Dagens kommentar

Under de närmaste veckorna kommer jag att publicera satiriska teckningar gjorda av Roland Janson.

Teckningarna är ett utkast för att se reaktionen. Tanken är att de skall kunna användas av arbetarrörelsens organisationer om intresse finns. De slutgiltiga teckningarna görs efter Rolands idéer av en duktig tecknare som vi samarbetar med.

Reaktioner är välkomna!

Dagens kommentar den 28 oktober

© Roland Janson/Ord & Kulturs Förlag

Går det så går det sa moderaternas partisekreterare Sofia Arkesten

Arkesten: Det är vi moderater som genomfört den allmänna rösträtten, pensionerna, 40-timmarsveckan etc etc etc etc etc etc….

Kaninen i hatten: Hon trollar bättre än en trollkarl

Mannen: Tror jag de´när publiken är både blind och döv…

Musik, musik–några recensioner

Här är några nya plattor som jag har lyssnat till en hel del under den senaste tiden. Det är som vanligt m i n a synpunkter och min smak som styr. Men se dem gärna som ett tips om bra musik värd att lyssna på.

Quicksilver Messenger Service “Anthology Box 1966-1970” (Cleopatra)

San Fransisco i mitten av 1960-talet är ett av de bästa live-banden Quicksilver Messenger Service. Deras gitarrrock är unik med sina två gitarrister Gary Duncan och John Cippolina. Problemet med QMS är att deras studioplattor är långt ifrån det live-band de var. Deras ”Happy Trails”-LP från 1967 var det närmaste de kom storheten på scenen. Plattan var inspelad bl.a. på Fillmore och mängder av olika tagningar mixades tillsammans och funkar riktigt bra än idag.

Cleopatra, som vissa kallar världens sämsta skivbolag har släppt en box med outtakes och liveinspelningar från åren 1966-70. Det är en ojämn box med för mycket av Dino Valenti (varje gång han var med bandet blev det sämre) och de tre CD-plattor innehåller en del liveinspelningar som funnits tidigare utgivna, men också en del som inte sett dagens ljus tidigare, Den fjärde är en DVD med allt som finns på film med bandet.

Boxen med sin flagga(!!) och badge är mest för Quicksilver-freaks som vill ha allt. Som introduktion till bandet välj Happy Trails.

(Tre stjärnor av fem – lite slarvig utgåva mest för den som vill ha allt med QMS.)

The Free Spirits ”Live At The Scene, February 22nd 1967” (Sunbeam)

Larry Coryell och Jim Pepper är välkända jazzmusiker men de började här en gång i sin ungdom. Deras grupp The Free Spirits gjorde en studioplatta på ABC 1967 som fick lysande kritik men straxt efter upplöstes gruppen och Coryell och Pepper etablerade sig som jazzmusiker.

Det har funnits uppgifter om en konsertinspelning och nu har den givits ut drygt 40 år senare. Om man ursäktar ljudkvalitén som lämnar mycket att önska så musiken långt, långt före sin tid. Här är det en spännande jazz-rock långt före Blood Sweat and Tears exempelvis.

Synd att det aldrig gjordes en ordentlig liveplatta med bandet men vi får hålla tillgodo med denna trots bootlegljudet.

(Fyra sjärnor av fem vad det gäller musiken, ljudkvalitén max tre)

Johan Johansson ”Svea Rike rivjärn” (Branschen)

Det tog 16 (!!) år innan Johan gjorde en ny soloplatta. Det var värt att vänta på tycker i vart fall jag. Det är en lustfylld, engagerad och förbannad platta. Johans texter spikar fast en ögonblicksbild av ett Sverige som behöver ett rivjärn som visar upp dess verkliga eländet. Det är ingen 70-tals progg eller 80-tals punk, men samtidigt finns dessa ingredienser med.

Det är protesterande mot orättvisor och missförhållanden men utan pekpinnar, det är punkigt i sitt anslag och energi men lättlyssnat och det ”stjäls” lite här och där. Det är lite Claes-Göran Hederströmsstuk (!!) på blåset i ”Skurkar i manschett” och inte så lite The Move/Roy Wood i exempelvis ”Plocka fram Jesus”. Men den stora upplevelsen är den magnifika 13 plus minuters episteln och homagen till Bob Dylan (lite Al Kooper-orgel t.o.m.) ”Som en psalm” som nitar fast den svenska nutiden på anslagstavlan på ett sätt ingen kommer undan.

(Fem av fem stjärnor, alldeles lysande platta, ett absolut måste!)

Jan Johansson ”In Hamburg with Georg Riedel” (Act)

Det är över 40 år sedan den svenske jazzpianisten Jan Johansson omkom i en trafikolycka. Nu kommer en ny cd med denne svenske jazzgigant ut. Det är inspelningar från Tyskland som tidigare inte sett dagens ljus. Johansson är en av svensk jazz och även i världsmåttstock en av de stora och hade inte olyckan den dimmiga höstdagen 1968 satte stopp för fortsatt kreativitet så hade han varit idag grand old man of jazz.

Plattan som så mycket annat Johansson spelade in är grundat i den svenska folkvisan. Det är skört, det är vackert och klart som en stilla höstmorgon. Versionerna av folkvisor som “Visa från Utanmyra” är inte så långt från tidigare utgivna men inte för den delen onödiga. En njutbar jazzplatta att njuta av när höstmörkret och kylan kryper in på bara kroppen.

(Fyra av fyra stjärnor, självklart inköp för den som älskar Jan Johanssons jazz.)

Nisse Hellberg ”Flod av eld” (Warner)

Finns det “bönner” i Skåne? Finns det rock-a-billy i Skåne? Lika självklart som det finns både “bönner” och rock-a-billy i Tennessee"! Ja lika självklart att det gör det så är Nisse Hellberg Skånes Carl Perkins. Han blir inte en kopia av den klassiska rock-a-billyn utan är sin egen men har den bondläppattityden och den oförställda spelglädjen och förmågan att skriva bra låtar.

Den senaste insats på området är ”Flod av eld”. Den tillför inte speciellt mycket nytt utan är stabilt och högst hörvärt. Men är en flod av fräschhet jämfört med Eva Eastwood exempelvis. Det är skillnaden mellan rock `n´roll och schlagersmet. Med ”En modern man” 2009 satte Hellberg slutgiltigt den moderna skånska rock-a-billyn på den svenska musikkartan. Framförallt är Hellberg utvecklande i sin attityd och på det sätt han närmar sig traditionen precis som Carl Perkins på sin tid. ”Flod av eld” må inte vara lika nytändande men likt förbaskat en värdig uppföljare.

(Fyra stjärnor av fyra med viss reservation, en god uppföljning och traditionsbärare.)

The Jimi Hendrix Experience ”Winterland” (Sony Legacy)

Utmattande, ja – lysande ja – nödvändig –ja!! Jag måste erkänna jag är ingen Hendrix-freak. Jag har inte samlat på mig allt han gjorde och kan faktiskt bli lite trött när han gnager på bara för att han skulle så göra. Jimi Hendrix mest kreativa och intressantaste period som musiker är från Chas Chandler tog honom till London satte ihop honom med Noel Redding och Mitch Mitchell, dvs ursprungliga Experience tills bandet upplöstes efter “Electric Ladyland”.

Under några få år och med några få plattor på Kit Lamberts och Chris Stamps Track Records förnyade Hendrix gitarrrocken för all framtid. Därefter förloras mycket av magin och det blir lite av ”same procedures as last year” fram till Hendrix för tidiga död 1970.

Inspelningarna från San Fransiscos Winterland Ballroom har varit legendariska och delar har funnits legalt utgivna, andra har cirkulerat som mer eller mindre usla bootlegs.

Nu har hela sejouren på Winterland släppts på en box med fyra CD. Varenda not, varenda låt som spelades under den 10-12 oktober 1968 finns med på denna utsökta box. Som en bonus till första upplagan finns också konserten från Fillmore samma år men den har funnits att lyssna på nätet som streamad från Wolfgang Archives. Dock här med väsentligt bättre ljudkvalitet.

Värt att skaffa – visst, det här är Hendrix när han var som bäst, de olika inspelningarna fram respektive dag skiljer sig markant från varandra. Hendrix är här rockens Coltrane – ett betyg gott som något.

(Fem stjärnor av fem – nödvändig för den som älskar musik.)

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förtroendevaldas ansvar

De senaste dagarnas turer kring Håkan Juholt dubbla boende har satt igång en debatt som ensidigt inriktat sig på hans eventuella personliga brister. Nu har vi ju alla våra brister och det är inte den förste riksdagspolitiker som ifrågasätts som en följd av de förmåner som våra folkvalda i riksdagen åtnjuter.

Vad som inte har diskuterats är förmånerna i sig och deras rimlighet vilket borde vara en intressantare diskussion. För när Annie Lööf eller Håkan Juholt tar del av, vad jag menar, orimliga förmåner så är det i och för sig möjligt att de agerar i en moralisk och kanske t.o.m. juridisk gråzon men det är inte huvudproblemet utan det ligger på en annan nivå.

Den som är riksdagsman är folkvald, dvs. de har blivit valda till den lagstiftande församlingen som är demokratins yttersta uttryck för folkstyret. De har getts ett enormt och maktpåliggande förtroende och ansvar. De 349 ledamöterna i riksdagen har med andra ord ett allvarsamt förtroende på sina axlar och ytterst skall vara vår gemensamma väktare att det demokratiska systemet inte kommer i vanrykte eller tappar i tillit hos oss medborgare.

Ceasars hustru får ej misstänkas

Ytterst har riksdagens ledamöter ansvaret för de lagar som styr vårt samhälle och naturligtvis får det inte finnas ett disparens mellan medborgares rättigheter och skyldigheter och de folkvaldas dito. Bara tanken att Ceasars hustrun kan misstänkas får inte uppkomma.

Den folkvaldes arvode uppgår till straxt under 60.000 per månad och till detta kommer traktamenten enligt riksdagens norm. Det innebär att riksdagsarvodet ligger på en nivå som är tre gånger den genomsnittlige LO-medlemmen och två gånger TCO-snittet. Till detta kommer en generös inkomstgaranti som om ledamoten suttit tre mandatperioder och är över 50 år kan få ut 66 procent under tiden till pensionsdagen. Alltså en garanterad inkomst på närmare 40.000 kr/månad i upp till 15 år!

Riksdagsledamoten har fritt årskort på flyg eller tåg som inte förmånsbeskattas och rätt till maximalt 8.000 kr per månad vid dubbelt boende vilket heller inte förmånsbeskattas. Det är med andra ord ett antal förmåner som medborgarna i gemen aldrig kommer i närheten och som vilka riksdagens ledamöter åtnjuter. Med andra ord de folkvalda i riksdagen har villkor som den genomsnittlige löntagaren aldrig ens kan hoppas på i sina vildaste drömmar att få för sin egen del.

Politikerklass i sin egen värld?

Här finns ett disparens som skapar bilden av en politikerklass som lever i sin egen värld utan att dela den vanlige medborgarens skärv. Naturligtvis upplevs det som egendomligt att riksdagsledamoten trots mycket hög lön inte behöver betala för sin bostad, inte behöver betala sina resor till hemorten, fritt åkande på av skattebetalarna betalda årskort och inte ens blir förmånsbeskattad för samma förmåner som om andra har dem görs med noggrannhet och utan undantag.

Våra förtroendevalda ska ha goda villkor, men villkoren skall inte liknas vid ett frälses villkor. Dubbel bosättning är många som har eftersom inpendlingen mot exempelvis Stockholm är omfattande bland annat från Östergötland eller andra delar av landet. Det är avdragsgillt vilken ingen invänder mot likaså att årskort på tåg och flyg förmånsbeskattas vilket ingen heller har egentligen något att invända mot.

Att vara förtroendevald är något stort, att få sina medborgares förtroende att stifta lagar som de sedan skall följa innebär ett stort ansvar. Det är som en klok man sa en lång process att vinna förtroende men ett ögonblicks verk att förlora det.

Det finns idag en tveksamhet gentemot politiker, en misstänksamhet att de ”skor sig” att de ”gynnar sig och de sina”. En beskyllning som nästan alltid är utan grund. De flesta s.k. affärer beror på otydliga regler eller slarv. Det är ytterst få förtroendevalda som missbrukar medvetet förtroendet de fått.

Men bara existensen av generösa förmåner som kombinerat med mycket goda inkomster väcker misstanken eller lämnar blottor för anti-demokratiska krafter att utnyttja enskilda ledamöters tillkortakommande är tillräckligt oroande för att de förtroendevalda själva skall undanröja de mest ögoninfallande förmånerna.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa en gång att man aldrig som förtroendevald skulle göra något som man på nästa medlemsmöte inte kunna förklara. En enkel och god regel, präglad av sunt förnuft och förstånd.

De förtroendevalda i riksdagen får inte uppfattas som fifflare och själviska egoister som gynnar sig och en diffus nomenklatur. Om den bilden blir den publika bilden av politiken och de folkvalda så är det kanske det enskilda största hotet mot demokratins legitimitet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På andra sidan Styx

På andra sidan Styx

Sjuhundra de stå på led

Sjuhundra de livet mist

Sjuhundra de i dimman på andra sidan floden

Sjuhundra de ropar

”Vi kom ej hem”

 

Unga och äldre de var

Unga och äldre de ej blev

Unga och äldre kunnat vara mer

Unga och äldre de frågar

”Varför vi kom ej hem”

 

Penning och Ointresse på vår strand stå

Penning och Ointresse råder då

Penning och Ointresse inget hopp har

Penning och Ointresse beskedet ger

”Fler ni bli som ej komma hem”

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommentar:

700 arbetare och tjänstemän har förolyckats ute på våra arbetsplatser de senaste 10 åren. Utbildningen av skyddsombud har strukits på grund av att statsbidragen dragits in. Forskningen har försvunnit genom att Arbetslivsinstitutet har lags ner. Tempot har ökat drastiskt. Det kostar liv.

Den som latat sig….

”Det är djupt orättvist att den som latat sig och misslyckats får chans på chans, medan den som ansträngt sig och varit duktig möts av stängda dörrar”. Så skriver Östgöta Correspondentens ledarskribenter måndagen den 3 oktober i en ledare som andas av förakt för mänskliga tillkortakommanden och en jubelsång över de ”duktiga”.

Det är inte första gången detta tema spelas upp på ÖC:s ledarsida. Oftast handlar det om ett förakt för de som inte har akademisk utbildning eller av en eller annan anledning misslyckats i skolan eller inte lyckats få en stabil anknytning på arbetsmarknaden.

Det som spelas på det borgerliga positivet är att det är enbart och fullt ut individens eget fel om skolan blir ett misslyckande, om arbetslösheten drabbar eller om sjukdom slår till. I ledarskribenternas värld är det skillnad mellan folk och fä, mellan duktiga och medelmåttiga, mellan framgångsrika och misslyckade.

Tidningens ledarskribenter formligen tävlar i att sätta stämpeln på de som inte har vandrat i akademins lärosalar utan valt en annan väg för sin livsvandring. Det är uppenbart att ledarskribenterna inte kan tänka sig andra skäl till ”misslyckandet”.

Dyslexi, oengagerade lärare, sjukdom eller sociala förhållanden är den enskildes ansvar med ledarskribenternas logik. Inte heller skillnaden mellan att växa upp i en studieovan miljö till skillnad från en studiepremierande akademisk miljö är annat än individens eget ansvar precis som om det arma barnet kan välja sina föräldrar. Klass och social miljö har ingen relevans på ledarsidan i Corren.

Det som ledarsidan behandlar på måndagen, dvs. den avlövade och avrustade vuxenutbildningen är ju ett nytt fenomen som har skapats av den sittande högerregeringen som Corren med den berusades övertygelse och envishet försvarar och höjer till en vördnadsfull perfektion av politisk handlag.

Alla ska få en andra chans, både den som haft dåliga förutsättningar i sitt liv och den som måste byta inriktning på sitt yrkesliv av en eller anledning. Men det är ju en annan sak och att det inte fungerar idag är orsakat av en borgerlig regering som står Corren nära.

Correns människosyn lämnar en del övrigt att önska. Att stämpla de som inte föds med silversked i munnen eller inte glidit fram på den välkända räkmackan som lata och misslyckade tyder på en övermaga och föraktfull syn på mänsklig, mycket mänsklig svaghet.

Men vem vet ledarskribenterna på Corren kan också en dag hamna i en liknande sits där de trots sin egen duktighet, akademiska examena visar sig vara just mänskliga, med mänskliga fel och brister. Hoppas vid alla makter höga som låga att de får sin andra chans, t.o.m. sin tredje om så behövs.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Högerman med integritet

I dag fyller en av den svenska högerns grand old men Ulf Adelsohn 70 år. Jag läste en intervju med honom och förvånas över Adelsohns stora integritet. Vissa saker som han säger skulle även jag utan problem. Hans kritik av nyliberalismens nattväktarstat när det gäller infrastrukturen är välkänd men inte mindre riktig för den skull.

”Jag anser att att det ska finnas ett stort nationellt järnvägsbolag”, säger han och fortsätter sin kritik av den sittande regeringen med orden ”det ansåg man redan 1939 när man förstatligade all de privata järnvägarna, för det var ingen ordning.”

Om nu någon nu tror att Adelsohn har blivit smygsocialist på gamla dar tar denne helt fel. Han berömmer sig över det han kallar ”valfriheten”. Han är stolt säger han att han tillhör den generation som var med och såg till att vi numera kan välja daghem, skola, äldreomsorg osv. Och framförallt berömmer han sig över att moderaterna tvingade fram att kollektivanslutningen upphörde.

Han må göra det, han må vara moderat men man måste respektera Adelsohn för att han inte vek ner sig mot Reinfeldts regering när den fortsatte att privatisera järnvägen trots att det har inneburit att den svenska järnvägen idag är den sämst skötta i Europa…. och Adelsohn fick sparken.

En annan notabel fundering Adelsohn har i intervjun med TT är kritiken av ungdomskulten som finns i Sverige. Han noterar att i en kinesisk tolkning av ordet ”gammal” är klok, vis, erfaren och vördnadsvärd medan i svenska ordböcker är synonymen istället förlegad, bedagad och föråldrad.

En notering som de flesta som nått över 50-strecket känner igen och nogsamt fått möta när de exempelvis sökt nya jobb.

Man må ogilla högerns uppfattningar men jag föredrar vilken dag som helst en riktig blå högerman framför en lismande nyliberal. Så jag lyfter på hatten och gratulerar på Ulf Adelsohns 70-årsdag och gratulerar en högerpolitiker med ryggrad och integritet vilket tyvärr alltför få politiker har, oavsett partibokens färg.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Från facklig-politisk samverkan till facklig-politisk medverkan

Facklig-politisk samverkan är ett begrepp som har varit en het potatis ända sedan den första LO-kongressen 1898 ställde det som ett villkor för medlemskap i Landsorganisationen. Inget fackförbund, avdelning eller klubb skulle kunna ansluta sig till Landsorganisationen om man inte samtidigt eller i vart fall senast inom ett år anslutet sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Högern tyckte illa om det då och gör det även idag. Facklig-politisk samverkan idag är svagare än vad den var då. Orsaken är en kedja av omständigheter som har verkat i en riktning som delat fackföreningarna och det parti som facken en gång bildade för att tillvarata sina och klassens politiska intressen.

Den viktigaste omständigheten är att idag finns det ingen kollektivanslutning och det är inte längre självklart att löntagarna ska påverka politiken. När kollektivanslutningen upphörde på 1980-talet förmådde facken inte ersätta detta med något annat.

Svårigheter med politisk organisering

Jag vet själv hur svårt det var att upprätthålla en politisk organisering inom facken för att kunna påverka de politiska besluten. Men också den känsla av meningslöshet som spred sig under 1990-talet när (S) många gånger drev en politik som mötte reaktioner från tveksamhet till demonstrationer som när LO-kongressen 1994 gick ut och protesterade mot (S)-regeringens politik.

Denna utveckling har fortsatt och misstroendet i de fackliga leden har förstärkts under new labour-eran när inte bara politiken kommit i harnesk med fackliga stämningar och värderingar utan också facken sett hur LO agerat på ett sätt som förbunden upplevt som eftergivet och alltför lydigt.

Vad handlar relationen mellan det fackliga uppdraget och politiken. Det är möjligt att förhandla t.o.m. strejka och få igenom olika krav kopplade till lönen, arbetsmiljön och löntagarnas rättigheter. Men hur mycket värde har de i det långa loppet om maktfrågorna lämnas därhän. De flesta inser att det är inte bara lönen, arbetsmiljön och rättigheter och för den delen skyldigheter på arbetsmarknaden som styr våra liv.

Saker som sjukvård, pensioner, demokratiska rättigheter, skolan och infrastrukturen har minst lika stor betydelse för vårt dagliga liv. Barnomsorgen måste fungera för att vi ska kunna gå till jobbet. Bussarna och tågen måste gå, vi måste ha fungerande vägnät och mycket annat. Allt bygger på politiska beslut och om inte löntagarna påverkar de politiska besluten kommer inte deras perspektiv med i beräkningen när planering och besluts skall tas.

“Experterna”

Högern menar att detta skall lämnas till ”experter” och politikerna skall som mest sätta ekonomiska ramar. Men hur ska kunskapen om livet utanför ”experternas” perspektiv få utrymme i politiken om de som skall leva med ”experternas” råd inte hörs innan analysen och besluten tas.

Expertväldet som beror på främst medelklassens övertro på sin egen betydelse i samhällsmaskineriet och det klassförakt som de bättre bemedlade hyser för den ”vanlige” medborgaren. 60-70 procent av medborgarna har inte akademisk utbildning men en av livet omfattande förvärvad kunskap. Den tysta kunskapen om livet och samhället ges idag ytterligt lite utrymme i den politiska kontexten.

En orsak ligger i den försvagade facklig-politiska samverkan. Det är uppenbart att de förslag och försök som gjorts tidigare för att öka löntagarnas inflytande efter kollektivanslutningen upphörde har misslyckats.

Från samverkan till medverkan

Är det möjligt och önskvärt att facklig-politisk samverkan ser ut som den gjort hitintills. Så länge fackföreningsrörelsen hade en organiserat inflytande i det socialdemokratiska partiet så gav det också inflytande i politiken. Men efter kollektivanslutningen försvann försvagades också inflytandet och påverkan. Vi ska också vara medvetna om att kollektivanslutning i den form vi haft i Sverige inte är något unikt den finns faktiskt kvar i brittiska Labour även om Thatcher med olika lagstiftningsåtgärder försökte bryta den.

I sin bok ”Letters to my Grandchildren” skriver brittiska Labours veteran Tony Benn att Labour består av två grupperingar eller element; fackföreningarna och socialisterna. Benn menar att dessa två delar har reflekterats i Labours stadgar och program. Men båda grupperna av partiet har haft intressen som har kunnat sammanföras; ”fackföreningarna har önskat en arbetarklassrepresentation i parlamentet och socialisterna har önskat att feodalismens och kapitalismens onda sidor avlägsnade”. De två sammanflätade delarna av partiet i strävan efter ett samhälle ”hela resultatet av arbetet” ska tillgå de som arbetat ihop dess resultat och att det skall ske på basis av ”det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, förmedling och utbyte och bästa möjliga folklig administration och kontroll av varje industri och service”.

“….facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser…”

En liknande beskrivning kan göras av den svenska socialdemokratin som i sitt program (partikongressen 2001) skriver att ”vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”.

Erfarenheterna är inte uppmuntrande

Hur ska det då vara möjligt för fackföreningsrörelsen som det ena benet i arbetarrörelsen kunna påverka politiken om dess deltagande inte är aktivt? Under decennierna efter kollektivanslutningen har det genomförts från fackligt håll två kampanjer med syfte att stärka det politiska inflytandet för löntagarna; demokratiprojektet på 1980-talets slut och 100.000-projektet under 2000-talets inledning. Båda dessa vann tillfälliga framgångar. Det bildades ett stort antal facklig-politiska s-klubbar på arbetsplatserna eller i de olika fackliga avdelningarna ute i landet. Det handlade om hundratals föreningar men deras livsduglighet var begränsad skulle det visa sig.

Orsaken till detta var att de inte togs på allvar varken av partiorganisationerna eller de fackliga avdelningarna. Bemötandet var allt från direkt avståndstagande, skepsis till ointresse. Problemet var att det inte fanns ett verkligt engagemang förutom hos föreningarnas medlemmar men det räcker inte om det inte finns utrymme för verklig medverkan i det politiska inre livet, om inte medlemmarna ges utrymme att driva sina politiska frågor, om inte de välkomnas på lika villkor precis som alla andra.

Socialdemokratin har utvecklats till ett parti, en apparat, av yrkespolitiker. Makten har förskjutits från medlemmarna som deltar på sina föreningsmöten, medlemsmöten eller representantskap och där det är självklart och naturligt med medverkan i politiken och de politiska diskussionerna.

New Labour-eran och medelklassen

Makten inom partiet har under new labour eran förskjutits till experterna och yrkespolitikerna. Makten har förflyttats från medlemmarna till styrelserna, fullmäktigegruppen, riksdagsgruppen och slutligen till partiexpeditionen och dess välutbildade informatörer och ”spindoctors”.

För att förändra detta och återge folkrörelsen dess liv måste medverkan vara nyckelordet. Medverkan på alla nivåer, medverkan för medlemmarna men det innebär att makten måste decentraliseras i partiet och den måste avlövas experterna och den medelklass som tagit över med sina akademiska poäng.

Detta innebär inte att partiet inte behöver intellektuella. Problemet det saknas intellektuella i partiet idag. Det saknas de begåvade och bildade intellektuella som vänder, vrider och problematiserar politiken. Idag är det experterna och den socialdemokratiska apparatens ”schlingmanns” som har makten i sin hand, en medelklassrepresentation som med dess konflikträdsla och övertro på sin förträfflighet som är partiets verkliga problem.

Facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser. Fackföreningsfolket har, tyvärr, alltmer förvandlats till en sparbank och har fått betala inte bara räkningarna utan också tappat inflytande över partiets politiska hantverk.

Med en facklig-politisk medverkan kan det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen återvinna det förlorade förtroendet och därmed den sedan 1980-talets mitt negativa trenden bryta. Det är möjligt, det är nödvändigt och det är önskvärt. Det är faktiskt också det enda alternativet om socialdemokratin inte skall möta sotdöden och förvandlas till ett 20-procentsparti utan verkligt inflytande på samhällsutvecklingen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson