Första Maj–det tal som jag inte höll

Hade jag talat Första maj i år så hade jag hållit detta tal:

Kamrater, mötesdeltagare!

Första maj är bekräftelsen på att den mörka årstiden är över. Ljuset blir både starkare, intensivare och ger oss alla hopp om en varmare och behagligare årstid än den kalla vintern.

Precis som träd, buskar och blommor knoppas och när som helst slår ut i en oöverträffad prakt så sker det samma i politiken idag. Den långa marknadsliberala vintern trängs tillbaka av verkligheten och löntagarna kan ana en angenämare årstid.

De senaste 20-30 årens stegrade politiska vinterklimat där vanliga arbetare och tjänstemäns rättigheter och inskränkts och där de sociala skyddsnät som vi med stolthet kallar välfärdsstaten har trängs tillbaka av marknadsfundamentalismens ideologer, spindoctors och arbetsgivare med en annorlunda politisk dagordning och omättlig makthunger. De borgerliga partiernas allians har under de senaste fem åren gjort allt för att genomföra det systemskifte som de inte vill kännas vid.

Ibland har dock tungan sluntet hos t.o.m. Fredrik Reinfeldt som när han i debattens hetta kring sjukförsäkringen uttryckte högeralliansens verkliga och sanna avsikter för att inte tala om människosyn. Lille Fredrik sade följande, och lyssna nu noga, ”vid varje större samhällsförändring kommer alltid människor i kläm”. Vad säger Reinfeldt egentligen? Jo, att högern syfte är att göra en större samhällsförändring, dvs. det systemskifte som de svär sig fria ifrån att ha som avsikt. Men inte nog med det Fredrik visar upp en hänsynslös människosyn som föregångare från väsentligt mörkare tider anslöt sig till. Det kommer människor i kläm; dvs vi får acceptera en del bondeoffer på vägen mot det nyliberala himmelriket.

De tiotusentals utförsäkrade som riskerar att få gå från hus och hem är inget annat än de acceptabla bondeoffren. När jag hörde detta trodde jag att den svenska arbetarrörelsen skulle ställa sig upp och i harm och ilska protestera. Jag trodde att riksdagens socialdemokratiska och vänsterpartistiska ledamöter skulle ta upp en vredgad debatt i kammaren. Men inte så, det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten, inget annat. Arbetarrörelsen var tyst, osannolikt tyst. Jag vill säga närmast brottsligt tyst. Rädslan för att ta konflikt överskuggade allt annat, tyvärr.

Men verkligen talar sitt eget språk; a-kassan i Sverige är Europas sämsta där endast några få procent får 80 procents ersättning; sjukförsäkringen fungerar som ett sorteringsverk där de skadade eller sjuka snabbt åker från ett förhållandevis gott liv till fas 3:s rännstenstillvaro, arbetsmiljöerna börjar erodera och löntagarnas rättigheter och lönevillkor är utsatta för ett starkt tryck från högerns och arbetsgivarnas allians. Det är inte något produktivt eller positivt när vuxenutbildningen har blivit en parantes där inträdet den andra chansen till utbildning har igenom kamelens öga är mindre än anus på en mygga.

Men inget av detta är nödvändigt, inget av detta är naturligt eller av lag bundet. Det är ingen naturlag som säger att löntagarnas rättigheter skall eller måste försämras för att samhället skall utvecklas. Snarare är det så att just denna utveckling som skett i en allt stegrande och med allt mindre motstånd är onaturlig och högst skadlig för hela samhället.

Det är inget positivt varken för löntagarnas rättigheter eller för samhällsekonomin när allt fler tvingas ut på en låglönearbetsmarknad där arbetet inte belönas med en ersättning som är tillräcklig för att klara sitt liv och uppehälle. Fattigdom är inte till samhällets bästa utan enbart till nytta för de som profiterar på detta tillstånd.

När a-kassan inte är en omställningsförsäkring där den som drabbats av arbetslöshet inte med trygghet kan ge sig i kast med att söka jobb som ligger inom rimlighet och hans eller hennes kunskap och kompetens utan tvingas snabbt att ta det lågavlönade daglönarjobbet eller tvingas in i bemanningsföretagens skuggvärld så är det varken bra för produktivitet eller rättvist mot den som har slitit och jobbat för att skapa sig en hyfsad tillvaro.

När sjukförsäkringen på några få månader skickar en ”till skada kommen medborgare” för att citera den socialdemokratiske pionjären August Palm till en skuggtillvaro där till sist socialbidraget blir enda utkomstmöjligheten är det inget produktivt eller ur varken mänskligt eller samhällets perspektiv försvarbart.

Undermineringen av välfärdsstaten som skett av Reinfeldtregimen och tyvärr tidigare av socialdemokratiska regeringar i tron att marknaden skall lösa alla samhällsproblem är och har varit en otillständig politik. Att tro att marknaden skall vara samhällets alla problems lösare är inte enbart godtroget utan också fåfängt. Marknaden kan aldrig lösa alla problem. Marknaden kan fungera bra när det gäller våra val av TV-apparater, bilar, och andra konsumtionsvaror men aldrig när det gäller att lösa de stora samhällsproblemen. Absolut inte när vi söker rättvisa och rättfärdighet i samhället där alla får plats i ”finrummet” som folkhemmets fader Per-Albin Hansson uttryckte det för över 80 år just denna dag – 1:a maj.

Då för 80 år sedan var utmaningarna än större än idag. Fattigdomen, arbetslösheten, klassorättvisorna, eländet allt det som sammanknippas med den oreglerade marknadens misslyckade var väsentligt tydligare än idag. Arbetslöshet då innebar omedelbar fattigdom, sjukdom innebar misär och i värsta fall död. Socialdemokraten Per-Albin Hansson gav det nödvändiga svaret på samhällets och medborgarnas behov – idén, visionen och utopin om ett folkhem där alla fick plats och ett bättre liv.

Tage Erlander förkroppsligade efter kriget uppbygget av välfärdsstaten som vi känner den, dvs. folkhemmets praktiska förverkligande. Full sysselsättning, enhetsskola för att alla medborgares barn skulle få chansen att utveckla sina talanger och gåvor, men också för att kitta samman klassamhället till en enhet där alla var lika välkomna i ”finrummet”.

Olof Palme, som föll offer för en okänd mördares kula för ett kvarts sekel sedan, gav svaret på löntagarnas bristande tålamod med den frånvarande demokratin i arbetslivet. Palme vann liksom, Erlander, Hansson och alla andra socialdemokrater innan som hade en vision, en utopi för framtiden hopp och vann förtroende för sina tankar och sina politiska strävanden. De inte bara pratade utan och levererade samhällsförändring och red på förtroendet och stödet från medborgarna, inte bara från arbetarklassen utan också stora delar av medelklassen som såg att politiken var till hela samhällets och medborgarnas bästa.

Kamrater, mötesdeltagare!

De senaste 20 åren har varit en politisk ökenvandring, en återvändsgränd där visionen och utopin har ersatts med andras strävanden. Arbetarrörelsen måste därför i denna den 23 timmens 59 minut inse och ompröva sina misstag. Arbetarrörelsen måste inse att den marknadsliberala vägen som kommit att påverka vår politik så starkt var ett misstag, det var en konsekvens av att vi inte insåg att motkrafterna till välfärdsstaten som reformismens stora projekt var mycket starkare och mer målmedvetna än vad vi först trodde och insåg.

Vi måste inse och förstå att vi lät oss dras med i den malström av marknadslösningar som skapat det nya klassamhället. Det klassamhälle som vi nu måste ta i tu med och reformera. Inte för att återupprätta 1950-talet eller 60, 70 eller ens 1980-talet utan för att skapa 2010-talets folkhem och välfärdsstat.

Detta kan vi inte göra på annat sätt än att vi tillsammans det socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen, folkliga rörelser och medborgare tillsammans löser de utmaningar vi har framför oss.

Hur skall vi återupprätta en full sysselsättning? Hur skall vi få en skola och utbildning som är i samklang med behoven i ett kunskapssamhälle? Hur skall vi skapa det sociala välfärdsnät som gör människor trygga och starka för att klara utmaningarna som arbetslöshet och sjukdom, kunskapsbrist och demokratiskt underskott innebär. Hur skall vi kunna skapa ett samhälle där alla får plats, där ingen visas på porten för att medborgaren är arbetslös, sjuk, kortutbildad, handikappad eller på annat sätt inte har samma förutsättningar som vi andra som av tur och lyckosamma omständigheter har begåvats med framgång.

Den fulla sysselsättningen är grundbulten för en god samhällsutveckling. Endast när vi alla har möjligheten och rätten till arbete kan samhället på fullt allvar utvecklas. Vi måste alla på vårt sätt och med våra förutsättningar ges möjlighet att kunna bidra till vårt allas bästa. Varje arbetsinsats är viktig, den är betydelsefull och den är avgörande. För om bara en av våra medborgare inte ges möjligheten eller har rätten till arbete så innebär det att den ställs utanför samhällsgemenskapen.

Men det är en fråga om medborgerlig rättighet inte som i Fredrik Reinfeldts värld en skyldighet. För vi skall också ha rättigheten att vara lite mindre produktiva än 100 procent, vi skall ha rättigheten att bli skadade eller sjuka under vårt liv utan för den skull straffas eller till och med trakasseras av myndigheterna då de underkänner läkarvetenskapens ordinationer.

Kamrater, mötesdeltagare!

Vi har aldrig all kunskap alltid och vid varje givet tillfälle. Kunskap är något som förändras. Det sker varje dag. Mänskligheten har varit enormt framgångsrik att lära sig nya ting, att skaffa sig nya kunskaper, att i sin nyfikenhet utforska nya områden. Detta är ingen som motsäger och det är självklart att gårdagens kunskap är inte dagens. Nytt vetande och nya rön gör att arbetslivet förändras från år till år, från månad till månad, från dag till dag och t.o.m. från timme till timme.

Att då tro eller inbilla sig att vi en gång för alla lärt oss det vi behöver för hela vårt yrkesliv eller ens för livet som sådant är fåfängt, dumt och minst sagt kortsiktigt. Den som hävdar att vi inte behöver ett livslångt lärande är rädd för kunskap och framförallt för den makt kunskap för med sig.

Vad Sverige behöver är ett kunskapslyft för 2000-talet. Menar vi allvar med att Sverige skall vara en nation där vi konkurrerar med kunskapsintensiv industri och verksamhet och inte med låga löner eller med lågproduktiv produktion. Vi behöver en skola som inte låser ut arbetarungarna utan tar vara på deras talang och intresse. Högerns gymnasiereform har just det syftet att låsa ut arbetarklassens barn och ungdomar från möjligheten till högre utbildning och låsa in dem i arbetaryrkena. Inte för det är något fel på att vara undersköterska, lastbilsförare, metallarbetare, grafiker eller elektriker. Tvärtom de är högst hedervärda yrken att vara stolt över – men det är djupt orättvist och oklokt att inte ens ge alla chansen att gå vidare eller byta livsinriktning om anden och nyfiken som det heter faller på.

Det är också utryck för ett klassförakt när major Björklund säger att arbetarklassens ungdomar skall slippa de teoretiska ämnena för de varken vill eller kan klara dem. Han är en överklassnobb som tror sig vara bättre än våra ungdomar. Men jag kan meddela Jan Björklund att i hans inbilskhet avslöjar han sig själv som den fördomsfulle reaktionär han är. Jan Björklund är med Rolling Stones ord totalt ”Out Of Time” – en relik från ett förgånget klassamhälle!

Kamrater, mötesdeltagare!

Vad är det för samhälle som låter 10.000-tals sjuka hamna utan försörjning annan än det socialas omsorg. Förnedringen att bli tvungen i ett totalt sett rikt land behöva tigga till sin försörjning. Att behöva vända ut och in på sig och de sina för att allra nådigast få någon skärv. Är det humant, är det värdigt, är det medmänskligt eller är det acceptabelt i ett civiliserat samhälle att människor ska behöva uppleva detta. Kanske efter ett långt yrkesverksamt liv där man dag efter dag gått till jobbet och gjort sin del för att bygga samhället. Betalat sin skatt och på intet sätt legat samhället eller det allmänna till last. Är det acceptabelt att människor behandlas så cyniskt och motbjudande respektlöst som konsekvenserna av högerns s.k. sjukförsäkringsreform.

Från fackligt håll kritiserade vi under tidigare regeringar hur snålt man hanterade rehabilitering av sjuka och skadade. Vi fick inget gehör utan regeringarna istället tog den enkla vägen och förtidspensionerade människor som säkerligen kunde ha arbetat om arbetslivet hade varit flexibelt i deras intresse.

Nu lämnades fältet öppet för högern 2006 att attackera hur rehabilitering och förtidspensioneringar fungerade. Det som var fel då, blev nu istället dubbelfel. De sjuka och skadade kastades ut ur sjukförsäkringen för att hamna på socialbyrån. Det som var fel under 2000-talets första halva blev än mer orättvist och oacceptabelt i ett samhälle som kallar sig en välfärdsstat. Varken rehabilitering, vård eller försörjning – bara piska och stigmatisering.

Kamrater, mötesdeltagare!

Arbetarrörelsen måste reformera i dess verkliga betydelse sjukförsäkringen, a-kassan och det skyddsnät som välfärdsstaten skall vara. En reformering som innebär att det blir bättre, framåtsyftande och verkligen tar vara på människors inneboende kraft och vilja även om de är lite till åren komna eller lite skadade efter att olycka eller hårt arbete har tärt på dem. Det som nu är, är inte mindre än en skam och en djup orättvisa. Arbetarrörelsen kan, vill och törs göra bättre. Inte nog med det måste göra bättre! Arbetarrörelsen ska göra bättre, arbetarrörelsen ska göra skillnad helt enkelt!

Kamrater, mötesdeltagare!

För drygt ett år sedan kraschade New Labour i Storbritannien och Gordon Brown fick ta sitt arv efter Tony Blair och lämna politiken. I Sverige avslutades new labours epok i och med att den socialdemokratiska partikongressen valde Håkan Juholt till ordförande!

I slutet av mars demonstrerade mellan 500.000 till 1,5 miljoner britter i London mot den sittande höger-liberal regeringen under Cameron. En regering som öppet säger att den har Fredrik Reinfeldt som förebild. Vi har inte gjort så ännu i Sverige men vi borde banne mig göra det!

När regeringen genom Anders Borg påstår att kommunals tjejers lägstalöner är för höga, när regeringen Reinfeldt inte står upp till försvar för kollektivavtalen när EU kommer med sina propåer, när samma regering tolkar för löntagarna på värsta sätt Lavaldomen och när klyftorna i det svenska samhället växer snabbare än kanske någon annanstans i Europa då borde vi mobilisera till inte bara demonstrationer och opinionsbildning.

Vi borde tillsammans mobilisera motståndet mot dessa de välfärdsstatens dödgrävare. Vi ska inte organisera dem likt andra dödgrävare utan vi ska jaga bort dem från makten och härligheten allra senast valet 2014!

Kamrater, mötesdeltagare!

Uppmarschen för valseger 2014 sker nu. Det blir en lång kampanj men vi skall inte förlora än en gång. Vi kan tillsammans formulera den utopi, den framtidsvision som skall bära hela vägen. Det är Sverige värt, det är vi värda och det är välfärdsstaten värd!

Som avslutning säger jag som Olof Palme sa en gång:

”Men vi ses igen, kamrater! Vi ses i folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommunen och i facket.

Vi ses i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9.15. någonstans mellan mackan och kortleken en stunds politik. Vi ses igen i valstugan – dessa den svenska sågverksindustrin kuttersmycken – vid bråten av valsedlar och broschyrer, men ivriga människor kommer och frågar och ska få svar.

Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människors möten till prövande samtal och gemenskap.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Wanngård hade rätt

Det blev ett jävla liv på anhängarna av låglönearbetsmarknaden när Karin Wanngård blivande socialdemokratiskt oppositionsborgarråd råkar göra det en politiker inte får göra i dagens Konsensussverige – säga som det är; ungdomar ska inte behöva jobba med skitjobb. Dvs. och underförstått inte behöva jobba under orimliga villkor som de tvingas till av callcenter och andra företag där det ställs krav som är omöjliga att uppnå. (Se även Aftonbladets ledare i går)

Inga fasta löner, usla arbetsvillkor, tvång på att stämpla ut när de ska gå på toa, blåsningar på lön och semesterersättning. Det är inget fel på att jobba hårt men det är fel när arbetsvillkoren och anställningsvillkoren liknar slavvillkor.

Karin Wanngård sa det alla vet är sant. Hon gjorde inget fel utan det var högst hedervärt att säga sanningen. Felet var att Wanngård backade inför den samlade borgarpressens opinionstryck. Tvärtom, hon skulle stå på sig och tagit debatten om arbetsvillkoren på låglönearbetsmarknaden. Den striden hade hon fått större stöd i än hon troligtvis trodde.

Den låglönearbetsmarknad som håller på att växa fram i Sverige som liknar den som en femtedel av britterna får leva med och en stor del av USA:s löntagare lever under är inget annat än vad Wanngård så exakt beskrev som ”skitjobb”.

De enda som vurmar för dessa servicejobb med sina usla villkor är nyliberalerna som vill ha denna låglönearbetsmarknad för att förse den välmående medelklassen i storstäderna med billig service och som en lönenedpress på yrkesarbetarna så de vet vad som väntar om de kräver för mycket och för bra arbetsvillkor.

Den sociala rutschkanan är på plats: usel a-kassa och en sjukförsäkring som inte rehabiliterar utan utsorterar. Riktning: låglönejobben. Eller som Wanngård så träffade sa ”skitjobben”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Låt själen få sitt

 

Jag tror det var i februari 1970 som jag gick in på Waideles musikaffär i Göteborg för att köpa den nyutgivna LP:n “Bridge Over Troubled Water” med Simon & Garfunkel. Efter att ha betalat mina 25 kr för plattan tog jag spårvagnen hem till den lägenhet som jag delade med en kompis i Västra Frölunda för att lyssna på den som det skulle bli sista plattan som duon gjorde som Simon & Garfunkel (borträknat några liveplattor som kom senare efter att de hade gått skilda vägar).

Under hösten 1969 hade den lysande ”The Boxer” toppat listorna och jag hade spelat sönder min single och fångats av sentimentet och det tungsinne som talade till mig i den alienerande storstaden. För mig som kom från landsorten och hade upplevt svårigheten att komma in i storstaden och den ensamhet som varit tidvis plågsam talade texten i ”The Boxer” direkt till hjärtat.

Det var med stor förväntan. En spänd förväntan på vad som denna LP skulle erbjuda. Jag hade följt och köpt deras plattor ända sedan 1965 och ”The Sounds Of Silence” och favoriten hittills hade varit den tungsinta, men ömsinta ”Bookends”. Faktum var att Simon & Garfunkel hade varit de första albumartisterna i min värld. Deras intellektuella sätt att närma sig musiken tilltalade och talade till mig som poesi- och litteraturintresserad yngling med politisk radikalism i ryggsäcken.

Den orangea brittiska CBS-etiketten låg snart på skivspelaren och den majestätiska titelsången om sakernas tillstånd i den turbulenta USA var inte svårt att förstå för mig och sången kom att spelas gång efter gång efter gång efter gång….. Jag kom på mig själv att dirigera orkestern i detta mästerverk. Sången kom att tala direkt, rakt in i känslans mest centrala nervknut.

Resten av LP:n kom att hamna i skuggan under de första veckorna men så småningom kom jag att lyssna rakt igenom plattan och vända på den i all oändlighet. Dess variation, dess intrikata stämningsförändringar, växelspelet i harmonierna mellan Paul Simon och art Garfunkel kom att fascinera allt mer. De mirakulösa arrangemangen kittlade nyfikenheten och försöken att förstå hur de kommit till blev legio.

Det finns många artister som har det som gör att de lever vidare. Bob Dylans geni, Elvis Presleys närvaro, Everly Brothers harmonier, Dusty Springfields själfulla blue-eyed soul och Howlin´Wolfs våldsamma utspel är några sådana. Men det är få som mäter sig med Simon & Garfunkels intellektuella och intensiva skönhet som håller år efter år och där tidens tand inte förmår att ändra en enda liten gnutta på detta.

Columbia Legacy har precis gett ut en 40 års-utgåva av duons sista LP. Inte för att den är svår att hitta. Tvärtom det finns hur många som heslt återutgåvor i form av boxar (skaffa den återutgåvan av återutgåvan av de samlade albumen i originalsekvens ”The Collection”) men nu har Legacy-folket gett ”Bridge Over Trouibled Water” en lysande behandling i form av originalplattan, live-plattan från 1969 (släpptes officiellt 2009) och en DVD med den berömda och kontroversiella TV-showen från samma år samt en ny och väl genomarbetad dokumentär.

Nödvändig att skaffa som jag ser det för den som har minsta intresse av Simon & Garfunkel och en av musikhistoriens bästa plattor någonsin.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lite rockmusik så här innan påsk

Innan ni börjar knäcka äggen så varför inte få igång benen med några låtar med “chucken”:

Trevlig påsk önskar/Ingemar E.L.

Ett visst svinn får man räkna med…

När Fredrik Reinfeldt för dryga året sedan sa ungefär att ”vi varje större samhällsförändring kommer människor i kläm” så var det få som reagerade. För min del förvånade det mig. Jag hade förväntat mig att varje socialdemokratisk riksdagspolitiker och varje fackligt aktiv skulle med en mun protestera mot det Reinfeldt sa och det han antydde i emellan raderna i sitt famösa uttalande.

 (Karikatyr lånad av SSU)

För vad sa Reinfeldt då i debatten kring sjukförsäkringen? För det första erkände han för första gången att det var en större samhällsförändring som var hans regerings politiska mål. Detta var något nytt då Reinfeldt framställt sig som vän av kollektivavtal och välfärden. För det andra visade han upp en människosyn där sjuka fick spela rollen som ”bondeoffer” för ett större och viktigare slutmål.

En människosyn som en Stalin skulle uppskattat och säkerligen klappat den gode Reinfeldt på axeln för i all sin cynism.

Tyvärr det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten. Som sagt, en bedövande kompakt tystnad.

Men Reinfeldt vore nu inte Reinfeldt om han inte hade i en nyligen hållen riksdagsdebatt sagt att ”i det här landet ska man gå upp på morgonen och arbeta”. Än en gång samma arrogans och samma föraktfulla syn på vanliga människors situation. I en insändare i dagens Aftonbladet skriver en Claes Jonson följande:

”Jag har jobbat och gått upp klockan 05.00 så länge mitt jobb fanns kvar. Men en vacker dag var det tomt i företagets orderbok, så jag fick gå hem. Sen har jag sökt hundratals jobb. Men som 55+ får man inte ens tack för visat intresse.”

I Reinfeldts Sverige är det ett större mål som gäller och då är det arbetsplikt och inte rätten till arbete som gäller. Den vulgärdarwinistiska tesen att ”den som inte arbetar skall inte äta” har fått ersätta ”av var en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

De som inte uppfyller kvoten blir ”ofrånkomligt svinn” i den cyniska människouppfattning som högermannen Reinfeldt omfattar när han i sin arrogans och sitt förakt säger vad han innerst tänker.

Gud nåde den som inte likt Claes Jonsons olycksbröder och olyckssystrar inte uppfyller arbetsplikten i den Nya Sköna Världen som Reinfeldts Sverige är på väg att bli. Men som sagt ett visst svinn får man väl räkna med…..

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nyliberalernas ljusa idéer leder till mörker

Det har dykt upp företag på den svenska arbetsmarknaden som erbjuder arbetskraft efter principen lägsta dagspris. Johan Norberg, nyliberalismens främste riddare av den sorgerliga skepnaden, vill ta bort rätten till semester utan det skall vara i bästa fall något för parterna på arbetsplatsen eller i sämsta fall arbetsgivarens högst privata beslut.

Båda företeelserna är motbjudande och naturligtvis ett hot mot alla löntagares vunna rättigheter. Men det är inte bara det utan företeelserna och förslagen ligger i linje med den högeroffensiv som löntagarna har varit utsatta för under de senaste 20-30 åren.

Efter kriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta europeiska stater. De hade lite olika utformning men de var försök, mer eller mindre lyckade, att förändra existerande förhållanden som annars kunde ha utvecklats till social oro och extremism åter igen.

Detta förde med sig i länder som Sverige och Storbritannien att staten och det offentliga fick en kraftigt ökat roll. Nu byggdes välfärdsstaten med en stark offentlig sektor och ökad jämlikhet.  Men det innebar att makten förflyttades successivt från de stängda bolagsrummen till de öppna demokratiska församlingarna.

Bolagshögern kände sig hotad

För bolagshögern som varit van vid att bestämma i eget majestät var detta naturligtvis högst motbjudande. Men man kunde knappast säga att man ville minimera demokratins räckvidd utan började tala om marknaden som demokratins bästa exponent. Det vi inte köper vill vi inte ha är en beskrivning av det nyliberala konceptet för att rulla tillbaka välfärdsstaten och demokratin.

En förutsättning för demokratin och för att den skall ha ett verkligt innehåll är engagemang hos medborgarna. Men med ökad kommersialisering och ekonomism minskar engagemanget utan politiken och därmed blir demokratin blir uteslutande en fråga om ekonomiska resurser hos enskilda medborgare. Medborgarrätten börjar stavas pengar och rätten blir ett tomt skal.

Egoismen som politiskt system

På detta sätt skapas egoismen som politiskt system och demokratin blir en formalistisk företeelse som inte skapar särskilt mycket engagemang utan väcker snarare en förströdd gäspning hos de allt mer av sina förväntningar svikna medborgare.

De som får betala denna utveckling mot ett icke-empatiskt samhälle är löntagarna och då främst de som inte är 100 procentigt produktiva i den givna stunden. Ett samhälle där det gäller att vinna eller försvinna skapas och därmed blir det nyliberala samhället en fascism i kostym utan nackskott men med acceptans av att svaghet leder till mänsklig undergång.

Arbetskraft till salu till lägsta dagspris, propåer om indragna rättigheter, sjukförsäkring som sorterar ut och a-kassa som leder till de fattigastes slavarbetsmarknad är då en logisk tågordning bort från välfärdsstaten och demokratin som de engagerades samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs gärna min bok om nyliberalismens offensiv mot välfärdsstaten och arbetarrörelsens kris. ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” kan beställas direkt från förlaget med 30 procents rabatt plus porto. E-posta din beställning till ordochkultur@telia.com .

För ytterligare information om boken se här.

En stor förbannad skam

Det var en pojke som växte upp med en ensamstående mamma och en mormor. Mamman jobbade hårt för att få det att gå ihop. Det var en strid och en kamp att få debet och kredit att gå i slutet av månaden.

Det gick ingen nöd på pojken, men mamman och mormodern fick avstå mycket. Några dagar före jul någon gång på femtiotalets mitt kom det några tanter från Frälsningsarmén med en julgåva. Det var en korg med julmat. Det var den julens julbord som kom som välgörenhet. Mamman grät på kvällen av skammen att vara så lågavlönad att hon fick ta del av de bättre beställdas goda vilja.

Pojken fick ibland ta över sin äldre kusins kläder men det syntes i alla fall i skolan att familjen hade det tufft. Ibland fick pojken stryk av sin bättre bemedlade ”kamrater” som på barns grymma sätt visade sitt förakt för fattigdomen.

 

(Privat foto: Författaren längst ner till vänster)

Fattigpojken från Övre Vasastaden i Linköping kom att växa upp men än idag gör dessa barndomsupplevelser ont att tänka på.

Håkan Juholt gav ett nytt perspektiv på de förändringar som sker i det svenska samhället och som har formligen exploderat i ökade klyftor. I dagens Folkbladet i Norrköping beskriver förskolechefen Karin Pettersson situationen på följande sätt:

- ”Klyftorna har ökat enormt de senaste åren. De barn som har mycket har väldigt mycket och de som har lite har nästan ingenting.” Hon fortsätter att beskriva hur barn inte har ordentliga ytterkläder och att personalen undviker numera fråga barnen vad de fått när de fyllt år för att inte göra saker värre.

Enligt Rädda Barnen så ökar fattigdomen och orsaken är inte svår att räkna ut. Regeringens politik med försämringar i välfärdssystemen där a-kassa och sjukförsäkringen är en viktig orsak. Den fortsatta höga arbetslösheten är naturligtvis grundorsaken till den ökade barnfattigdomen.

Samma fenomen syntes under 1990-talskrisen då under Göran Perssons regering barnfattigdomen nådde höga nivåer. Detta innebär naturligtvis inte att det är acceptabelt i ett civiliserat samhälle att klyftorna ökar på det sätt som sker nu. Framförallt som det är konsekvensen av en medveten politik. De som är redan illa ute p.g.a. arbetslöshet och sjuk ska tvingas in på en låglönearbetsmarknad där de i alla fall inte kommer att kunna försörja sig.

Varje samhälle som vill kalla sig civiliserat måste se till att även de medborgare som har det svårast inte ska lida nöd eller stigmatiseras av fattigdom. Det är inte civiliserat utan en skam när ett samhälle tillåter klyftorna öka på det sätt som skett i Sverige under de senaste 20 åren.

Sedan nyliberala revolutionen slog igenom på 1990-talet med jämviktsarbetslöshet och inflationsbekämpning som centrum för politiken ligger barnfattigdomen på siffror kring 10 procent, dvs. ganska nära arbetslösheten.

Det är glädjande när socialdemokratin till sist tar till sig detta och inser att det är oacceptabelt. Barnfattigdomen är ett sjukdomssymtom på en ökad ojämlikhet och ett tydligare klassamhälle där fattigdom bli ett normaltillstånd för en stor grupp i samhället.

De barn som nu växer upp i fattigdom är märkta för livet och deras föräldrar bär fattigdomens klassmärke oavsett och trots att de är oskyldiga till ett samhälle och en politik där människovärdet mäts i pengar och inget annat.

De fattiga barnen är oskyldiga, men straffas för dogmer och ekonomitalibanernas teorier om incitament och samhällsmodeller.

Det är en skam, varken mer eller mindre. En stor förbannad skam.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Respekt förtjänar man

 

Winston Churchill

Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.

Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.

Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.

Förtjänar förakt

Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.

Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.

Maud Olofsson

Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.

Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

I huvudet på en marknadsliberal strateg

När jag skrev min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var syftet att bidra med för det första en bredare historisk och ideologisk analys av skeendet de senaste 30 åren. Men också att själv delta i den för arbetarrörelsen viktiga debatten. Framtiden är inte självklar, liksom inte välfärdsstaten som ett verktyg för jämlikhetssträvanden och fördjupad demokrati.

Boken har mötts av ett stort intresse. Inte i media förutom när dagspressens politiska skribenter stod tomhänta utan att veta något om Håkan Juholt och där min intervju blev högintressant. Detta bidrog naturligtvis till att öka intresset för boken som sådan men också för det boken tar upp – välfärdsstaten som reformismens stora projekt och de motkrafter som upplever välfärdsstaten som ett hot mot status quo maktbalans.

Till dags dato har inga media kopplade till arbetarrörelsens varken citerat eller kommenterat boken. Orsaken är för mig okänd. Måhända har det med det faktum att författaren inte tillhör det stockholmska åsiktsetablissemanget eller att man har svårt att förhålla sig till innehållet i kritiken av vår egen rörelse och dess misstag under den nyliberala erans epok.

Debatten om framtiden är hela arbetarrörelsens angelägenhet. Det är därför nödvändigt att bryta den tystnadens kod som rått under ett antal år. Våra misstag, medvetna eller omedvetna, måste våga ifrågasättas. Men inte bara den rörelsen måste lyfta taket och våga ta de svåra diskussionerna.

(Arkivbild)

Nedanstående artikel är ett svar på den ”recension” som Janerik Larsson på Prime presterade på Svensk Tidskrifts hemsida för några dagar sedan. Jag sökte genmäle, inte på recensionen, men på de osakligheter och felaktigheter som den förre propagandachefen Larsson från Svensk Näringsliv lyckats få på pränt. Mitt önskemål har lämnat helt utan varken svar eller reaktion i övrigt.

UPPDATERING: Nu ikväll har jag fått erbjudande om genmäle i fredagens Svensk Tidskrift vilket jag har accepterat.

”Janerik Larsson är anställd på PR-byrån ”Prime”. Dvs. samma PR-byrå där några socialdemokrater ertappades med att ha ett uppdrag från Svenskt Näringsliv att påverka den socialdemokratiska politiken i en riktning som ligger i bolagshögerns intressehärad.

Med vems trovärdighet talar egenintresset?

Samme Larsson som också har ett förflutet som direktör på Svenskt Näringsliv, men även som företagsledare och chefredaktör på SAF-tidningen under dess mest propagandistiska period med början 1980. Så Janerik Larsson, tidigare SAF/Svenskt Näringsliv, Kinnevik m.m., när han recenserar undertecknads bok så är det mer polemik än recension. Det är mer av värdering och ideologisk mörkläggning än anmälan av ifrågavarande ”verk”.

Det märks också i det slarv, de misstag och felaktigheter som Larsson presterar. Jag finner exempelvis att Larsson påstår att jag har ett förflutet på Transport. Inte korrekt utan snarast taget ur luften, jag var förtroendevald på detta eminenta förbund en period, men min tid som facklig funktionär har varit på Statsanställdas Förbund/Seko och LO.

Min privata och sorgligt misskötta privata hemsida som Larsson gör stor affär av handlar mest om musik och foto, till en mindre del om politik. Vill han ha en rättvis bild av vem författaren är som yrkesman borde han uppsöka företagets hemsida www.ordochkultur.se

Han försöker avfärda bokens beskrivning och slutsatser som en ”konspirationsteoretisk soppa” och beskyller författaren att ha påstått att i stort alla inom arbetarrörelsen har svikit ända sedan 1940-talets efterkrigsprogram.

Likaså att författaren står Lars Ohly närmare än socialdemokratin. Jag kan informera den gode Larsson och läsarna om att undertecknad har ett långt medlemskap i det socialdemokratiska partiet och har även verkat kommunalpolitiskt. Så mycket för Larssons förmåga att dra slutsatser av intet och noll förutom sina egna fördomar.

Larsson påstår att undertecknad har som ”idol” den belgiska professorn Chantal Mouffe. Detta då jag i boken citerar Mouffes kritik av nyliberalismen och konsekvenserna av ett samhälle där de politiska skillnaderna utsuddas och medelklassen ges en oberättigad stor roll.

Nu är det mig främmande att ha idoler, lika lite som jag tror Larsson har Milton Friedman och andra nyliberala gurus som ”idoler”. Larssons försök att omyndigförklara bokens kritik mot nyliberalismens konsekvenser blir därmed närmast tramsiga.

Tveksam historieskrivning

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram var det som la grunden till uppbygget av välfärdsstaten i Sverige liksom Beveridge rapport från 1942 lade grunden för den brittiska välfärdstaten. Nu påstår Larsson att undertecknad är okunnig i frågan. Jag medger att jag inte har tecknat den sedvanliga thatcheristiska framgångssagan, dvs. vinnarens historia, utan den brittiska arbetarklassens version av händelseförloppet och dess konsekvenser för den brittiska arbetarrörelse.

Den historiebeskrivning som Larsson betecknar som okunnig bygger på ett stort antal intervjuer med de som var med vid tillfället då historia skapades. Detta plus ett omfattande studium av dokument från samma period. Detta är klart och tydligt redovisat i både omfattande notapparat samt källredovisning i boken. Jag föredrar och sätter större tilltro till ögonvittnen från tiden än till tillrättalagd mytbildning skapad av nyliberalt färgade pennfäktare likt Larsson.

Janerik Larsson gör en stor affär av andra kammarvalet 1948. Jag gör det inte utan konstaterar att det stöd som Erlander hade var tillräckligt för att behålla regeringsmakten även om det skedde med efter en viss tillbakagång för partiet. Ändock hade partiet 46,1 procent vilket var en minskning med 0,42 procent. Det innebar att den s.k. PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet) var ett misslyckande och Erlander satt kvar och 1952 så stabiliseras den socialdemokratiska regeringen genom koalitionen med Bondeförbundet.

Den enda anledningen att eventuellt nämna PHM-kampanjen vore att den var på så låg nivå. Ernst Wigforss exempelvis utmålades som svagsint i arbetsgivarnas och högerns kampanj. Ytterligare en anledning skulle eventuellt vara dess likheter med hetskampanjen i samband med löntagarfondskampanjen.

I allt väsentligt kom arbetarrörelsens efterkrigsprogram att genomföras och därmed också förändrades Sverige till en välfärdsstat som vi känner den.

Insinuationer och halvsanningar

Larsson är duktig på en sak – det är att insinuera diverse tillkortakommande eller oegentligheter hos sin motståndare. Så har han alltid verkat. I sin s.k. recension insinuerar han att Håkan Juholt inte säger det han säger utan antingen har författaren tillrättalagt svaren eller t.o.m. förvanskat svaren. Bara tanken att så skulle skett är en ren oförskämdhet och ett försök att underminera författarens trovärdighet. Jag kan garantera att varje ord, varje stavelse finns dokumenterade på ljudfiler. Alla intervjuer som använts eller citerats i boken stöds av motsvarande inspelningar.

De intervjuade har alltid varit upplysta om detta och har godkänt arbetsmetoden. En kuriositet dock; hur kommer det sig att Larsson inte angriper den omfattande intervjun med P O Edin som boken har. Den är ur ett politiskt – historiskt intresse mer uppseendeväckande och intressant än t.o.m. den med Håkan Juholt då den stödjer bokens tes om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall.

Det finns mer att kommentera i Larssons epistel men jag låter detta bero. Jag konstaterar dock att Janerik Larsson med sin bakgrund och sin position har tid att nagelfara (om än slarvigt) en bok av en för honom okänd ”aktivist”.

Uppenbarligen var det något i ”aktivistens” bok som stör den svenska högern och uppenbarligen följer den utvecklingen mycket noga. Måhända, jag säger måhända, stör Håkan Juholt och en socialdemokrati som åter hittar till reformismens så till den milda grad att ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var tvungen att bemötas. Om så har boken fyllt ett syfte; röra om i grytet om än bara lite grand.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Boken beställes enklast direkt av förlaget ordochkultur@telia.com Pris 150 kr plus porto/packning

Kollektivavtal och upphandling

Den 10 mars beslutade riksdagen att kollektivavtal skulle kunna krävas vid offentlig upphandling. Beslutet var inte enhälligt utan regeringen förlorade den symboliskt viktiga frågan. Regeringen menade att det ger konkurrensfördelar för stora företag att lägga anbud eftersom de ofta har kollektivavtal tecknade. Regeringen menade också att det inte är lika tecken mellan dåliga arbetsgivare och frånvaron av kollektivavtal.

Naturligtvis behöver inte en seriös arbetsgivare vara sämre för att han eller hon inte har kollektivavtal. Men man kan ju undra varför en seriös arbetsgivare inte skall teckna kollektivavtal, det finns faktiskt ingen anledning till att inte ha kollektivavtal. Det kan i och för sig vara en soloföretagare som inte behöver ha kollektivavtal vilket säger sig själv men så fort det finns anställda så är det enligt min uppfattning lika självklart att det finns ett kollektivavtal som garant för en just behandling av de anställda och att anbudsgivaren inte får uppdraget p.g.a. lönedumpning.

Det är svårt att förstå den borgerliga argumentationen mot att kollektivavtal skall kunna krävas vid upphandling. Det måste väl vara ur det offentligas perspektiv vara självklart att den som vinner en upphandling inte gör det på grund av dåliga villkor för personalen som skall göra jobbet eller tack vare användandet av anställda med oklara arbetsvillkor, anställningsförhållanden eller t.o.m. svart arbetskraft.

Kvaliteten på hur jobbet genomförs måste vara självskriven än mer som det är skattebetalarnas pengar det handlar om. Det finns mycket sanning i det gamla uttrycket om något är för billigt är det också. Självklart om ett vårdföretag som inte betalar rimliga löner eller har anställningsvillkor som gör att det blir svängdörrarnas verksamhet inte heller gör ett bra jobb även om de är billigast. Billigast oftast tack vare frånvaro av kollektivavtal.

Seriösa företag som sköter sig och har kollektivavtal, rimliga anställningsvillkor och följer lagstiftningen missgynnas när oseriösa anbudsgivare vinner upphandlingar. I vems intresse är det att missgynna de seriösa företagen, inte kan det vara i kommunens eller landstingets intresse, inte heller brukarnas intresse, inte ens skattebetalarna kan tycka att deras surt förvärvade skattepengar används på ett sådant vis och hamnar i fickorna på oseriösa företagare.

De allra, allra flesta företagare är seriösa. Därför är de inte heller motståndare till kollektivavtal. De vet att det är en garant för inte bara arbetsfred utan också för ordning och reda och inte minst justa konkurrensvillkor.

Det är därför svårt att förstå varför den borgerliga regeringen och borgerliga politiker är så emot att kollektivavtal skrivs in i upphandlingsvillkoren. Men, nu har riksdagen sagt sitt och regeringen Reinfeldt gjorde ett generande nederlag i ytterligare en fråga.

Må vara glädjande men det viktigaste är att nu kan våra folkvalda ute i kommunerna och landstingen med riksdagens stöd kräva kollektivavtal vid alla upphandlingar av offentlig verksamhet. Och, jag förutsätter att våra folkvalda garanterar att så ska bli så långt de förmår att påverka detta!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson