Olof Palme, 25 år senare

(Arkivbild)

I och med att Palme mördades innebar det inte bara den oerhörda händelsen att en svensk statsminister togs av daga på öppen gata, Palmes försvinnande efterlämnade också ett enormt vakuum inom det socialdemokratiska partiet. Palme hade varit ideologen, precis som på sin tid Ernst Wigforss och ännu tidigare Hjalmar Branting. Palme hade varit den knivskarpe kritikern av nyliberala tankar, men hade inte om vi får tro P-O Edin insett vad de tankar som kom från riksbanken, som avregleringen av kreditmarknaden, skulle få för konsekvenser.

Palme kritiserade i det berömda Metall-talet 1981 SAF:s propagandaoffensiv och menade att organisationen hade väsentligt större ambitioner än vad den ville vidhålla öppet.

”Ambitionerna hos de nu tongivande kretsarna inom SAF sträcker sig mycket längre än till att hävda arbetsgivarnas intressen i samhället som helhet. De eftersträvar en systemförändring som för oss långt bort från den svenska blandekonomin och från det svenska välfärdssamhället. Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av den offentliga sektorn, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som de, enligt sina programskrifter, säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.” (se PS Palme själv Texter i urval Tidens förlag 1996 sid 156)

För att förstå Palmes betydande roll sedd ur ett ideologiskt perspektiv kan följande citat ha en klargörande roll. I ett tal i riksdagen 1973 nagelfar Palme konsekvenserna av den allt starkare högeroffensiven.

 

“….Palme var den knivskarpe

kritikern av nyliberalismen….”

”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns en plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ty detta är den kalla verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ett ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrens och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidaritet en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra.” (se Peter Antman & Pierre Schori ”Olof Palme den gränslöse reformisten”, Tidens förlag 1996 sid 93)

Palmes roll som ideolog och idépolitiker understryks i den för 15 år sedan utgivna ”Olof Palme – Den gränslöse reformisten”. Boken skrevs av Peter Antman och Pierre Schori och ger bilden av Olof Palme som den politiker inom socialdemokratin som drevs av en djup ideologisk övertygelse i sitt värv som politiker under 30 år i maktens centrum. Det finns all anledning att ta fram boken än i dag och sätta den i förhållande till den många gånger ideologiskt torftiga och meningslösa debatt som vi tvingas leva med.

Det finns därför anledning att lite närmare studera hur Palme såg på välfärdsstaten, nyliberalismen och inte minst på arbetslösheten. Vi kommer att finna att Palmes uppfattningar ligger långt från de mer nyliberalt färgade ståndpunkter som har funnits i och präglat det socialdemokratiska partiets tankevärld sedan slutet av 1980-talet tills nuet då socialdemokratin befinner sig i sin djupaste kris sedan 1917-18.

Den ideologiska debatten som speglas i Palmes tal och artiklar under perioden 1970 fram tills hans död är av en helt annan kaliber än den teknokratiska politiska torftighet som vi tvingats ta del av under den senaste valrörelsen.

Hämtat från min bok ”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism”. Du kan beställa boken från ordochkultur@telia.com för ytterligare info om boken se här.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Året viktigaste debattbok

Ingemar E. L. Göransson

ARBETARRÖRELSENS KRIS - Mellan reformism och marknadsliberalism

Förord av Roland Janson, Claes-Göran Enman och Lars Lindgren.

Sidantal: 230 sidor, delvis illustrerad

ISBN 978-91-979416-0-0

Pris: 150 kr (ink. moms)

Porto tillkommer

Utgivningsdatum 1 mars

​Beställes direkt från förlaget: mailto:ordochkultur@telia.com

Den reformistiska arbetarrörelsens stora projekt har välfärdsstaten varit. Efter andra världskriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta länder i västvärlden. ”Arbetarrörelsens kris -Mellan reformism och marknadsliberalism” belyser detta projekt utifrån två konkreta exempel - den brittiska och den svenska socialdemokratins politik som kom att göra Labour respektive Socialdemokraterna partier som kom att förändra samhällsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla.

I dag då de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den kris som arbetarrörelsen kämpar med för ögonblicket.

Författaren menar att reformismen är arbetarrörelsens möjlighet och det är just att de socialdemokratiska partierna har tappat sin reformistiska kompass som är grundorsaken till minskat förtroende och kris.

Boken bygger på ett omfattande studium av dokument och ett stort antal intervjuer både i Sverige och Storbritannien. Boken består av en omfattande analys och flera omfattande intervjuer med P O Edin, Håkan Juholt, Ann Field, Len McCluskey, Mike Smith och Lars Ohly.

Författaren har sin bakgrund inom arbetarrörelsen varav över ett årtionde inom LO. Han är verksam idag som frilansjournalist och samhällsdebattör men även som uppskattad föreläsare. Han har även arbetat som yrkeschaufför över 20 år.

​Sagt om boken:

​"För den politiskt progressive intresserade är boken ett ”Sesam öppna dig”, spetsat med ”Sök och du ska finna” i sida efter sida i denna analyserande bok om det nuvarande socialdemokratiska skeppsbrottet."

Roland Janson,Skådespelare och författare

​"inspirerande läsning"

Jan Forsstedt i kommentar på Facebook

​"Författaren beskriver i boken de problem och den kris arbetarrörelsen står inför på ett vis som inte lämnar någon oberörd"

​Lars Lindgren, förbundsordförande Sv. Transportarbetarförbundet

​"en inspirationskälla"

Claes-Göran Enman, LO-ombudsman

Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson

Brittiska fack ställer krav på Labour

Len McCloskey är generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening; Unite. Förbundet bildades 2007 genom en sammanslagning av Amicus och Transport & General Workers Union. Förbundet som har 2 miljoner medlemmar organiserar arbetare inom byggsektorn, transport och industri i första hand.

 

Nyvald, men ingen duvunge

Len McCloskey som valdes i slutet av förra året är en välkänd facklig profil i Storbritannien efter att ha varit aktiv inom facket sedan 1970-talet. Han är också en av de mest stridbara av brittiska fackliga ledare. Att få en intervju med McCloskey har stått länge på ”att-göra-listan” för min del eftersom han har mycket att berätta och är en av de mest intressanta på den fackliga arenan i Storbritannien idag .

I början av februari 2011 hade jag lyckats få honom att ta ge mig en halvtimme av hans tid. McCloskeys almanacka är givetvis mer än fulltecknad, men det är en avslappnad och mycket vänlig generalsekreterare som kommer några minuter sent till sitt kontor på sjunde våningen i Unites kontorshus i centrala London på 128 Teobald´s Road i Holborn.

Huset som har den sedvanliga brittiska patinan känns vara fyllt av aktivitet. I lobbyn sitter fackliga aktivister som skall på ett möte och människor kommer och går hela tiden, men på den sjunde våningen där generalsekreteraren har sitt kontor är det väsentligt lugnare och sekreterarna håller på med sitt i ett hav av papper precis som det ofta är på en facklig expedition var än i världen du kommer.

- Det var ingen överraskning att jag blev vald, säger Len. Jag var favorit och det var mina långa erfarenhet och den bild som medlemmarna har av mig som en någon som står för principer.

Fackförening som “fights back”

- Jag vill skapa en kämpande fackförening och det vill medlemmarna höra. Men samtidigt uttrycker han oro över att valdeltagandet i valet till generalsekreterare engagerar så få medlemmar. Endast 16 procent deltog vilket Len menar är ett bekymmer. När valen av förtroendevalda sker på lokal nivå så deltar ca 70-80 procent av medlemmarna, men sedan Thatchers regering genomdrev en lagändring att val av ledande funktionärer måste ske i slutna val med valsedlar så har valdeltagande sjunkigt från ca 80 procent.

- Thatcher påstod att lagändringen var för att stärka demokratin. Syftet var att använda högerpressen för att påverka valresultatet, menar McCloskey. Under valet så drev högerpressen en kampanj mot mig och för mina motståndare som blev allt tydligare höger i sina uppfattningar. Trots det blev valet en jordskredsseger för Len McCloskey.

-Jag står för en fackförening som tar upp kampen mot nedskärningarna och försämringarna. Jag står för ett Unite som ”fights back” som han uttrycker sig.

Landet “Till Salu”

Brittiska fackföreningar har stora problem med låg organisationsgrad och hur vill McCloskey möta den långa perioden av nedgång?

- Den låga organisationsgraden (ca 30-35 procent för hela brittiska fackföreningsrörelsen) beror delvis på nyliberalismen, men också på industrins nedgång. Det var en period där det var en ”Till salu”-skylt över hela landet.

Att McCloskey är bekymrad är uppenbart. Men han menar att det inte är så enkelt utan följderna av Thatcher och nyliberalismen har givet andra svårhanterliga problem.

 

“….ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar…”

 

- Vi kan ha en industri med 1.400 man. Då är det vanligt att 700 är anställda och medlemmar i Unite medan de andra 700 är antingen daglönare och från bemanningsföretag[1] och de har inga rättigheter och usla villkor och är ytterst sällan med i fackföreningen.

Hur möter då Unite detta? Finns det möjligheter att förbättra situationen för de som står utan rättigheter och få med dem i facket. Har Unite någon strategi för detta.

- Inom köttindustrin har vi haft framgångar och fått ca 30.000 nya medlemmar, över 600 nya förtroendevalda (shopsteward) och ett antal nya avdelningar.

- Det går, men det kräver ett målmedvetet organisationsarbete. Han berättar hur Unite har utbildat mängder av organisatörer som har gått ut och jobbat med detta direkt på arbetsplatserna.

Den engelska industrin har under de sista trettio åren minskat i omfång och i antal arbetare på ett för västvärlden unikt sätt. Len berättar hur han efter skolan i sin hemstad började jobba i hamnen i Liverpool.

- Vi var 15.000 som jobbade i hamnen då och idag är de inte fler än 400 kvar! Den konservativa-liberala regeringen Cameron hotar 1,5 miljoner jobb inom offentlig sektor med sina nedskärningsprogram så det underlättar inte att höja organisationsgraden för en fackförening som Unite.

Len McCloskey har varit med länge och har en i många stycken unik erfarenhet. Han började på dåvarande T&GW på 1970-talet och kritisk till utvecklingen.

- Arbetsgivarna försökte ”kick us to death” på 1980-talet sedan på 1990-talet skulle vi ingå i samarbete (”partnership”). Det här menar Len nyliberalismens två ansikten.

Unite ställer krav på Labour

Men hur bemöter Unite detta politiskt, Labour under Blair och Brown var knappast någon att ta skydd bakom.

- Jag har sagt att Unite kommer inte att fortsätta att villkorslöst skicka pengar till Labour om det inte sker en förändring, säger Len med övertygelse. Kroppsspråket visar att han menar allvar med det ”löftet”.

- Blair ändrade aldrig Thatchers anti-fackliga lagstiftning. Vi är väldigt arga och djupt besvikna på Labour. Partiet måste ändra sig och visa att de är beredda att lyssna på fackets tankar och idéer. Miliband (Labourledaren) säger att han vill ha en ren start, men då måste fackliga rättigheter högt upp på hans dagordning.

- Problemet är att de inte förstår vad en fackförening är. Det är en ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar. En av orsakerna är att fackliga frågor är inget framträdande i den offentliga debatten idag och att den fackliga organisationsgraden är så låg.

- Ingen blir medlem i facket om den inte känns relevant, menar han, och det är inte lätt och det blir inte lätt men det är nödvändigt.

Han tystnar några sekunder och fortsätter eftertänksamt:

- Jag vill inte vara generalsekreterare för en fackförening som krymper.

“EU-medlemskapet kommer att ifrågasättas”

Intervjun närmar sitt slut, min halvtimme är över. Len sekreterare knackar och meddelar att nästa besök står utanför och trampar. Två minuter, ler han lugnt.

- Jag tror att det kommer snart upp en diskussion om vi verkligen skall tillhöra EU. Detta apropå den kritik som växer fram i Europa mot exempelvis EU:s direktiv om privatisering av järnvägen i hela EU. Kritiken och motståndet från löntagarna i södra Europa mot EU:s politik kommer ofelbart att leda till en sådan debatt menar McCloskey och det som hänt i Grekland, på Irland och är på väg i andra länder kommer få effekter på motståndet mot EU:s nyliberala agenda.

När jag lämnar McCloskeys kontor på sjunde våningen skiner solen utanför, det är nästan vårlikt. Människor kommer och går i Unites lobby och det känns som om det är lite av lugnet före stormen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

---

[1] McCloskey talar om dessa som ”casual labour” och ”agency labour”

Våren har kommit

London den 3 februari

Våren har kommit till London, ca 10 grader varmt, blåsigt och solen lyser utanför mitt hotellfönster. Politiskt har det då inte blivit vår. Nyheterna berättar enbart om nedskärningar, försämrad offentlig service och alltmer missnöjda medborgare.

Den största inhemska nyheten är att regeringens nedskärningar drabbar nu kollektivtrafiken. En tredjedel av Storbritannien får räkna med att lokaltrafiken kommer att läggas ner. Framförallt drabbar det landsbygden där den redan är allt annat än omfattande.

Ett annat mål för besparingar är att det blir inga fortsatta pengar till fartkameror och de som finns nu kommer att stängas av, allt för att spara pengar. Nu kan man tycka att det kan man väl leva med men det visar regeringens ambitioner är långt gångna.

Vad som är värre är att juvelen i det brittiska välfärdsbygget National Health service ska privatiseras. Det innebär att större delen av den offentliga vården skall ut på entreprenad. Läkarna ska få lägga anbud på verksamheten och privatiseringsplanerna möter ett kraftfullt motstånd. NHS har varit själva kärnan i den välfärdsstat som hade William Beveridge som arkitekt och Labour som genomförare.

Thatcher på sin tid vågade inte ge sig på NHS till den grad som nu Camerons con-lib-regeringen gör.

David Cameron som inom parantes har Fredrik Reinfeldt som förebild som har utan att erkänna det Thatcher som sin förebild och med den successionsordning kan man säga att Thatcher regerar fortfarande, i vart fall i anden.

Brittiska LO:s generalsekreterare Brendan Barber menade i en intervju jag gjorde med honom i veckan att Camerons regering är en thatcherregering även om man inte har gjort samma långt gående attacker på fackliga rättigheter som hon gjorde. Å andra sidan kan man argumentera att varför ska han göra det eftersom varken Blair eller Brown gjorde något för att förändra lagstiftningen.

Till i mars planeras en stor demonstration här i London mot regeringen nedskärningar av offentlig service. Den lär samla historiskt stora deltagare så nog kan man säga att våren har kommit till London.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det här är den sista bloggen som blir skriven från London den här gången i varje fall.

Först som tragedi, sedan som fars

”Arbetarpartiet var förknippat med de fattiga, de arbetslösa, de gamla, de sjuka, de handikappade, pacifisterna, invandrarna, minoriteter och fackföreningar och det här var djupt oroande. De konservativa verkade uppfattas som de som de allas intresse för ögonen inklusive de de rika. Arbetarpartiet uppfattades som gårdagens parti.

Vad som behövdes vad det gällde partiets ledarskap var beslutsamhet, tuffhet och ledning; folket vill ha en tuff person vid rodret. Det är vad ledarskap är om. Vem ska vara Ledaren och hur ska den se vara?

Det var ett thatcheristiskt argument som vi fick oss presenterat; ”Ni måste bli mer som Reinfeldt om ni vill vinna”.”

(Arkivbild)

Det här är inte hämtat från exempelvis Primes val”analys”. Istället för Reinfeldt ska det stå Thatcher och orden är skrivna av den brittiske Labourlegendaren Tony Benn i hans dagbok (en fascinerande läsning f. ö. ).

Det är Benns beskrivning av den rapport som Labour fick den 24 mars 1986 av konsultföretaget ”Shadow Agency”. Likheterna är minst sagt slående med dagens svenska socialdemokratiska debatt.

Hur var det Karl Marx sa så träffande en gång; ”Hegel gjorde någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”

Benn avslutar sin dagboksanteckning med orden:

”Jag gick ut och mådde fysiskt illa; jag skojar inte, jag mådde verkligen dåligt, för om det här är vad Labour-partiet är nu vill jag inte ha något som helt gemensamt med det.”

(Hämtat från Tony Benns ”The Tony Benns Dairies 1940-1990” Arrow Books London 1995, sid 583, min översättning)

Kommentar:

Tony Benn ( född 1925) var framträdande labourpolitiker och parlamentsledamot, minister m.m. i 50 år. Han gjorde sig känd som en brilliant retoriker och en av Thatchers absolut skarpaste kritiker. Han lever fortfarande och gör sporadiska inhopp i den politiska debatten i Storbritannien.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Järnvägsfacken i Europa kräver motstånd

London den 1 februari

Facken inom järnvägsektorn i Europa är oroliga, de är förbannade och de vill ta strid mot EU:s direktiv om att järnvägen skall privatiseras. De vill stoppa den nyliberala privatiseringsvåg som pågår inte bara inom järnvägen utan inom sjöfarten och inte minst här i Storbritannien där David Camerons högerregering vill privatisera hela sjukvården.

I måndags genomfördes en internationell konferens i London riktad mot privatiseringsvågen inom transportsektorn. Måhända hade de olika fackföreningarna från olika länder vissa skiljaktigheter men i grunden var de överens – man måste ta strid mot EU:s nyliberalt färgade marknadsliberalism. Flera av de som talade uttryckt i princip samma sak.

Järnvägen blir sämre med marknadslösningar där inte samhällsintresset får bestämma utan de olika bolagens vinstintresse blir styrande. Likaså ökar olycksrisken när företagen jagar vinstmaximering.

Alex Gordon från RMT berättade hur i samband med den svåra olyckan i London vid Ladbroke Grove 1999 där ett expresståg blev påkört av ett lokaltåg som körde mot rött. En olycka som tog 31 människors liv och skadade långt över hundra. Orsaken var att det privatägda tågbolaget som körde lokaltrafiken var undantagna från att behövda använda det säkerhetssystem som gör det omöjligt att köra mot rött. Detta för att möjliggöra för privata intressen att kunna konkurrera med British Rail om trafiken.

När en liknande händelse hände i helgen när två tåg kolliderade utan för den tyska byn Hardorf den gångna helgen så kom det spela en tung bakgrund till konferensen i London.

Konferensen blev en uppvisning i krav på gemensamma aktioner mot planerna på fortsatta privatiseringar och en återförande av kollektivtrafiken till offentlig ägo. Ingen hade någon annan uppfattning. Orsaken ligger ju i konsekvenserna av den förda politiken där avregleringar, bolagiseringar, utförsäljningar och privatiseringar har inneburit inte bara sämre service utan också fler olyckor, sämre villkor för personalen och åsidosatt samhällsintresse när vinstintresset fått styra.

Kraven från facken inom transportsektorn var tydliga. Så tydliga att det var överens om att tillsätta en gemensam ledningsgrupp som skall organsera ett gemensamt uppträdande. Det skall bli intressant om det blir verklighet eller om det blir enbart en viljeyttring som sedan rinner ut i intet.

Men det klokaste sades på konferensen av en äldre RMT-medlem som arbetade hela sitt på järnvägen. Alan Finton sa det som de flesta troligtvis kände.

“-Nyliberalismen har förstört arbetarklassens liv.”

Det gick inte att ta miste på den otvetydiga bitterheten och anklagelsen mot de som svek en gång.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson