Vinter och järnvägskaos

 

Då var det vinter igen och kaos i järnvägstrafiken. Tågen var igår minst en till två timmar sena. Det var växelfel, signaler som la av eller bara lyste rött, X2000 som inte funkade osv. Inte för vädret var exceptionellt egentligen; några grader kallt och normalt med snö. Men idag är det tillräckligt för att hela infrastrukturen skall få hicka och, ursäkta uttrycket,  skiten skall lägga av.

Men skulle inte trafiken på järnvägen fungera även i normal svensk vinter. Jo, man kan tycka det, men sanningen är att den gör det inte och orsaken till detta är helt politisk. Orsaken ligger i de olyckliga besluten som fattades på 1990-talet om bolagisering och på de av avsuttna och sittande regeringars beslut om avregleringar och privatiseringar av järnvägsunderhållet.

Idag ligger underhållet på andra än på SJ vilket fått konsekvensen att den lokala kännedomen inte finns längre och underhållet enbart görs utifrån akut behov och efter lönsamhetsbedömningar. När SJ var ett sammanhållet verk så var inte lönsamhet som var det styrande för verksamheten. Det viktigaste var tvärtom att tågen gick och att man kom fram enligt tidtabell.

Den marknadsliberala lekstugan har inte gett annat än sämre järnvägstrafik och när det råkar vara några grader kallt och lite snö som betyder som på sista tiden att varken tågen går i tid eller kommer fram överhuvudtaget.

Det är dags att göra upp med en politik som bara fungerar i högkonjunktur och vackert sommarväder!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det är dags att vakna nu!

Sverige håller på att förändras och det sker snabbt. Klyftorna har sedan 1990-talet ökat på ett sätt som snart gör att den tidigare välfärdsstaten inte står att känna igen.

Tudelad arbetsmarknad

Arbetsmarknaden håller på att tudelas där de vi som har jobb har fått stora skattesänkningar medan de som är sjuka eller arbetslösa har fått betala priset. Ett pris som varit oerhört dyrt – nästan 100 miljarder har ”sparats” inom välfärdssektorns och istället delats ut som skattesänkningar på en skala minst åt de som har lägst inkomst och mest till de med bästa inkomsterna.

Inte bara sänkningar av inkomstskatten utan förändringar av fastighetsskatten som gynnat de med de dyraste villorna och ovanpå detta som grädde på moset slopad förmögenhetsskatt. Sverige har helt enkelt inte mycket kvar av tanken att hålla samman landet och öka jämlikheten mellan människor.

På arbetsmarknaden ser vi hur alltfler hänvisas till en låglönearbetsmarknad som tack vare Laval-domen bl.a. blir allt mer avreglerad och där arbetsvillkor och rättigheter blir allt sämre och svagare. Vi hör hur numera fackliga ledare erkänna med harm att det blir allt svårare att upprätthålla löntagarnas rättigheter och kollektivavtal när lönedumpningens iskalla vind blåser in över det skamfilade folkhemmets slätter.

Ökande barnfattigdom

I novembermörkrets sista dagar i den isande vintern publiceras en undersökning (se SR för länk)som visar tydligt hur det är de svagaste i samhället som drabbas av nedmonteringen av det solidariska samhället. 54.000 barn lever idag i familjer som har försörjningsstöd, dvs socialbidrag, som enda inkomst. Den något cyniske iakttagaren kan måhända rycka på axlarna och säga – ”…och vad är det med det?!”

Då ska man veta att det är en ökning med 10.000 på en period av 5 år. Dvs. barnfattigdomen har ökat med nästan 25 procent under först den urstarka högkonjunkturen för att fortsätta att öka i lågkonjunkturens skugga. Detta är det verkliga facit av vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg menar är deras framgångsrika politik. Klyftorna har ökat med storlek av en medelstor svensk stad under deras regeringsperiod!

Det nedkörda folkhemmet

Andra tecken på det står till med det något nerkörda folkhemmet är att nu kommer uppgifter om att överkonsumtionen av receptfri medicin ökar dramatiskt och då framför allt av värktabletter. En del forskare påstår att värktabletter är den fattiges missbruk. Eftersom vissa påstår att marknaden skall sköta medicinförsörjningen måste det i så fall innebära att det arma svenska folket har drabbats av en ökad smärta successivt sedan apoteken privatiserades eller kanske rättare sedan det politiska etablissemanget övergav tanken på ett samhälle där alla får plats och behövs.

En allt mer laglös och tudelad arbetsmarknad, ett ökat missbruk av medikamenter och en ökande fattigdom är delar av det facit som vi kan avläsa. Den fortsatta berättelsen om folkhemmet som försvann avslutas längre fram, men då kanske rucklet är rivet och inventarierna är sålda eller stulna. Den som då inte platsar på marknaden då får väl stå vid sidan och tigga om de välanpassade och självgodas skärv.

Var finns motståndet

Var finns då motståndet mot avvecklingen av tanken på ett rättvisare samhälle. Var är de stora demonstrationerna och politiska initiativen? Fackföreningsrörelsen måste mobilisera sina krafter och styrkor eller ”ligga död hund”.

Fackföreningsrörelsen måste under de kommande åren ta de initiativ som behövs för att vända utvecklingen, det finns ingen tid för tystnad och väntan längre, den tiden är förbi och det för gott.

Pietet är inget som längre finns varken tid eller plats för. Fackföreningsrörelsen om den vill påverka politiken i framtiden och bryta det förlorade förtroendet från sina medlemmar gentemot socialdemokratins förmåga att förändra ett än mer orättvist samhälle är att återta det politiska initiativet och bli det som en gång Tage Erlander beskrev som ”den vänlige pådrivaren” av partiet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans jobb

Här lite av den kommande veckans jobb:

Tisdag den 23 nov

Vart går arbetarrörelsen nu?

Föreläsning på SEF:s centrala repskap i Borås (länk)

Arr: SEF

Onsdag den 24 nov

This Land Is Your Land – Musikprogram om Pete Seeger

Motala Folkets Hus  kl 19.00 (länk) ABF:s (länk)

Arr: ABF och Folkets Hus

Torsdag den 25 nov

Vart går arbetarrörelsen nu?

Föreläsning på Kommunal Östergötlands repskap i Kolmården(länk)

Arr: Kommunal Östergötland

Lördag den 27 nov

Vart nu? Arbetarrörelsen efter valet.

Medverkan på heldagsseminarium

Norrköping ABF Bergslagsgården (länk)

Arr: ABF, Bona och Marieborgs Fhskl

Måndag den 29 nov

Vart går arbetarrörelsen nu?

Föreläsning på konferens med Livs avd i Skåne i Borås (länk)

Kristianstad, Sommarlust

Arr: Livs avd

Vi ses!

Mvh/Ingemar E. L.

I väntan på Godot

I Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” sitter de tre huvudpersoner och väntar på ”Godot”. Vem eller vad ”Godot” är upp till betraktaren, döden, Gud eller…

Just nu sitter det socialdemokratiska Sverige och väntar på…”Godot”… Är han eller hon den efterlängtade eller fruktade som skall uppenbara sig. Blir det befriande gudomliga väsen eller är det partiets död som väntan är för.

Framgångs(S)aga

Det socialdemokratiska partiet som jag är uppväxt med och levt med är idag i djup kris. Troligtvis så djup kris att den är jämförbar den kris partiet gick igenom när valet stod mellan reformism eller revolution efter den ryska revolutionen 1917. Partiet klarade krisen och kom då igen och blev bärare av en total samhällsförändring som skedde under de ”statsbärande” under åren 1932 – 1988.

Skälet till framgångssagan låg i att partiet kunde vinna förtroende för en politik som både var reformistisk i betydelsen att den förändrade samhällets struktur och satte spår i människors vardag. Helt enkelt, den socialdemokratiska politiken förbättrade tillvaron för det stora flertalet samtidigt som politiken undanröjde orättvisor på ett sätt som inte ”straffade” de som redan hade det bra.

Det här var den verkliga ”tredje vägens” politik; de som var längst ner på samhällsstegen fick det allt bättre medan de som var högst upp blev kvar samtidigt som övriga närmade sig i levnadsförhållanden. Kort sagt, alla fick det bättre ingen fick det sämre.

New Labours ökenvandring

Dagens s.k. New Labours ”tredje väg” går den andra vägen och menar att samhället behöver större klyftor för att delar av samhällets medborgare inte är förtjänta eller möjliga att lyfta för att om det sker så kommer de som är längst upp på stegen att tappa intresset för att bidra till samhällsutvecklingen. Kort sagt, en politik för att sparka neråt inte lyfta uppåt.

Vi har sett hur detta har lett den europeiska socialdemokratiska rörelsen ut i ett tröstlöst ökenlandskap där politiken rinner likt sanden genom fingrarna medan högern skördar frukterna i oaserna.

Det är den krisen som nu slagit med all kraft till mot socialdemokratin i Sverige. Det är en kris som har sin grund i partiets ideologiska vilsenhet efter 30 år av påverkan av nyliberala tankesmedjor och ideologisk krigföring mot grundläggande socialdemokratiska värderingar. Striden står mellan nu liksom 1917 mellan reformism eller revolution, dock en revolution med nyliberala förtecken.

Personer eller Godot

Personer är aldrig oersättliga, men de är individer som är bärare av idéer. Det är tydligt nu när socialdemokratin fortsätter sin interna debatt om ledarskapet och om vem skall leda partiet. Det finns många som vill komma med goda råd, allt ifrån högerdebattörer som ger rådet ”mer av det” som ledde till två valkatastrofer till ultravänster som de gamla stalinisterna i Kommunistiska Partiet som med sedvanlig säkerhet upprepar sina vanligaste teser.

Egentligen än värre då partiet tappat i varje val efter 1982 i förhållande till föregående val med två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och taktikvalet 2002. Det innebär att partiet har försvagats de senaste sex av åtta allmänna valen. Det är också samma period som präglas av socialdemokratisk ”nyorientering” mot medelklassen. Det försvaras ideologiskt med att industrisamhället är över och världen är på väg in i det s.k. IT-samhället, informationssamhället och servicesektorn är den växande delen medan som sagt industrin minskar i betydelse.

Felaktig samhällsanalys

Det finns flera fel i beskrivningen. Industri är fortfarande ryggraden i samhället, dvs. varuproduktionen är det centrala i den moderna mogna kapitalismen, men genom de enorma rikedomar som skapas uppstår behovet av olika former av serviceproduktion. Men det betyder inte att det är här i servicesektorn som de framtida rikedomarna skapas utan det är fortgent i industriproduktionen.

På Skärblacka pappersbruk producerar idag hälften så stor arbetsstyrka mångdubbelt mer än vad som var fallet för bara 10 år sedan. Att producera en modern bil kräver bara en mindretal i arbetstimmar än vad som var fallet på exempelvis Volvo 140-seriens tid.

Det är i den här miljön som nu ett ideologiskt vilsegånget socialdemokratiskt parti skall välja inriktning. Under den ”statsbärande” perioden var partiet ett arbetarparti som attraherade även stora delar av medelklassen. Numera är arbetarklassens förtroende för partiets förmåga att driva en politik i arbetarklassens intresse grundligt undergrävd.

Självförvållat, ja – skadan som att köra över den egna opinionen och ansluta Sverige till EU, accepterandet av Maastrichtavtalet med jämviktsarbetslösheten som grundprincip, avregleringar och privatiseringar parat med en identitetspolitik har blivit viktigare än massarbetslöshet, försämrad arbetsmiljö, laglöshet på servicearbetarnas arbetsmarknad, oförmåga att se proletariseringen av tjänstemannasektorn – allt detta tillsammans med att medelklassens betydelse, speciellt den urbana medelklassen grovt överskattas både som politisk kraft och i ekonomisk betydelse.

I väntan på Godot

För ögonblicket är det bilden att socialdemokratin väntar på Godot. Inte den Godot som Beckett sannolikt tänkte på – socialismen- utan den Godot som är frälsaren av det socialdemokratiska partiet i dess ideologiska vilsevandring. Den Godot som ska frälsa partiet kommer inte och inte likt en kejsare i en skinande rosa bil färdas genom minoritetsfrågornas land i tron att detta är arbetarklassens viktigaste terräng. Nu hjälper därför inte längre förböner eller tända gravljus heller.

Icke-frågor och identitetspolitik löser inte socialdemokratins ideologiska vilsenhet utan partiet måste söka tillbaka till sina politiska rötter som ett parti för arbetarklassen som förmådde vinna även medelklassens gillande och kapitalets respekt.

Goda råd

En av de som utpekas som denne Godot är Veronica Palm skrev med adress till den dåvarande partiledningen 1998 att ”det är dags att börja lyssna på vad den socialdemokratiska arbetarrörelsen tycker” och konstaterade ”att vara världsmästare i budgetsanering räcker inte” och gav rådet att ”börja lyssna till vad hela arbetarerörelsen vill och forma politiken utifrån folkets vilja till förändring och förbättring.”

Vad Palm tycker idag vet jag inte, men det är aldrig försent att ta goda råd, eller hur?

Text och foto. Ingemar E. L. Göransson

Den första dominobrickan har fallit

”Högt spel i storsta´n” skulle kunna vara titeln på en kioskdeckare från Manhattandeckarnas gyllene årtionden. Nu är det tyvärr inte det utan en adekvat beskrivning på vad som just nu sker inom socialdemokratin. Efter att Mona Sahlin i veckan ställde hela VU och styrelsens platser till förfogande så har inbördeskriget och kattrakandet om makten och härligheten ställts på sin spets.

Nu sitter alla och passar för ingen vill hålla i kvasten när uppgörelsen med blanka vapen på Storgatan, (läs Sveavägen) skall ske. Den som satsar fel kan riskeras att dra med i fallet. Saken är att Sahlin hade helt enkelt inget val efter SSU:s krav på styrelsen att avgå, men som den maktspelare Sahlin är försökte hon skjuta upp det ofrånkomliga, och givetvis rädda sin egen ställning, att huvuden kommer och måste rulla för att partiet skall kunna gå vidare.

Nu vet vi att det inte lyckades utan Sahlin meddelade sin avgång nu på söndagseftermiddagen. Nu vet vi att Sahlin avgår på kongressen i mars och därmed blir hon också en vad i USA kallas en ”lame duck”. Hon kommer inte att kunna göra något utan blir sakernas tillstånds fånge. Det innebär också att partiet inte kommer att kunna driva någon som helst trovärdig och kraftfull oppositionspolitik under det närmaste halvåret.

Problemet är inte att det kommer att skördas offer som i alla krig utan att politiken inte blir fokus nu utan makten det primära. Det är olyckligt för partiet, för arbetarrörelsen och för framtiden. För naturligtvis är det så att politiken inte svävar i intet utan har sin koppling till personer och individer. Sanningen är att Mona Sahlin och huvuddelen av den sittande ledning på Sveavägen, men även den nuvarande LO-ledningen sammanknippas numera genom den osjälvständiga roll den intaget i förhållandet parti och Landsorganisationen med 1990-talet och politiken som fördes i regeringsställning då.

 

“…socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO…”

 

Göran Perssons ”New Labour”-inspirerade politik är också per definition Sahlins politik. En politik som 1996 års LO-kongress gick mangrant ut och demonstrerade emot. Och genom att LO under Wanja Lundby-Wedin varit Sahlins trognaste vapendragare dras nu också LO-ledningen ner i samma misstroendes kvicksand. Frågan är om inte det socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO för att skaka av sig den ryggsäck som det alltför intima och osjälvständiga förhållandet varit under Mona Sahlins tid. Som det ofta är när en bricka faller i ett dominospel kommer resten av brickraden falla av automatik.

Den facklig-politiska samverkan är grundbulten i arbetarrörelsens reformistiska förmåga att omvandla samhället. Men under Sahlin och Lundby-Wedin har den förvandlats till en foglighet gentemot partiets önskemål. Inte bara ekonomiskt utan också att LO har glömt eller förträngt att sin roll som ”vänlig pådrivare” för att tala med Tage Erlanders ord. Den facklig-politiska samverkan måste återupprättas tillsammans med reformismen.

Problemet är inte Mona Sahlin i sig utan den politik som hon representerar. Det är den politiken som väljarna vände ryggen och framför allt partiets kärnväljare, löntagarna, vände ryggen. För när 22 procent är allt man kammar hem bland löntagarna är partiets kris bråddjup, det är helt enkelt den svåraste krisen som partiet upplever sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Flera talar om krisen som ett ”rosornas krig”, en batalj mellan ”vänster” och ”höger” i partiet. Jag vill påstå att det inte är korrekt utan det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik. För partiet har sedan 1980-talet successivt flyttat sig mot mitten. Det har varit beslut om självständig riksbank, EU-medlemskap mot kärnväljarna och rörelsens vilja, accepterande av jämviktsarbetslöshet, avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar. Kort sagt hela batteriet av nyliberala innovationer som har förflyttat det politiska spektret mot mitten men också bort från rörelsens egna uppfattningar.

 

“…det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik…”

 

Mona Sahlin och större delen av den ledning som nu sitter på Sveavägen 68 och i LO-borgen på Norra Bantorget är så nära förknippad med 1990-talets nyliberalt påverkade politik. Det gör att Sahlin och den sittande ledningen idag har så lågt förtroende inom väljarkåren.

Det innebär att arbetarrörelsen inte har förmått att hitta politik som kan svara upp mot den ökade otryggheten på arbetsmarknaden för att ta ett exempel. Istället har partiet kommit att hamna i ett läge där politiken har blivit att förhålla sig till den nyliberala högerns hegemoniska strävan.

Politik är en förtroendebransch. Att tappa förtroendet är alltid självförvållat – det går aldrig att skylla på andra eller omständigheterna. Att återvinna förtroendet är en tuff utmaning. Arbetarepartiet Socialdemokraterna måste våga inte bara byta ut personer utan framförallt hitta tillbaka till den politiska grund som har varit partiets signum – reformismen och förmågan att avläsa samtiden och framtidens bäring. Vad socialdemokraterna behöver är en socialdemokratisk reformistisk politik, inte några nöjda katters politik som förvaltar och krattar i hörnen medan skiten, samhällsproblemen, göms i rabatterna.

”Högt spel i storsta´n” är som sagt inte namnet på en Manhattandeckare från folkhemmets dagar utan en högsta grad verklighet – det handlar helt enkelt om socialdemokratins framtid.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mona Sahlin; återupprätta reformismen

Sedan Mona Sahlin igår meddelade i ett mail som gick ut till hela organisationen att hon ansåg att en mellanvalskongress skall få möjligheten att pröva hela partistyrelsen och VU:s förtroende. I sig inget märkligt och egentligen kan Sahlin inte göra annat i den inre strid som håller på att blåsa upp.

Ville SSU få fart på ett återupprättande av socialdemokratin som en reformistisk kraft så är det tveksamt om de nått sitt mål. Det liknar mer att deras agerande har satt fart på personstrider och maktmanövrerande.

Problemet är att partiet står inför sin allvarligaste förtroendekris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen 1917. Det socialdemokratiska partiet har hamnat på ett sätt självförvållat i denna situation, men också beroende på att partiet har lockats in mittenfållan av en politisk och ideologisk utveckling där nyliberala krafter haft näbben.

Orsaken ligger väsentligt djupare och har med den långvariga ideologiska förskjutningen som skett under de senaste årtiondena. Under trycket från den nyliberalt inspirerade högern har även socialdemokratin och f.ö. hela de politiska spektra förflyttats höger ut på höger-vänsterskalan. Det som var självklart tidigare har istället blivit problematiskt.

Högerdebattörer och deras megafoner i den borgerliga pressen har på alla sätt försökt förringa betydelsen av den kollektiva välfärdsstaten, full sysselsättning och en demokrati där löntagarnas inflytande över sitt arbete har befunnits suspekt, t.o.m. skadligt.

För socialdemokratin har det inneburit att kollektiva lösningar på samhällsproblemen har fått vika för individualiserade lösningar i tron att det har varit vad medborgarna önskat. Fackföreningar har allt mer börjat betraktas som bäst som en slags frivillig försäkringsinstitution istället för en pådrivande samhällsförändrande kraft.

Utvecklingen i den här riktningen påbörjades redan under 1980-talet med beslut om självständig riksbank, budgettak. Sedermera även om att ansluta sig till på borgerliga villkor EU-politik med underskrivande av Maastrichtavtalet som innebar att full sysselsättning övergavs i förmån för ”jämviktsarbetslöshet” som viktigaste politiskt postulat.

Redan här börjar socialdemokratin undergräva sitt eget förtroendekapital då stora delar av partiets kärnväljarna var mot eller tveksamma till EU och inte minst en politik där full sysselsättning övergavs. Man spekulera över hur mycket partiets förtroende har påverkats av att trots motståndet från en majoritet sa nej till EU bland LO:s medlemmar partiet ställde sig bakom en ansökan om medlemskap.

När sedan partiet under 1990-talets kris i princip adopterade högerns verklighetsbeskrivning och försökte få ordning på den svenska ekonomin med metoder som till stora delar var hämtade från nyliberalt färgade ekonomiska teorier; avregleringar, utförsäljningar, privatiseringar och budgettak som skapade en permanent arbetslöshet på 6-9 procent.

Göran Persson försökte till stora delar lösa detta med förtidspensioneringar vilket slog tillbaka på partiet självt. Den sittande regeringen däremot strävar efter att skapa en låglönearbetsmarknad som är till stora delar avreglerad. Det grundläggande problemet är att arbetarrörelsen inte har ett eget svar hur man skall möta en arbetsmarknad där industriarbetarna minskar i reda tal och där den flyktiga servicesektorn ökar parallellt med en proletarisering av delar av tjänstemannasektorn.

Felgreppet som partiet gjort har varit att man har svalt den nyliberala verklighetsbeskrivningen där den urbana medelklassen blir centrum för politiken och ryggraden för samhällsutvecklingen. Kort sagt, socialdemokratiska arbetarepartiet har gjort misstaget att inte analysera hur det samhället ser ut, vilka krafter som verkar, vilka som är betrakta som arbetarklass eller grupper som har likartade levnadsvillkor.

Att då göra det hela till en fråga om person är högst olycklig då det tar bort fokus från det viktigaste; att skapa grunden för en socialdemokratisk politik grundad på kunskap, inte på okritiskt anammande av andra politiska krafters verklighetsuppfattning.

Självklart kommer en sådan analys och frammejslandet av en socialdemokratisk politik som har sin bas i arbetarklassen och närstående skikt vinna stöd från väsentligt bredare grupper av befolkningen än vad som är fallet för ögonblicket.

Det finns en enorm potential i opinionen och objektivt sett har stora grupper som nu inte röstar socialdemokratiskt intresse av en reformistisk politik värd namnet. Förutom arbetarklassen i betydelse LO-grupperna så har arbetslösa, sjuka, immigranter och nyfattiga allt att vinna på en politik som bygger på full sysselsättning och generell välfärd som skapar trygga och förändringspositiva människor.

Personfrågan kommer att få sin lösning, den sittande partiledningen har just nu ansvaret för att socialdemokratin återfinner sin reformistiska själ. Vilka som platsar i en ny partiledning är skäligen ointressant i nuläget utan det är processen fram till en politik som får brett och folkligt stöd som är det primära.

Ta ert ansvar, lämna dribblandet och manövrerandet åt sidan!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Foto: Christoffer Göransson

Återvinn reformismen

En av de märkligare konsekvenserna av nyliberalismens politik är förnekandet av att samhället har klasser. Inte nog med att man förnekar att det finns intressemotsättningar mellan samhällets klasser utan man förnekar att det finns klasser över huvudtaget. Ett uttryck för detta kan moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmanns uttalande om att moderaterna vill ge begreppet arbetare ett nytt innehåll – alla som arbetar är arbetare.

Förutom det nonsensaktiga i den helt ovetenskapliga synen på samhället får konsekvenser för synen på politiken blir följden att politiken inte tar hänsyn till skillnaden mellan levnadsförhållanden och existens mellan den högavlönade direktören och den deltidsarbetande städerskan.

Det hela blir naturligtvis orimligt om man menar att de inte har helt olika behov, intressen och levnadsvillkor. Att utgå från Schlingmanns uppfattning innebär att politiken kommer att helt utgå ifrån begränsade grupper intressen istället för klasser och samhällsskikts behov och intressen.

Folkhemmet och reformismen

När socialdemokraterna formulera tanken om folkhemmet var utgångspunkten att lyfta de som var längst ner och längst bort i ekonomiskt och politiskt avseende. Dvs. politiken, folkhemmets idé, skulle lyfta arbetarklassen eller som Per–Albin Hansson formulerade tanken:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.” (1:a maj 1928)

Det socialdemokratiska synsättet fick sedan sitt politiska uttryck i ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss skrev:

Det är i (denna) kritiken av kapitalismen man har att söka det enande bandet, inte i de skiftande bilder av ett framtidssamhälle, som vid olika tider gjorts upp av företrädare för skilda socialistiska meningsriktningar. Denna kritik springer fram ur många rötter. En del av dem sträcker sig djupt ner under den jordmån, som bildades av det moderna produktionssättet, andra suger näring just ur livsförhållanden, som skapats och alltjämt skapas av den pågående kapitalistiska utvecklingen.”

När Wigforss och de övriga som skrev fram programmet på detta sätt beskriver förutsättningarna efter andra världskriget och hur de uppfattar den ekonomiska ordningens natur fortsätter de:

”Angreppen mot klyvningen av folket i rika och fattiga, egendomsägare och egendomslösa är lika gamla som samhällets uppdelning i ekonomiska klasser. I vår tid tar de form av attacker mot en ekonomisk organisation, som gör klasskampen mellan kapitalister och lönearbetare till samhällets mest framträdande drag. Kritiken riktar sig mot den brist på trygghet, frihet och självständighet, som för folkets stora flertal blir en följd av ett mindretals alltjämt fortlevande ekonomiska privilegier.” (Arbetarrörelsens efterkrigsprogram sid 183)

Analys eller ge dem vad de önskar

Med denna analys ställdes också förslag som kom att forma om Sverige till välfärdsstaten som hade sin grund ett bland-ekonomiskt system där offentlig och kapitalistisk ekonomisk ordning kom att skapa en i historien sällan skådad välståndsutveckling som också blev en jämlikhetsutveckling utan motstycke. Vad som också var uppseendeväckande var att detta gick att kombinera med en demokratisk utveckling som på andra håll var långt ifrån möjlig. Reformismen visade sig fungera, men det var bara möjligt med den analys som låg i grunden och den samhällssyn som Hansson, Wigforss och andra hade.

Inför valet publicerades två artiklar i Stockholmspressen. Dessa två kom att bli ett manifest för den ”ideologiskt vilsegångna socialdemokratin” för att tala med statsvetaren Johan Hinnfors. I dessa två ersattes Hansson och Wigforss med mer urbana tänkares snedsprång i den politiska Eden. Borgar- och landstingsråden Carin Jämtin och Dag Larsson samt Ilja Batljan pläderade för en politik där klass ersattes med kön, där klasskamp med offentliga toaletter, där intresset blev en privatsak och inte ett allmänt intresse. Kort sagt, identitetspolitiken kom att fira triumfer i dessa två artiklar som framstår som ett tragiskt exempel på ideologisk vilsenhet och vägs ände absoluta sluthållplats på politikens autostrada.

”Stockholms stad bör inrätta ett borgarråd med särskilt ansvar för hbt-frågor. Vidare bör staden ge äldre personer möjlighet att välja särskilt hbt-boende. De offentliga toaletterna bör vara könsneutrala så ingen slipper välja mellan tjej- och killtoalett”. Vidare skrev de socialdemokratiska politikerna i de två förslagen att:

”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?” Svaret på detta är tjänster i tunnelbanan där man kan lämna i tvätten, tjänstvilliga butlers i tunnelbanan skall tjäna den stressade övre medelklassen i de stockholmska politikernas tunnelvärld. Skribenterna fortsätter med följande förslag;

”Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver.”

Identitetspolitikens vägs ände

Vi har under senare år sett hur partierna både borgerliga och socialistiska under den ideologiska pressen har allt mer under de senaste 30 åren anammat den nyliberala världsbilden och med den övertaget identitetspolitiken.

Detta har manifesterats i form av ett ökat intresse för hbt-frågor utan att se det ur klassperspektiv, vargfrågan blev valfråga utifrån perspektivet ge identitet jägare vad de vill ha, immigranters situation utan att ha något mer än ett etniskt perspektiv på den osv. Sedan har det gått av bara farten med fri sprutor, butlers i tunnelbanan och könsneutrala toaletter som ickefrågor som har blivit politiska kärnfrågor. Kvinnors rätt har blivit en fråga om medelkasskvinnornas rätt att sitta vid bolagsbordet inte om kommunaltjejernas orimliga arbetssituation och usla löner.

Kort sagt, identitetspolitiken kom att under nyliberal press bli ursäkten för att inte föra en politik med samma grundläggande analys – vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – som Hansson och Wigforss gjorde en gång och som fick en enorm påverkan på samhällsutvecklingen. Socialdemokratin blev statsbärande under perioden 1932 – 1988 tack vare denna politiska analys och klarsynthet.

Utan analys blir politiken vilsen. Utan en riktig analys blir politiken förlorad. Vad socialdemokratin behöver finna är den analys som utgår från att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, t.o.m. än mer idag än 1988. Att bemöta detta med identitetspolitik eller med att kopiera det som var är inte en framgångsväg.

Dagens socialdemokrati måste först ta reda på verkligheten för att kunna bestämma sig för vad man vill med samhället. Hur ska jämlikhetspolitiken se ut, vilka verktyg behövs för att förändra samhället i en riktning där grundläggande socialdemokratiska värderingar får genomslag och ges utrymme förändra det existerande ”tjyvsamhället”.

Rabulisten och socialdemokraten Hinke Berggren beskrev det för-socialdemokratiska samhället som det ”Det befästa fattighuset”. Han beskrev hur de stora klasskillnaderna delade samhället i rika och fattiga, i maktlösa och mäktiga, i tröstlösa och självgoda – kort sagt ett klassamhälle som i sig blev en anklagelse för den unga arbetarrörelsen.

Reformism eller revolution

Då stod kampen om samhällsanalysen mellan reformister och revolutionära riktningar. De hade i stort samma anlays av fattighuset men förordade olika metoder att förändra det existerande till något som kunde vinna människornas hjärta och förnuft.

Reformisterna vann striden och kom att formulera sin berättelse om framtiden. Men för att klara detta hade de också en tydlig analys av klassamhället. De förmådde att se bortom de kortsiktiga applådknipande politiska utspelen. Hade Palm, Branting, Hansson, Wigforss och för den delen Erlander och Palme inte haft den kompass så hade inte välfärdsstatens kunnat byggas. Inte heller skulle arbetarklassen lyfts ur 1900-talets tidiga armod och politisk omognad. Men inte skulle heller delar av samma periods medelklass kunnat vinnas för den socialdemokratiska reformistiska politiken.

Här har vi också vårt partis djupa kris verkliga kärna. Bristen och frånvaro av samhällsanalys. Bristen och frånvaron av politisk strategi och klarsynthet. För när detta ersatts av kung ad hoc blir det enkelt att titta och söka efter vad som är populärt hos de grupper som man kan identifiera. Då blir hbt-frågor en fråga om poäng att vinna. Då blir rena sprutor till narkomaner en fråga om humanism, inte en fråga om ett allt mer kommersialiserat samhälle där t.o.m. det djupaste elände blir en marknadsfråga. Då blir humanismen en fråga om att vilja väl inte att förändra, reformera samhället, välfärdsstaten blir allas patriarkaliske fader som med Jan Lindhagens ord ”rättvist men inte ömsesidigt har en förödande konsekvens. Det avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, vänner”, bröder och systrar”. (…)..där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckningsgrupper.”

Lindhagen drar slutsatsen att ”ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare” (Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, 1980 sid 66). En i sanning nu 30 år senare nog så aktuell iakttagelse av den politiska verkligheten. Det socialdemokratiska partiet och därmed den socialdemokratiska politiken de senaste tre, fyra valen har haft sin prägel av denna välvilja, tålmodiga och detaljkunnighet men saknat analys och helhetsbild av samhälle nu och i framtiden.

Återvinn reformismen

Att återvinna reformismen måste vara det nödvändiga fundamentet för att återvinna förtroendet och förmågan att reformera det nuvarande ”befästa fattighuset”. Reformismen är det enda hoppet för alla de som behöver politiken för att i likt med Hanssons folkhems lyftas till ett bättre liv.

Arbetarrörelsen får inte svika alla de som lever på en växande och till stora delar oreglerad låglönearbetsmarknad, immigranterna, de unga som saknar hoppet om jobb och framtid, de ensamstående som tvingas till att begära försörjningsstöd, de arbetslösa, de sjuka, fattigpensionärerna – kort sagt de som behöver en politik som ger hopp om ett bättre liv. De behöver, liksom hela samhället, en vitaliserad reformism.

För hundra år sedan stod striden i arbetarrörelsen mellan reform eller revolution. I dag står den mellan reform eller nyliberalism. Båda de sistnämna i motsatsparen är förödande för samhället och dess medborgare, reformismen är deras hopp, svik dem inte nu.

Text: Ingemar E. L. Göransson