VÄLFÄRDSSTATENS UPPGÅNG OCH FALL

En kort beskrivning av svensk politik under 1900-talet

(Följande text bad en god vän på ett av våra fackförbund mig att skriva som en populär introduktion till den svenska moderna historien.) 

INLEDNING

Att beskriva det svenska 1900-talet utifrån ett arbetarrörelseperspektiv på några få sidor är egentligen ogörligt. De olika händelser och inte minst olika strategier och taktiska bedömningar som gjorts är långt mer komplicerade än utrymmet tillåter att beskriva. Det blir därför enbart en skiss, inte en uttömmande beskrivning. Därför bilägger jag en litteraturlista med böcker som kan fördjupa den ytliga beskrivning som följer nedan.

Jag hoppas ändå att denna skiss skall ge tillräckligt mycket av information att den blir ett stöd för fortsatta studier av vår historia och ökar förståelsen för nödvändigheten att sätta sig in i det som skett för att förstå det som är nu och därmed kunna påverka framtiden.

SVERIGE 1900

Det är bara två, tre generationer sedan de som levde då befann sig i ett av Europas fattigaste länder. Inte bara att det var fattigt, det saknades demokrati och vanliga människor hade inga medborgerliga rättigheter. Det var inte tillåtet att vara medlem av en fackförening, de hade ingen rösträtt, om de var arbetslösa fanns det en lösdrivarlag som kunde sätta dem i fängelse. Sverige var med andra ord ett helt annat samhälle än det vi lever i idag. Det skall vi komma ihåg när vi kritiserar dagens Sverige.

Vi kan beskriva utvecklingen i tre faser. Den första den odemokratiska som exempelvis den socialistiske pionjären Z Höglund beskrev som ”Det befästa fattighuset”. Under perioden från mitten av 1850-talet fram till 1930-talet emigrerade i princip minst två generationer till USA, Brasilien, Argentina, Australien och Nya Zeeland då landet inte kunde ge dem försörjning och inte heller demokratiska villkor. Under denna period var den viktigaste frågan för den framväxande arbetarrörelsen att säkra demokratin vilket också kröntes med framgång 1917 då alla vuxna män (över 25 år) och slutgiltigt 1919 då alla kvinnor fick den lika rösträtten. I detta var det ett samarbete med främst liberalerna och ett motstånd från främst adeln och överklassen i form av en aggressiv höger.

Vräkning av arbetare i samband med Mackmyrakonflikten

1906 fick fackföreningsrörelsen sitt genombrott genom ”Decemberkompromissen” vilken innebar att det blev tillåtet att organisera sig fackligt och politiskt. Det skedde efter en lång facklig konflikt i Mackmyra i Gävleborgs län.

1909 tvingades i praktiken LO ut i en förödande storkonflikt. Den har kallas storstrejken, men det är inte helt rättvisande då den till större delen var en lockout från en revanschsugen arbetsgivareförening (SAF numera Svenskt Näringsliv) som använde sig som förevändning ett antal mindre, men dock olösta konflikter på olika håll i landet. Alla var egentligen smärre konflikter men kom att bli förevändningen för en provocerande lockout under sommaren och hösten 1909.

Efter den tog det över ett årtionde innan fackföreningsrörelsen återvunnit sin forna styrka. Under första världskriget ökade missnöjet liksom på många håll i Europa (revolution i Ryssland, uppror i Tyskland osv) men även i övriga världen med sakernas tillstånd och i Sverige förekom bl.a. hungerkravaller på flera håll. Den sociala oron var också bidragande i högsta grad till att arbetarrörelsen växte i styrka och trots den bristande demokratin fanns det en förhållandevis stark grupp av socialdemokrater i riksdagen.

MELLANKRIGSTIDEN

Efter demokratins införande växte socialdemokraterna och parallellt med dem fackföreningsrörelsen. Det fanns också inom arbetarklassen en inte obetydlig kommunistisk strömning som hade främst Sovjet som förebild. Främst inom vissa fackföreningar var kommunistpartiet (SKP) starka; Byggsektorn, Metallindustrin och delar av transportnäringarna. Detta kom att ha en betydelse under efterkrigstiden (dvs efter 1945) vilket jag återkommer till.

Valaffisch från 1930-talet

1928 lanserade den Socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson tanke om vad han kallade ett folkhem. Med detta menade han ett samhälle där alla fick plats oavsett klass eller plats i samhället men också ett samhälle där klassklyftorna med reformer skulle minskas. Detta var ett svar delvis på högerns politik men också med en udd riktad mot SKP och deras revolutionsfixerade politik. P-A Hansson menade att med reformer på samhällets alla områden skulle samhället kunna utvecklas i en socialistisk och mer jämlik riktning. När socialdemokraterna sedan kom i regeringsställningen 1932 påbörjades detta arbete. Problemet var dock att hela världen och inte minst Sverige befanns sig i en mycket djup ekonomisk kris. En ekonomisk kris som alltmer övergick i en internationell politisk kris som kom att leda till krigsutbrottet 1939.

På grund av detta fanns inte möjligheter att genomföra några mer omfattande förändringar under 1930-talet utan det fick stå tillbaka för bekämpandet av den ekonomiska krisen och oron för det mörka moln som tornade upp sig på den europeiska himlen. Dock en viktig överenskommelse sker precis innan krigsutbrottet och det är Saltsjöbadsavtalet som innebär att facket får igenom att kollektivavtal skall gälla hela landet inom samma bransch vilket innebär att en arbetare i Kiruna med samma jobb som en kollega i Ystad har samma avtal. Det satte stopp för lönedumpning med ett modernt ord. Man vann också förhandlingsrätten, dvs arbetsgivaren förlorar möjligheten att vägra förhandla när facket så önskade. Priset för detta var att arbetsgivarna har fortsatt oinskränkt rätt att anställa och avskeda, arbetsledningsrätten och att demokratin stannar utanför grindarna även fortsättningsvis, dvs §32 blev kvar till vidare.

VÄLFÄRDSSTATEN VÄXER FRAM

1944 sätter den socialdemokratiska ledningen tillsammans med främst LO och andra folkrörelser igång ett vad man kan kalla remissarbete om politiken efter kriget. Det kommer att gå sedermera under namnet ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Syftet är att förverkliga det som Hansson satte igång redan 1928, dvs framväxten av ett s k folkhem, som nu skall konkretiseras i tydliga genomarbetade förslag och konkreta reformer av det svenska samhället.

Nu är detta inget unikt för Sverige utan liknade sker bl.a. i Storbritannien där den konservative Churchill och labourledare Attlee initierar den s k Beveridgerapporten som skissar på en liknande utveckling av det brittiska samhället efter kriget.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram består av 27 punkter som täcker alla samhällsområden; bostadsbyggande och bostäder, socialpolitiken med införande av bl.a. barnbidrag, fri sjukvård, enhetsskola, tillväxtfrågor, full sysselsättning, demokratisering av arbetslivet osv. Det blir en omfattande samhällsdebatt där främst två eller tre grupper kritiserar programmet. De första är givetvis högern som alltid under 1900-talet varit motståndare till alla förändringar som gagnat den stora massan. Den andra gruppen är arbetsgivarna som ser ett hot mot sitt maktmonopol på arbetsmarknaden och slutligen den tredje gruppen är liberalerna som ser programmet som ett hot mot de ”fria marknadskrafterna”.

Socialdemokraterna vinner valet med rekordvalet 1945 och ett febrilt reformarbete sätts i gång. Men socialdemokraterna har inte majoritet i riksdagen utan är beroende av stöd från någon mer. Det sker främst tack vare att Bondeförbundet (numera Centern) ställer sig bakom Efterkrigsprogrammet då det har flera för landsbygdens folk viktiga reformer med i det samma.

Majoriteten blir inte svagare av att SKP i sista stund ändrar ståndpunkt och ger sitt tysta stöd till programmet trots att delar av partiet anser det vara för lite radikalt men efter en holmgång där partiledaren Sven Linderot läxat upp den övriga partistyrelsen och varnat för en högerregering om inte SKP ställde sig i vart fall passivt bakom efterkrigsprogrammets reformer.

För att få en uppfattning om reformernas omfattning så kan nedanstående förteckning över fattade reformbeslut vara av intresse:

• 1950 9-årig obligatorisk enhetsskola

• 1955 Allmän sjukförsäkring

• 1959 Allmän tjänstepension

• 1962 Lag om allmän försäkring

• 1963 Lag om fyra veckors semester

• 1969 Arbetstidsförkortning till 42,5 timmar

• 1971 Sänkt pensionsålder till 65 år

• 1972 Facklig representation i bolagsstyrelser

• 1974 Arbetsmarknadslagar FML, LAS, Främjandelagen

• 1975 Ny författning

• 1977 Medbestämmandelagen

• 1978 Arbetsmiljölagen

Under den här perioden låg aldrig (S) under 40 % i något val vilket säger en del i styrkan i och stödet för den förda politiken.

DEN NYLIBERALA REVOLTEN

Under 1970-talet växte det fram en liberal tendens inom först den akademiska världen i USA och då främst i Chicago. Ekonomen Milton Friedman var den främste företrädaren tillsammans med filosoferna Robert Nozick och Ayan Rand som alla lutade sig tillbaka på 1600- och 1700-talens filosofer som Locke och Smith som hävdade att staten skall ha så litet inflytande som möjligt utan att det är var en ens ensak att klara sig.

Deras idé om en nattväktarstat där enbart det juridiska systemet och försvaret är samhället, dvs statens, uppgift. Övrigt är det upp till varje medborgare att själv lösa ensam eller tillsammans med andra närstående. Politiskt var under 1980-talet Ronald Reagan och Margaret Thatcher de främsta företrädarna för denna politik. Thatcher går t o m så långt att hon säger i ett famöst uttalande att ”det finns inget samhälle, bara familjer och individer”.

Det innebar att de i sin praktiska politik gjorde allt de kunde för att riva ner det som exempelvis hade byggts upp under Roosevelts New Deal i USA på 1930-talet och den välfärdsstat som Labour byggt upp under perioden 1945-1980. De lyckades mycket väl i det de satt sig i sinnet att göra och båda länderna angrepp febrilt fackföreningarna då de visste att det starkaste stödet för välfärdsstaten fanns där.

Den här idéströmningen fick även fäste i Sverige och svensk politik på 1980-talet vilket ledde till att den socialdemokratiska regering efter Olof Palmes död, som var en svuren fiende till nyliberalernas politik, kom att överge den fulla sysselsättningens politik vilken var en förutsättning för välfärdsbygget och kom i nyliberal anda prioritera inflationsbekämpning.

Redan Ernst Wigforss, tidigare socialdemokratisk finansminister och stark ideolog, hade hävdat att det privata näringslivet aldrig skulle kunna leverera full sysselsättning utan det var samhällets ansvar genom en utbyggd offentlig sektor vilket förutsatte stadig tillväxt och höga skatter. Han sa vid ett tillfälle att ”marknaden är en god tjänare men en grym husbonde.”

Sverige hade under tiden från krigsslutet till slutet av 1980-talet utvecklats till världens mest jämlika land och ett av de rikaste i världen likaså. Klyftorna fortsatte att minska och det trots de ekonomiska problemen med hög inflation genom oljekriserna på 1970-talet som till stor del var orsakade av USA:s krig i Vietnam som gjorde USA till nettoimportör av olja istället för som tidigare nettoexportör samt att de forna kolonierna krävde bättre betalt för sina råvaror.

NYLIBERAL POLITIK I SVERIGE

När den socialdemokratiska regeringen successivt började i slutet på 1980-talet anamma nyliberala dogmer syntes det också i partiets stöd. Från valet 1988 och framåt har partiet gjort ett sämre val i det nästkommande än i det föregående med två undantag 1994 och 2002. Orsaken till detta kan diskuteras men min uppfattning är att 2002 lyckades fackföreningsrörelsen sätta dagordningen genom ”Valet är ditt” där tiotusentals LO-medlemmar kom till tals med sina krav på politiken och 1994 på grund av det massiva missnöjet med Bildts högerregering.

Om vi ser på det som skedde under perioden från slutet av 1980-talet fram tills nu och de beslut som tagits av olika regeringar är det inte svårt att förstå varför Sverige idag är det land som är på flera områden mest avreglerat och snabbast närmar sig det nyliberala idealet av en allt svagare stat och ett allt sämre skydd för dess medborgare och då främst arbetarklassen och de som står utanför arbetsmarknaden på grund av den närmast absurda inflationsbekämpningen.

Tidtabell för välfärdsstatens nedmontering

År Beslut

1985 Avreglering av bankernas låneverksamhet

1988 Delning av SJ

1989 Normpolitiken införs

1989 Avreglering av valutarestriktionerna

1990 Avreglering av taximarknaden

1991 Reklam i marksänd TV

Privata aktörer inom äldreomsorgen

Privata dagis

1992 Friskole”reform”

Privata arbetsförmedlingar

Avreglering av inrikesflyget

Televerket delas

1993 Avreglering av Posten

Brevmonopolet avskaffas

Avregleringen av telemarknaden

Bolagiseringar av Posten, Televerket osv.

1994 Folkomröstning om EU, med svag majoritet med endast 5 %

1995 Sverige blir formellt medlem i EU

1996 Avreglering av elmarknaden

Avreglering av godstrafiken på järnvägen

1997 Friskolorna får samma ersättning som kommunala skolor

1999 Formellt beslut om oberoende riksbank

Nytt pensionssystem

2000 Televerket privatiseras

2006 Arbetslöshetsförsäkringen försämras

2007 Delprivatisering av arbetsförmedlingen

Sjukförsäkringen försämras

2008 Avreglering av arbetskraftsinvandringen

2009 Apoteksmonopolet upphör

2010 Folkförsvaret avskaffas

2011 Bilprovningen privatiseras

2012 Avreglering av konkurrensen för godstrafik på järnvägen

Avreglering av kollektivtrafiken

En del av dessa beslut har skett på initiativ av socialdemokratiska regeringar fram till 1991, 1994-2006 efter 2006 av Reinfeldts högerregering. Det finns ytterligare beslut som jag kan ha missat men listan ger liksom den tidigare reformlistan en illustration av hur samhället förändrats i grunden vid två specifika perioder under andra halvan av 1900-talet.

HUR KUNDE DET SKE

Varför stod inte socialdemokratin upp för sitt samhällsbygge? Varför lät man högeridéer få sådant stark fäste i partiet och hur kom det sig att de fackliga trupperna och gårdvararna inte lyckades eller ens försökte hålla emot. Orsaken tror jag ligger i en övertro på att allt var klart i och med 1970-talets arbetsmarknadsreformer. Man blev nöjda och släppte den ideologiska garden. Det blev istället en fackförening som kom att bli ett försäkringsbolag och en känsla av segerns sötma med inslag av liknöjdhet. Sedan kom det en ny generation fackliga företrädare som aldrig upplevt förkrigs- eller krigsårens fattigdom och elände. De måhända trodde att välfärdsstaten var av Gud sänt. Därför sänktes vaktinstinkten och inte minst de ideologiska diskussionerna och studierna i facket, och givetvis även partiet, ersattes av förvaltning av det bestående och en uppfattning att en förändring här och en annan där var i sig kanske inte omöjlig att hantera men när helheten står i eldskrift så inser den mest blåögde att den långa listan av försämringar, avregleringar och liberaliseringar har inneburit att samhället har förändrats och klockan har till stora delar vridits tillbaka till ökade klyftor och en allt tydligare social fattigdom.

SLUTSATSER OCH FRAMTIDEN

Fackföreningsrörelsen måste återta sin roll som ”den vänlige pådrivaren” gentemot det socialdemokratiska partiet. Lyckas inte detta är risken stor att både parti och fackföreningsrörelse marginaliseras och tvingas tillbaka till en undangömd plats och välfärdsstaten blir en historisk parantes. Arbetarrörelsen måste återvinna en utopi för hur man vill samhället skall se ut om 20 eller 30 år, inte främst den sittande mandatperioden. Detta då det är det enda sättet att skapa framtidstro och hopp om en bättre värld.

I denna utopi måste den fulla sysselsättningens politik vara ryggraden och det måste bäras av ett löntagarperspektiv. Hur skall den utformas i en tid då produktiviteten ökar dramatiskt. Är normalarbetsdagen på åtta timmar det optimala eller skall vi gå mot en kortare arbetsdag? Hur skall vi klara den ökade utmaningen som en skola som blir allt sämre och allt mer segregerad? Hur ska vi kunna ge det uppväxande släktet både kunskap och framtidshopp? Hur skall facket kunna stå upp och slåss för medlemmarnas intressen i en tid då kapitalet internationellt har utan tvivel förtur vid bordet. Hur skall oddsen för ett juste spel kunna skapas?

Det måste till mer ideologisk skolning och en högre politisk medvetenhet inom facket och politiken. Vi måste bryta liknöjdheten så att inte facket upplevs inte som ett försäkringsbolag utan som en kämpande organisation. Konflikträdslan som den strykrädda medelklassen pålagt arbetarrörelsen måste bort och dess våta filt kastas av. Konflikt, oavsett om det är på arbetsmarknaden eller inom rörelsen, är inget att frukta, det kan bara bli av nytta. Vi såg det i samband med det tidiga 1970-talets högre konfliktnivå flyttade fram positionerna och arbetarrörelsen förmådde möta kraven på förändring.

Detta kan ske är jag övertygad om och att det måste ske är jag lika övertygad om. Framtiden får utvisa om jag haft rätt eller ej.

Ingemar E L Göransson, författare

Litteraturförslag:

Kronlid, Krister ”Morfar föddes i en diktatur” skildrar samma tidsepok utifrån sin egen morfar.

Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Ivan Oljelund m fl av arbetarförfattarna som i romanens form skildrar arbetarnas liv under 1900 talet.

Tage Erlanders dagböcker är också utmärkta dokument som ger ett perspektiv inifrån på bygget av välfärdsstaten

Wigforss, Ernst Ur mina minnen

Wrangborg, Jenny är en utmärkt poet från vår tid

Mina två böcker ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” undersöker nyliberalismens påverkan på arbetarrörelsen och ”De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet” innehåller ett tjugotal länge intervjuer med arbetare i dag både i Sverige och Storbritannien.

Sagostunden

Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.

- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.

- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i!

Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.

De titta på varandra och funderade.

- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.

- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.

Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.

- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!

- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar.

De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”

- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!

De två herrarna tittade imponerat på varandra.

- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!

De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”

PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS

Text: Ingemar E L Göransson

Det destruktiva samhället

”You raise up your head

And you ask, ”Is this where it is?”

And somebody points to you and says

“It´s his”

And you say “What´s mine?”

And somebody else says, “Where what is?”

And you say, “Oh, my God

Am I here all alone?””

(Bob Dylan, “Positively 4th Street”)

De ovan närmast surrealistiska orden från Bob Dylan ger en känsla av det som i filosofin kallas alienation. Det vill säga främlingskap inför tillvaron. En känsla som vi alla någon gång känner både på det allmänmänskliga planet men också på det privata, personliga planet. Alienationen är en känsla som förstärks i ett samhälle som vårt. Vi känner ofta, eller i varje fall vid tillfällen, mer eller mindre en känsla av att vi inte hör hemma, att vi inte platsar som det heter med modernt språk.

Det finns all anledning att fundera kring detta och varför vi känner denna känsla. Är det oss som människor som det är fel på eller har det andra, mer samhälleliga, orsaker. Har det med samhället att göra, med samhällsutvecklingen och det mer materiella fundamentet att skaffa?

Att alienationen kan upplevas så extremt påträngande och starkt berättas i Albert Camus lysande kort-romanen ”Främlingen” från 1942 (Repris Förlag 2012) är kanske mer sällsynt. Den avslutas med följande omskakande mening ”För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”

Utan att ha hårda sifferfakta för min känsla tror jag att en stor del av de självmord som sker i vårt samhälle har sin grund i oförmåga att hantera denna känsla och sjukvårdens tillkortakommande då främlingskap inte sätts i en samhällelig kontext. Och varför skulle den göra det då kapitalismen som ekonomiskt system bygger på klasskillnader och på konkurrens, ett socialt darwinistiskt system där den svagare skall slås ut av den starkare. I ett sådant samhälle finns inte utrymme för minsta tecken på svaghet och skörhet i det mänskliga psyket.

Filosofernas diskussion om alienation finns hos Hegel och blir tydlig hos Ludwig Feuerbach som var en radikal ungheglian samtida med Karl Marx och Friedrich Engels. Men för Feuerbach var frågan om alienation en fråga projicerades på religion mer än om samhällsförhållanden. Karl Marx skrev i ”Teser om Ludwig Feuerbach” att ”det mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten av samhälleliga förhållanden.” (Citerat efter Lars Andersson ”Alienation – En genomgående linje i Karl Marx´ tänkande” Bokförlaget Nya Doxa 1997.)

Men varför ägna tankearbete och intresse för något så, i mångas ögon filosofiskt obskyrt, som begreppet och fenomenet alienation? Det finns en viktig anledning och det är att det påverkar direkt och inte minst indirekt människors samhälleliga verksamhet och gör att de inte förstår sin egen styrka varken som individer och än mindre som klass och kollektiv. Jag vill påstå att vårt nuvarande samhällssystem bygger på den svages underkastelse och känsla av mindervärdighet och därmed också främlingskap inför samhället och sin roll i detsamma.

För att återvända till Marx på nytt finns i de så kallade Parismanuskripten en viktig och central iakttagelse menar jag. Marx tar sig för i sina ungdomsskrifter, som till stor del kom till i Paris, att söka analysera Hegels och Feuerbachs alienationsbegrepp, men att till skillnad från dessa två ge det ett materialistiskt innehåll. Det centrala i Marx analys och tankar är arbetet och hur arbetet har förändrats med kapitalismens och varuproduktionen genombrott.

Till skillnad från feodalismen så äger inte arbetaren längre det han producerar i varuproduktionens era. Han blir inte bara egendomslös och har endast sin arbetskraft att sälja för att överleva. Arbetarens tillvaro om han inte agerar som klass blir endast hopplös och förtvivlad. Marx skriver därför att ”en omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.” (Citerat efter Andersson.)

Alltså, enligt Marx blir arbetet, och därmed det ekonomiska systemet, orsaken till främlingskapet. Arbetaren i förhållande till hantverkaren förfogar inte över det han producerar. När arbetet är klart äger kapitalisten produkten och förfogar över den som den själv vill. Detta trots att det producerade har varit endast möjligt genom arbetarens nedlagda arbete och hans kunskap som tillförts produkten i ögonblicket av produktion.

Marx beskriver detta i sitt stora verk ”Kapitalet” ingående när han beskriver arbetsprocessen. ”Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft (….) produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens.” (Citerat efter Andersson.) Med andra ord alienationen är en oundviklig konsekvens av det ekonomiska systemet och därmed blir också det vi kallar psykisk ohälsa en oundviklig konsekvens av detsamma. Detta om vi omfattar uppfattningen att tillvaron och hur vi uppfattar den har materiella grunder.

Jag hade detta som utgångspunkt när jag skrev ”I skuggan vilar mörkret”. Tanken var att försöka beskriva psykisk ohälsa utifrån alienation och dess rötter i det samhälle vi lever i. Men också ett samhälle som skapar sina psykiskt skadade. De mänskliga monstren är monster som i grunden samhället skapar genom sin materiella grundval. Det var en resa som bar iväg in i intressanta iakttagelser av trasiga psyken, men det blev också en resa som gav mig som författare en bättre förståelse av samhället och hur det indirekt faktiskt förvrider och förstör det mänskliga sinnet hos de som inte orkar stå emot eller råkar visa svaghet. Alienationen blir därför en central del av det förtryck och det klassamhälle vi lever i.

Skrivandet av romanen var en viktig del i min egen förståelse av hur det nuvarande samhället fungerar och förstärkning av min egen slutsats att långsiktigt, sett över en längre historisk epok, kommer och måste ersättas av något bättre. Men också att min insikt om att vi alla är en produkt av den materiella verkligheten och inget sker utan att det på ett eller annat sätt har sin grund i materiella förhållanden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill läsa ”I skuggan vilar mörkret” beställer den enklast direkt av mig på ordochkultur@telia.com . Pris: 300 kr inkl. moms och porto. Se även info här.

Den 22 februari föreläser jag på Socialistiskt Forum i Halmstad kring detta, för den som är till äventyrs intresserad. Jag står givetvis till förfogande för andra föreläsningar om intresse finns.

(V) behövs

I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)

I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.

Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.

Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.

Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.

I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.

Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Dumhetens triumf

Ska 2014 bli dumhetens år och Sverige dumheten förlovade land? I riksdagen sitter ett parti som skiljer ut sig från de övriga. Det har sina rötter i nazism och fascism, det sprider upprepade vandringssägner, påhitt, överdrifter och rena lögner om för dem förhatliga grupper av människor i vårt samhälle. Det är ett bigott och fascistiskt parti dock utklätt i kostym.

Partiet är givetvis Sverigedemokraterna. Listan på dumheter som hoppar ur käften på snart varje s. k. Sverigedemokrat kan göras hur lång som helst. Gemensamt för dem är att de inte har någon grund i verkligheten eller kan bevisas.

När en nämndeman (SD) påstår att invandring är en folksjukdom tar man sig för pannan, när partisekreterare Bylund och andra påstår att Koranen skriver att våldtäkt är ett straff för ”otrogna”, skakar man på huvudet, när ledande partimän (för det är nästan bara män) springer omkring på sta´n och hotar med järnrör undrar man om det utbrutit fullständig galenskap i sina överhettade hjärnor.

Men det oroväckande är att detta parti har under den gångna mandatperioden varit de facto den sittande regeringens räddning som minoritetsregering. Faran är naturligtvis att den makthungriga högern kommer att till och med likt i Norge tog in sitt ”SD”, Framskrittspartiet, i en regering efter valet 2014.

Ska med andra ord det bigotta, reaktionära, kostymfascistiska SD ta plats i regeringen efter valet. Risken är enligt min mening verklig och kan inte bortses från. Alltså arbetarrörelsen och alla som vill se en annan politik än högerns måste mota Dum-Olle i grinden och dra undan mattan för SD:s missnöjesspekulationer. En rak och tydlig reformpolitik är det enda som är möjligt att gå till val på, inget annat.

Om det inte sker så kommer vi att få se vårt land bli dumhetens förlovade land efter valet 2014.

Text: Ingemar E L Göransson

Left Unity–Hoppet för en radikalare politik i Storbritannien?

Avvaktande tveksamhet är den bästa beskrivningen på hur den brittiska fackföreningsrörelsen ser på det nya parti som vuxit fram sedan den välkände filmregissören Ken Loach skrev ett upprop i The Guardian i våras. Det var ett till Labour starkt kritiskt inlägg och ett upprop för bildandet av ett nytt, radikalt parti till vänster om Labour.

Reaktionen lät inte vänta på sig och när partiet, Left Unity, bildades den 30 november i London så hade det mer 100 lokalföreningar med över 1200 medlemmar. Flertalet av de 500 som samlades på partiets första kongress vara vanliga gräsrötter utan någon politisk vana eller erfarenhet vilket säger en del om vilka strängar Loach råkade spela på.

Naturligtvis kände sig alla möjliga till vänster förekommande grupper manade att försöka tvinga på Left Unity sitt program. Nu lyckades detta till större delen inte. Men trots detta var Ken Loach när Elektrikerns utsände talade med honom orolig för den splittring de ultimata kraven kunde innebära.

En som talade för enighet och mot sekterism var den rullstolsbundne Richard Reieser som i ett bejublat anförande uppmanade till både enighet och avståndstagande från alla extrema krav som kunde motverka kampen för alla de som drabbats av den sittande högerregeringens och tidigare regeringars nedskärningspolitik.

Tveksamma fackföreningar

Att Storbritannien behöver en radikal röst till vänster om det Labour som trots Ed Milibands löften fortsatt en ljumt mittenliberala politik som inte utgör något, i mångas ögon, verkligt alternativ. När man talar med representanter för brittisk fackföreningsrörelse så är det ingen entydig uppfattning de har. Det är allt från RMT:s förre andreman Alex Gordons totala avfärdande av Loach initativ, Unisons ordförande i Camden George Binettes försiktiga avvaktande eller GMB:s Martin Smith som sympatiserar med budskapet, men tror inte att Left Unity har någon möjlighet att överleva. Steve Turner, andreman på öns största fackförening Unite med 1,5 miljoner aktiva medlemmar säger att:

- Vi håller fast vid vår strategi att få våra medlemmar aktiva i Labour och därmed påverka partiets politik, Left Unity avvisas därför kategoriskt av Turner när jag talar med honom på en dålig telefonlinje på kvällen innan kongressen. Från Unite har Ken Loachs initativ inget stöd att vänta.

En extrem röst av förnekelse är TUC:s internationelle funktionär Sean Beauford som säger sig inte ha hört talats om det nya partiet, än mindre att det är något som TUC (motsvarar svenska LO) diskuterar!

För och emot Left Unity

Vad talar då för Left Unity? Det finns utrymme för ett alternativ till Labour är alla överens om. Behovet av ett trovärdigt, brett vänsterparti likt Die Linke i Tyskland och Syritsa i Grekland finns. Det andra är att det nya partiet har vuxit fram underifrån och har faktiskt en bra bit över 1000 medlemmar och flertalet är vanliga gräsrötter som bryr sig och upprörs över det som sker i deras egen vardag. De ser hur nedskärningarna som Camerons högerregering genomför slår obarmhärtigt mot de svagaste i samhället. De har heller inget förtroende för Labour.

Vad talar då emot Left Unity? En viktig faktor på den negativa sidan är att tidigare försök har misslyckats. De har fallit platt till marken som Ken Loach sa när jag pratade med honom vilket även Left Unity kan mycket väl göra.

- Vi måste i alla fall försöka, menade Loach. De andra partierna är för ”big business”, inte vanliga människor.

Det andra är att det brittiska valsystemet straffar nya partier. Och inte minst är att ingen fackförening har sagt sig vilja backa upp Left Unity varken politiskt eller ekonomiskt utan facken ger fortsatt sina bidrag till Labour, villkorade eller inte. Det blir också ett stort problem för Left Unity att vinna sympati från fackens ledningar. Och utan det blir det väldigt svårt att få en bas att stå på. Men det är dock ganska många fackföreningsmedlemmar inom det nya partiet. Samtidigt växer det fram en kritik bland vanliga fackföreningsmedlemmar och förtroendevalda mot vad det de uppfattar som byråkratiska ledningar långt från medlemmarnas verklighet. Detta trots att 2012 var första året sedan Thatcher som brittisk facklig organisationsgrad vuxit.

Kan då Left Unity bli svaret på det behov som finns av ett radikalare politiskt alternativ i Storbritannien? Det är svårt att säga, men det mesta talar för att Left Unity blir mest ett tecken i skyn på ett behov som inte ännu mötts, inte den här gången och inte av Left Unity. Behovet finns, men frågan är om tiden är mogen. Och så länge facken på ett eller annat sätt hoppas på Labour så blir det nog, som någon sa mest en ”fart in the wind”. Det är nog så att Left Unity är mer tecknet på att motsättningarna i det brittiska samhället skärps och att det håller på att ske en förändring i opinionen, även inom fackföreningarna, där gapet mellan medlemmarna och ledningarna håller på att vidgas.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen av brittisk politik kommande år, det är ett som i alla fall är säkert. Om någon undrar vilken roll Ken Loach kommer att ha i fortsättningen i Left Unity så var han mycket tydlig på det.

- Ingen. Jag är filmregissör, inte politiker även om jag sysslat med politik hela mitt liv, sa han och log vänligt på min fråga. Sannolikt ett klokt beslut efter jag upplevt Left Unitys första kongress. Sedan kan man som svensk notera att det som sker på brittiska öarna har historiskt en tendens att ske hos oss fem, tio år senare.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Tidigare publicerad i Elektrikern nr 10-2013

“Bilden”, dvs politiken behöver inte vara sann

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sitt berömda arbete ”Tractatus logico-philosophicus” att ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk”, en sanning som i sin inbyggda orimlighet blir rimlig.

Wittgenstein kan man tolka och han tolkas fortfarande av världens lärde och filosofer. Hans arbete är knappast något som man har som kvällslektyr på sängbordet då det kräver verklig eftertanke och fokusering.

Jag använde detta citat i min bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” för illustrera hur våra politikers retorik inte med nödvändighet är det samma som odiskutabla sanningar. Låt oss ta exemplet med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet som är den högsta sedan tiden före andra världskriget. Våra politiker oavsett färg slår oftast ut med armarna och säger att tyvärr det är marknadens fel. Ekonomin kärvar osv. Vi har alla hört detta under inte bara den borgerliga regeringstiden sedan 2006 utan även när vi hade under socialdemokratiska perioden från 1994 till Reinfeldt kom att drabba oss mottaget likalydande förklaringar.

”Politiker skapar inte jobb”, var en ofta hörd sentens från främst högerhåll, men även socialdemokrater sa liknade saker eller agerade med samma inriktning. Från tiden från 1990-talets början tills nu har det politiska etablissemanget haft en närmast patologisk beröringsrädsla i förhållande till offentlig sektor. Nej till utbyggd offentlig sektor utan privatisering, avreglering och konkurrensutsättning har varit ”bilden” vi som medborgare fått till livs. Bildt kallade det ”den enda vägen” och Persson ”budgetsanering”, men i sak var det en likartad politik.

Men har det varit hela sanningen eller ens i närheten av en alternativ sanning. För politik handlar inte om vetenskap eller sanningssökande utan om ideologi även om från politikerhåll försöker ge skenet av en pragmatisk, till och med akademiskt vetenskaplig, hållning till samhällsproblemen.

För vad är alternativet? Jo, om vi ser tillbaka och tar till oss historien ser vi hur arbetslösheten mellan 1945-1990 var i snitt två till tre procent, jämfört med dagens sju till tio procent. Inflationen samma period var i snitt sex till sju procent och jämför det med dagens låginflation närmast deflation så ”bilden” en annan. Orsaken ligger i det politikerna INTE säger, utan i att det var ett politiskt beslut att inte ge full sysselsättning prio ett i politiken utan tilldela inflationsbekämpning denna dignitet.

Det innebär,  genom låginflationspolitiken, också den offentliga sektorn som svalde större delen eller i vart fall en mycket stor del av tillväxten istället för att dela ut den i inflationsdrivande lönepolitik eller lågskattepolitik med nödvändighet privatiserades.

Så ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk” som Wittgenstein skrev, använt på den politiska sfären ger vid handen att det är inte självklart eller odiskutabelt att när politikerna i valet 2014 säger rösta på mig ska jag fixa arbetslösheten betyder att de har ens för avsikt att göra det för OM de har det måste de åter byta politiskt fokus och prioritera full sysselsättningen före inflationen. Nu möter en sådan politik avsevärda problem då vi de facto utan att vi medborgare gavs möjlighet att förstå detta avhände oss rätten att i vårt land bedriva en sådan politik, det sätter Maastrichtavtalet stopp för då det med närmast grundlagstyngd numera är förbjudet att så göra.

Men det är en annan historia.

Text: Ingemar E L Göransson