Industriavtalet begravdes igår

Teknikföretagen meddelade igår att de lämnar industriavtalet och därmed kan vi nog betrakta det som antyddes när Unionen och Civilingenjörerna var först ute med att skriva på ett nytt avtal utan samordning med IF Metall och övriga förbund inom industrin på LO-sidan som bekräftat. Svenskt Näringslivs ande vilar över Teknikföretagens beslut som får flera konsekvenser.

Det första är att LO:s roll förminskas ytterligare och risken är att lönebildningen återgår till en situation där var och en försöker få ut maximalt utan hänsyn till samhällsekonomin och inflationsmål eller liknande politiska grimmor.

Det kan vara svårt att förstå vad Teknikföretagen hoppas vinna på att bryta upp från industriavtalet. Men man måste se det ur ett politiskt perspektiv istället för ur ett annars rationellt ekonomiskt perspektiv och då klarnar bilden väsentligt. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen har en annan avsikt än sina medlemsföretags bästa. Det handlar helt enkelt om politik. Det handlar om makt och inte minst arbetsgivarnas våta dröm att återinföra §32 bakvägen.

Ett försvagat LO eller ska vi säga ett ytterligare försvagat LO innebär att sprickan som redan är tydlig inom organisationen kommer att förstärkas. De förbund som inte är nöjda med sakernas tillstånd tvingas i praktiken gå sin egen väg och i bästa fall kommer samarbetet mellan de s.k. 6F–förbunden förstärkas. D.v.s.. Transport, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko har nu i än större anledning att gå sin egen väg när LO inte lyckas hålla liv i industriavtalet. Detta då de inte längre får draghjälpen från industriförbunden utan lämnas att klara sig själva.

 

“…man måste se

det ur ett politiskt perspektiv…”

Att det finns kritik mot LO inom organisationen är uppenbart. Det har funnits under en längre tid. Även före AMF-palavrern har det funnits ett missnöje med LO och LO:s ledning och vi ska komma ihåg att det var i 6F-kretsen som de starkaste kritikerna av LO:s ordförande fanns och det var också där kraven på hennes avgång var starkast.

(Lars Lindgren, Transport)

I årets avtalsrörelse var förbunden överens om en nivå på 2,6 %. Enligt Transportbasen Lars Lindgren var förbunden överens om detta. Man var unisont överens om ett extra påslag på 125 kr för alla med månadslön under 21.300. (Se Transportarbetaren nr 5/2010 sid 4)

IF Metalls avtal som gav bara 69 % av detta förkastades i LO:s styrelse men IF Metall skrev i alla fall på, Handels avtal kom bara av ligga på 65-67 % av samordningens golv och detta sammanlagt gör att Transport ställer sig nu frågande till att medverka i en framtida samordning.

Här ligger också orsaken till att varken Pappers eller Elektrikerna accepterade IF Metall-nivån utan gick i strejk vilket i skrivande stund fortsätter på Elektrikernas område. Som Lindgren ser det stod dessa två förbund fast vid samordningen vilket inte varken IF Metall eller LO gjorde.

Det finns en rak linje i Svenskt Näringslivs och Teknikföretagens agerande. Det finns en strategi som har klart politiska förtecken. Först bryter de samtalen om ett nytt huvudavtal, gör upp på en låg nivå med tjänstemännen och därefter en något högre nivå med IF Metall medan man hårdnackat motsätter sig Pappers och Elektrikernas krav.

Den enda rimliga och logiska förklaringen till detta är att arbetsgivarna förväntar sig är en fortsatt borgerlig regering som under nästa mandat period skall leverera önskade förändringar på arbetsmarknaden genom politiska beslut.

En orolig arbetsmarknad är ett önskeläge för en regering. Kraven på förändringar i LAS och MBL kan då försvaras med fortsatt hög arbetslöshet. Förbud mot sympatiåtgärder och krav på en viss andel medlemmar på arbetsplatserna för att kunna kräva kollektivavtal kommer med samma argumentation att försvaras med att facken har för mycket makt.

I morgon är den Första maj och hundratusentals kommer att manifestera sin önskan om en annan ordning och en annan regering efter snart fyra år med en i alla stycken politiskt havererad regering. Men det är en arbetarrörelse som är vingklippt på många sätt. Fackföreningsrörelsen dras med interna slitningar. Avtalsrörelsen haltar och kritiken mot både LO och partiledningen finns under ytan om inte annat.

Allt detta måste dock lämnas därhän för det viktigaste en annan regering som har på sin dagordning att se till att löntagarnas situation förbättras, fler jobb och inte minst att rättvisa åter blir ett honnörsord med innehåll och inte en politisk tom klyscha.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Om att svälja kameler och sila mygg

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte. De har förmågan att svälja kameler och sila mygg för att ta ett slitet uttryck till mitt tangentbord. I dagens lokaltidning, Östgöta Correspondenten, finns en ledare som förtjänar att betraktas lite närmare. Den t.o.m. förtjänar lite av en analys då den är ett aktstycke av borgerligt själsliv som skulle kunna få en radikalare person än undertecknad att fröjdas.

Låt vara hur det är med det utan låt oss studera dagens ledare i ÖC som tar sin utgångspunkt i Pappers avslutade strejk och sedan kastar sig över de med Tjechovs ord ”hårda rösterna från köket” som har en förmåga att besvära de känsliga medelklassöronen på ÖC:s ledarsida.

Vilken av ledarskribenterna Lars Anders Johansson eller Lennart Cromnow som har författat det aktuella aktstycket är okänt men eftersom författarna är oskiljaktiga i sin skrivkulieroll och visar ringa skillnad i sin röst-åt-husbonden roll kan det kvitta.

Författaren konstaterar att ”få yrkesgrupper är så privilegierade i förhållande till sin utbildningsnivå som pappersarbetarna.” Sedan slår författaren fast att en pappersarbetare ”knappast har en låg lön”. Detta följs sedan av en lönejämförelse med sjuksköterskornas ingångslön som är otvetydigt lägre en pappersarbetarna. Sant, men det gör väl knappast pappersarbetarnas löner mer omotiverade än de beklagligt lägre lönerna för sjuksköterskorna.

Skillnaden ligger ju i att pappersarbetarna producerar ett gigantiskt mervärde medan sjuksköterskorna inte gör det. En skog blir knappast papper om inte det finns pappersarbetare med den kunskap och arbete som de tillför i produktionen. En annan väsentlig skillnad är att pappersarbetarna har valt att agera kollektivt i sin kamp för sina villkor medan Vårdförbundet låter sina välutbildade medlemmar själva, var och en, sköta sin lönestrid.

”Klasskampsretoriken klingar ihåligt när man jämför pappersarbetarnas lönenivåer med stora akademikergrupper som till skillnad från pappersarbetarna dras med hundratusentals kronor i studieskulder.” Inte mina ord utan skrivkulierna på ledarsidan i ÖC. Man kan undra om de inte talar i egen sak och är missnöjda med den ersättning de får för sin politiska drängtjänst.

Vad de inte förstår är just detta att det finns ett mervärde att fördela i produktionen vilken det inte finns i sjukvården utan det är den mervärdesproducerande industrin som skappar förutsättningen för resten av arbetsmarknaden. Därför är inte akademikergrupperna inte löneledande, det är den enkla sanningen.

ÖC:s ledarskribenter har en annan förklaring. Något som de hittat i sitt sökande efter en förklaring varför det tyvärr i deras ögon finns förhållandevis välavlönade arbetargrupper. ”En troligare förklaring är det utbildningsförakt som präglat arbetarrörelsen under decennier.”

Fel igen – man kan dock finna en skepsis mot boklig kunskap som förklaring på alla livets och världens problem. En skepsis som har sin förklaring i det förakt för arbetarklassen och dess tysta kunskap som är vanligt i kretsar som ledarsidan på ÖC. Kort kan man säga den citerade ledaren luktar av just detta förakt för arbetares kunskap och en övertro på akademins absoluta monopol på densamma.

Detta är givetvis förklaring varför den sittande regeringen har rustat ner vuxenutbildningen, minskat möjligheterna till ledighet för studier och på alla sätt försvagat möjligheterna för arbetarklassen och arbetarklassens barn att skaffa sig boklig kunskap. En gymnasieskola som låser ute de som går på yrkesförberedande program, försvårar en andra chans och omställning genom vuxenutbildning och omöjliggör i praktiken korttidsstudier visar ett klassförakt som vida överstiger den eventuella skepsis som kan finnas hos arbetarklassens medlemmar.

Borgerliga ledarskribenter är ett märkligt släkte, men ibland låter de sina pennor säga mer än vad de avser. Detta vittnar ledaren i Östgöta Correspondenten denna dag den 27 april anno 2010.

Man kan också som kuriosa lägga till att förstanyhet idag på ÖC var att den nya SAAB-chefen, Håkan Buskhe, får en årslön på 6.000.000 kr, bostad i Stockholm och pensionsavtal på minst 3.000.000 kr, men det hade inte ledarsidan några synpunkter på – troligtvis var det utan anmärkning. tala om att svälja kameler och sila mygg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Misslyckande är ordet, Borg

Det är inte bara oppositionen som ifrågasätter regeringens jobbpolitik utan även det statliga Riksrevisionen som inte ens den mest entusiastiske alliansanhängare kan beskylla för att vara ett organ för den röd-gröna oppositionen.

Enligt Riksrevisionen så ger regeringens praktiksatsning få fasta jobb. Vad som är än mer allvarlig kritik för regeringen är den avhyvling som revisionen ger när den skriver: ”inte utgått från något empiriskt underlag eller beräkningar som skulle tyda på att åtgärden arbetspraktik skulle ge vare sig bättre kort- eller långsiktiga sysselsättningseffekter än andra arbetsmarknadspolitiska program.”

En parallell till regeringens misslyckande kan det faktum att bara i mitt hemlän Östergötland har jobbcoacherna ”coachat” 129 personer till nytt jobb till kostnaden av 241.000 per jobb.

Ekonomiprofessor Magnus Henrekson på Institutet för näringslivsforskning sågade för ett tag sedan regeringens jobbskatteavdrag då det enligt honom inte ger några nya jobb.

Är det inte så att den sittande regeringen istället för att skapa förutsättning ar för fler jobb har låtit allt bara rulla på och bett en bön till mammon att det skall bli fler jobb. De 465.000 som härom veckan inte hade jobb är nog trötta på böner, dåliga och dyra experiment och vill ha en politik som skapar förutsättningar för jobb.

Det har Borg, Reinfeldt och allt vad de heter i högeralliansen misslyckats med, därför är degs för att oppositionen blir konkret med vad man vill göra för att knäcka ryggen på arbetslöshetsspöket.

Vi väntar, Mona!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Upprepad lögn blir till sist “sanning”

Joseph Goebbels, denne ondskans eminens, sa en gång att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sist en sanning.

Goebbels iakttagelse som han i sanning levde efter kom att ta livet av 6 miljoner judar, miljoner romer, slaver och andra i hans perverterade värld s.k. ”mindervärdiga” människor har moderna efterlevande i så motto att Goebbels tes har blivit en del i olika politiska strategier som har till syfte att förändra något även om det inte finns någon objektiv anledning att förändra.

Men objektiva förhållanden och sanning har inte mycket med politik och politiska ambitioner att göra. Det har tyvärr inte heller mycket att sätta emot när starka maktambitioner prioriteras före det som objektivt de facto fungerar.

Östgöta Correspondenten, denna östgötska Dagens Nyheter-wannabe har idag, än en gång, en ledare som mynnar ut i ropet på upprivning av LAS men nu även av MBL. Lagens om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) hamnar än en gång i de politiska kolportörernas ambitioner att tjäna NT/ÖC:s politiska ambitioner och inte minst de politiska maktstrategerna på Svenskt Näringsliv.

I dagens tidning tar man utgångspunkt i nedläggning av Dometic i Motala och det faktum att ägarna flyttade hela produktionen till USA. Detta enligt ÖC berodde på att man inte fick göra som man ville med de anställda och ersätta dem med inhyrd personal från ett bemanningsföretag. Problemet var att ägarna var tvingade att förhandla med facket, IF Metall och Metall krävde att man skulle iaktta turordningen och ingångna avtal.

”Men egentligen är detta framförallt ett symptom på ett större (dvs problem, min anm.): Ekonomiska och juridiska pålagor i form av arbetsmiljö och sjuklöneansvar, arbetsavgifter och försäkringar”.

Den anonyme ledarskribenten skriver vidare att turordningsreglerna ; ”men bara att reglerna finns skapar en trögrörlighet på arbetsmarknaden som gör det svårt för arbetslösa att komma in och som hindrar företagen att knyta till sig ny kompetens.”

Den här bilden som givetvis mynnar ut i det sedvanliga skallet på ”modernisering” av LAS. Men kan undra vad skribenten har för stöd i verkligheten för sin syn.

För några veckor sedan var jag moderator på ett seminarium anordnat av Byggettan i Stockholm där Byggindustrierna representant likaså som en entreprenör i branschen klart och tydligt för sin del ansåg inte LAS var något problem.

Åter till dagens lokaltidning. Michael Wolf, koncernchef på Swedbank säger:

”Näringslivet måste ge innan det tar. Vi måste inse att det är viktigt att unga kommer ut i arbetslivet. Därför är det inte intressant att tala om LAS ”. Detta apropå ungdomsarbetslösheten och diskussionen om LAS.

En lögn kan bli en sanning om den upprepas tillräckligt många gånger. Men lögnen blir i sig inte mer sann. Det som sker är att den blir en sanning för politiska maktanspråk från delar av högern och de inom näringslivet som sätter makten före än att sköta sina företag på ett socialt acceptabelt sätt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nu får det vara nog med kryperi

”Därför är jag republikan är en kampskrift, riktad emot Sveriges statsskick och därmed också emot den del av svenska folket, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så straka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen.”

Den som skrev dessa kloka ord var Vilhelm Moberg i förordet till sin skrift ”Därför är jag republikan”. Den skrev redan 1955, men är aktuellare än någonsin i dessa dagar av kryperi för det ultimata krypandet för överklassen och den kvarvarande resten av feodalismen.

Den senaste veckan har tidningarna varit fyllda med spekulationer om den ena prinsessans boyfriends erotiska eskapader. Som om någon egentligen bryr sig om vem han sätter på! När sagde boyfriend är ute och sår vildhavre så blir det rubriker i nivå med krigsutbrott.

För övrigt kungafamiljen har en tradition av erotisk lekstuga; Gustav V:s sexskandaler och nuvarande kungens fala damer rekryterade från utvikningsbranschen på 1970-talet. Så den påtänkte prinsessgemålen bara fullföljer en kunglig tradition – ta för sig av det erotiska smörgårdsbordet.

Inte nog med detta nu oroar sig skrivkulierna och överklassdamerna och lakejsjälarna på Östermalmen om hur detta kommer att påverka det kommande rojalistiska bröllopet.

Bröllopet som är uppenbarligen den stora begivenheten denna sommar hotas av skandal menar förstå-sig-påarna på de olika tidningsredaktionerna. Hualigen, råden till den försmådda står som spö i backen medan den arma tösen tar sin tillflykt till annan ort. Givetvis på skattebetalarnas bekostnad, likt obetalda p-böter, fortkörningar och andra 2nöjen2 som övriga får vara vänliga att slanta upp till när det skiter sig.

Lägg ner det förbaskade spektaklet, gör folk av kungafamiljen och inför republik. Vi behöver en ny Vilhelm Moberg som förmår att hudflänga resterna av feodala enväldet och lakejmentaliteten!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Så enkelt är det, helt enkelt

Det kan inte vara kul att vara Reinfeldt idag efter den undersökning som Aftonbladet publicerade och där alliansen har getts ett nytt namn Falliansen. Orsaken är solklar, inte ens deras egna väljare tror på en seger i valet den 19 september.

Men hur har det kunnat gå så här illa för Reinfeldt (men välförtjänt illa) kan man ju fråga sig. De har ju sänkt skatterna som de lovade, de har ju försämrat för löntagarna och de har gynnar sina egna. Dvs. de som redan var rika, de som redan hade det gott ställt och satt på ordentliga förmögenheter och fast värde.

Skatterna har sänkts med 80 miljarder, förmögenhetsskatten har tagits bort till en kostnad på 6,9 miljarder och fastighetskatten har förändrats till förmån för storstädernas villaägare. Samtidigt har a-kassan drastiskt försämrats, sjukförsäkringen fått en stupstock och vägen mot en låglönearbetsmarknad har öppnats med RUT-avdrag, för löntagarna negativ tolkning av Lavaldomen och ovilja att komma till rätta med missbruket av bemanningsföretagens samtidigt som en snabbt genomförd privatisering av bl.a. Apoteket, Bilbesiktningen och andra statliga institutioner, verk och företag.

Tänk om det är det här som har givet högerns väljare insikten om att det här vinner man inget nytt val framför allt som det främsta borgerliga vallöftet – fler i jobb och brutet ”utanförskap” (vilket uttryck förresten) har inte hållits. Högern har helt enkelt varit samma gamla höger som vanligt, men med en annan retorik.

Är det självinsikt hos de borgerliga väljarna och genuint missnöje hos övriga som har givet Falliansen dess epitet. Det kanske är så enkelt, helt enkelt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Mörka moln och hjärnsläpp

Det är inte bara det mörka molnet från Island som förmörkar tillvaron. Som om inte de arma isländarna hade nog med konsekvenserna av det nyliberala sammanbrottet och dess finanskris, kraschade banker, hot från brittiska banker så jävlas även naturen med det arma landet.

Det mörka molnet sprider sig nu över Europa och bl.a. flyget står still mer eller mindre överallt. Det är annat också som här hemma i vårt arma högerstyrda land drabbar oss mer eller mindre alla om vi nu till äventyrs inte tillhör den storstadsmedelklass som har fått större delen av skattesänkningar på 80 miljarder och inte minst sänkt fastighetsskatt och 6,9 miljarder i efterskänkt förmögenhetsskatt.

På medeltiden var adeln ett skattefrälse men det var i vart fall tvungna att stå för den stående hären och riskerades slaktas i de eviga krigen.

Anders Borg meddelande i veckan att nu var det de fattigaste tur att få med av överflödet. Nu var det ju inte så mycket med det utan liknade mest det som föll från de rikas bord, smulor som annars hade sopats av bordet tillförmån för huset möss. Fem miljarder satsas på pensionärerna meddelade den stolte tuppen Borg medan vi andra vet att bara ta bort förmögenhetskatten kostade folkhushållet 6,9 miljarder. Dvs 1,9 miljarder mer än vad pensionärerna fick i Borgs plötsligt påkomna generositet.

Barnfamiljerna uppmärksammades också i dessa tider av kommande valrörelse. 100 spänn per unge och månad var budet i veckan vilket innebär att en fembarnsfamilj skulle få en 500 mer att konsumera för. Inte mycket sett till vad den här regeringen hittills kostat löntagarna i höjda avgifter och dyrare allting.

Få blev imponerade under den gångna veckan av Borgs krumbukter och oppositionen malde ner hans budget med rätta och efter noter i den efterföljande debatten. Vad som totalt saknades var en politik som skulle ge nya jobb. Bara privatiseringarna och vinsterna i skattefinansierad verksamhet skulle ge tusentals jobb men hamnar nu tack vare moderaterna och Borgs politik i fickorna på privata företag både här och i olika skatteparadis.

Att Svenskt Näringsliv (SN) har politiska ambitioner är inget nytt så har det varit ända sedan sture Eskilsson skrev sitt beramade PM till SAF:s styrelse 1970. Syftet var att vända vänstersympatierna till högerdito och stoppa en radikal politisk utveckling i Sverige.

En fortsättning ser vi årets avtalsrörelse när SN först i konsekvens att man övergav huvudavtalsförhandlingarna gjorde separat upp med Unionen och Ingenjörerna vilket innebar att industriavtalet därmed blev en historisk parantes.

Sedan några snabba avtal på en annan nivå med IF Metall, Livs och GS för att sätta tvärstopp när Pappers och Elektrikerna inte begärde mer än andra förbund inom industrisektorn. Att splittra är viktigare för SN än att bidra till att arbetsfreden och rimliga avtal sluts. Men, SN politiska ambitioner går före och politiska strategi för att säkra fortsatt högermaktinnehav.

Ett annat hjärnsläpp som visades upp i all sin prydno var konsekvenserna av regeringens politik att privatisera allt som kan privatisera. Förskingringspolitiken som bl.a. innebär att Bilbesiktningen nu kommer att bli i det närmaste dubbelt så dyr som förut. Likheten med privatiseringen av Apoteket som också resulterade i kraftigt höjda priser. Så vem tjänar på högerns politik. Inte fasen är det vanligt folk utan de som redan har gott om pengar, välbetalda jobb i nomenklaturen i samhällets medelklass. Vi andra vi får pröjsa, men så har alltid borgerlig klasspolitik sett ut.

Att den här politiken inte har något större stöd bland LO-medlemmarna fick syn för sägen när i veckan LO-distriktet i Stockholm presenterade sin undersökning av vad som medlemmarna tyckte var viktigt inför valet. 90 procent ville se de svenska kollektivavtalen som norm, tandläkaren ska inte kosta mer än farbror doktorn, billigare kollektivtrafik, inga vinster i skattefinansierad verksamhet och slut på deltidseländet.

Vi får hoppas att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tar detta till sig och visar det i sin politik inför valet 19 september.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Avtal eller inte avtal

Även Byggnads fick ett nytt avtal även detta inom den av LO-förbunden beslutade ramen. Bland de som inte har något avtal än så länge är Pappers som befinner sig konflikt och Elektrikerna som är på gränsen till en konflikt som kan bryta ut inom några timmar. Byggavtalet innebär också en modernisering av byggbranschens avtal som helhet.

Handels fick ett bra avtal för sina medlemmar med acceptabla lönelyft och liksom Byggnads en avtalslösning på bemanningsfrågan som man kan hantera. Men det finns stora förbund som knappt börjat förhandla ännu som exempelvis Kommunal.

Svenskt Näringslivs (SN) strategi att först knäcka tanken på ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det sedan 1939 gällande Saltsjöbadsavtalet för att i år skicka industriavtalet till soptippen och satsa på att splittra olika grupper genom att först ge Unionen och Ingenjörerna ett snabbt avtal. IF Metall följde och sedan har industriförbunden slutit likartade avtal som ligger på en bättre (läs högre) nivå än tjänstemännen. Nästa steg i SN:s strategi är att kräva omfattande politiska förändringar till förmån för den nyliberala agendan organisationen har. Detta kräver dock en fortsatt borgerlig regering.

Samtidigt har LO-förbunden så långt acceptabelt klarat bemanningsfrågan (möjligen med undantag för IF Metall) vilket, man inte kan säga om Unionens avtal.

Pappers konflikt och Elektrikernas problem att få ett avtal i nivå med industrin är illavarslande. Arbetsgivarsidan försök att splittra är uppenbar men ligger helt i linje med den självpåtagna roll SN har tagit som dominant över medlemsförbunden.

 

“…SN mer av politisk agitator än

arbetsgivarnas

intresseorganisation…”

 

Enligt initierade uppgifter så var Svensk Handel och Handels överens om ett avtal flera dagar innan det skrev på. Svensk Handel tvingades dock av SN att vänta för att inte påverka IF Metalls och övriga industrifacks förhandlingar. SN ansåg också att avtalet var för högt.

Transport skrev nyligen på sin hemsida. ””Märket” (dvs. industriavtalet) sattes denna gång av Unionen och Sveriges ingenjörer som gjorde upp med Teknikföretagen utan att närmare samråda med övriga industrifack. Att tjänstemännen körde sitt eget race har fått många att tvivla på om industriavtalet överlever ännu en avtalsrörelse.”

Eftersom Transports viktigaste avtal inte löper ut förrän nästa vår så innebär det att Transport kan sitta lugnt och avvakta vad som sker på de andra avtalsområdena.

Kommunals strejk för några år sedan blev ett fiasko kortsiktigt sett men långsiktigt kom den att påverka kommunalarnas löneutveckling i positiv riktning. Förbundet visade att man var beredd att ta konflikt om det behövdes. Allt tyder på om det blir konflikt på Kommunals område kommer förbundet att slå till väsentligt hårdare denna gång.

Sammanlagt, avtalsrörelsen 2010 är en avtalsrörelse som präglas av både vilja att lösa problemen som Byggnads och Handels visade tillsammans med sina motparter, men också tydliga politiska ambitioner från SN. Inte förvånande med tanke på att det är valår och att idag är SN mer av politisk agitator än arbetsgivarnas intresseorganisation och att man har satsat oerhört hårt på en fortsatt blått maktinnehav.

Därför är det viktigt att Pappers, Elektrikerna liksom Kommunal och övriga som inte har fått igenom nya avtal får allt stöd. Ett nederlag för ett förbund är ett nederlag för alla.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 9: Lee Clayton

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Lee Clayton född 1942 och i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet gjorde två makalösa plattor som tyvärr har kommit bort i svallvågorna av punken från dessa år. Dock, saknas inte frenesi och energi som väl mäter sig med punken från denna tidsepok.

Lee Clayton fick ett kontrakt med Capitol och gjorde tre LP varav ”Naked Child” och ”The Dreams Goes On” väckte ett mindre intresse. “Silver Stallion” som Clayton skrev blev en mindre hit med The Highwaymen dvs. Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson.

Men Clayton behövde inte The Highwaymen utan hans låtar stod för sig själv. Min uppfattning är att de typ Capitol-LP:na ovan nämna är i en klass för sig med sina arrangemang med en grymt gitarrspel och texter fotade i verkligheten.

Hans hyllning till den bortgångne fadern i ”Industry” är troligtvis den mest furiösa uppgörelse med big business och dess brist på empati för sina arbetare.”The Dreams Goes On” är en mäktig hyllning till hoppet om en bättre värld.

”I Ride Alone” från ”Naked Child” tillhör en av de mest mäktiga inspelningar gjorda i en inspelningsstudio någonsin och ”10.000 Years/Sexual Moon” glöder på ett grymt sätt.

Lee Claytons karriär tog slut och idag vete fasen vad han gör men dessa två plattor placerar honom i centrum för de stora låtskrivarna i amerikansk musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lee Claton på you tube

och den makalösa “Industry”

Regeringens fiasko: 31 millar för 129 jobb

Lokaltidningen Östgöta Correspondenten sammanfattar regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitiska fiasko idag på ett lysande sätt.

Rubriken som toppar morgonens tidning borde skaka om lite bland högerns sympatisörer, i vart fall om de har en ärlig vilja att knäcka ryggen på arbetslösheten och inte på de arbetslösa.

”Få nya jobb trots dyra jobbcoacher” är den braskande rubriken och artikeln konstaterar att enbart 129 östgötar har fått nytt jobb till den häpnadsväckande kostnaden 31 miljoner. Dvs. till en kostnad av 240.310 kr per jobb. Med andra ord en kostnad som motsvarar vad en undersköterskas lönekuvert under ett år. Så Landstinget skulle kunnat anställa 129 undersköterskor på heltid för de pengar som har betalats ut till de s.k. jobbcoacherna.

Slöseriet kan knappast beskrivas bättre. Att på detta sätt använda skattemedlen för att berika ett antal mer eller mindre oseriösa lycksökare istället för att se till att pengarna används till verksamhet.

Observera detta är bara mitt hemlän, Östergötland, hur det ser ut i de övriga länen törs jag inte tänka på. Regeringens fullständigt vansinniga miljardrullning till ringa nytta har fått ersätta arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiken.

Resultat; arbetslösheten ökade förra veckan med 3.360 personer till 246.613 – kan misslyckandet beskrivas tydligare?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Regeringen klyver Sverige

”Det handlar om människors vardag och livsvillkor. Det handlar om att man i alla landets regioner ska kunna få arbetsmöjligheter och god service, att människor ska kunna leva i en miljö där tillvaron känns trygg och meningsfylld. (…) Det finns över 8 miljoner människor i det här landet och alla är olika. Fast det finns mycket som förenar oss. De flesta vill ha ett arbete, trygghet om de blir sjuka, utbildning och omsorg om barnen….slippa att känna oro för den dag man blir gammal. De flesta av oss , var och en med sin särprägel, känner också ett beroende av varann.” (Olof Palme, 1972)

Det viktigaste för en regering oavsett vilken politisk färg den råkar ha är att hålla samman samhället. Det spelar ingen roll om den är röd, röd-grön, mitten eller mörkblå. Dess viktigaste uppgift är att hålla samhället samman. Att inte ställa människor mot varandra, att inte skapa grogrunden för inom-samhälliga konflikter då de kommer obönhörligt att slita sönder samhället i strider mellan olika intressen, grupper, befolkningsskikt och klasser.

Det är ingen lätt uppgift, den kräver ett sinnelag som är fritt från fundamentalism, dogmatism och en insikt att man själv inte har alla svar på alla frågor. Det vill säga att en regering måste därför ta hänsyn till hela samhället och likt indianen i våra ungdomars äventyrsböcker lägga örat till marken och avlyssna vad som rör sig ute på den samhälliga prärien och handla därefter.

Reinfeldts misslyckande

Regeringen Reinfeldt har misslyckats med att hålla samman samhället. Det hotar att krackelera med ökade klyftor. Inte krackelera bara i ekonomiskt och materiellt hänseende utan på ett mer, djupare mänskligt och politiskt plan. De gångna årens politik har medfört ökade klyftor som sagt inte bara ekonomiskt utan än mer mellan människor och inte minst mellan storstad och landsort. Det svenska samhället har under de gångna åren fått se en accelererande utveckling där den stora staden har gynnats på bekostnad av övriga landet.

I Stockholm har man knappast märkt av den djupa krisen som istället slagit obarmhärtigt mot övriga landet. Det har medfört att den politiska polariseringen stad-land har förstärkts och enligt nyligen gjorda opinionsundersökningar så är politiska stämningsläget att den nyliberala storstadshögern dominerar storstäderna medan den röd-gröna oppositionen har det största stödet i övriga landet.

Det här är en konsekvens av Reinfeldts regeringspolitik där storstadsmedelklassens har gynnats medan övriga landet har missgynnats. En osannolik förmögenhetsuppbyggnad har skett i storstäderna genom skattesänkningar på ca 80 miljarder, sänkta fastighetsskatt, borttagandet av förmögenhetsskatten som bara den innebar att 6.9 miljarder överförts främst storstädernas välmående innestäder och villaområden. Dessa beslut har varit viktiga ingredienser i en politik som ensidigt gynnat ett befolkningsskikt, storstädernas medelklass.

Hotet mot demokratin

Det som gynnar en tenderar att missgynna någon annan. Regeringen Reinfeldts politik har utan tvivel gynnat storstadsmedelklassen och dess intressen. I vissa fall, förmenta intressen, då jag inte är lika säker på som Reinfeldt att även storstädernas medelklass uppskattar och tar till sig en politik som innebär att sjuka bestraffas eller att pensionärer får sin trygghet försämrad genom att de får betala en högre skatt för att de har avslutat sin insats i arbetslivet.

Jag är inte säker på att även den som idag är stark och orkar jobba i ett allt mer hektiskt arbetsliv inte inser att det kommer en dag då strukturomvandling, sjukdom, olycka eller ålder sätter, om än tillfälligt, stopp för den maximala insatsen. Då hjälper inte det med Reinfeldts ”morötter” utan då intar morötterna istället en annan skepnad och kall frusen känsla av att hamna utanför tar över och att bestraffas för att man inte var tillräckligt produktiv.

 

“….storstadsmedelklassens

har gynnats….”

 

Den politik som nu allt tydligare skapar motsättningar och klyftor är på längre sikt ett hot mot demokratin. För när människor upptäcker att politiken inte är till för alla utan är ett ensidigt gynnande av fåtalets eller vissa specifika intressen så falnar viljan och motivationen för att delta i den politiska processen.

Europeisk trend

Det blir en nedåtgående trend i valdeltagande som vi sett under mer än ett årtionde i Sverige och övriga i Europa. Trenden sammanfaller också med att under samma tid har nyliberaler och nyliberala stämningar och postulat fått allt större inflytande på den politiska dagliga gärningen.

Ute i Europa har Labour och vänstern tappat, inte främst p.g.a. lägre valsiffror utan mer p.g.a. lägre valdeltagande. Och, det sjunkande valdeltagandet har varit en starkare trend hos arbetarklassen och löntagarna medan medelklassen och de mest förmögna har hållit sitt valdeltagande på ungefär samma nivå som tidigare – dvs. högt då de vet att politiken är viktig.

Arbetarklassen har däremot tappat tilltron till politiken i takt med att Labour har dragit sig mot mitten och blivit en blekrosa spegel av nyliberala politiska dogmer om marknadens och valfrihetens välsignelse. Utvecklingen har fortsatt och med den har en dörr för missnöje och exkludering i samhällsklimatet öppnats. Fascistiska och främlingsfientliga partier har fångat upp missnöjet med Labour-partiernas jakt mot mitten och anpassning till de politiska konjunkturerna.

I Belgien, Frankrike, delar av Storbritannien, Danmark och Italien har de antingen lokalt, regionalt eller nationalt tagit sig in i regeringsställning och därmed kunnat rida på missnöjet med medelklassens politiska agenda.

Nyliberalismens ansvar

Att hålla ihop landet, att hålla ihop samhället är en regerings viktigaste uppgift. Det ensidiga gynnandet av vissa intressen (läs medelklassen i storstäderna) som sker och har skett under den gångna mandatperioden och sker i Europa är nyliberalismens och dess bärare medelklassens ansvar. Den politiska klyvningen av samhället blir därmed också den marknadsideologiska dogmatismens ansvar.

När vi nu ser en accelererad klyvning och splittring även i Sverige så är det en allvarlig utveckling som hotar även den annars så stabila svenska demokratin på sikt. Ökat missnöje, otydliga politiska partier, defaitism och resignation ger en försvagad demokrati där dess räckvidd förminskas vilket leder till en förstärkt storstadsmedelklass hegemoni och en ökad exklusion av de samhällsmedborgare som bäst behöver politiken för att hävda sina rättmätiga intressen.

För övriga; två världar inom samma samhälle och därmed ett misslyckande för den viktigaste uppgiften en regering någonsin kan ha – hålla ihop samhället och att inte föra en politik som skapar motsättningar eller gynnar ett folkfåtal.

Per-Albin Hansson sa i sitt välkända ”folkhemstal” 1928:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Det verkar som om Hanssons ord fortfarande har en aktualitet med tanke på den väg som Reinfeldt valt och den fäbless som arbetarrörelsen tenderat att visa för nyliberalismens lösningar på samhällets problem.

Inget samhälle med självrespekt och socialt rättvisa ambitioner har inte råd med en politik med kelgrisar och styvbarn. Medborgarna har en högst legitim rätt till arbete och trygghet vart de än befinner sig, socialt och geografiskt.

För socialdemokraterna måste därför bli uppdraget att skapa förutsättningarna för att denna självklara socialt mer rättvisa politik skapas oavsett valseger eller ej 2010. Det finns mycket att förändra sedan 1990- och 2000-talets nyliberalt påverkade samhällsexperiment. Det är socialdemokratins främsta utmaning det kommande årtiondet.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Telias jättetavla

Som de flesta vet håller Telia på att få brist på sifferserier. Så, från och med idag måste alla som skall ringa ett 070-nummer lägga till en 9:a som slutsiffra för att bli framkopplade till den man ringer till.

Problemet är att Telia har missat att informera tusentals kunder om detta. Jag fick exempelvis mitt brev från Telia igår och förändringen är från och med idag.

En stilla undran är om det inte vore bättre att det halv-statliga jättebolaget Telia ägnade mer av sin tid åt att informera sina kunder om en sådan här viktig förändring än att lansera diverse märkliga tjänster som man just nu gör. För ringandet är väl det viktigaste för ett telefonbolag?

Jag har både igår och idag nu på morgonen sökta ansvariga på Telia och den ende som vill uttala sig är en nummerdirektör Ciff Callmén som beklagar att informationen inte nått fram men Telia kommer under dagen att informera på internet och har köpt TV-reklam i TV4 och TV5.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(MP) är inget aprilskämt!

(Foto Lasses Bildblogg)

Expressen ondgör sig idag (onsdag) på ledarplats över att Miljöpartiet inte är tillräckligt liberalt. Dvs. enligt Expressen inte kommer att kunna fösa (S) tillräckligt långt åt höger i en röd-grön koalition. Mycket kan man anklaga Expressen för och även (MP) men inte är det att INTE vara tillräckligt långt till höger varken i tidningsvärlden eller i (MP):s fall inom den röd-gröna oppositionen.

(MP) bedriver en orealistisk miljöpolitik som är tillväxttveksam i bästa fall och tillväxtfientlig i värsta fall. Oavsett vad man tycker om industrin så är det det mervärde som industriarbetet skapar som gör att alla andra kan ha någon tillväxt att dela på.

Den numera varmt omhuldade och närmast helgonförklarade Maria Wetterstand framstår i de närmast devota artiklar som Fokus och Neo ägnat henne åt på senare tid som en pålitlig mitten-högerpolitiker med en stark ambition att försvaga socialdemokratin men också fackföreningsrörelsen.

(MP) drev igenom undantag i turordningsreglerna, de har visat större förståelse för småföretagens verkliga och inbillade problem än för löntagarnas rätt till trygga villkor. Sänkt tjänstemoms och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag har större prioritering än löntagarnas legitima intressen.

Expressen har i sin ledare helt missuppfattat miljöpartiet. Partiet är ett mittenparti och kan mycket väl bli en borgerlig femtekolonn i ett rött-grönt regeringsalternativ. När Maria Wetterstrand och Peter Eriksson nått sitt mål – regeringskansliet och nya språkrör ska väljas våren 2011 kan de mycket väl vara väsentligt tydligare mitten-höger än de nuvarande.

Då finns risken uppenbar för utpressning mot (S) och (V) och en regeringskris som leder till en ny borgerlig regering med stöd av ett av andra lett miljöparti. Expressen verkar inte ha fattat den galoppen, men det är ju i och för sig inget nytt på den tidningen. Politisk analys har aldrig varit dess starka sida.

Vad svensk politik behöver är en tydlig vänster och höger inte mer full fart mot mitten för det gör bara politiken till de grå katternas dans.

Text: Ingemar E. L. Göransson