Kriskommissionen gör det lätt för sig

I dag har den socialdemokratiska kriskommissionen lämnat sitt svar på varför socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914. Utan att läst hela rapporten utan har att gå på vad media i övrigt säger så kan man ändå dra vissa slutsatser med reservation för att SvT Rapport må ha fastnat för det som är nyhetsmässigt mest slående.

Enligt Rapport ska orsaken till valnederlaget vara att det röd-gröna samarbetet började alltför otydligt och schabbligt. Andra orsaker var att moderaternas retoriska närmande mitten och en obegriplig skattepolitik. Till detta skriver man rent ut att Mona Sahlin personligen hade sämre förtroende än Reinfeldt och Borg.

Sammanlagt blir denna förklaringsmodell att lägga skulden på Mona Sahlin som person och partiledare får nu bära hundhuvudet för partiets hela misslyckande.

Förklaringsmodellen gör det också möjligt att peka finger mot några få att de får ta ansvaret medan resten av partistyrelsen och inte minst VU frikänns från ansvar i övrigt.

En bekväm lösning då det inte skakar skeppet alltför mycket och efter extrakongressen i mars kan det åter bli “business as usual”. Det innebär också att det blir inget av att ”vända alla stenar” som utlovades när kommissionen tillsattes vilket säkrar övrigas positioner i partiet.

Alltså det blir inget med att alla i partistyrelsen ställer sina platser till förfogande vilket garanterar i sin tur ingen dramatisk förändring av politiken eller ens ett prövande av politikens helhet.

Undviker grundorsakerna

Under de senaste åtta valen har (S) fått sämre resultat än föregående val. Det finns två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och valet 2002.

Rapporten från kriskommissionen verkar inte beröra de djupt liggande orsakerna till det förlorade förtroendet som socialdemokraterna har drabbats av. Professor Johan Hinnfors vid Göteborgs Universitet menade efter valet att ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och förvirrat sina kärnväljare”.

När endast 22 procent av de arbetande röstar på partiet medan moderaterna drar fram som det parti som får löntagarna med sig tack vare att man spelar på egoismen i form av skattesänkningar och att man pekar finger mot de som är arbetslösa och sjuka.

Socialdemokraterna i sin tur lyckades inte att lyfta solidariteten och jämlikheten som grunden för politiken. Och det är naturligtvis svårt när partiet under en lång följd av år tagit till sig och accepterat den marknadsliberala samhällsanalysen.

30 år av försyndelser

Det tappade förtroendet när (S) körde över sin egen opinion och anslöt Sverige till EU och därefter Maastrichtavtalet och därmed accepterade jämviktsarbetslösheten som princip för den ekonomiska politiken. När sedan (S) under Perssons era löste de ekonomiska problemen med marknadsliberala metoder som hade stora likheter med Bildts regerings politik försvagades förtroendet ytterligare.

Under 2000-talets första decennium har identitetspolitiken blivit socialdemokratins strategi. Det har blivit ett sökande efter olika ”politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper” som statsvetaren Bo Rothstein skriver i en artikel på Newsmill den 22 september.

Konsekvensen av att partiet har allt mer lämnat den generella välfärdspolitiken har gett ett kraftigt minskat förtroende hos partiets kärnväljare. Socialdemokraterna har under trycket från den marknadsliberala politiken gått från vad Rothstein kallar majoritär politik till identitetspolitik vilket har gett den nedåtgående trenden i förtroende och därmed i valresultat. Trenden sedan 1982 med sex av åtta val med sämre resultat i förhållande till föregående val talar sitt eget språk.

Man kan undra vad som är syftet med en kriskommission som inte berör detta och denna nedslående trend utan söker enkla lösningar samtidigt som man pekar finger gentemot partiledaren utan att söka en djupare förklaring till partiets och därmed arbetarrörelsens värsta kris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.

Kan det vara att behålla sina maktpositioner, i vart fall löser det inte arbetarrörelsens nuvarande kris och ökar inte möjligheterna att komma tillbaka i regeringsställning 2014. Men det kanske inte var kriskommissionens uppdrag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson