Omvändelse av nödvändighet eller…

”De privata företagarna har själva intresse av att vidmakthålla och öka sin produktion, om de bara tror, att det ger dem vinst.” Den som skrev dessa ord var ingen mindre än Ernst Wigforss denne titan i svensk socialdemokrati och arkitekten till arbetarrörelsens stora projekt – välfärdsstaten.

 

Wigforss påpekade många gånger att full sysselsättning var en förutsättning för att hela folket var i arbete, han gick t.o.m. så lång att han skrev att politikens alla delar ”penningväsendet och de offentliga finanserna, prispolitiken och lönepolitiken, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraften och materiella produktionsmedel.”

Han menade också att ”alla förlorar på att företagsamheten tryter och kapitalet icke används till att hålla produktionen i full gång. Statens makt bör därför i allas intresse sättas in på att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av varaktig och stabil högkonjunktur.”

Dessa insikter byggde på kunskaperna som kommit fram i slutsatserna från tidigare kriser och då främst erfarenheterna från 1930-talets djupa depression. Keynes och andra ekonomers slutsatser där statens politik hade avgörande för att hålla konjunkturen uppe även när kapitalismens återkommande kriser visade sitt fula anlete genom att använda statens resurser för att hålla sysselsättningen uppe.

Keynsiansk politik

Det innebar också att vid kriser exempelvis sänka skatterna för att stimulera konsumtionen och därmed ökad produktion likaså att med olika statliga bidrag till barnfamiljer öka deras köpkraft. För hur ska marknaden, dvs. den oreglerade kapitalismen, kunna garantera välfärdsstaten när den inte kan garantera att våra gamla inte misshandlas, våra barn får rättvisa betyg, att tågen går osv. Frågan är självklar att ställa och svaret är lika självklart – marknaden kan inte garantera något av detta.

Det insåg Ernst Wigforss på sin tid precis som Erlander och Palme insåg detsamma men new labourtendensen har sedan 1980-talet tills nu varit blind för verkligheten.

Den här politiken förde också socialdemokratin med olika nyanser fram till det nyliberala genombrottet där självständig riksbank var grundbulten då det att penningpolitiken lämnades till ”experter” med egna syften som när i november 1985 alla kreditrestriktioner togs bort och grunden lades för 1990-talets djupa kris.

Det vi ser idag är en fortsättning av mer av det samma. Eurokrisen är den kris som parad med redan i det närmaste massarbetslöshet kommer att kasta in Europa in i en ny recession sannolikt redan nästa år.

Privatiseringspolitiken var andra sidan av den nyliberala politiken. Vi har på senare tid sett hur den svenska järnvägen är i ett uselt skick där enligt KTH fattas minst 30 miljarder i underhåll. Caremas vanvård av våra gamla, inflation i betygsväsendet och andra konsekvenser av new labourpolitiken. Det var ju inte för inte som Thatcher sa när Blair tillträdde att hennes största framgång var att Labour hade övergivet Labours politik och blivit New Labour, dvs. blivit en kopia av Tory i hennes tappning.

Nytänkande?

Den svenska new labourpolitiken kunde inte nog hylla ”nytänkandet” och en ”närmast religiös inställning till privatiseringar”. Den som säger detta är inte Ernst Wigforss, det är inte Lars Ohly eller ens partiordförande Håkan Juholt utan en av portalfigurerna i den svenska new labour-politiken och dess affischnamn: Thomas Bodström. Inte nog med denna insikt utan han skriver i gårdagens Aftonbladet att ”Att det finns företag som prioriterar att tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten är ingen nyhet. Det gäller oavsett om det handlar om vård, skola eller äldreomsorg.”

Detta är helt i konflikt med new labourtendensen inom den svenska socialdemokratin tidigare uppfattning. En uppfattning som ligger diametralt i motsättning till den avreglerings och privatiseringspolitik som varit deras kännetecken. Man ju undra om det är en omvändelse som kommer från en insikt om den för förtroendet förödande politiken eller enbart taktiskt agerande för att inte komma helt i otakt med det stöd som finns bland gräsrötterna, dvs vanliga socialdemokratiska medlemmar för mittenmannan Håkan Juholts kritik av new labourtendensens misslyckande och skamlösa närmande till mittens rike och de s.k. nya moderaternas i grunden nyliberala men i uppklädda retorik för att vinna storstädernas självmedvetna medelklassen.

Vi må hoppas det förstnämnda är skälet till Bodströms sent påkomna insikt i Aftonbladet, för socialdemokratins och välfärdsstatens överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Drömmen som försvann..

Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utvecklingen i Storbritannien med orden ”nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv”. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.

Det förstörda livet

Alan Fintons förstörda liv och dröm var också den svenska arbetarrörelsens dröm . En dröm och ett bättre liv bortom fattigdom, arbetslöshet och social misär där människor, skikt, och klasser ställs mot varandra i en evigt pågående strid om att hamna högst upp på dyngstacken och komma åt de köttigaste bitarna.

Det som högern och nyliberalerna kallar frihet i sin retorik är ofrihet för alla de andra, kapitalets frihet, marknadens frihet betalas av de sjuka och arbetslösas ofrihet, de som råkat födas i fel klass eller under fel omständigheter det är deras ofrihet.

För arbetarrörelsen har frihetsbegreppet varit centralt men det har inte varit individens frihet på kollektivets bekostnad utan individens frihet tack vare kollektivet.

När den svenska arbetarrörelsen efter andra världskriget började bygga välfärdsstaten så var det med tanken att alla skulle få plats i finrummet som den dåvarande socialdemokratiske hövdingen Per-Albin Hansson uttryckte sig. Det skulle inte finnas några styvbarn och inga eftersatta för att fortsätta tala med Hansson.

Det var en gigantisk uppgift man satte i rörelse men under de kommande 40 åren förvandlades det svenska samhället från ett fattigt klassamhälle till kanske världens mest jämlika samhälle.

Högern på reträtt

Högern hamnade på reträtt, de förlorade sitt självpåtagna ”tolkningsföreträde”. Deras s.k. sanningar var inte längre trovärdiga när medborgarna såg hur samhället började lyfta sig ur 1900-talets första decenniers usla förhållanden.

När människor såg att de arbetslösa fick jobb. Industrin efter kriget kom att gå på högvarv, arbetskraften räckte inte ens utan storföretagen var tvungna att åka med bussar och värva i Finland, Jugoslavien och andra länder. Invandringen till Sverige blev en nödvändig och välkommen del av välfärdsbygget.

Det var också uppenbart att för att Sverige skulle fortsättningsvis utvecklas och fortsätta på välfärdens väg så måste medborgarna berättigade krav bättre villkor även inom områden som likt industrin inte kunde ge vinst för enskilda företagare.

Barnsomsorgen byggdes ut för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden, byggdes nya skolorna för att sörja för att våra ungdomar skulle få nödvändig utbildning, omsorgen om de gamla byggdes ut då när folkhälsan förbättrades blev också människor äldre.

Infrastrukturen byggdes ut med satsningar på järnvägen, bygget av ett motorvägsnät, upprustning av broar och tunnlar, kollektivtrafiken blev allt mer omfattande osv.

Enorma satsningar på bostadsbyggande i ett Sverige som var präglat av usla bostäder och smuts och snusk som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson beskrev det.

Alla dessa satsningar som jag i korthet beskrivet hade ett enda syfte och det var att utveckla Sverige till en välfärdsstat men det också en bieffekt som inte ska glömmas bort av dessa stora, för att inte säga gigantiska satsningar på samhället infrastruktur och service.

Det skapade jobb, hundratusentals jobb, jobb i offentlig sektor som var nödvändiga för att kunna försörja den privata industrin med arbetskraft som kunde därmed producera än mer mervärde och skapa nya rikedomar som då kunde beskattas för att i ett ekonomiskt, blandekonomiskt kretslopp utveckla välfärdsstaten.

Detta lämnade inte högern någon ro. Högern och de mest hårdföra inom arbetsgivarvärlden uppskattade inte förändringarna som skedde. De ville inte se ett samhälle där människor blev allt mer jämlika. Visst de kunde acceptera ett samhälle där med George Orwells ord alla är jämlika men vissa mer än andra!

Under 1970-talets slut växer en samhällskritik från höger fram i skuggan av oljekriser och en avtagande vänstervåg i världen. Högern formulerar om sig och sätter på sig en nyliberal cylinderhatt. Hatten är egentligen urgammal precis som ideologin för nyliberalismen är i grunden och till all väsentligt en kopia av det sena 1800-talets liberalism som ledde fram till upprepade ekonomiska kriser och till sist första världskriget.

Nyliberalerna formulerar en kritik, en frihetskritik där man menar att välfärdsstaterna och välfärdspolitiken är en hemsko på marknadens förmåga att växa och därmed en ofrihet för entreprenörerna och för individens frihet.

Skatter blir i dessa ögon konfiskation, utjämning nivellering, medborgarmakt och demokrati intervention i det privata osv. Margaret Thatcher den brittiska välfärdsstatens baneman säger att det finns inget samhälle bara familj och individer. Därför genomtrumfas tre omgångar med fackföreningsfientliga lagar, säljer ut offentliga företag, och monterar ner den brittiska välfärdsstaten.

Högern vinner mark

I Sverige vinner de nya idéer nya anhängare. Inte bara inom högern utan ända in i arbetarrörelsen. Jag påminna om en framstående facklig ledare som menade på fullt allvar att offentlig sektor var tärande! Andra lyfte en lans för privatiseringar av offentliga tjänster i tron att det skulle leda till konkurrans om arbetskraften och därmed högre löner för de offentliganställda!

I sanning ett stort misstag som får skrivas på dumhetens och okunnighetens konto!

Likaså lyckades högern, numera nyliberalerna, med hjälp av arbetsgivarnas propagandainsatser i miljardklassen att få oss att betvivla att full sysselsättning inte bara var nödvändig utan inte ens önskvärd. De vädjade till vår egoism och påstod att det var skadligt med alla inflation i allmänhet men samtidigt talade de, givetvis inte om vad priset skulle bli – en permanentad arbetslöshet som med den tidens ögon måste ramstå som massarbetslöshet – 7-10 procent.

Inte över en konjunkturcykel som en del, tyvärr även socialdemokratiska, ekonomer påstod utan för gott så länge inflationsbekämpningen blev prio ett.

Riksbanken blev självständig och fredad från politiskt inflytande vilket innebar att penningpolitiken blev ett minne blott. Kreditrestriktionerna togs bort och bankernas ansvarslösa utlåningsodyssé kunde börja. Det som skedde i de baltiska staterna efter 1990 och sker i Sydeuropa idag skedde i Sverige redan 1990-91.

Borgerlig klasspolitik

Nyliberalernas politik är en klasspolitik. Det är en politik riktad mot arbetarklassen och löntagarna. Tyvärr insåg inte arbetarrörelsen detta utan lät sig själv fångas i fällan och blev i många fall både sitt samhällsbygges egen baneman och offer.

Orsaken till detta kan vi spekulera i men jag tror att det finns några omständigheter som vi ska ta med i vår analys.

För det första, arbetarrörelsen kände sig med rätta trygg och stolt över vad den hade åstadkommit och på den väg man var. Att de krafter som ville vrida tillbaka till förhållanden som vi betraktade utan saknad var oss främmande. En ny generation av ledare som aldrig upplevt den äldre generations handgripliga erfarenheter av klassamhället som det tedde sig förstod många gånger inte vad som berättades. Det blev bara anekdoter i deras öron.

För det andra, folkbildningen och främst den fackliga utbildningen kom att rustas ner till förmån för facklig utbildning riktad mot det dagliga funktionärsarbetet. Politiken blev nedprioriterad i den fackliga bildningen. Någon sa vid ett tillfälle att människan kan vara hur väl utbildad som helst men saknar samma människa bildning är det meningslöst!

För det tredje, fackföreningsrörelsen som var den verklige bäraren av samhällsbygget med sitt stora inflytande över politiken kom successivt att abdikera från den politiska arenan och till den nya generationen av väl utbildade men ack så många gånger illa bildade!

Nyliberalt systemskifte

Vad är det för samhälle som nyliberalerna erbjuder. Är det ett samhälle där allas frihet förverkligas eller kan förverkligas. Jag vill påstå att det är precis tvärtom.

Det är ett nytt klassamhälle som växer fram. För vad kan det annars vara när den välmående medelklassen och andra som redan har det gott ställt förser sig själva med skattesubventioner för att de köper serveringshjälp vid sina fester eller premieras med våra gemensamma skattepengar för att hålla den dagliga skiten borta från sina egen tröskel. Detta samtidigt som det saknas personal för att ta hand om och läka ”sjuka och till skada komna medborgare och arbetare” för att citera den socialistiske pionjären August Palm.

Vad är detta om inte en återgång till det unkna och avskydda klassamhälle som gjorde skillnad mellan folk och fä! Det klassamhälle som vi hoppades och trodde hade förpassats till historiens sophög där det rätteligen hör hemma! Ett pig- och tjänarsamhälle som vi så hjärtligt avskytt och bekämpat i mer än ett sekel är på väg att göra en storstilad comeback.

Arbetsmarknaden vi ser växa fram i kölvattnet av nyliberalismens revolt mot välfärdsstaten är en tudelad och orättvis arbetsmarknad. Vi som har en stark yrkesidentitet och förhållandevis säkra jobb kommer att klara oss alldeles utmärkt medan mellan 20-30 procent av arbetskraften kommer att i bästa fall ha osäkra jobb med usla villkor på en vad som kallas med nyspråket ”flexibel” arbetsmarknad som har ett enda syfte att betjäna de välbeställda, väletablerade inom främst storstädernas medelklass med service och olika tjänster till mycket låga kostnader.

Vi som har jobb har därmed två hot som varning och till varnagel.

- Ge er i akt, inte kräver för mycket för då kan ni bli av med jobbet och antingen hamnar i den permanenta arbetslöshetsarmén på 7-10 procent eller på en rättslös låglönearbetsmarknad.

- Ge er i akt enligt våra postulat är budskapet från nyliberalerna till främst fackföreningsrörelsen. Annars så…

Detta är vad nyliberalerna kallar att disciplinera fackföreningsrörelsen. Konsekvensen är naturligtvis ökade sociala skillnader och ökad ojämlikhet. Det får också stora konsekvenser för demokratin och synen på politik och samhälle.

Någon frihet för löntagarna är det i varje fall inte frågan om!

Demokratin försvagad

Demokrati måste ha medborgarnas engagemang för att fungera. Det räcker inte med att ett mindretal engagerar sig eller att vi överlåter det politiska engagemanget på några utvalda eller självutnämnda experter.

Den belgiska professorn i politisk strategi Chantal Mouffe menar att nyliberalernas största brott är att de har försvagat demokratin, att deras politik har avpolitiserat samhället och därmed också försvagat och reducerat demokratins, dvs. folkstyrets verkningsgrad.

Det var också syftet vill jag påstå, nyliberalerna skrek sig hesa om att det inte fanns något samhälle utan bara familjen och individer som Thatcher påstod.

Med det som motivation för att hävda som det hette den lilla världen och dess förhållande till marknaden som ett demokratiskt instrument är nyliberalernas verktyg för att underminera demokratin dvs. politiken som verktyg för samhälles och människors relationer sins emellan.

Att ersätta som nyliberalerna demokratin, dvs medborgarnas lika möjligheter och värde med valet på marknaden är grunden för demokratins kris i Europa och västvärlden

Förtroendet för politiker och politiken har successivt minskat i linje med utvecklingen och framgången för nyliberalernas marknadspolitik.

Vi kan inte och får inte förväxla det demokratiska samtalet med valet av produkter på en marknad. Marknaden kan säkert förses oss med Tv-apparater, bilar och andra konsumtionsvaror men inte med rättigheter och skyldigheter som demokratin handlar om.

Samhället är inte en marknad, det går inte att göra samhällsnyttan till en marknadsfråga för bara försöket leder till skepsis mot demokratin, dvs. medborgarskapets inflytande, ökar. Och inte bara det vi har sett hur med marknadsliberalismens ökade inflytande har också politiken blivit ett yrke och en nomenklatur av politiska broilers har utvecklats som medborgarna känner tveksamhet inför.

Jag menar att demokrati i dess sanning mening kräver engagemang och när alla politiska partier som skett i Europa allt mer dragit sig mot en mittfåra där man tror att den välbeställda medelklassen gunst kan vinnas har det inneburit att arbetarepartiernas kärnväljare vänt politiken ryggen då den inte känt igen medelklassens uppfattningar som sin verklighet.

För vem, ärligt talat, vem kunde se skillnaden på Mona Sahlins new labour-inspirerade identitetspolitik och Fredrik Reinfeldt välfriserade neo-liberalism inför valet 2010 i Sverige. I varje fall inte tillräcklig skillnad för att välja Sahlin.

Nyliberalismen hotar inte bara villkoren på arbetsmarknaden utan i högsta grad det demokratiska systemets ryggrad – medborgarnas tilltro till politiken som samhällsverktyg.

Här har vi också orsaken till framväxten av missnöjespartier, främlingsfientlighet och högerterrorism. Ansvaret för att grogrunden har skapats för denna motbjudande relik från sämre tider ligger till stora delar på nyliberalerna och deras icke politik och marknadsfetischism.

Avslutning

Det har varit en kanske lång beskrivning av det som är idag svenska välfärdsstatens sakta pågående sammanbrott. Det är inte försent ännu men det kräver som jag ser det att fackföreningsrörelsen tar sitt ansvar och ser bortom sitt traditionella fackliga uppdrag. Det finns en stor potential för en annan politik som präglas av reformism i betydelsen förändring för flertalet, förändring till det bättre, förändring till ett bättre liv och förändring som minskar klyftorna, ökar demokratins utrymme och verkningsgrad samtidigt återger medborgarna framtidstron.

För faktum är vi som fackföreningsfolk kan förhandla oss blåa av ansträngning om inte samhället och politiken inte drar åt samma håll.

Vi har inte gett upp, svensk fackföreningsrörelse har inte gett upp och vi har ett stort ansvar i att inte arbetarrörelsen överger drömmen, visionen om ett bättre samhälle. Ett samhälle där ingen stängs ute och där du färdas väl oavsett vem du är, varifrån du kommer, eller hur du ser eller vilken hudfärg eller kön du har. Ett modernt folkhem – en modern välfärdsstat för tvåtusentalet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln bygger på ett tal som jag skrev åt en kamrat.)

Från kris till kris till undergång….

Vi lever i en spännande tid. Vi lever kanske i den mest mest spännande av tider sedan romarrikets undergång. Detta må låta märkligt, t.o.m. morbitt om man ser vad som följde av kaos och krig efter Pax Romanas ca 200 år av fred var slut.

Frågan är om vi ser en likartad om än inte parallell utveckling i vårt eget historiska skede. Vi kan inte själva avgöra det men det finns anledning att fungera kring detta. När vi talar om historiska skeden sker de oftast omärkligt men byggs upp i ett dialektiskt förhållande av motsättningar som sedan ”löses” med mer eller mindre våldsamma medel. Det här visade filosofer som Hegel och Marx på vid upprepade tillfällen och det är väl få som motsätter deras historiska tolkning 2011.

Europa har varit i krig oavbrutet sedan 1000-talet och fredliga epoker är kortare och färre än de fredliga. De arma plågade europeiska folken har fått leva i en slaktbod av sällan sedd historisk omfattning.

I grunden har det hamnat om konflikten mellan olika ekonomiska system i de existerande samhällena. Efter Pax Romana bröt antiken, eller rättare slavsamhället samman och feodalismen, som vi kallar medeltiden, plöjde ner Europa i dubbel bemärkelse med sina uppfinningar och innovationer som förändrade omständigheterna fullständigt och genombrytande hela den mänskliga tillvaron.

Vi såg hur industrialismens första steg krossade den franska nobilitetens samhälle, dvs det feodala ekonomiska systemet, och embryot till den industriella revolutionen bröt igenom. Det är enormt komplicerade orsakssamband, skeenden och motsättningar som förändrar förutsättningarna så att politiken kommer i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Att den ekonomiska utvecklingen som den ser ut idag inte ligger i linje med den politiska är ett faktum som få motsäger. Den nyliberala hegemonin gör ont värre genom att den söker lasta över den ekonomiska sammanbrottet på de som arbetar medan exempelvis bankerna som lånat ut enorma summor till grekiska spekulanter nu riskerar att förlora allt. Det grekiska dramat (och dess upprepning nu i Italien, Spanien, Portugal och på Irland) påminner i mångt och mycket i sin dramatik om ett känt tändsticksimperium som gick från solid varukapitalism till finansspekulativ dito.

Vi vet resultat Krueger såg ingen utväg ur spekulationscirkusen utan tog sitt liv och imperiet föll samman precis som en gång det mångfaldigt större romerska hade gjort.

Det är inte frågan om när Grekland tvingas att lämna Euron utan snarare vilka följder det får. Risken för en malström av okontrollerade händelser likt de som utlöste 1:a världskriget är omöjliga. Annars starka länders banksystem hotas av kollaps och för att undvika detta måste staterna själva stötta med miljarder som man idag inte längre har. Själva finanskapitalismen och dess avskiljande från varuproduktionen är ett tecken på att det kapitalistiska ekonomiska systemet inte fungerar längre.

Däremot finns för handen en omfattande arbetslöshet där den nyliberala teorin om låglönearbetsmarknadens välsignelse kommer att inte längre ha utrymme då de välavlönade måste ta den ekonomiska smällen för att rädda banksystemet, dvs. för kreditsystemet utan vilket den kapitalistiska systemet inte kan existera.

Vad vi ser kan vara det som Marx beskrev som de inneboende motsättningarna i den mogna kapitalismen som kommer att leda till att den faller samman under trycket av sina egna inre motsättningar.

Situationen innebär att det inte längre möjligt mer än tillfälligt söka höja konsumtionen då produktiviteten ökar så dramatiskt och med framväxten av IT först och nu den kommande nanotekniken kommer att innebära att alltfler blir utslagna från industriarbetet och att allt färre producerar allt mer. Kort sagt det producerade mervärdet fördelas allt ojämnare vilket leder till ökade klyftor och att allt färre har möjlighet att köpa de alltfler produkterna vilket i sig leder till allt oftare och allt djupare kommande ekonomiska kriser.

Lever vi i en tid då kapitalismen som vi känner den håller på att gå under och ersättas av ett annat ekonomiskt system tack vare att IT och nanoteknik och det som står bakom där av innovationer och uppfinningar.

Karl Marx har bespottats och förlöjligats av de borgerliga ekonomerna och politikerna men hittills har grunden i hans tankar och analys stämt även om han naturligtvis inte kunde förutsätta allt som skett de senaste 200 åren.

Men att de återkommande kriserna och det faktum att Europa inte bara befinner sig i en ekonomisk kris av ett allvarsamt slag utan också en politisk kris. Vad som saknas är en stark arbetarrörelse men den har försvagats på allvarligaste sätt genom new labour erans dikeskörning. Det kommer att göra transformationen från en icke längre fungerande och allt oftare och svårare krisande kapitalism till nästa utvecklingsfas i den mänskliga historien riskerar att bli svårare än nödvändigt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Höstbilder

Natt och dimma

Natten och ljuset spelar spratt

Utan kommentar

Som man känner sig ibland

 

Lånat från Dik Browne

Obildade skolledare

(Nedanstående artikel skrevs som svar på en artikel i Folkbladet i Norrköping där den nämnda skolledare menade att bibliotek var gammalmodigt. De undertecknade är i Östergötland i vart fall välkända kulturarbetare.)

Det finns ett talesätt som säger att ingen behöver vara utbildad för att vara bildad . När man läser intervjun i Folkbladet den 31 oktober med rektor Magdalena Nebo för Framtidsskolan (sic!!!) och hennes uppfattning att bibliotek är gammalmodigt börjar man fundera på hur modern och framtidsinriktad skolan är idag. Framför allt friskolorna som numera måste följa samma regler som de kommunala vad det gäller bibliotek.

Friskolorna har inte i första hand ett bildningsmål, i vart fall inte om man skall lyssna till Framtidskolans rektor. Att utbildningen borde förutsätta bildning har uppenbarligen förbigått denna skolledare. Bildning kontra utbildning är inte bara semantiska begrepp utan en realitet.

Sven Wernström gav en gång föräldrar uppmaningen att ”ösa böcker över barnen” – en bildningstanke vi som på olika sätt ägnar vårt liv åt att ge stöd till människors bildningssträvan har som yrke. För oss är biblioteken ingången till kunskapens värld, till litteraturens äventyr och upplevelser och till poesins skönhet.

Men inte bara det: biblioteket och existensen av biblioteken är porten till kritiskt tänkande, att våga ifrågasätta de självklara sanningarna, att våga och vilja ifrågasätta sakernas tillstånd. Vi vet att idag är det inte så att allt färre läser utan att det är vissa socialgrupper som läser mindre. Barn i utsatta familjer läser allt mindre, barn som har föräldrar med lågstatusjobb och det finns en direkt korrelation mellan klass och läsande.

Växer du upp i ett hem med böcker, med vanan att besöka biblioteket i unga år, läser du också mer. Att påstå, som vår rektor på Framtidskolan, att mediateken skall ersätta biblioteken som centrum och nav för bildningssträvandena i ett modernt samhälle är omodernt. Eller är det så att rektorn på Framtidsskolan bara ser utbildningen som relevant i vårt bildningsbefriade marknadstorg till samhälle? Bildning, bibliotek kan inte ställas mot friskolornas lönsamhetsmål som rektor Nebo gör. Inte bara det, det är att överge de lässvaga grupperna i samhället – de som inte växer upp med boken som en del i sin naturliga tillvaro. Det är helt enkelt en övermaga kortsiktig syn på utbildning och bildning – en kunskapssyn som innehåller inte så lite klassförakt men också ett stort mått av okunskap.

Göran Lundström, ordförande Bildningsförbundet Östergötland

Jan Hillman, folkbildare och tidigare ABF-funktionär

Britt-Inger Stockfeldt-Olsson, doktor i pedagogik

Göran Sarring, teaterregissör

Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist och författare

Robert Zetterberg, skådespelare

Sven Wernström, författare

Tomas Lindgren, ABF-funktionär

Ulf Holmertz, opolitisk medborgare

Du svek

I dag skall man tända ljus till sina för sina nära och kära som man mist och som gått över den smala bron till den andra sidan. Nu är jag inte religiös men dagen har en viss betydelse i alla fall. Jag har ju kommit upp en i en ålder då man allt oftare ser hur vänner och bekanta har lämnat de levandes skara. Samma sak gäller föräldrar och andra människor som betytt något för en i det danande som skedde av pojken från arbetarstadsdelen Övre Vasastaden i Linköping.

Min uppväxt var så bra den kunde vara efter omständigheter. Jag fick lära mig vad solidaritet och rättvisekänsla var av min mor och inte minst min mormor som tillsammans tog ett enormt ansvar i att ge pojken en slags trygghet, men något kom att saknas. En fadersfigur, en trygghet som kunde vara exempel, var den som lärde den unge pojken saker och vara den som gav trygghet när kvinnorna inte var på samma planhalva så att säga.

Du svek. Du svek du fanns aldrig där när du behövdes. Du försökte köpa dig fri genom att skicka 25 kronor per brev till jul och födelsedagen. Pengar som du noggrant höll koll på och visade sig senare bokförde som förskott på eventuellt arv!

När skolkamrater, mina plågoandar handgripligt slog och slog, jagade och mobbade den faderslöse på deras allra grymmaste sätt som bara barn kan så visste du inget och du hade ju redan köpt dig fri från ditt samvete. När skräcken för mörkret kom, när rädslan för att vara förföljd smög sig på fanns du aldrig där som förebilden och tryggheten som bara en far kan ge sin son.

Du var aldrig där vid köksbordet och samtalade om livet, om pojkens tankar och senare om det vuxna livets manliga förtecken. Du svek, för du brydde dig inte.

Faktum var att jag inte kände till din existens förrän jag var drygt 10 år och hade inte heller reflekterat över din frånvaro. Jag visste inte ens att jag hade en bror, en halvbror, men ändå en bror. Du gav mig inte ens möjligheten att möta honom förrän långt senare.

Du svek, du svek när du uppmanade min mor att göra abort så att ni som du sa ”kunde fortsätta som förut” med ert särbo/samboförhållande. Du önskade att mitt liv skulle sluta innan det sett dagens ljus. Du slängde till henne pengarna till en abort så du skulle kunna tillfredsställa din fortsätta klåda. Men min mor trots att hon fram till dess faktiskt älskat dig och levat tillsammans med dig i ett antal år kastade ut dig och dina kläder i farstun. Något som var oerhört då på 1940-talet. Den tidigare så galante officeren fick lämna med kläderna i famnen och söka nya marker.

Du svek, när du sa en oäkta unge skulle skada din karriär. Du svek mig, du svek min mor – du svek alla när du med olika juridiska tricks såg till att mitt farsarv försvann upp i juridiska finter. Men du svek även när du på detta sätt kom att så split mellan min bror och mig, ett split som du såg till aldrig skulle kunna övervinnas.

Du svek, far, du svek när du trodde du kunde köpa mig med resor, som sedan bokfördes som förskott på arv, du svek när du försökte ursäkta ditt agerande så många år tillbaka. Du svek och jag fick bära dina börda, din livslånga böra av svek.

Du får ursäkta far att jag inte tände något ljus för dig grav idag. På ett sätt kanske jag skall vara tacksam för ditt svek gjorde min stark men också svag, det gjorde mig till en vuxen man som aldrig tillåtit sig ge upp eller överge det jag ansett vara rätt och riktigt.

Ditt svek formade mig till viss del, i vart fall fick jag bära det med mig då, nu och för alltid. Åren har nu gått. Du är borta sedan många år, jag själv börjar bli en gammal man och sakta närmar mig mitt eget bokslut och då smyger sig tankarna på, det är oundvikligt.

Jag skulle kunna hoppas att du må brinna i helvetet men jag tror inte slikt och vet att du led alla det dåliga samvetets kval på ditt yttersta, men jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte synd om dig. Ditt svek var för monumentalt, för stort och för omfattande.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Detta är en mycket privat text, men jag kände ett behov att publicera den om inte för att hedra min sedan många år bortgångna mor, då hon lärde mig det viktigaste om klasskänsla och solidaritet.)

Eldkvarn har något väsentligt att säga

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

Omslaget, bara det är en parafras på Beatles “Sgt Peppers”-LP och Mothers Of Inventions “We´re Only In It For The Money”. Och här kan man skönja inspirationskällorna under de fyrtio åren; Cornelius, Wild Bill Hickock, Che Guevara, indianer och Jesus för att nämna några. Parafrasen på Beatles berömda omslag och parafrasen på nytt på Frank Zappas dito sätter lite av temat för Eldkvarn 2011. Eldkvarn har sina rötter men är i nuet.

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och “Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än “Hunger Hotell”. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkeristisk” tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.

Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnesstämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

(Fyra av fem stjärnor, skulle varit fem om inte plattan haft en grad av dualism.)

Text: Ingemar E. L. Göransson

(OBS har också publicerats på www.kulturbloggen.com i en något kortare version.)