Varning! Självbelåtenhet är en dödssynd.

Socialdemokraterna är största parti var en braskande rubrik i går. Detta kommenterades i positiva ordalag på exempelvis s-bloggar och andra socialdemokratiska siter på nätet.

Självklart och visst är det glädjande att partiet åter är över 30 procent, dvs över 1914 års nivå, och att partiet är störst i klassen vilket partiet annars har varit ända sedan rösträtten infördes.

Problemet är snarast partiets självbild. Nöjer sig det socialdemokratiska arbetarepartiet med att vara lite större än moderaterna och lite bättre än katastrofvalet 2011, dvs. nivå 1914? Självklart kan inte partiet göra det om man vill återkomma i regeringsställning, att nöja sig med så lite vore att skriva under sin egen avskedsansökan i svensk politik och lämna walk-over till högeralliansen.

Att Håkan Juholt har återfört socialdemokratin mot rätt politik, dvs. reformistisk strategi, är uppenbart. Bara hans tal på Handels kongress den gångna veckan visar detta. Men partiet har stora utmaningar att möta och inte minst ett förlorat förtroende beroende på den ”New Labour”-inspirerade politiken som skadat partiets stöd hos kärnväljarna.

För varför rösta på ett socialdemokratiskt parti som bara har varit några kronor eller några procent ifrån den borgerliga politiken. Vi kommer väl alla ihåg de närmast kamerala jämförelserna mellan de röd-gröna och högeralliansen inför valet 2011.

Den viktigaste frågan som också är grundbulten för partiets politik är sysselsättningen, eller rättare den fulla sysselsättningen. Det har alltid varit socialdemokratins stora politiska fråga. Självklart eftersom den fulla sysselsättningen är förutsättningen för all annan politisk möjlighet.

Den generella välfärdsstaten, en sammanhållen skola för alla och möjligheten till ett bra liv med Labourpremiärministern Attlees ord “från vaggan till graven” hänger helt på att samhället kan erbjuda full sysselsättning.

Man ska vara medveten om, vilket exempelvis poängterades av Ernst Wigforss redan på 1940-talet, det privata näringslivet aldrig kan klara denna utmaning utan det måste bli den offentliga sektorn som får ta ett stort ansvar för att en full sysselsättning skall bli verklighet. Det ligger i sakens natur att den kapitalistiska ekonomiska ordningen i dess orörda form aldrig klarar detta då alla behov i samhället inte kan bli lönsamma men samtidigt måste finnas till medborgarnas båtnad.

Det innebär också att socialdemokratin måste göra upp med marknadsliberala doktriner om jämviktsarbetslöshet och prioritering av inflationsbekämpning framför den fulla sysselsättningen. Det innebär att privatiseringar och avregleringar som vi upplevt de senaste 20 åren har varit politisk ökenvandring och förvillelser. Parollen från 1970-talet ”Arbete åt alla” är en omöjlighet i en oreglerad marknadsliberal ekonomisk modell.

Men även var fokus skall ligga på en förtroendevinnande socialdemokratisk och reformistisk politik – vem som skall vara målet för densamma. Att överge identitetspolitiken för en politik som har sin bas hos kärnväljarna: löntagarna inom LO, TCO och till viss mån SACO:s avtalsområden men en sådan politik som utgår ifrån att tala till deras breda löntagarintresse och därmed vinna även förtroende i breda skikt inom medelklassen på grund av sitt förnuft och rimlighet.

Att vara nöjd med att det blir bättre kan knappast räcka i det långa loppet och det kan än mindre räcka till att återta makten 2014. Till det behövs en väsentligt tydligare politik. Men allteftersom denna växer fram ökar också förtroendet.

Att bygga ett regeringsskifte 2014 på högeralliansens misslyckande på det ena området efter det andra kan knappast vara den situation som socialdemokratin som reformistisk kraft ska bygga sin strategi på. Ett stabilt politiskt bygge måste grundas i en ideologiskt motiverad och genomtänkt samhällssyn inte andras politiska tillkortakommanden.

Håkan Juholt är säkerligen alltför klok för att gå i denna procenträknarfälla utan kommer att fortsätta att formulera en reformism för 2010-talet. Allt annat vore att falla i självbedrägeriets fälla och tro att några procent upp i opinionsundersökningar är kvittot på att det löser sig med makten och härligheten 2014.

Lösningen och svaret finns i ett fortsatt ideologiskt arbete och en orädd formulering av en radikal reformism som svarar mot samhällets behov och partiets själ.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

A N N O N S

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 190 kr (inkl. moms och porto). Du betalar mot bifogad faktura. Bokhandelspris är ca 240 kr.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Musik, musik återigen musik

Det var ganska länge sedan jag skrev om olika plattor värda att lyssna på. Därför och äntligen kommer här en bunt cd som jag lyssnat till på sistone.

Marianne Faithfull “Horses and High Heels” (Naïve, 2011)

Marinne Faithfulls plattor blir bättre och bättre ju äldre hon blir. Det kan möjligtvis förvåna en och annan som inte tror att äldre artister kan vara kreativa. Hennes förra ”Easy Come, Easy Go” var alldeles utmärkt men frågan är om inte den nya ”Horses and High Heels” berör än mer. Blandningen mellan nya och äldre låtar, original och covers gör den nödvändig. Bara den alldeles ljuvliga versionen av Goffin-Kings mästerliga ”Goin´ Back” som mäter sig med de tidigare versionerna av The Byrds och Dusty Springfield är skäl nog för ett inköp.

Ray Charles “Yes Indeed” (Atlantic, 1958)

När Rhino gav ut i sin serie Original Albums så fanns inte den tredje LP:n med i deras urval. "Yes Indeed" kom 1957 och innehåll ett antal numera välkända spår. Titeln givetvis, ”Get Back On The Right Track Baby” (Georgie Fame och Zoot Money), “Lonely Avenue” (The Blues Band) och inte minst “Leave my Woman Alone” (The Righteous Brothers). 1957 tillhör den period som är hans mest kreativa. ”Yes Indeed” tillhör bland hans bästa plattor.

Michael Brecker ”Pilgrimage” (WA, 2007)

2007 avled den amerikanske jazzsaxofonisten i leukemi endast 58 år gammal. Han betraktades av många som John Coltranes arvtagare. Låt vara som det vill med den saken men han var utan tvekan en mästare på sitt instrument men en exceptionell känsla för kreativ improvisation. ”Pilgrimage” var Breckers sista platta som gavs ut postumt. Den som inte är bekant med Brecker rekommenderas att börja här.

Peps Persson ”4 CD” (Universal, 2011)

Rhinos idé att packa ihop I en enkel box ett antal LP med originalconvolut är en lysande idé. Det ger möjligheten att få höra originalplattorna som det var tänkt från början och det till ett rimligt pris. Nu har det spridit sig till Sverige också och Universal har samlat Peps ”Sweet Mary Jane”, ”Blodsband”, ”Hög Standard” och ”Droppen urholkar stenen”. Fyra klassiska Peps-plattor som är nödvändiga för den som har minsta intresse för svensk musik i allmänhet och progg med integritet i synnerhet.

Charlie Sepulveda ”The New Arrival” (Island, 1991)

Måste erkänna till för några dagar sedan hade jag inte en aning om Charlie Sepulveda. Trumpetaren och kungen av latinojazz snubblade jag på i en reaback där allt kostade 10 spänn. Det såg ut som en jazzplatta och var utgiven på Island räckte för att chansa. En lyckträff vill jag påstå. En alldeles perfekt sommarjazzplatta, solig, lätt sommarbris och livsglädje parat med en helvetes spelglädje. En glad överraskning som varmt rekommenderas.

The Modern Jazz Quartet with Laurindo Almeida “Collaboration”(Gambit, 2007)

Äntligen, tänkte jag när jag hittade den här på ”Ray´s Jazz” i London. MJQ samarbetade 1964 med den klassiskt skolade gitarristen Almeida kring det projekt som kom att bli kammarjazzens mästerverk. Plattan kom ut på Atlantic (i Europa på Philips av någon anledning) och är ett under av skönhet. Mästerverket är utan tvekan den 12 minuter långa tolkningen av Rodrigos ”Concerto de Aranjuez”. Jag hörde denna någon gång kring 1965 då en god vän köpte plattan och sedan dess har den funnits på min egen bästa-plattor-någonsin lista. Nu finns den äntligen på CD så min egen överföring från ett slitet vinylex kan ersättas med denna. Bonus på plattan är hela MJQ:s ”Porgy and Bess”-plattan även den från 1964.

The Black Keys ”Brotherhood” (Mojo, 2011)

Ytterligare en av Mojos brillianta samlingar som kommer gratis med tidningen. Här är det fem spår med den egensinniga USA-duon plus 10 spår som de själva valt ut med andra artister. Några spår är ganska svåråtkomliga idag exempelvis ”Ohio” och ”Same Old Thing” som enbart funnits som singlar eller på duons hemsida. Mojo är en utmärkt och seriös musiktidning och värdet blir inte mindre med deras gratis –CD.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Falskt vittnesbörd

Falskt vittnesmål. Så skulle man kunna kalla det bedrägeri som pågår just nu kring den s.k. euro-pakten. Högerkrafterna i EU-kommissionen och deras talesmän i de olika länderna säger att det är nödvändigt med åtstramningar och överskott i ekonomin. Sanningen är att de håller på att tvärnita och skapa en social explosiv situation i Europa.

Den som var kritisk till euron som gemensam valuta har blivit sannspådd i sina värsta farhågor om vart det skulle leda. Vad vi ser är hur Sydeuropas ekonomier håller på att ledas till bankrutt medan andra delar av Europa har helt omotiverade gigantiska överskott trots stora sociala behov.

Aftonbladet visar idag i en ledare på vart denna doktrin leder där löntagarna bestraffas oavsett om ekonomin visar överskott eller underskott. Den nyliberala politiken i Europa håller på att dra Europa in i en politisk kris där den sociala och politiska oron i Sydeuropa riskerar att leda till det som P O Edin förutspådde i den intervju jag gjorde med honom för ca ett år sedan – revolutionsungar och ökat folkligt motstånd.

Det är givetvis välkommet att motståndet mot högerpolitiken ökar men när det saknas organisation och politiskt lackmuspapper som suger upp missnöjet och kanaliserar det i konstruktiv riktning istället en farlig situation.

Men vad värre är att när misstroendet för de etablerade politikerna och det demokratiska systemet skakas så finns det en uppenbar risk för ökad extremism framförallt från höger vilket vi också ser hur högerextremisterna ökar sitt inflytande över hela Europa.

Löntagarna får betala som AB beskrivet det så riktigt idag. När det är underskott i ekonomin så beror enligt de nyliberala översteprästerna det på att de offentliganställda är för många eller har för höga löner. När det går bra och överskotten växer uppmanas löntagarna att var återhållsamma.

Denna ekvation går inte ihop sig så när Transport i Sverige säger nej till att rätta sig efter industriavtalets tvångströja och ”märke” och när Pappers med stöd från Byggnads och Elektrikerna säger samma sak så är det i insikt om att återhållsamhet fyller bara på överskotten och gynnar enbart de rikaste och bankerna och finansinstituten.

Falskt vittnesmål är straffbart när det sker inför lagens skrank. Men när samma sak sker i politiken är det bedrägligt och minst lika värt förakt. Högern i Europa har i ideologisk allians burit falskt vittnesmål mot Europas löntagare. Priset de kommer att få betala för sin draksådd lär bli dyrt, mycket dyrt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Marknadens “logik”

 

(Marknaden tål att skällas på.)

Marknadens logik eller snarare s.k. logik kan förundra oss alla. Titta bara på arbetslösheten. För samhället skulle det vara det mest vettiga att alla hade ett jobb att gå till men för marknaden, denna opersonliga koloss är det bättre med en viss arbetslöshet. Detta kallas jämviktsarbetslöshet. Denna marknadsliberala teori orsakar att 10-20 procent av arbetsstyrkan hålls utanför arbetslivet och istället får fungera som lönepressare och varning för övriga att inte begära för mycket.

Ett annat exempel på marknadens s.k. logik är att spela ut olika grupper mot varandra för att pressa lönerna neråt för löntagarna. Denna kapplöpning mot botten får till konsekvens att löntagarnas konsumtionsmöjligheter minskar vilket innebär med vanliga människors logik att företagen får mindre försäljning av det som löntagarna tillverkar.

Att marknaden är en osäker vän att stödja sig på om man har uppfattningen att människor skall ha så likvärdiga och jämlika villkor som möjligt är uppenbart för den som inte förblindats av de nyliberala skygglapparna. Då blir inte marknaden heller en möjlighet att enbart bygga politiken på då marknadens logik är ologisk och i sin ologiska logik enbart skapar ökade klyftor mellan människor och klasser och skikt i samhället.

Ett exempel på marknadens vansinne är Telias nya logotyp som kostar Telia 250.000 miljoner, en kostnad som någon lär få betala och det lär inte bli aktieägarna utan de anställda och kunderna. Precis som de arbetslösa får betala för att tillfredsställa bankernas och finansbolagens önskan om ett stabilt penningvärde, dvs. extremt låg inflation.

Ytterligare ett exempel på marknadens ickelogik var när arbetsgivarorganisationer lobbade för att Arbetslivsinstitutet och en världsledande forskning skulle läggas i träda då dess slutsatser kom att kosta pengar som istället enligt marknadens logik gjorde bättre nytta som vinster i den eviga jakten på den maximala vinsten. Priset får mer än en arbetare betala varje vecka med sitt liv, förkortat med ett antal år då liemannen är framme och skördar i förtid. Enligt LO-tidningen förlorade 58 arbetare sina liv 2010 på Sveriges arbetsplatser.

Logiskt sett ur ett samhällsperspektiv, knappast, men ur marknadens s.k. logik helt logiskt.

Ernst Wigforss, denne socialdemokratiske legendar, skrev en gång att ”det är osannolikt att samhället kan trygga bärgningen utan att trygga sysselsättningen, och detta kan enligt socialdemokratisk mening inte ske utan ett avgörande inflytande för samhället över det ekonomiska livet och betydande mått av kollektiv egendom och företagsamhet.” (Från tidskriften Tiden 1949.)

Wigforss ord känns fullt logiska och kloka än idag, 2011, helt logiska i sin slutsats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Den självförvållade krisen i skolan

Debatten verkar aldrig ta slut. Och turär väl det. Ser man på hur skolan ser ut idag så är det uppenbart att den har blivit en lekplats för lycksökare som vill göra snabba pengar och inte mycket annat.

Den s.k. friskole”reformen” påstods när den infördes av Bildt-regeringen att vara för att skapa en pedagogisk konkurrans i skolan. Inte har det blivit så mycket pedagogikutveckling utan den enda utveckling har varit till segregering av skolsystemet där de bättre bemedlades och väl motiverades telningar garanteras höga betyg som ger inträde på de önskade skolorna och reserverar de ”bättre” jobben.

Vad vi har sett sedan 1990-talet är en skola i förfall där den viktiga sammanhållna skolan har splittrats precis som var syftet från högern och deras nyliberala ideologer.

De som fått ta smällen är de elever som behöver extra mycket stöd eller har särskilda behov. När skolan kommunaliserades fick det konsekvensen att klåfingriga kommunkamrerer satte gränserna för den offentliga skolan med en klåfingrighet av sällan skådat slag. Detta förutom att lärarnas status sänktes i ett slag.

Det vi ser idag med skattepengar som rinner ner i fickorna på anonyma ägare av bolag med säte i skatteparadis, kriminella som har funnit ett nytt sätt att tjäna pengar, betygsinflation till förmån för den övre medelklassens telningar och förfallet i den offentliga skolan är en konsekvens av Bildts friskolepåfund. Likaså den ålderdomliga kadaverdisciplinens skola med olika ”nyheter” från det nerbantade försvarets kaserner är detta. (Som den uppmärksamme läsaren noterar betecknar jag inte det som en reform då detta begrepp bör reserveras för något som blir bättre inte sämre.)

Jag har själv sett mina båda ungar göra sin skolgång under perioden med friskoleeländet och kan utan att ta till överord konstatera att skolan har successivt blivit sämre, lärarena har fått allt svagare villkor och har tappat motivationen i många fall inför den hopplöshet som vuxit sig stark inom skolan.

De tre ingredienserna av 68-årsgenerationens aningslöshet, kommunaliseringen och privatiseringsvågen av skolan har raserat den viktiga uppgiften skolan haft som lärosäte och sammanhållande kitt av samhället.

Den svenska skolans kris är till alla delar självförvållad, inget annat.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Ökad kritik mot Camerons politik

 

London den 17 maj

National Health Service (NHS) är föremålet för en infekterad debatt i Storbritannien. Orsaken är planerna från Cameronregeringen att privatisera stora delar sjukvården. Kritiken kommer från fackföreningarna inom sjukvården, Labour men också från mer oväntat håll; regeringens egen utredare som menar att konsekvenserna blir ”omöjliga” och ”destabiliserande” för den brittiska sjukvården.

Det är professor Steve Field som fick uppdraget av regeringen Cameron att pröva förslaget till privatisering av NHS. I gårdagens nummer av The Guardian vidhåller Cameron att privatiseringarna av den brittiska välfärdsstatens kronjuvel ska ske oavsett vad kritikerna säger. En politik som ligger i linje med Thatchers på 1980-talets.

Camerons envetna vidhållande av sin impopulära politik lär öka britternas kritik och motstånd mot högerkoalitionens politik. Samma motstånd som gjorde att den av TUC (brittiska LO) utlysta demonstrationen mot regeringen samlade kring en miljon deltagare i mars.

Nya demonstrationer planeras mot Cameron som inom parantes har Reinfeldts regeringen som förebild. Allt tyder på att regeringen Cameron kommer att få en fortsatt bekymmersam tillvaro.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

(S) på väg mot Rosenbad?

Ett valdeltagande på 40 procent får flera konsekvenser. Den första är att det tar död på snacket om skilda valdagar eftersom det är uppenbart att de flesta inser att kommun, landsting och rikspolitiken hänger ihop och det går inte att sätta varken den ena eller andra på en piedestal och tro att det skulle fungera.

Det andra som kommer direkt resultatet är att de politiker som har valts idag den 15 maj har en svagare ställning sett ur ett demokratiskt perspektivet. Det är svårt att hävda att de har folkets majoritet bakom sig.

Den socialdemokratiska framgången i Örebro med resultat som liknar partiets under välfärdsbyggets år. Likaså håller partiet förhållandevis stabilt i Västra Götaland trots ett valdeltagande under 50 procent.

Att socialdemokraterna håller ställningarna trots lågt valdeltagande måste ses som en framgång då det är den vänstra delen av partikartan som förlorar på lågt valdeltagande eftersom både socialdemokraterna och vänsterpartiets väljare har större tendens att röstskolka.

Sedan är landstingspolitiken väsentligt svårare att driva ideologiskt. Kan synas märkligt, men orsaken ligger sannolikt att det handlar om i mångt och mycket tekniska frågor. Det är ju i grunden ideologiska frågor då landstingspolitiken handlar om välfärdsstatens kärna – sjukvården.

En slutsats av valet är att moderaterna håller på att äta upp sina allianspartier vilket fram till valet 2014 bli ett stort nationellt problem. Totalt sätt backar alliansen med 4,6 procent vilket måste betraktas som en tung käftsmäll för den kaxiga högerkartellen. En andra slutsats är att extrema partier som SD tjänar på lågt valdeltagande vilket är högst skrämmande.

Sammanfattningsvis; den borgerliga alliansen lever farligt i perspektivet 2014. Socialdemokraterna och Håkan Juholt går ur omvalet som segrare då man klarar det låga valdeltagandet och gör en stor framgång i lokalvalet i Örebro. Sd har ytterligare etablerat sig som en högerextrem kraft som är en skamm för den svenska demokratin.

Den första dagsetappen i marschen mot Rosenbad får fullt godkänt, ingen tu tal om annat.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Reinfeldt behöver Fas 3 för sin strategi

Följetongen Fas 3 fortsätter i och med att oppositionen i riksdagen signalerar att de kommer att kräva ett stopp för fortsatta inskrivningar i programmet.

I Aftonbladet idag anger socialdemokraterna som skäl att det inte ger jobb och att Fas 3 utnyttjas för att få gratis arbetskraft. Naturligtvis blir det ett problem och oacceptabelt när exempelvis försvaret utnyttjar Fas 3 eller när arbetsgivare som min blogg igår visade att privata anordnare satte Fas 3:are på ordinarie jobb. I DN berättas om hur arbetsgivare nu öppet börjar kritisera vansinnet.

Vad inte oppositionen och socialdemokraterna säger är att vad som är grundorsaken till långtidsarbetslösheten. Det handlar helt enkelt om i en i grunden felaktig politik som även socialdemokraterna i vart fall tidigare anslutet sig till.

Orsak och verkan

Orsaken ligger i accepterandet av jämviktsarbetslösheten som princip och ”analysen” att det behövs en viss arbetslöshet för att det primära målet för den ekonomiska politiken skall vara möjligt: det stabila penningvärdet och den över allt prioriterade inflationsbekämpningen.

Här ligger den gordiska knuten. Så länge penningvärdet är politikens viktigaste mål och sysselsättningen kommer i andra eller tredje hand kommer vi ha en arbetslöshet på 7-10 procent. Det är utan tvivel att det är fallet.

Reinfeldts regeringen behöver Fas 3 för att förverkliga sin strategi om att skapa en avreglerad låglönearbetsmarknad typ den som finns i de anglosaxiska länderna. En arbetsmarknad med låga löner, få rättigheter och vars bara existens är en varning till övriga löntagare att inte ställa ”för stora” krav. Alltså en högerns våta dröm – det är kärnan i den s.k. “arbetslinjen”.

På 1990-talet försökte den dåvarande socialdemokratiska regeringen efter Bildts period lösa detta med förtida pensioneringar då det inte fanns längre utrymme i den offentliga sektorn för de som inte var 100 procent produktiva. Vi fick förutom stora volymer av pensioneringar också usla projekt som den tidens Fas 3 – ALU.

Oppositionen har helt rätt i sin kritik av Fas 3 men måste för att vara trovärdig säga även B och inte nöja sig med A. För att lösa problemet med massarbetslösheten måste offentlig sektor få växa, utbildning bli ett verktyg för att sko arbetskraften och skattesubventioner som lönebidrag användas i mycket större omfattning och generösare än idag.

Kostnaden; en viss ökad inflation, höjning av budgettaken och ökade skatter.

Det finns ett val

Men, vad är valet – ett samhälle där en femtedel står utanför och sjunker ner i allt större fattigdom och till sist rent armod. Ett återupprättande av det solidariska samhället vinner alla på utom de som skott sig på Reinfeldts och Borgs systemskifte från en generell välfärdsstat till ett samhälle med ökade klyftor och tydliga skillnader mellan de allt rikare och de allt fattigare. Sedan klarar sig de som har jobb och utbildning ganska bra där i sina elfenbenstorn och tror inte de kan drabbas. Priset är ett socialt sett tudelat samhälle.

Redan den legendariske Ernst Wigforss på sin tid påpekade att det privata näringslivet aldrig kan garantera full sysselsättning utan det offentliga måste därför få växa och inte minst av skälet att det finns samhällsbehov som aldrig kan bli lönsamma i strikt företagsekonomiska termer.

Våga säga sanningen, inte bara om Fas 3 utom hela den nyliberala revolutionen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Som hämtat från Arkiv X

Farsen kring fas 3 fortsätter och påminner alltmer om den sorglustiga dansen som var kring ALU på 1990-talet. Från regeringen menar man att fas 3 ska leda till beständiga jobb vilket finns all anledning att betvivla.

Liksom ALU på sin tid endast fick en enda effekt och det var att undantränga existerande jobb och därmed kom att bli en belastning för arbetsmarknadspolitiken.

Det stora problemet för de som står långt från arbetsmarknaden, dvs. har varit långtidsarbetslösa, är att de har antingen fel eller inadekvat utbildning för arbetsmarknadens behov. Det löser man inte genom åtgärder som fas 3 utan med utbildning och anpassning av arbetskraften till arbetsmarknaden.

Man måste helt enkelt göra de arbetslösa anställningsbara. Men det räcker inte med det för det finns en grupp på arbetsmarknaden som av olika skäl inte kan få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden men kan dra sitt strå till den samhälliga stacken.

Tidigare togs dessa emot av den offentliga sektorn men eftersom den offentliga sektorn successivt har krympts sedan 1990-talet har utrymmet för dessa i arbetskraften blivit allt mindre. Göran Persson försökte på sin tid lösa dilemmat med en minskad offentlig arbetsmarknad genom att öka förtidspensioneringarna medan den nuvarande högerregeringen försöker lösa samma problem med piskan och skapandet av en låglönesektor utan ordning och reda.

Perssons lösning var inte produktiv men högerns lösning får andra mindre önskvärda konsekvenser då det innebär att vi får även i Sverige en låglönesektor som låser in arbetskraft i en fattigdomsfälla och som likaså kommer att påverka lönebildningen på längre sikt i negativ mening.

Men är då fas 3 för ”jobb” egentligen. I vissa fall ska vi nog ta bort ” ” kring jobb då det handlar om undanträngande av det som skulle kunna vara reguljära jobb.

Undertecknad har fått i sin hand en av Arbetsförmedlingens hemligstämplade förteckningar på fas 3 anordnare. I detta fall från Norrköping och det kan vara intressant att titta lite närmare på förtecknade företag och organisationer.

Ett kafé erbjuder ”sysslor” och administrativt arbete; idrottsklubbar som HC Vita Hästen vill ha någon på kansliet, någon som sköter medlemsregistret och håller i aktiviteter för ungdomar; flera föreningar som Hjärt- och Lungsjuka vill ha en kanslist. En Johnny Nilsson vill ha fas 3:are som ”håller skogsmarker öppna för allmänheten”. En kulturmiljövårdsförening med namnet ”Yxskaftet” ska ha fas 3:are att bygga ett smidescentrum och ett museum!

Norrköpings kommun vill inte vara sämre utan vill ha fas 3:are inom vården, omsorgen, skola och förskola. En Per-Edward Andersson vill ha hjälp med sådden, vedhuggning, måleri och snickeriarbete! Sedan ska vi inte glömma att Arkivet för UFO-forskning vill ha en arkivarie.

Nu verkar hela fas 3 vara något som är hämtat ur det blå om man tror att det leder till fasta jobb, snarare är det väl så det verkar hämtat från Arkiv X och UFO-världens speedade konspirationsteorier.

Inte leder fas 3 till jobb, snarare till det motsatta – en arbetsmarknad utan rättigheter och löner som ingen kan leva på!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

USA:s regering förolämpar sin ursprungsbefolkning

”Att likna Geronimo, eller någon annan indian, vid Usama bin Ladin, en massmördare och feg terrorist, är en förolämpning mot vår stam och mot alla indianer.” Så skriver Jeff Houser i ett brev till den amerikanske presidenten Obama.

Jeff Houser är ordförande för apacheindianerna i Fort Sill och därmed direkt nedstigande så att säga från den legendariske indianledaren Geronimo som var den siste indianledaren att ge upp för den amerikanska arméns etniska rensningar på 1800-talet.

För det är omöjligt att kalla politiken US Army och Washington drev gentemot ursprungsbefolkningen i USA än just etnisk rensning.

Det ser ut som en tanke när USA:s militära ledning ger terroristen Osama Bin Laden kodnamnet Geronimo. Det ligger en värdering av indianernas motstånd mot kolonisationen och det utrotningskrig som genomfördes mot ursprungsbefolkningen.

Geronimo lät sig aldrig kuvas utan kom att dö i fångenskap 1909.

När USA:s militär och den politiska ledningen nu ger terroristen Bin Laden Geronimos namn som kodnamn är det inte bara en oförskämdhet och en skymf mot den amerikanska ursprungsbefolkningen utan också uttryck för, i bästa fall, en historielöshet och i sämsta fall för en kvardröjande rasism.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Utan utopin ingen framtid

Dagen efter första maj 2011 är lite av dagen efter för den borgerliga mediekören. Man vet inte riktigt hur man ska hantera den nye partiledaren som envisas med att tala ideologi och politik istället för det som de varit vana vid; kamerala lösningar på olika gruppers problem och hjärtefrågor.

En scenförändring där den socialdemokratiske ledaren talar ideologi och inte skattesatser, talar om värderingar istället för olika gruppers identitetsfrågor, talar om rättvisa istället för jobbskatteavdrag vilket förbryllar och oroar kamrererna på Expressen, Svenskan, Dagens Nyheter och allt vad de heter. I dagens Expressen skriver den illustre ledarskribenten att ”men när den omvandlas till en fullständigt orealistisk nollvision förpassas den till en värld av rosa moln”.

Detta apropå gårdagens tal där Håkan Juholt förklarade krig mot barnfattigdomen inte utifrån ett tycka-synd-om perspektiv utan utifrån ett ideologiskt övertygat perspektiv om det orättvisa i fattigdomen i sig men synnerhet barnfattigdomen och dess konsekvenser.

Skrivarkulien Johannes Forssberg har svårt att inse bärigheten i utopin om ett samhälle där fattigdomen inte finns och där människor och detta omfattar givetvis och kanske främst barnen har lika möjligheter – alltså ett rättvist och jämlikt samhälle.

Det är naturligtvis svårt för en skribent som har uppfostrats till att tro att klassklyftor i allmänhet är det som driver samhället framåt och synnerhet där skillnaden på folk och fä är det som är utvecklingsmotorn i samhället.

I Forssbergs värld utopin “orealistisk” och “en värld av rosa moln”. Men samma sak sade säkert medeltidens uttolkare om någon hade beskrivet industrisamhället eller när Jules Verne beskrev en resa till månen. Bara tanken avfärdades som orealistisk och höra hemma i en värld av rosa drömmar.

Arbetarrörelsen har i sina bästa stunder burits fram av utopin och drömmar om en värld inte av rosa utan av rättvisans röda moln. Eller som det kinesiska ordspråket säger ”den som inte siktar på himlen når aldrig trädtopparna”.

Svårt att tro på, inte om man bärs fram av en ideologisk övertygelse om att det nuvarande inte kan överleva och inte är önskvärt att det överlever in i framtiden. Mänskligheten är värld så mycket bättre än Forssbergs kamerala politiska ”vision”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Köp och läs:

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com