ordning och reda. Men ungefär tio till tjugo procent verkar på en arbetsmarknad utan verkliga rättigheter, oklara avtalsvillkor och i sak rättslösa. Förmår inte de fackliga organisationerna lösa detta måste lagstiftning tas till för att komma till rätta med orimligheterna.

Skolan, den borgerliga lekstugan, har visat sig vara ett haveri. Segregationen mellan eleverna går allt tydligare efter klassmönster och kunskapen har inte satts i centrum utan snarare är det betongdisciplin. Den sammankittande enhetsskolan har blivit en skola för dom och vi vilket är orimligt. Eleverna röstar nu med fötterna och vägrar söka yrkesprogrammen vilket måste ses som en sund protest.

Välfärden måste återupprättas. Det är inte acceptabelt att människor i ett samhälle som vårt skall kunna åka den sociala utförskanan från ett gott liv med arbete och hus och hem till rännstenen och fas 3 låglöneslaveri. Sjukförsäkringen, a-kassan och andra delar av välfärden måste återupprättas till en socialt försvarbar nivå.

Behoven inom infrastrukturen är enorma. Ta fram ett program för långsiktiga och omfattande samhällsinvesteringar, åternationalisera infrastrukturen viktigaste områden där marknaden så skändligen misslyckats.

Håkan och alla ni andra ge oss framtidstron åter. Formulera den moderna reformistiska utopin, du kan göra det! Förväntningarna är enorma på dig, men låt dig inte skrämmas av det utan se det som ett stöd i samma omfattning – återvinn reformismen!

Text: Ingemar E. L. Göransson

 ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Bokhandelspriset är ca 235 kr.

Idag: Boksläpp på ABF i Stockholm

Arbetarrörelsens kris
- mellan reformism och marknadsliberalism

I dag när de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den politiska och förtroendekris som arbetarrörelsen kämpar med.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sett. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla. Välkommen till presentation och samtal kring boken.

Medverkande:
Ingemar E. L. Göransson.

Kommentar:
Lars Lindgren, ordförande i Transport.

Musik: Sanna Carlstedt

• Onsdag 23 mars kl 16.00,

ABF-huset, Sveavägen 41 •

STOCKHOLM

Fri entré

 

Bildning och utbildning

Föraktet för den icke akademiskt utbildade fick sitt uttryck när en journalist fråga Håkan Juholt om hur han skulle kunna klara att vara statsminister eftersom han inte har läst på akademin. Likaså har Timbros Roland Poirier Martinsson ondgjort sig över Juholt 2-åriga gymnasium i SvD.

 

“Humle” var en av de mest bildade och belästa arbetare jag mött.

Timbros riddare av den sorgerliga skepnaden menar att människan slutar upp att utvecklas vid 25 år och därefter inte är kapabel att intellektuellt ”utmana oss själva”. I en något märklig skrivning påstår Timbro-filosofen Martinsson att varken Einstein eller Bob Dylan utvecklades därefter.

Inte hyser Martinsson ett förakt för icke-unga men också för icke-akademisk utbildade personer. Problemet som han inte berör är att det inte är samma sak att vara utbildad och bildad. Bob Dylan som Martinsson lite oförsiktighet nämnde hoppade av skolan men likt fullt förbaskat visar upp en bildning som skribenten uppenbarligen saknar.

Ivar Lo-Johansson denne litteräre gigant skrev att hans universitet hade varit livet. Nu hade inte heller Lo-Johansson någon ”högre” utbildning men en makalös bildning.

Medelklassen har en ovana att se sig själva som medelpunkten i världen. Inte nog med att de är utbildade de är också ryggraden i samhället. Det är de som är kraften som driver samhället framåt. I vart fall om de själva får säga det.

Bildningsföraktet inom medelklassen är väsentligt större än eventuellt utbildningsförakt hos arbetarklassen. Arbetarrörelsen har alltid strävat efter utbildning men också lika mycket bildning. Bildning är helt enkelt väsentligt farligare för den styrande och dominerande i klassamhället. Faktum är att det finns otroligt många välutbildade och obildade akademiker. Väsentligt fler än bildade arbetare som saknar akademisk utbildning.

Här finner vi också orsaken till högerns ansträngningar så här en vecka senare att förminska Håkan Juholt. Bildning och politisk beslutsamhet kopplat med humor – det är ett formidabelt hot mot den borgerliga medelklass hegemonin.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs min uppmärksammade bok:

“Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”

Köp den till förlagspris 150 kr plus porto (bokhandelspris ca 225 kr)

Beställ den från ordochkultur@telia.com