Ny bok : De ohörda–Röster från nyliberalismens verklighet

​Den 15 augusti kommer det ut en för dessa tider unik bok, en bok som består av längre intervjuer med de människor som fått betala för den nyliberala revolten mot välfärdsstaten, avregleringarna, privatiseringarna och marknadsliberalismens så kallade reformer.

Varför då skriva en bok som till största delen består av längre intervjuer med ”vanligt” folk, arbetare och löntagare ute på arbetsplatserna, arbetslösa, invandrare och svenskar – kort sagt ”vanligt” folk. Vad kan de ha att säga som inte experterna redan sagt. Boken har blivit möjlig att skriva och att fram genom ett generöst samarbete med 6F-förbunden inom LO.

Mitt svar är att det finns all anledning att göra en sådan bok och att de har en massa kloka och insiktsfulla saker att säga om dagens Sverige och världen. Det gäller bara att lyssna. Att ta sig tid och få nya kunskaper från en verklighet långt bortom styrelserum, bankpalats och partiexpeditioner.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" är ingen akademisk rapport lika lite som den är en objektiv skildring av sakernas tillstånd. Boken är en partsinlaga, den är en anklagelse, den vill vara ett ursinnigt angrepp på det samhälle som nyliberalismens revolt mot arbetarrörelsens stora samhällsprojekt välfärdsstaten skapat. Men blir därmed också en svidande kritik av de som lät det ske, omedvetet eller medvetet eller till och med liv och lust och av övertygelse deltog i genomförandet av det förräderi som hela den nyliberala politiken innebär.

Det är rösterna av de som fått betala för bankernas excesser och förskingringar boken ger plats åt. Det är rösterna av de som fått betala med det förlorade välfärdsstatens förmåner och rättigheter som försvunnit under rop om ”incitament” och valfrihet.

Valfrihetens lov har som baksida att de som inte kan ta del av valfriheten också får välja bort eller tvingas välja bort sina tidigare rättigheter. Valfriheten är inte samma sak som friheten från arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom utan det är den rikes klassintresse som manifesterats under de senaste 20-30 åren.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" består av ett tjugotal längre intervjuer där de intervjuade får tala till punkt. Boken är en dokumentation av det mentala klimatet i en värld där marknaden har makten och politiken och därmed demokratins räckvidd har beskurits kraftigt.

​Här möter vi bilbyggaren på Volvo, lastbilschauffören, den personliga assistenten, butiksbiträdet, lokalvårdaren med rötter i Perus inkakultur och många andra. Vi möter de arbetslösa, Fas 3:arna och pensionären som fått se sin pension krympa efter ett långt arbetsliv. Alla har sin historia att berätta och de har sin uppfattning om då nu och framtiden.

Jag har intervjuat löntagare i Sverige och Storbritannien samt fackföreningsledare på Irland och i Sverige. Tyngdpunkten ligger på vad vanliga arbetares och andra lönt-gares verklighet och deras historia. Boken innehåller också en längre intervju med en av nyliberalismens främsta kritiker i den akademiska världen, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe som i boken ger den första intervjun som har gjorts av en svensk journalist.

Boken som är på ca 380 sidor kostar 200 kr (förlagspris, i bokhandeln cirka 280 kr), porto tillkommer. Boken är illustrerad och vid förhandsbeställning distribueras direkt från förlaget till dig.

​Förhandsbeställningar är välkomna och redan nu möjliga att göra på ordochkultur@telia.com

Med vänlig hälsning/

Ingemar E. L. Göransson, författare

Samma gamla klassamhälle

 

Från tidningen Braständaren 1892

Hittade nedanstående notis i en gammal tidning (Aftonbladet den 10 augusti) från 1892. Det känns lite som tiden har stått lite still om man skall vara elak. Jag har låtit den ursprungliga stavningen vara orörd.

”En fattig flicka såld till mormonerna.

Vesterås fattigvårdsstyrelse fattade å sitt sista sammanträde ett beslut som är föga hedrande. En 12 års gammal fader- och moderlös flicka underhålles af fattigvården med 60 kr. pr år. Detta underhåll skulle utgå, tils hon fylt 15 år. Nu har emellertid en mormonfamilj, som i dagerne skal afresa till Utah, hos fattigvårdsstyrelsen erbjudit sig att medtaga flickan, blott styrelsen med 20 kronor bekostade hennes utrustning. Vid sammanträdet räknade styrelsen ut, att flickan under de 3 återstående åren skulle komma att kosta fattigvården 180 kr., och man sålunda genom att på nämda vilkor lemna henne åt mormonerna skulle inbespara 160 kr., hvadan styrelsen beslöt att antaga det gjorda anbudet.

Det bör dock anmärkas, säger Sv. M:s meddelare, att beslutet icke var enhälligt.”

Det är inte utan man känner igen sinnelaget även i dagens Sverige nästan 120 år senare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vi får aldrig glömma

I dag är det ett år sedan Utøya och det föregående bombattentatet i Oslo. Terrorismen drabbade den norska nationen med all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ett år av sorg och saknad inte bara för de anhöriga utan också för Norge som nation. Men även för alla människor med minsta empati och humanism i sig. I dag högtidlighålls minnet över offren för en avskyvärd nazistisk extremist. Hans terrordåd är juridiskt sett snart en gigantisk akt i ett arkiv dock kommer minnet och traumat kommer att framgent fortleva i den norska folksjälen och hos alla medkännande människor.

 (Arkivbild)

En fråga som dock inte fått svar är hur detta kunde hända, vad var det för ”mekanismer” som gör att en till synes förhållandevis välanpassad individ kan förvandlas till en totalt känslolös och rationell mordmaskin – en terrorist som har få historiska motsvarigheter? Vi har sett terrorister förut i historien men Osloterroristen är på vissa sätt unik då han ensam begår dessa totalt vidriga gärningar och med en lika häpnadsväckande som motbjudande precision. Jämför man med andra massakrer så har det varit grupper som genomfört dem, militära enheter exempelvis där grupptrycket gör att individen som deltar kan gömma sig bakom ”det var order” som under inbördeskrig eller massakrer under krigsförhållanden. Det finns heller inget tillfälligt i hans dåd utan det är väl planerat och har politiska förtecken – dvs. de liknar inte vansinnesdåd som det som skedde i Denver i veckan.

Jag tror man får söka orsaken i den historiska tidpunkt vi befinner oss där motsättningar växer mellan nationer, mellan grupper och klasser, mellan religioner osv. Man får söka i den samhälleliga kontexten i det att vi lever i en tid då det samhälle vi haft håller på att bryta ihop och det som kommer vet vi väldigt lite om.

Vi lever i ett samhälligt kaos kan man beskriva det som. Ett kaos framkallat i en kamp mellan marknadsliberalismen och efterkrigstiden välfärdsuppbyggen. Inte så att marknadsliberalismen i sig orsakar terrorism, dock när den nyliberala teorin leder fram till en politisk rusning mot ett Mittens Rike skapas ett vakuum där extremistiska idéer kan finna sin grogrund.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit i sin bok ”The Return Of The Political” (Verso London 2006, sid 6) följande: ”När, som fallet är idag, liberal demokrati är i ökat utsträckning identifierad som ”den för stunden existerande liberala demokratiska kapitalismen”, och dess politiska dimension är begränsad till lagens bokstav, finns det en fara att de ”uteslutna” kan komma att ansluta sig till fundamentalistiska rörelser eller attraheras av antiliberala, populistiska modeller av demokrati. En hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (Min understrykning)

Det finns också likheter historiskt sett mellan vår kaotiska tid och det kaotiska 1300-talet. Likheten är bland annat det faktum att det blir allt mer uppenbart att kapitalismen i sin avreglerade och marknadsliberala status inte fungerar utan skapar ökade socialklyftor, ökade klassmotsättning och inte minst ökade friktioner mellan nationer. Det sistnämnda är uppenbart om vi ser det ur ett globalt perspektiv. Inom Europa har vi en tydlig ökning av konfliktnivån mellan syn och nord. Mellan USA och Europa finns även en ökad ekonomisk och politisk irritation och i Asien kräver Kina, Indien och andra tidigare tredjevärlden nationer sin ekonomiska plats på världsmarknaden.

Detta liknar i mångt och mycket den politiska situationen under 1300-talet där det fanns uppenbara slitningar vilka ledde till 100-årskriget, men även då fanns en nord-syd konflikt där påvedömet utmanades av furstarna på andra sidan alperna. (För den som är intresserad av att studera närmare 1300-talet och dess likheter vår tid rekommenderas historikern Barbara W. Tuchmans brillianta och lärda bok ”En fjärran spegel – det stormiga 1300-talet”, Atlantis Förlag.)

Men det finns också en annan viktig och avgörande förutsättning gör att 1300-talet liknar vår tid. Det dåvarande feodala systemet började utmanas, inte bara av alltfler bondeuppror, av den växande betydelse av städerna som börjar få under detta århundrade och den en allt starkare ekonomisk betydelse då här i städerna växer manufakturen fram. Här växer också fram embryot till dagens finansiella struktur. Penningutlåning, som var enligt påvedömen syndigt, blev allt viktigare och därmed skapas också en förkapitalistisk ekonomi där penningutlåningens vinster investeras i manufaktur vilket i sin tur skapar den tidiga kapitalismen. Det blir under 1300-talet tydligt att två ekonomiska system börjar existera parallellt med varandra. Det ena har framtiden framför sig och det andra går mot sin undergång.

Vad vi ser idag är en parallell, menar jag, till 1300-talets historia. Vi ser hur det avreglerade och otyglade kapitalistiska systemet leder till ökat kaos samt med det ökad konfliktnivå och därmed också skapar grogrunden och myllan för terrorism. Det ursäktar inte, men det är en del av förklaringen till det oförklarliga. När samhället befinner sig i kaos och inte längre förmås styras i sin framtida inriktning utan de besluten hamnar utanför människornas räckvidd skapas resignation, desperation och i värsta fall rationella galningar till terrorister.

Karl Marx skrev en gång att ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. En iakttagelse som har full relevans än i dag.

I dag är det ett år sedan det som inte fick eller kunde hända skedde – Utøya och det angrepp som det var på demokrati och allt vad medmänsklighet och tolerans heter. Vi får aldrig glömma, aldrig någonsin, vi kan aldrig förlåta, men vi måste gå vidare. Men vi måste också förstå hur det kunde ske och vilka mekanismer som skapar terrorism och social instabilitet. Gör vi inte det kommer det att ske igen, någonstans, någon gång och vi tvingas än en gång till att sörja.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förre LO-ordföranden Bertil Jonsson tar bladet från munnen

Jag började jobba på LO-kansliet inför kongressen 2000 på ”pressen” och skrev en stor del av kongressens pressmeddelanden. Bland annat det som beskrev den avgående ordföranden Bertil Jonsson och hans insatser.

- Är det där verkligen jag, sa han något förbluffad när han läste det jag skrivit.

Nu har Jonsson tillsammans med P-O Edin, LO:s chefsekonom under många år, och utredaren Leif Hägg skrivet boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” (Hjalmarsson & Högbergs Förlag).

Det har tagit lång tid för de tre att komma till skott med sin bok. Jonsson avgick för 14 år sedan medan Edin var kvar några år in på Wanja Lundy-Wedins regim på LO. Då, 2000, var LO en stark maktfaktor i den svenska debatten.

En del saknas, kan jag tycka, i historieskrivningen som när avtalssekreteraren Hans Karlsson tvingades bort då WLW inte ville ha någon medial eller intellektuell konkurrens i ledningen.

Jonsson såg som sin huvuduppgift att hålla ihop rörelsen dvs. hålla ihop samarbetet mellan LO-förbunden och det socialdemokratiska partiet. Efter Jonsson blev det ett Följa John där LO under WLW blev allt mer osjälvständigt.

Styrkan i boken är beskrivningen av hur socialdemokraterna närmade sig marknadsliberala mittenståndpunkter under 1980- och 90-talen. Jonsson, Edin (främst Edin) och Hägg beskriver detta pedagogiskt och det är bokens stora förtjänst. Svagheten är att de inte förmår sig, trots en outtalad kritik, tala klarspråk om hur LO under WLW förfaller och splittrats i olika grupperingar med olika intressen.

På ett ställe skriver de att ”LO har inte lyckats hålla ihop sina förbund” vilket naturligtvis är en, om indirekt, svidande kritik. De tre skriver också att LO och förbunden måste besluta sig för att ”hålla en enad front, när man formulerar gemensamma krav om förbättringar för medlemmarna” vilket är en indirekt kritik av misslyckandet i den gångna avtalsrörelsen.

En annan passus som jag inte kan låta bli att citera är att ”LO och LO-förbunden måste vara beredda att ta en stor strid, som gäller någon viktig fråga för löntagarna” där adressen är närmast övertydlig LO:s avgångna ledning och de sex passiva åren med högeralliansen.

Närmare än så kommer de tre inte i sin kritik. Det hade varit av intresse då de pekar framåt hur LO skall kunna återta initiativet. Här är centralt den fulla sysselsättningen, en stark offentlig sektor, inkomstutjämnande skattepolitik samt en minskning av de ökade löneskillnaderna. I mångas ögon en traditionell (S)- politik. Men det finns fog för det citerade från Göran Perssons dåvarande talskrivare Klas Eklund att ”de ska inte känna igen partiet” som en markering mot LO:s uppfattning och kritiker som ”inte kände igen partiet”.

Men trots sina brister är boken värdefull som en beskrivning av en turbulent period av svensk nutidshistoria från ett annars inte beskrivet perspektiv.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vi ses på Brunnsvik nästa vecka!

Nästa vecka är Brunnsvik folkhögskola platsen för föreläsningar och tankeutbyte. Under veckan kommer föreläsare och kulturpersonligheter att medverka från när och fjärran. Allt som en del av firandet av ABF:s 100 år i folkbildnings tjänst.

 Alex Gordon

Jag haft glädjen att bidra med mina kontakter och lyckats locka några intressanta föreläsare som det brittiska Seko:s motsvarighet RMT:s andreman Alex Gordon som kommer att tala om hur hans förbund lyckats bli det snabbast växande fackförbundet på de brittiska öarna. Likaså kommer historikern John Callow ge ett historiskt perspektiv på Thatcher och New Labours epok.

 John Callow

Folkbildningen får givetvis stor plats med Joseph Norgren, Uppsala universitet, Gösta Vestlund, Britta Lejon och Bernt Gustavsson, Örebro universitet. Andra som medverkar är Håkan Blomqvist, Göran Greider och Åsa Petersen.

 Chantal Mouffe

Frågan är dock om inte det intressantaste inslaget är den internationellt välkända professorn i statskunskap Chantal Mouffe som kommer att tala kring temat demokrati och nyliberalism. Hon har gjort sig känd som en av de knivskarpaste kritikerna av den nyliberala vågen som svept över inte minst Europa.

Själv kommer jag medverka med min föreläsning ”Reformismens renässans” på tisdagsförmiddagen samt presentera för första gången min kommande bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Detta också på tisdagen men på kvällen. Som min gäst är då också Elektrikerförbundets ombudsman Lars Jansson med och vi kommer att samtala kring boken.

Vi ses på Brunnsvik nästa vecka!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Preliminärt program finns på www.brunnsvik.se

LO:s andre ordförande Tobias Baudin: Bygg ut offentlig sektor

(Nedanstående intervju med Tobias Baudin är en kraftigt förkortad version av den som finns i min kommande bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” – för ytterligare information se här.)

Jag sitter på Tobias Baudins arbetsrum på Kommunal. Det är den 7 maj och ska intervjua den som senare under samma vecka kommer att nomineras till LO:s andre ordförande. Tobias är, när intervjun görs, Kommunals vice ordförande och nominerad till att bli ordförande för LO. Stödet är starkt och flertalet av journalister är övertygade om att Tobias Baudin är LO:s kommande ordförande. Vad få känner till då är att LO:s valberedning har en annan lösning på gång.

Varför lämna kungariket Kommunal för LO?

- Det har varit ett tufft beslut, säger Tobias. Utgångspunkten har varit en diskussion i Kommunal om vad vi vill med LO. Den nya LO-ledningen måste få ett förändringsmandat av kongressen att göra det och då kommer frågan givetvis upp, menar Tobias, vem skall leda det här arbetet.

I de intervjuer jag har gjort för boken ”De ohörda” har det gång efter gång kommit fram kritik mot att LO har tystnat de senaste 10 åren. Är det en kritik som du håller med om?

- Håller med om att det gått åt det hållet, erkänner Tobias. Det är ju inte bara LO-ordförande som kan hitta lösningen på det. Samtidigt som vi måste erkänna att arbetsgivarna har varit relativt lyckosamma. De bestämde sig ju för 20-30 år sedan att bli en opinionsbildande organisation och blev Svenskt Näringsliv. Det är det vi ser effekten av idag.

Det jag kommer ihåg av LO-kampanjer är den ”berömda” annonsen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Hur ska LO kunna sticka ut?

- Jag är tveksam till kampanjer över huvudtaget, erkänner han. Fick jag välja mellan en dyr kampanj eller låta förtroendevalda och anställda att gå ut och diskutera på arbetsplatserna skulle jag välja det senare för det ger större effekt, menar han.

- Vi ska inte vara rädda för att vi kan ha andra åsikter och förslag än vad det socialdemokratiska partiet har. Jag är inte rädd för ett rosornas krig utan att politiken som vågar sticka ut och driva på socialdemokraterna är bra. Vi kanske inte når ända fram, men en bit på vägen.

Håller du med om kritiken som varit att LO sprungit patrull efter vad partiledningen har sagt.

- Även om det inte varit så har det upplevts så, erkänner Tobias. LO ska uppfattas som en federation av 14 fackförbund. Det får inte vara någon tvekan om att vi driver de frågor som är bäst för våra medlemmar.

Om du blir LO-ordförande kommer du försöka närma LO gentemot TCO?

- Ja, svarar han lakoniskt.

Jag blir lite paff över den tydliga och mycket enkla svaret – ett kort ”Ja” och inget annat. Tobias inser att han måste utveckla sina skäl och börjar resonera kring förhållandet mellan LO och TCO.

- Vi har väldigt sammansvetsade arbetsgivare idag, säger han, som i politiska beslut understöds av den borgerliga regeringen. Regeringen kommer aldrig säga det i sin retorik, men det är arbetsgivarna som sätter dagordningen för samhällsdebatten. Ska vi ha möjligheten att på allvar kunna rubba den förskjutningen som skett då måste vi samarbeta mer med TCO och även Saco även om det är en större utmaning.

Den tidigare ordföranden för Kommunal Lillemor Arvidsson som avled under våren 2012 var en av de mest framträdande kritikerna av privatiseringsvågen på 1990-talet. Om vi ser till facit idag är det väl inte helt glädjande för Kommunal och den offentliga välfärden. Hur ser du på debatten vinster i vården och omsorgen?

- Vi säger ju OK till vinster med att det skall återinvesteras i personalen, kompetensutveckling och så vidare. Sedan när det gäller att vara öppna för att privata företag kan vara ett komplement, men den absoluta majoritet skall vara offentligt driven.

- Har man justa upphandlingar och villkor för de som jobbar då ska det inte gå att ta ut vinster som det har gjorts. Vi ser över vår politik och vårt förhållningssätt på det här och få perspektiv på vinstfrågan och strama upp våra politiska åsikter kring det här. Han berör LOV som innebär en privatisering av primärvården från norr till söder.

- Det är fullständigt vansinne, säger bestämt.

- Vi ser också hur man bygger upp verksamheten ute i kommunerna på timvikarier. Vi har lyckats till en viss del lyckats stoppa staplandet av sådana här anställningar på varandra i det nya avtalet.

Tobias beskriver bilden Kommunal hade av privatiseringarna när det började på 1990-talet som ”romantisk”. Han ser tydligt hur det är några jättar som tagit över.

- Vi måste från Kommunal se till att vi organiserar de som jobbar på de privata där organisationsgraden är på tok för låg, säger han bekymrat. Hans uppskattning är att den ligger på ca 50 procent hos de privata vårdföretagen och bland visstidsanställda är den 20 procent.

Han menar att Kommunal har ett dilemma. Det blir ett problem att organisera de som jobbar på de privata företagen om man samtidigt säger att man är mot de privata företagens existens. Ett i mitt tycke moment 22 i dess verkliga betydelse.

Vi har en massarbetslöshet men då måste vi inte överge normpolitiken (se fotnot). Tror du att det är dags att överge den som politisk dogm?

- Det är ju viktigt att vi har ordning reda i ekonomin för annars får arbetarna betala priset för oordning, svara han. Men det är frågan om vilken nivå som arbetslösheten skall få ligga på. Den som är nu är alldeles för hög och det menar jag beror på en alltför passiv politik. Hur nära noll arbetslösheten kan man komma vet jag inte, men den kan vara väsentligt lägre. Det sker inga satsningar på byggande, infrastruktur och välfärden samtidigt som kommunerna får frysta statsbidrag.

- Betydlig mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag tror det är läge för ett nytt kunskapslyft. Jag tror inte massarbetslösheten beror på normpolitiken i sig utan på grund av en passiv politik.

Har inte politikskiftet från prioriteringen av full sysselsättning till prioritering av låg inflation inte har betydelse för arbetslösheten?

- Det har det ju, svarar han. Men att för den skull att man skall överge normpolitiken för full sysselsättning.... Tobias funderar uppenbarligen på det dilemma som normpolitiken innebär och funderar över dess konsekvenser som min fråga ställer honom inför. Både han och jag är medvetna om att vi befinner oss på minerad mark och ”fel” svar kan få konsekvenser.

Den nye socialdemokratiske partiordföranden Stefan Löfven har vid flera tillfälligt ställt krav om ett sysselsättningsmål, finns det utrymme för en mer expansiv politik som exempelvis den franske presidenten Hollande ställt ut löften om?

- Visst finns det, svarar han. Vi har resurser. Problemet är att vi inte använder resurserna. Det kommer långsiktigt att få förödande effekter. Inflationen ligger under målet och arbetslösheten snarare ökar än minskar.

Vill du se en större offentlig sektor för behoven finns ju?

- Ja, jag ser det som en investering. Vi vet att det behövs och vi räknar med ungefär ett behov av 150.000 jobb de närmaste 15-20 åren. Förra året var det bara 2.000 som sökte till vård och omsorgsprogrammet och det räcker inte på långa vägar.

Baudin menar att offentlig sektor, vård och omsorg, måste göras mer attraktiv för att fler ska vilja jobba i den. Han pekar på frågan om heltid och skulle man bara om man fick upp sysselsättningsgraden skulle lösa många problem.

Kommer du att driva en utökning av offentlig sektor och investeringar i infrastrukturen exempelvis om du blir LO-ordförande?

- Ja absolut, kommer det snabba svaret från Tobias. Jag tycker det varit en för passiv roll från LO som lämnat det till Kommunal att sköta. Men det rör ju varenda LO-medlem, menar han. Det måste finnas en välfärd av hög kvalitet och investeringar är nödvändiga.

Hur ser du på den splittring som vi ser av mellan LO-förbunden. Hur har du tänkt hantera situation och få förbunden att tal med en röst – att få federationen att fungera på nytt?

- Vem som än blir LO-ordförande så blir den viktigaste uppgiften att ena LO igen för vi är splittrade, säger han övertygat. Jag är orolig att vi får små federationer inom federationen, men det är symptom på att något inte står rätt till. Nästa LO-ordförande kommer att få ägna ett gediget fotjobb och energi för att komma överens mellan förbunden.

När jag pratar med vanliga medlemmar och även förtroendevalda som upplever att det är så stort avstånd mellan dem och ledarskapet. Det har ökat, inte minskat. Unga upplever facket som en myndighet istället för en kämpande organisation för löntagarna.

- Vi kanske inte drivit de frågor som medlemmarna har velat. Det är jätteviktigt är att vara ute bland medlemmarna och förtroendevalda på arbetsplatserna.

- Ungdomar upplever inte facket relevant utan vänder facket ryggen, konstaterar Tobias torrt. Vi måste argumentera på ett sätt så ungdomar ser att vi förstår deras situation.

Vilka är de tre viktigaste frågorna att sätta fokus på?

- För LO-ordförande; att hålla ihop, vända den negativa medlemsutvecklingen, utveckla opinionsbildningen. Sakområden; ungdomar - LO måste bli en tydligare röst i hela livet exempelvis egen bostad, byggandet. Det måste bli att LO fattar min situation. Han avvisar myten om att ungdomar vill ut och resa och inte är intresserade av en trygg anställning. Den alltmer slimmande arbetsmarknaden och arbetsmiljön som går åt fel håll där pengarna överordnas allt. Välfärden har inte hängt med samhället. Vi har fått ett 24/7 timmarssamhälle och då måste välfärden hänga med.

Hur ser du på att LO:s ordförande sitter i verkställande utskottet i socialdemokratiska partiet. Antingen kan man som Stig Malm kliva av och säga att man vill ha en friare roll eller som Wanja Lundby-Wedin sitta och vara solidarisk med vilka beslut som helst? Hur ser du på det, är det möjligt i dagens värld?

- Jag tror det, svarar han. Vi måste ta en diskussion i styrelsen om det. Vi säger att vi vill ha fortsatt facklig-politisk samverkan, men vi vill driva på politiken. Det är ju en unik möjlighet. LO:s ordförande måste då driva de frågor som LO har beslutat om i det verkställande utskottet. Man kommer inte få igenom allt. Någon annan från ledningen skulle faktiskt kunna sitta på i partiets VU.

Kan alltså någon annan alltså från ledningen som sitter i VU än ordföranden?

- Det är inte reglerat utan varje kongress kan ta det beslutet. Fördelen skulle ju i så fall vara att ordföranden får den friare rollen. Bilden att LO:s ordförande har tagit med sig partiets beslut till LO istället för att LO:s ordförande har fört in LO:s frågor i VU måste förändras.

Några dagar efter intervjun ringer jag upp en källa jag har för att få bekräftat ryktet att Tobias har nominerats till vice ordförande medan Karl-Petter Thorwaldsson har nominerats till ordförande. En kompromiss där Tobias Baudin tar ett steg tillbaka och ”Kålle” blir ordförande. Likaså att får jag bekräftat hur resten av LO-ledningen kommer att utformas.

Min tanke är att det verkar vara en genomtänkt och klok konstellation om LO ska bli den organisation som skissats på i min intervju med Tobias. Motståndet mot den nyliberala hegemonin behöver en sådan förändring. Hur det blir lär historien utvisa, men det är en annan historia.

Fotnot:

Normpolitiken bygger på teorin att det finns ett direkt samband mellan sysselsättning och inflation. Om ett samhälle har full sysselsättning innebär det att inflationen också blir högre. Det samma om inflationen pressas ner till en låg nivå betalas det automatiskt med högre arbetslöshet. Sverige hade i snitt från 1940-talets slut full sysselsättning, dvs. ca 2 procent men också en inflation i snitt på 5-7 procent årligen. Efter 1991 har förhållandet varit det motsatta en genomsnittlig arbetslöshet oavsett konjunktur på 7-10 procent men en obefintlig inflation. Ett annat namn för den här politiken är ”jämviktsarbetslöshet”.

Ovanstående är en kraftigt förkortad version av den längre intervju som ingår i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” (Ord & Kulturs Förlag). Boken utkommer augusti 2012.

För ytterligare information och möjlighet att förhandsboka boken se här.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Vi drunknar i spekulanternas skulder”

Idag folkomröstar irländarna om EU:s stabiliseringspakt. Nedanstående är en stark förkortad intervju med en av paktens starkaste kritiker: fackförbundet Mandates generalsekreterare John Douglas. Intervjun gjordes i mars i Dublin som en del i arbetet med min bok “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet.”

Det var mars månad 2012 och jag kom till Dublin den sedvanliga vägen med flyg från London. Det är några år sedan jag var på den gröna ön men redan vid ankomsten märks en skillnad mot tidigare besök. Landet verkar deprimerat. Det är en känsla som smyger sig på, ganska oförklarlig men ändå en känsla av att Dublin inte är som staden var tidigare.

Samma känsla infinner sig eller dröjer kvar när jag checkar in på North Star Hotel som ligger ungefär 10 minuter från centrum, det vill säga den breda boulevarden O´Connell som sträcker sig upp från floden Liffey och upp till Cavendish Row där ett av Irlands största fackförbund har sitt förbundskontor – Mandate (motsvarar Handels i Sverige).

Det irländska “undret”

Jag skall träffa deras generalsekreterare John Douglas för en intervju. Jag sitter på hans kontor för att i varje fall få ett fackligt perspektiv på den kris som Irland lider under.

- För att förstå det som sker på Irland, börjar Douglas, måste man förstå att vi har gått från närmast full sysselsättning till 15 procent massarbetslöshet på tre år. Det har varit en enormt dramatisk förändring på en mycket kort tid. Vi har 450.000 människor utan jobb idag. 70.000 unga lämnade Irland förra året för att försöka hitta en framtid någon annanstans. Han berättar att utvandringen som sker i huvudsak till USA, Nya Zeeland, Australien och Kanada.

- De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtids-arbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

Vi talar om ett TV-inslag sändes dagen före om en jobbmässa i Cork till vilken det kom tusentals arbetslösa. I nyhetsinslaget var det en byggnadsarbetare grät öppet och berättade att han numera bodde i sin bil och familjen hade splittrats på grund av massarbetslösheten.

- Byggnadsindustrin har kollapsat, säger Douglas. För tre år sedan var det närmare 300.000 mot idag under 100.000 som har sin utkomst från byggandet. Han berättar att de som drabbats hårdast av kollapsen är alla de lärlingar som var i byggsektorn och som har väldigt lite formell utbildning eftersom byggnadsarbetare av alla slag får sin utbildning som lärlingar.

- De lämnar nu Irland i stor omfattning då de inte kan få ett jobb här längre, berättar han.

- Det har varit stora sociala förändringar här på Irland, menar Douglas. Vi var modellekonomin och regeringen framhöll Irland, EU gjorde det också. Det var dagliga besök från alla upptänkliga håll för att studera det irländska undret. Verkligheten var att kejsaren hade inga nya kläder utan han var naken. Ingen sa stopp och vi levde på billiga lån och krediter från bankerna.

Han fortsätter sin berättelse om den verklighet som blev Irlands olycka.

Nyliberalismen ledde till kollapsen

- Vi var uppfödda på en nyliberala filosofi att regleringar var dåligt, att statlig inblandning var dåligt, att individen var motorn bakom allting. Alla skulle vara sin egen ”self-made” framgång.

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det John Douglas på orden.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

Han beskriver Irland som en sjuk man och jag tänker på hur Anders Borg hemma berömt Irland som landet på väg tillbaka, en helt annan bild än den jag får när vi sitter vid Mandates stora konferensbord.

- Medicinen tar död på patienten för deras medicin gör patienten sjukare och sjukare, säger han där vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren.

- Den inhemska ekonomin har tappat 20 procent, berättar han. Det innebär att folk har mindre pengar att handla för och det blir färre som har jobb. Vi har de flesta av våra medlemmar i detaljhandeln och när affärerna stänger eller drar ner på arbetstiderna så innebär det fler arbetslösa. Många har tvingats gå från 30 timmar i veckan till 20 timmar i veckan. Heltidsjobb har blivit deltidsjobb och deltidsjobben har färre timmar.

- Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet, menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker säger han.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

Under Irlands dagar som nyliberalt paradis, hur hanterade Mandate som fackförening situationen när det var möjligt att gå från jobb till jobb, dåligt betalda servicejobb men i alla fall?

- Det var nästan omöjligt, menar Douglas, att kritisera något som såg ut att fungera. För fyra-fem år sedan förlöjligades de som kritiserade eller varnade av varje radiostation och dagstidning och om vi yttrade att det var någon grundläggande fel med det som pågick. Det gick inte att säga att kejsaren inte hade några nya kläder – du riskerade att bli inlåst på närmaste dårhus!

- Låt mig visa på ett exempel: Bertie Ahern, den konservative premiärministern var inbjuden till en stor facklig konferens och fick frågor om hur den irländska ekonomin såg ut. Ahern fick oroliga frågor om den växande bostadsbubblan, om hur det skulle bli när den eventuellt sprack.

- Inför över 1000 fackföreningsaktivister säger Ahern att han är trött på allt gnäll och uppmanade dem att begå självmord! Men, säger Douglas, han fick applåder av fackföreningsaktivisterna. De få kritiker som fanns blev allt mer isolerade.

- Nu när bubblan har brustit och vi fick ingen mjuklandning, konstaterar han, vi verkligen kraschlandade. Vad vi har nu är en situation där ekonomerna, bankirerna, högerpolitikerna och ideologerna har pissat ner sig! De som var påhejarna då, hejarklacksledarna säger nu att så sa vi aldrig. Vi måste vara försiktiga är deras budskap nu och de försöker återigen att igen ta över dagordningen och på nytt uppfinna samma hjul som orsakade krisen!

John Douglas börjar förklara hur ett samarbete, ett samhällskontrakt om man så vill styrde Irland under mer än 20 år.

- Vi hade en social dialog. Vi hade ett socialt partnerskap som vi kan kalla det. Det var bönderna, industrialisterna, arbetarna, regeringen och en del fristående grupper. Vi träffades tre gånger per år och formellt beslutade om löneökningar, skattenivåer, investeringspolitik, utbildningspolitik och annat. Den här grupperingen möttes i regeringsbyggnaden och vi var alla stolta över att vi hade inga strejker och allt var harmoni. Alla drog åt samma håll, i samma riktning – det var det irländska undret, det var den irländska framgångssagan.

Fanns det då inga kritiker undrar jag?

- Det verkliga problemet var att fackföreningsrörelsen blev en del av systemet, vi blev en del av problemet, säger Douglas självkritiskt. Vi var en del av systemet i 22 år!!

- Vi vann ingen på den sociala dialogen, för det var regeringen som gav dem högre löner och lägre skatter exempelvis, inte facket för vi syntes inte eftersom vi var mitt inne i systemet. När kollapsen kom 2008 så var vi en del av problemet, vi var ju mitt i alltihop.

- Vi hade då inte våra medlemmar med oss för vi hade övergivet dem för 22 år sedan, är Douglas slutsats. Vi hade inte talat med dem, vi hade inte engagerat dem, vi hade ingen organisation, vi hade inga aktivister, vi hade ingen bas. Vi hade inga förtroendevalda, vi förhandlade inte med de lokala arbetsgivarna, vi hade inga medlemsomröstningar – vi hade ingen aktiv fackförening för vi hade tagit död på den under 22 år av social dialog.

Han fortsätter att beskriva den irländska fackföreningsrörelsens misstag och det är ingen brist på varken insikt eller självkritisk analys i det John Douglas berättar.

- När kollapsen kom 2008 vi vände oss om för att se var de fackliga aktivisterna var för att bekämpa krisen så fanns dom inte där, säger Douglas och slår ut med armarna, de var inte där!

- Det är en lång, lång väg att kom tillbaka där facket skall vara. Vi måste ha fler kampanjer kring sociala frågor, kampanjer kring arbetarnas rättigheter, agitation, utbildning, fackligt organisationsarbete och så vidare. Om det är för sent vet jag inte. Jag vet inte idag om vi under 22 år av social dialog orsakade den irländska fackföreningsrörelsen oreparabla skador. Ärligt talat jag vet inte!

Han fortsätter att beskriva de uppgifter facket har att möta.

En lång väg tillbaka

- Vi måste konsolidera våra styrkor, samordna organisationsarbete, medlemsrekrytering, utbildning, politiska kampanjer till exempel. Om vi inte gör det här kommer vi inte att finnas om ett årtionde, menar Douglas.

- De unga ser att det finns ingen framtid här, säger Douglas uppgivet, och de flyttar härifrån. Vi har som fackförening gång på gång påpekat att det här landet drunknar i ett hav av skulder. Det är inte arbetarnas skulder utan det är bankernas skulder. Det är affärsbankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas skulder. Regeringen socialiserade alla dessa skulder och lagt skulderna på skattebetalarna att betala. Regeringen har nationaliserat de rikas skuldberg och låter skattebetalarna betala deras spekulationer. The Anglo-Irish Bank tar han som exempel har en skuld på € 40 miljarder som regeringen tagit över.

- EU ger inte anstånd med betalningarna så i slutet av månaden (mars 2012, min anm.) kommer regeringen att skriva ut en check på € 3,2 miljarder till aktieägarna i en numera en död bank till franska, italienska, tyska, svenska och danska aktieägare.

- EU ger oss nödlån med en hand och tar tillbaka den och ger pengarna till de tyska, franska, italienska och skandinaviska bankerna. Det är ungefär som om du skulle hålla på att drunkna i en swimmingpool och istället för att hjälpa dig sätter jag foten på ditt huvud och trycker ner dig.

- Vi drunknar i skulder!

- Får vi inte lättnad från denna massiva skuldbörda, menar han, kommer landet att hamna i en mycket djup, djup recession för det kommande decenniet eller ännu längre. Problemet är att de avtal vi skrivet på och den stabiliseringspakt som EU föreslår institutionaliserar nedskärningarna och besparingspolitiken, långtidsarbetslöshet och den irländska regeringen kommer inte att ha rätt att besluta om några som helst investeringar! Vi kommer inte ha rätt att investera i nya skolor, sjukhus eller infrastrukturen.

Innebär det inte att Irland förlorar sin nationella suveränitet?

- Vi har förlorat den till Deutsche Bundesbank, utbrister Douglas. Faktum är att Deutsche Bundesbank ser vår ”bokföring” innan vi själva gör det! Det har skett redan minst två gånger det senaste året! Den kontrolleras först av tyska finanskommittéer innan våra folkvalda får se dem! Vi har redan förlorat vår suveränitet och tas stabiliseringspakten är det här landet i en djup recession för en mycket lång tid framöver, fastslår John Douglas uppgivet.

- Vad de kommer att göra nu är att skära ner det som är kvar av välfärden, skära ner de offentliganställdas löner, skära ner på sjukvård och skolor. De nedskärningar som hittills gjorts är en barnlek mot vad som väntar, menar han.

Hur ser du på den kritik som har börjat växa fram att Tyskland försöker få makt över Europa, inte militärt denna gång men ekonomiskt?

- Det är en kritik som har börjat växa fram även här, säger Douglas. Det har börjat växa fram anti-tyska stämningar även på Irland. Men det har också börjat växa fram en irritation över de skandinaviska ländernas agerande och vad som vi uppfattar som en arrogans. ”Vi har skött oss bättre än ni, titta på oss så duktiga vi har varit så nu får ni ta er medicin.”

Har irländarna gett upp?

- Det finns en allmän känsla av uppgivenhet om framtiden, säger John. Varken regeringen, EU eller trojkan har gett oss någon som helst vision om framtiden. De uppmanar oss bara att ta den beska medicinen, men ingen säger att Irland kommer att vara en bättre plats att bo och leva på om fem år.

- Den politik och medicin som vi tvingas på kommer om fem år göra Irland att vara i precis samma situation nu om inte en ännu sämre. Irländarna framförallt de med utbildning och kunskap har insett att Irland har ingen framtid.

Om du är pessimistisk sett ur det korta perspektivet hur ser du på Irlands utveckling i ett längre perspektiv?

- Jag är bara optimistisk om framtiden om visionen bygger på något annat än det vi hade i det tidigare. Om syftet med medicinen och politiken är att återuppbygga det vi hade förut så får vi ett mycket ojämlikt samhälle. Ska vi tillbaka till bankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas Irland är jag mycket pessimistisk.

- Om fackföreningar, om vänsterpartierna, enhetsgrupper kan påverka återuppbyggnaden då kan det bli ett bättre Irland än vad det var innan. Då är jag optimistisk, men inte om det är att gå tillbaka till det som orsakade kollapsen 2008.

- Vi har från fackligt håll från dag ett sagt att vi inte kan återupprepa misstagen från tidigare. Människor kan vara beredda att ta plågsam medicin om det vet att det hjälper och att man blir frisk men den här medicinen blir inte Irland frisk av, tvärtom det tar död på oss. Vi räddar tyska, franska och andra banker varje månad med miljardcheckar – varje månad!

- Fackföreningarna måste skapa allianser med vänsterpartierna och bli mer politiska, menar John Douglas. Vi måste nå ut till arbetarna med eller utan jobb, vi måste nå de unga, vi måste nå medborgarna. Vi har en, säger en, chans att bygga upp en irländsk ekonomi som behandlar alla medborgare likvärdigt och som inte bygger på girighet och enskildas uppbygge av enorma förmögenheter.

Vi avslutar intervjun med att jag berättar lite om situationen i Sverige och jag får några tidningar och Mandates förbundsmärke som bara delas ut till medlemmar normalt. Det känns som en hedersbetygelse på något sätt.

Krisen som syns

Jag går ut i det kontrasterande solskenet, en bjärt kontrast till det jag fått höra under en och en halv timmas intervju. Jag är hungrig och letar mig fram till en liten restaurang. Den är lika tom som alla andra näringsställen mitt i Dublin, mitt i krisen, mitt i recessionen.

När jag sedan tar en längre promenad på Dublins gator slås jag av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har dykt upp s.k. €2-affärer där inget kostar mer än €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist. Jag hör John Douglas ord ringa i öronen ”Vi behöver stimulansprogram som får fart på konsumtionen. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat”.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet. Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Jag ser i Dublin hur det står halvfärdiga byggen lite överallt men som Douglas säger – det finns inga pengar. Byggen som tillsammans med alla tomma, igenbommade affärslokaler är den ultimata symbolen för den nyliberala katastrofen när den får slå till med full kraft i ett land där alla, t.o.m. facken trodde på myten om den fria marknaden utan regler och kontroll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikeln är en kraftigt förkortad version av en längre intervju med John Douglas hämtad från boken “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet” som utkommer inom kort på Ord & Kulturs Förlag.

Boken innehåller drygt 20 intervjuer gjorda i Sverige och London samt Irland. Den intresserade är välkommen att beställa sitt ex. Pris 200 kr inkl porto.