Adjö, New Labour–välkommen social demokrati!

Den socialdemokratiska partikongressen är avslutad. Så verkar också den Blairinspirerade New Labour-perioden i svensk arbetarrörelse vara. Borgerliga skribenter oroar sig för vilken väg socialdemokratin nu väljer med Håkan Juholt som partiledare och inte undra på.

Så länge socialdemokratin har ägnat sig åt triangulerandets ”konst” har inte heller partiet varit något hot. För när politiken blir kameral som under valet 2010 så blir det ur medborgarnas perspektivet ointressant vem som blir föremålet för väljarnas gunst.

Håkan Juholt överraskade när han i sitt tal i lördags tog ansats ur kulturpolitikens bördiga mylla för att ägna hela sitt tal åt värderingsfrågor och ideologiska ställningstaganden. En tydlig markering mot den tidigare gängse förkärleken för ”spindoctors” och reklambyråer var Juholts ”vårt parti var inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag. Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen reklambyrå.”

Den tydliga markeringen mot utförsäljningsraseri, han t.o.m. antydde att återregleringar är möjliga om det visar sig att marknaden inte kan försörja medborgarna med det de har rätt att kräva.

Det här är en tydligt brott med den tidigare och idag tröttkörda blairismen och dess New Labour. Den marknadsliberala dikeskörningen har likt i Storbritannien helt förlorat allt förtroende och bestulit parti och medborgare på alla framtidstro.

Juholt deklarerade likt en senare dagars Olof Palme att ”vår uppgift är att vara ett samhällskritiskt parti” och att partiet och arbetarrörelsen måste ha som huvuduppgift och politiskt mål full sysselsättning. Här liknade Juholt resonemang i mångt och mycket Ernst Wigforss argumentation för full sysselsättning i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945.

(Arkivbild)

Wigforss menade att denna fulla sysselsättningen skulle ge en så stark tillväxt att de dåvarande sociala och ekonomiska orättvisorna kunde förpassas till historiens skräphög.

Det var inte New Labours fokus på diskrimineringsfrågor speciellt utan på arbetslivet och den sociala dimensionen som präglade Juholts tal. Här har vi också den fundamentala skillnaden mellan den sociala demokratin eller socialdemokratins värderingsgrund och den marknadsliberala blairismens ad hoc-politik.

De borgerliga skribenterna har ställt sig lite förvånade över det uppenbara stöd som Håkan Juholt har hos partiets fotfolk och bland socialdemokratins sympatisörer. Jag är inte förvånad, Juholt svarar på den längtan det funnits under många år efter en socialdemokrati som sätter den sociala demokratin i centrum eller med Palmes ord: demokratisk socialism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs gärna min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Ytterligare info finns på www.ordochkultur.se . Boken innehåller bl.a. en längre intervju med Håkan Juholt.

Håkan Juholt, här är din utmaning

I morgon börjar den extrainkallade socialdemokratiska partikongressen och förväntningarna på den nye partiordföranden Håkan Juholt är mycket stora.

Under de sista veckorna har jag fått mail, telefonsamtal och träffat många socialdemokrater runt landet när jag varit ute och föreläst om min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” och alla visar upp en spänd och positiv förväntan.

Kongressen som börjar som sagt i morgon blir förhoppningsvis den slutgiltiga punkten för den sorgesamma politiska period i arbetarrörelsens historia där den s.k. tredje vägens politik var allenarådande och kallades New Labour. Slut men inte på något sätt sorg eller saknad.

Förväntningarna är på att Juholt skall kunna återge socialdemokratin sin samhällsförändrande kraft och han skall kunna formulera den reformistiska politiken för 2000-talet.

Behoven är enorma, utmaningarna oräkneliga och möjliga obegränsade. Olof Palme sa en gång att politik en fråga om vilja och det är en sanning som står sig även 2011.

Håkan Juholt och alla ni andra i den nya partiledningen här är några av de frågor som ni måste möta och ge ett nöjaktigt svar för att vinna medborgarnas förtroende.

Den över allt överskuggande utmaningen är att återupprätta en full sysselsättning. Politiken måste bli att alla har rätt tull ett arbete inte en skyldighet som den borgerliga arbetslinjen formuleras. Arbete åt alla är grundbulten för ett rättvisst och solidariskt samhälle. Det ger också resurserna för att upprätthålla en välfärdsstat värd namnet.

Arbetsmarknaden fungerar inte på ett nöjaktigt sätt idag. En del, låt vara majoritet, finns på en arbetsmarknad med kollektivavtal och förhållande ordning och reda. Men ungefär tio till tjugo procent verkar på en arbetsmarknad utan verkliga rättigheter, oklara avtalsvillkor och i sak rättslösa. Förmår inte de fackliga organisationerna lösa detta måste lagstiftning tas till för att komma till rätta med orimligheterna.

Skolan, den borgerliga lekstugan, har visat sig vara ett haveri. Segregationen mellan eleverna går allt tydligare efter klassmönster och kunskapen har inte satts i centrum utan snarare är det betongdisciplin. Den sammankittande enhetsskolan har blivit en skola för dom och vi vilket är orimligt. Eleverna röstar nu med fötterna och vägrar söka yrkesprogrammen vilket måste ses som en sund protest.

Välfärden måste återupprättas. Det är inte acceptabelt att människor i ett samhälle som vårt skall kunna åka den sociala utförskanan från ett gott liv med arbete och hus och hem till rännstenen och fas 3 låglöneslaveri. Sjukförsäkringen, a-kassan och andra delar av välfärden måste återupprättas till en socialt försvarbar nivå.

Behoven inom infrastrukturen är enorma. Ta fram ett program för långsiktiga och omfattande samhällsinvesteringar, åternationalisera infrastrukturen viktigaste områden där marknaden så skändligen misslyckats.

Håkan och alla ni andra ge oss framtidstron åter. Formulera den moderna reformistiska utopin, du kan göra det! Förväntningarna är enorma på dig, men låt dig inte skrämmas av det utan se det som ett stöd i samma omfattning – återvinn reformismen!

Text: Ingemar E. L. Göransson

 ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Bokhandelspriset är ca 235 kr.

Idag: Boksläpp på ABF i Stockholm

Arbetarrörelsens kris
- mellan reformism och marknadsliberalism

I dag när de tidigare välfärdsstaterna brottas med en permanent arbetslöshet på 8-10 procent och full sysselsättning och jobb åt alla bara är retorik är Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism den första boken som har en helhetssyn på grunderna för den politiska och förtroendekris som arbetarrörelsen kämpar med.

Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sett. Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många, men inte alla. Välkommen till presentation och samtal kring boken.

Medverkande:
Ingemar E. L. Göransson.

Kommentar:
Lars Lindgren, ordförande i Transport.

Musik: Sanna Carlstedt

• Onsdag 23 mars kl 16.00,

ABF-huset, Sveavägen 41 •

STOCKHOLM

Fri entré

 

Bildning och utbildning

Föraktet för den icke akademiskt utbildade fick sitt uttryck när en journalist fråga Håkan Juholt om hur han skulle kunna klara att vara statsminister eftersom han inte har läst på akademin. Likaså har Timbros Roland Poirier Martinsson ondgjort sig över Juholt 2-åriga gymnasium i SvD.

 

“Humle” var en av de mest bildade och belästa arbetare jag mött.

Timbros riddare av den sorgerliga skepnaden menar att människan slutar upp att utvecklas vid 25 år och därefter inte är kapabel att intellektuellt ”utmana oss själva”. I en något märklig skrivning påstår Timbro-filosofen Martinsson att varken Einstein eller Bob Dylan utvecklades därefter.

Inte hyser Martinsson ett förakt för icke-unga men också för icke-akademisk utbildade personer. Problemet som han inte berör är att det inte är samma sak att vara utbildad och bildad. Bob Dylan som Martinsson lite oförsiktighet nämnde hoppade av skolan men likt fullt förbaskat visar upp en bildning som skribenten uppenbarligen saknar.

Ivar Lo-Johansson denne litteräre gigant skrev att hans universitet hade varit livet. Nu hade inte heller Lo-Johansson någon ”högre” utbildning men en makalös bildning.

Medelklassen har en ovana att se sig själva som medelpunkten i världen. Inte nog med att de är utbildade de är också ryggraden i samhället. Det är de som är kraften som driver samhället framåt. I vart fall om de själva får säga det.

Bildningsföraktet inom medelklassen är väsentligt större än eventuellt utbildningsförakt hos arbetarklassen. Arbetarrörelsen har alltid strävat efter utbildning men också lika mycket bildning. Bildning är helt enkelt väsentligt farligare för den styrande och dominerande i klassamhället. Faktum är att det finns otroligt många välutbildade och obildade akademiker. Väsentligt fler än bildade arbetare som saknar akademisk utbildning.

Här finner vi också orsaken till högerns ansträngningar så här en vecka senare att förminska Håkan Juholt. Bildning och politisk beslutsamhet kopplat med humor – det är ett formidabelt hot mot den borgerliga medelklass hegemonin.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs min uppmärksammade bok:

“Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”

Köp den till förlagspris 150 kr plus porto (bokhandelspris ca 225 kr)

Beställ den från ordochkultur@telia.com

Surt sa räven när våren kom…

Våren kom den gångna veckan. Vintern tappade greppet och det var säkert både en och annan socialdemokratin i betydelsen reformist som tyckte luften blev lite lättare i och med valet av Håkan Juholt till kandidat still partiledare.

Nu var väl inte alla helt överlyckliga kan vi konstatera. De första som närmast fick panik var de stora tidningarnas politiska redaktörer eftersom de inte hade en enda intervju med Juholt. De hade säkerligen lagt på ”burk” intervjuer med alla de andra att använda när valberedningen skulle meddela sitt beslut.

Den som absolut missade totalt var TV4 Nyheternas Kristofferson som så sent som några timmar innan det var offentligt påstod i direktsändning att valberedningen var enig… om Mikael Damberg!

För undertecknad innebar det att jag och min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” hamnade mitt i stormens öga. Uppvaktningen från DN, SvD och så vidare var formidabel under torsdagen då ALLA ville ta del av intervjun då de själva inte hade något att gå på.

Andra som inte heller var helt roade av utsikten att få en, som Boxholms starke man Johan Birath uttryckte det, socialdemokrat som socialdemokratisk partiordförande. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet oroas av att Juholt kan förändra (S) politiska kurs mot en reformistisk politik istället den triangulerande mittenpolitiken som varit de senaste 15-20 årens signum.

Mer sorglustigt blir när självpåstådda socialdemokrater i exempelvis på Expressens debattsida försöker förminska Håkan Juholts möjlighet att ena partiet kring en reformism som svarar upp mot 2000-talets behov. Nu kan man tycka att just Niklas Nordströms trovärdighet i detta fall är minimal efter Primeskandalen då han stod på Svenskt Näringslivs lönelista med uppdrag att förpassa socialdemokratin till de borgerliga partiernas liberala hegemoni.

Jag tror i alla fall att det var fler som gladde sig åt Juholt som partiets nye ordförande än som inte gjorde det. Framförallt tror jag att fotfolket i partiet välkomnade förslaget från valberedningen. I vart fall är det jag har mött i mail, på telefon och annat sätt sedan i torsdags.

Svensk politik mår bra av att det blir tydliga politiska alternativ vilket med nödvändighet innebär att socialdemokratin återtar ledartröjan som den reformistiska samhällsförändrande kraften, oavsett vad ledarsidan på DN och SvD eller för den delen vad gamla SSU-fraktionister tycker. Socialdemokratin har prövat New Labour-receptet med förskräckande resultat; var tredje väljare försvann och politiken blev till stora delar förvirrande lik den borgerliga mittenpolitiken.

Med Håkan Juholt finns alla möjligheter till en vår för socialdemokratin, men det förutsätter att partiet återvinner reformismen som princip och förmår att svara upp på 2000-talets problem. Per-Albin Hansson lanserade tanken på folkhemmet och Tage Erlander byggde välfärdsstaten vilket var svaret på efterkrigstidens samhällsbehov. Olof Palme gav svaret på behoven av att möta arbetslivets behov av demokratisering och att finna Sveriges plats i världssamfundet.

Tyvärr har arbetarrörelsen sedan dess inte lyckats att formulera lösningarna på samhällsbehoven utan förfallet i en förvaltarpolitik och varit svarslöst inför marknadens angrepp på välfärdsstaten.

Veckan som gick innebar att inte bara vädermässigt kom våren men lika mycket i politiken. Det är inte bara solen som värmer, eller hur?!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” beställes enklast direkt från förlaget; ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr (inkl moms) + porto/packning.

Vilken röra!

Jag har tidigare inte förordat någon kandidat i den soppa som ordförandevalet i (S) har blivit. Men när man ser det som Stig Malm beskriver som ”stalinistisk” blir i varje fall jag alltmer betänksam.

Socialdemokraternas styrka har varit att som reformistiskt parti aldrig bli nöjda med samhället utan alltid viljat utveckla detsamma i en progressiv riktning. Partiet har haft det politiska svaret på industrisamhällets klassförtryck och klyftor. Svaret kom i Per-Albin Hansson folkhemsidé. Välfärdsstaten som var det andra stora projektet för att bryta ner den orättvisa samhällsstrukturen fick sitt svar i Ernst Wigforss efterkrigsprogram och blev verklighet med Tage Erlanders socialdemokrati som arkitekt.

Arbetarklassen krav på ökat demokratiskt inflytande mötte ett svar i Olof Palmes demokratisering av arbetslivet genom 1970 och 80-talens arbetslivsreformer. Men sedan tog det stopp.

Svarslös socialdemokrati

Det blev tvärstopp – socialdemokratin hade inte längre svaret utan attraherades och influerades av borgerlighetens revolt – nyliberalismens idéer – och sedan dess har socialdemokratin minskat i stöd men framförallt tappat förtroendet hos kärnväljarna, arbetarklassen, men också inom den medelklass som tidigare var en viktig del i (S) politiska underlag. För handen på hjärtat; varför rösta på en socialdemokrati som alltmer blev en blåkopia av medelklasshögerns marknadsliberaler.

Hur ska då socialdemokratin kunna återkomma och bli relevant. Det första som krävs är att formulera 2000-talets reformism. En reformism som inte har att lösa samma problem som 1930, 1950 eller för den delen 1970 problem.

Grunden är den samma; den grundläggande samhällsmotsättningen mellan arbete och kapital finns kvar och är motorn i samhällsutvecklingen. Dagens arbetarklass är till sin kärna industriarbetarna men kring kärnan finns stora löntagargrupper som lever under otrygga och ekonomiska oacceptabla förhållanden.

För dessa är inte marknadsliberalismen svaret utan de behöver en politik som inser att fokus måste ligga på arbetslivets villkor.

Håkan Juholt nästa (S)–ordförande?

Vem kan bäst klara detta då i den kris partiet befinner sig i? Min uppfattning är det Håkan Juholt. Orsaken är flerfaldig. Juholt har tankar som ligger i linje med partiets reformistiska tradition och tankesätt utan att för den skull luta sig mot fornstora dagar. Ingen kan skylla honom för den skull tillhöra någon fraktion eller någon ”höger” eller ”vänster” inom partiet, han är helt enkelt en reformist och socialdemokrat.

Juholt är också en politiker med stor integritet. Han är också en bra retoriker som kan föra en politisk debatt med både hetta och övertygelse. Ett annat viktigt skäl är att Håkan Juholt inte kommer från storstäderna och har därmed större möjligheter att överbrygga den växande klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

Men det viktigaste skälet är att Juholt är en av de få starka reformistiska ideologerna inom partiet idag och därmed kan han få spela den roll som andra tidigare nämnda socialdemokratiska ledare fått.

Jag skulle inte bli förvånad om näste partiledare heter Håkan Juholt, och det vore inte ett misstag utan ett viktigt steg mot en reformistisk socialdemokrati med en utopi för 2000-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

För den som vill läsa hela intervjun med Håkan Juholt så finns den i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Boken citeras i Aftonbladet idag. Ytterligare info om boken finns här.

Boken kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr/ex plus porto.

Juholt har större möjlighet att göra (S) relevant på nytt

Vem ska ta över ledartröjan i Socialdemokratiska Arbetarepartiet? Det sargade och just nu ledarlösa partiet behöver åter hitta sin själ. Att krisen är djup är uppenbart vilket det till sist nödvändiga avhoppet av partisekreteraren Baylan men det borde också medföra att andra som har ett stort ansvar för den misslyckade politiken måste också lämna sina poster; Wanja Lundby-Wedin och Thomas Östros är väl de som närmast ligger till att ta sitt ansvar.

Partiet behöver en nytändning och en ideologisk injektion som upplevs som relevant för kärnväljarna men även kan attrahera den mer progressiva delen av medelklassen. Socialdemokratin som den reformistiska delen av arbetarrörelsen har alltid haft sina bästa stunder när partiet kunnat i samverkan och i konstruktiv konflikt med fackföreningsrörelsen förmått formulera framtidsfrågornas svar.

Inte fråga om vänster eller höger

Partiet lyckades med det i och med tanken om ett folkhem på svar på de enorma sociala klyftorna under första delen av 1900-talet. Partiet lyckades i uppbygget av välfärdsstaten efter 2:a världskriget. Men partiet misslyckades när det gällde att ge svar på den marknadsliberala motkampanjen under 1970, 80 och 90-talen. Enligt Aftonbladet i dag så tyder mycket på att valet står mellan Mikael Damberg och Håkan Juholt. Borgerliga, men även andra, skribenter försöker måla upp detta som en fraktionsstrid inom socialdemokratin. Men att det finns olika syn på politikens inriktning är inget nytt.

Det fanns sådana skillnader mellan August Palm och Hjalmar Branting, mellan Per-Albin Hansson och Ernst Wigforss och även mellan Tage Erlander och Olof Palme. Det är inget nytt så bilden av det fraktionsstridande socialdemokratiska partiet är inte särskilt relevant utan frågan handlar mer om att hitta en handlingskraftig ledning som kan hålla partiet på en politisk kurs som återvinner förlorat förtroende.

Socialdemokratin har haft sitt starkaste stöd när partiet kunnat vinna löntagarnas förtroende och främst då kärnan inom LO-förbunden, men samtidigt fått stöd från medelklassens lägre skikt. Men det har aldrig skett då partiet hamnat nära de borgerliga partiernas i bästa fall socialliberala politik. Men partiet har alltid varit noga med att hålla ett tydligt avstånd till vänsterism både inom partiet eller framförallt utanför partiet.

Vänstern inom partiet har aldrig varit socialdemokratins problem då den anpassat sig till en mer stegvis reformistiskt vägval och målsättning. Problemet har varit däremot när partiet sökt sig mot mitten då det har gjort kärnväljarna osäkra och medelklassväljarna inte sett någon anledning att välja kopian istället för originalet.

Stark integritet

Att Håkan Juholt har en mer tydligare reformistisk retorik än Mikael Dambergs mer socialliberala dito kan ingen tveka om. Det betyder inte att partiet skulle välja en totalt annorlunda politik med Damberg, men det skulle säkerligen betyda att fokus skulle läggas på ett storstadsperspektiv än med Juholt som ordförande.

Ingen kan heller påstå att Juholt är en ”vänster”kandidat utan tillhör den reformistiska traditionen inom partiet. Han har dock vid flera tillfällen visat en stark integritet i den politiska snålblåsten. Fördelen med Juholt är också att han troligen har större förutsättningar att överbrygga den allt tydligare klyftan inom partiet mellan storstäderna och landsorten.

I den långa intervjun som jag gjorde med Håkan Juholt i januari menade han att grundvärderingarna finns där fortfarande hos de socialdemokratiska väljarna:

” - Om våra ingångsvärden stämmer att medborgarna står generellt till vänster, har en stark tro på en omfördelning från den som är rik till den som har det svårare,  har en stark tro på att den som är frisk har ett ansvar för den som är sjuk och har en stark tro på att den som har jobb har ansvar för den som är arbetslös då finns alla möjligheter att partiet kan bli relevant på nytt.

- Men menar han, de här värderingarna tunnas ut även om det är så här fortfarande.”

Min uppfattning är att med Håkan Juholt som partiordförande och ett nytt VU där barlasten och belastningarna från tidigare misslyckande som Sahlin fått ge ansikte till är borta så har det socialdemokratiska partiet stora möjligheter att hitta sin själ och bli det stora reformistiska alternativet i svensk politik – det alternativ som både kan väcka framtidstro och förtroende för politiken som ett samhällsförändrande verktyg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Intervjun med Håkan Juholt finns i sin helhet publicerad i den nyutkomna boken:

”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utgiven av Ord & Kulturs Förlag

Boken finns att beställa från förlaget (se länk) eller från ordochkultur@telia.com

Var finns utopin?

Ännu en vecka lagd till handlingarna. En vecka som i mångt och mycket visat på sakernas tillstånd i konungariket Sverige. Vi har fått veta att fattigdomen ökar, vi har blivit varse att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar med en lavinartad hastighet. Vi har också så sent som idag blivit upplysta om att trots att moderaterna tappar i stöd så är det den borgerliga sidan och Sverigedemokraterna som tjänar mest på det.

Även om (V) ökar något så ökar Miljöpartiet, detta i grund och botten ett borgerligt parti, mer. Spelet kring det socialdemokratiska ledarvalet börjar likna alltmer en fars där partiet också verkar vara förankrat i opinionen som ett 30 procentsparti.

Den alltid lika kloke Olle Svenning skrev i en ledarkrönika i Aftonbladet apropå krisen mellan parti och fackföreningsrörelse att ” Under det senaste decenniet har maktfördelningen i arbetslivet, lokalt och globalt, fört till måttlös dominans för kapitalet: växande löne- och förmögenhetsskillnader, mer av utsortering av individer, fler lagar riktade mot löntagare: från usla sjukersättningar till urgröpt a-kassa, snart tömd på majoriteten av sina medlemmar.”

Han fortsätter sin analys med att beskriva det som sker som att ” på denna närmast laglösa arbetsmarknad, tömd på fackligt inflytande, trängs oftast ungdomar, lågutbildade och etniskt diskriminerade.”

Olle Svenning menar att en skilsmässa mellan facket och det socialdemokratiska partiet skulle beröva löntagarna all direktinflytande in i politiken vilket skulle förvärra en svår situation.

Omaka krafter med gemensamt intresse

Det finns många krafter som vill uppnå detta. Krafter som till synes inte har mycket gemensamt utom möjligen ett intresse av att den reformistiska arbetarrörelsen förvandlas till en röst i öknen.

Här samsas liberalt anstuckna socialdemokrater som gärna ser en fackföreningsrörelse utan verkligt inflytande på partiets politik, här finns vänsterister utanför partiet som vill se en ren, tradeunionistisk, fackföreningsrörelse som ägnar helt sin tid och kraft åt kronor, ören och andra direkt till arbetsplatsen kopplade frågor.

Många av dessa drömmer närmast om semisyndikalistiska aktioner och strejker som fäller tjyvsamhället. Men också maktpåvarna och” spindoctors” inom den politiska högern och arbetsgivarkretsar som vill se en maktbalans där arbetsgivarna är de som har all verklig makt.

Det är en snygg samling, må man nog säga och en formidabel motståndare. Arbetarrörelsens nuvarande kris är den allvarligaste sedan revolutionsåret 1917. Arbetarrörelsen kris är reformismens största strid och vill det sig illa, den sista. Förloras den så kommer vi att rusa in i ett ”paradis” där löntagarna tvingas tillbaka till en bortglömd tid; utan inflytande, ökade klyftor, skriande fattigdom och prålande rikedom och en fackföreningsrörelse utan politisk makt och inflytande.

Vem blir ny (S)–ordförande

Valet av ordförande för det socialdemokratiska partiet är inte den avgörande frågan, men valet är en indikation av vilken väg den reformistiska arbetarrörelsen väljer. Och vägvalet kommer att avgöra framtiden.

I en intervju jag gjorde med Håkan Juholt menade han att arbetarrörelsen hade tre vad han kallar konstitutionella uppgifter att lösa; att bli visionära, att bilda sig och att involvera medborgarna. Juholt säger i intervjun att ”politiken måste lägga fokus löntagarnas villkor och låta ekonomin växa”. (Hela intervjun står att läsa i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. För beställning se nedan eller här.)

Ett sämre land att leva i

Sverige har blivit ett sämre land att leva i – inte tu tal om det. Massarbetslösheten rider likt en mara landet, skillnaden mellan rik och fattig har exploderat och det sociala eländet växer samtidigt som en mindredel av Sverige blir allt rikare. De som har jobb har fått det lite bättre, tillräckligt för att inte solidarisera sig med de som har hamnat längst ner och längst ut; de sjuka, de fattigaste, de arbetslösa, de ensamstående, fattigpensionärerna, immigranterna som hamnat på utsidan; kort sagt de 10-20 procent som betalar de övriga 80 procentens värme och den sociala inklusionen.

Det behövs en reformistisk utopi och den kan bara skapas i dialogen mellan löntagarnas intresse reformismen som politiskt alternativ. Hur det slutar, vem vet? Vem vet?

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

 

För beställning av ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” Pris 150 kr plus porto. Maila till ordochkultur@telia.com , boken kommer på posten med faktura.