Det våras för socialdemokraterna

En regering i kris, så skulle man kunna beskriva den regering som Fredrik Reinfeldt leder. Problemen är många och även om han har lyckats desarmera om än tillfälligt ”Saudigate” så finns det grundläggande problemet kvar; kritiken och olustkänslan kring hans regemente sprider sig alltmer i det svenska samhället allteftersom det blir uppenbart för allt fler att politiken varken löst utan förvärrat problemet – den förfärande höga arbetslösheten.

(Foto: Aftonbladet)

Vakna Reinfeldt, det är dags att gå!

Må Tolgfors avgång inneburit att regeringen fått ett andrum och den akuta krishanteringen har lagt skulden så långt från den upphöjde själv men fortfarande finns spåren av korruption och mörkläggning kvar i följden av ”Saudigate” men som också fäster vid handelsministern och inte minst utrikesministern och hans hantering eller snarare ickehantering av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson då de undersökt Lundin Oils agerande vilket också innebär att Carl Bildts inblandning skulle komma i dager. Att Bildt avvisade Jan Eliassons erbjudande kan bara förklaras med att Bildt inte vill se journalisterna fria att kunna berätta vad det vet. Reinfeldt kan inte med trovärdighet inte påstå att han inget visste för det vore samma sak som att erkänna att han inte leder sin egen regering då det är statsministerns förbannade skyldighet att veta vad hans ministrar håller på med.

En handelsminister, en utrikesminister och en utrikesminister, alla moderater, alla med fingrarna i syltburken och en röta som kommer den upphöjde landsfadern in spe allt närmare är ett enormt problem som inte ens spindoktor Schlingmann i längden kan klara av att hantera. Det kommer att explodera i ansiktet för eller senare.

Förra helgen beskrev SvD Sverige som det mest och snabbast liberaliserade landet i Västvärlden, en för medborgarna allt annat en god nyhet men ingen överraskning. Samtidigt presenterade forskarna på SOM-institutet en undersökning som visade att det folkliga stödet för samma politik var synnerligen svagt. Inte bara bland röd-gröna sympatisörer utan även bland Center och Kristdemokratiska väljare.

Den ansvarige forskaren Lennart Nilsson citerade Håkan Juholt från mars 2011 där han sa ”Medborgarnyttan och ansvaret för hela Sverige går före avregleringar och marknadstänkande” och ”vi är beredda att omreglera och påreglera”. En politik som uppenbarligen har ett stöd i breda medborgarkretsar.

I dag fredag presenterar DN en ny opinionsundersökning där socialdemokraterna till över 35 procent och därmed fortsätter att stärka sin position i väljarkåren medan moderaterna tappar i samma mån. Det är också av intresse att notera att både Kristdemokraterna nu närmare sig tre procent och SD faller mot fyraprocentspärren.

Orsaken till Reinfeldts fortsatta nedgång ligger i oförmåga att lösa arbetslösheten, medborgarnas insikt om orättvisorna som sjukförsäkringen och a-kassan visar upp. Framförallt räcker det inte längre med att lägga huvudet på sned i TV eller vifta med hästsvansen för de ”nya” moderaterna utan medborgarna har uppenbarligen tappar tålamodet med den misslyckade politiken och söker ett alternativ.

Tiden för socialdemokratin att skörda högerns draksådd närmar sig – må partiet ta vara på möjligheten och formulera en politik som är byggd på reformer i dess rätta bemärkelse; rättvisa och bättre liv för alla medborgare, välfärd för alla och inte ett välstånd för få som den sönderregerade högerregeringen står för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Centern ska ge inte lägga sig i lönebildningen

Annie Lööf (c) – ingångslön 150.000 kr/månad!!!

Centerns och högeralliansens egen lilla Thatcher, Annie Lööf, vill att ALLA ingångslöner skall sänkas kanske ända upp mot 25 procent enligt SvD idag, t.o.m. mer i ”vissa” branscher. Den som får tveksamma äran att bära fram budskapet är Annika Qarlsson (OBS rätt stavat!) och som är talesperson för arbetsmarknadsfrågor.

Det finns ett antal invändningar mot Centerns märkliga förslag och det verkar som om Centerpartiet helt glömt bort bodelningen mellan politikernas och arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen och överhuvud kollektivavtalsmodellen förutsätter att politikerna håller sina fingrar borta från lönebildningen för när politikerna lägger sig iden innebär det också ett steg mot statlig lönepolitik som brukar, i vart fall tidigare, inhysta våldsamma protester från parterna.

Vad man på arbetsgivarsidan säger är i skrivande stund är höljt i dunkel, men det ser ut som en tanke när i dagens lokaltidning finns en insändare från Svenskt Näringsliv som pläderar för liknande förslag även om SN:s skribent inte specificerar sig i siffror eller procent.

Det är märkligt med våra högerpolitiker likt Lööf och Qarlsson att de är väldigt pigga på att privatisera det som är gemensamt idag men är lika pigga på att nationalisera/socialisera det som är privat idag – a-kassan (förslaget om en obligatorisk a-kassa) och lönebildningen som med Centerns bolda riddare skulle då bli en statlig angelägenhet där likt i det gamla östblocket politbyrån satte lönerna.

Orsaken till det med förlov sagt korkade förslaget är nog snarast att partiet vill profilera sig som det ultraliberala partiet, det libertinska alternativet, och tvinga fram en låglönearbetsmarknad som skulle pressa ner hela lönebildningen och lönenivåerna för alla på arbetsmarknaden till vinsternas och ägarnas fromma.

Det annat skäl varför det finns anledning, och i detta fall från fackligt håll, bli upprörd är att ett regeringsparti så oblygt lägger sig i den pågående avtalsrörelsen och det på ett sätt som är allt annat än neutralt. Att Centerpartiet har utvecklats till ett ultranyliberalt parti har varit klart länge, men att partiet nu också fullständigt tappat omdömet är uppseendeväckande.

Men det är inte bara Centern som har problem och därför nu försöker på alla sätt, även de mest korkade, desperata och omdömeslösa sätt få utrymme utan också Reinfeldt som har ett (KD) som liknar alltmer ett politiskt sänke, ett folkparti vars skolfråga har nåtts vägs ände och nu Centern som direkt försöker lägga sig i en pågående avtalsrörelse. Det är inte utan man tycker lite synd om Reinfeldt men som man bäddar får man ligga som ordspråket säger.

Det som nu fattas för att göra Reinfeldt ännu mer irriterad är att socialdemokraterna presenterar en politik där full sysselsättning och reformerad välfärdsstat blir första prioritet. Då börjar nog Reinfeldt längta efter en landshövdingestol eller annan reträttplats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Thorsten Flinck “En dans på knivens egg”

Egentligen var det en omöjlig korsning. Thorsten Flincks egensinnighet och dramatiska närvaro kontra schlagersmetens jämtjocka öststatsdiscospekulation. Det mesta lät likartat och en Kate Bush-imitation ”vann” eländet. Men det som lyste upp var svensk dramatiks och teaters Gossen Ruda: Thorsten Flinck med en självutlämnade text av Ted Ström: ”Jag reser mig igen”.

Men till mångas häpnad fick Flincks ”Jag reser mig igen” en tredjeplats av de svenska rösterna. En seger och ett tecken på att Thorsten Flinck är tillbaka i folkets ögon på nytt.

”En dans på knivens egg” är en dramatisk, närmast teatralisk upplevelse. Ted Ströms låtar ges en rättvis och en dimension som bara en posör som Flinck kan ge den. Det inledande titelspåret är omskakande i sin närvaro och dess nästan åtta minuter blir en resa i ett mänskligt inre som sker med en svärta som inte står Nick Cave efter. Titelspåret har också en makalös skönhet som både kontrasterar mot och liknar flera andra spår.

Svärtan är också den tråd som håller plattan. En svärta som underbyggs av Thorstens sinne för dramatiskt uttryck. Men också är ”En dans på knivens egg” en kärleksfyll hyllning till 1970-talets proggmusik vilket stärks av att Ted Ströms och Dan Hylanders sånger. Här hörs ekot från Contact och många andra band från tiden då proggen var en del av den svenska radikalismens tankevärld.

Thorsten Flincks har lyckats att på sin platta korsa proggens radikalism med sin känsla för dramatik som stärkts av den utmärkta produktionen och sedan är befriande att höra texterna utan att behöva hörapparat med tanke på det mummel som ofta vi ges rubricerat sång. Så när Flinck utropar i finalspårets ”Ballad om K”: Länge leve de röda! är det följdriktigt.

Nyckelspår: ”En dans på knivens egg”, ”Mot Södra Korset” och ”Gengångare”

En utmärkt platta, lysande vokala insatser från Thorsten Flinck; vilken röst, vilket engagemang och ett brilliant låtval. En riktigt, riktigt bra platta - rekommenderas!

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Även publicerad på www.kulturbloggen.com)

Recension: Dan Lennervald “Torsten Billman–Bildmakaren

Det finns konstböcker och det finns konstböcker. Sedan finns Dan Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren” som är något utöver det vanliga. Förutom den exceptionella kvaliteten på boken så är den en tegelsten i dess rätta bemärkelse – nästan femhundra sidor intressant text och bild i bästa möjliga tryckkvalitet.

Torsten Billman levde mellan 1909 till 1989. Att han var född storstrejksåret ser ut som en tanke när man följer hans konstnärskap för i centrum för detta finns arbetaren och det politiska engagemanget.

Billman fick sin konstnärliga utbildning på Valand i Göteborg där han också senare var verksam som lärare.

Billmans konstnärliga verksamhet var bred men som en röd tråd går arbetaren genom den. Själv var han sjöman under ett antal år vilket också skulle sätta spår i hans konstnärskap. Fantastiska bilder från sjömanslivet där man rycks in i bilden och blir som betraktare närmast delaktig i det Billmann skildrar.

Dan Lennervald tillsammans med Hallands Konstmuseum och ABF har tagit fram en konstbok utöver det vanliga. Här finns Billmanns rika konstnärskap skildrat inte bara i bild utan också i text. Ove Allansson skriver initierat om sjömansåren medan andra aspekter på Billmann skildras av medverkande som Arabs:s Margareta Ståhl, dottern Helena Billmann-Hildingh och många andra.

Boken är exceptionell i sin bredd och sitt djup. Den ger en insyn och insikt i människan och konstnären Torsten Billmanns liv och verk som oftast konstböcker inte gör. Den är en skönhetsupplevelse men också en källa till kunskap inte bara om Billmanns konstnärskap utan om hans tid. Lennervalds redaktörskap gett oss en bok som man gärna återvänder till och finner nya upplevelser i.

Det är bara att gratulera Hallands konstmuseum och ABF att man vågat göra denna makalösa bok i en tid då kulturen ses snarast som en belastande kostnad om den inte kan vara profitabel eller tillräckligt ”chick” för den poserande storstadsmedelklassen.

Boken kan beställas genom ABF Norra Halland och kostar 495 kr. Väl använda pengar enligt undertecknads uppfattning.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Även publicerad på www.kulturbloggen.com

(Länk till information och beställning av boken)

Irland: Medicinen som tar död på “patienten”

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det irländska fackförbundet Mandate:s generalsekreterare John Douglas på orden.

(© Foto: Ingemar E. L. Göransson)

Klockar tickar bakom John Douglas och den alltid närvarande irlandska flaggan finns i bakgrunden – symboliken är slående.

- Medicinen tar död på patienten säger han när vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren. Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker menar Douglas.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna och skrota allt av välfärdsrätttigheter. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

När man går på Dublins gator slås man av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har också dykt upp s.k. €2-äffärer. Det är en ny slags av affärer där allt kostar högst €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist.

- Vi var Europas under, säger Douglas. Vi hade full sysselsättning men det var på nyliberala villkor och det fungerade så länge den nyliberala ekonomin fick bränslepåfyllning av billiga krediter men när det tog slut för tre-fyra år i och med finanskrisen och sedan gick det bara rakt ner.

- Arbetslösheten är idag närmare 15 %, dvs. att närmare en halv miljon och förra året emigrerade 76.000 irländare från den gröna ön, fortsätter Douglas.

- Vi behöver stimlansprogram som får fart på konsumtionen menar Jonh Douglas. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat menar han. Vi kan inte fortsätta att betala för bankernas dåliga krediter.

De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtidsarbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet.

Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Utan hopp – utan framtid

(© Ingemar E. L. Göransson)

Det är inte många år sedan Irland utmålades som det nyliberala samhällsexprimentets paradis. Här fanns obegränsat med jobb även om det var utan avtal och andra löntagares självklara rättigheter. Men vad spelade det för roll det var bara att byta jobb – allt enligt nyliberalerna.

Idag är här i Dublin en stor del av affärerna stängda, det är ingen som söker jobb. När en mässa om jobb utomlands i Cork så kom det tusentals i hoppet att hitta jobb. En byggnadsarbetare grät öppet på TV:s nyheter när han berättade att han bodde i sin bil eftersom han efter flera år utan jobb också numera är hemlös.

I kväll meddelar nyheterna att Remploy Ltd i Storbritannien som har varit ett slags anpassad verksamhet i industriform likt Klintland som fanns hemma en gång. Remploy startades efter 2:a världskriget för att ge jobb åt de tusentals invalidiserade soldater som kom hem från slagfälten. Det innebär att 2.700 handikappade mister jobbet och ska enligt regeringen Cameron finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. (Har vi inte hört det förut??)

Dublin känns som en deprimerande stad just nu. Få skrattar och de flesta ser betyngda ut. Kriminaliteten har ökat och nästan varannan ung människa är utan jobb. Man märker också att hur tyst det är restauranger och barer.

Irland är helt enkelt ett land i kris där immigrationen har skjutit fart på ett sätt som påminner om 1800-talets massutvandring.

Arbetslösheten rider Europa likt apokalypsens sju ryttare, men de som orsakat eländet går fria och ingen vågar säga sanningen – den nyliberala agendan måste brytas och full sysselsättning åter bli ledstjärnan för politiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Svartlistningsskandal

(Foto The Observer)

Träffa idag av ren tillfällighet en av RMT:s organisatörer Steve Hedley när jag var på RMT:s förbundskontor. Hadley har de senaste dagarna blivit uppmärksammad här i Storbritannien för att är en av tusentals fackligt aktiva arbetare som de facto stått på en svart lista över oönskade arbetare ute på arbetsplatserna.

Varför då kan man undra? Orsaken enligt den 18-sidiga dossiern som har avslöjats så deltog Hedley i en demonstration mot det brittiska nazistpartiet och att han var fackligt aktiv som byggnadsarbete.

Hedley gick utan jobb i fyra år och driver nu saken i domstol tillsammans med andra som drabbats av svartlistningen. Alltså för att Steve Hedley utövat sina demokratiska rättigheter, demonstrationsfriheten, organisationsrätten och rätten till fackligt engagemang ställdes han utan försörjning av arbetsgivarna.

Allt avslöjades när en på arbetsgivarsidan berättade om listan för media och allt uppdagades. Sedan kom polisen att beslagta hela register hos det konsultföretag som i hemlighet sålt uppgifter om enskilda arbetares aktiviter till den som betalade för att få uppgifterna.

Intressant för oss i Sverige är att enligt The Observer så är Skanskas brittiska dotterbolag en av de som köpt uppgifter om arbetare och därmed varit delaktiga i svartlistningen. Uppenbarligen har också de skyldiga, Consulting Association, hade i sin databas 3.200 namn med uppgifter om vilka möten, aktiviteter osv. de ägnade sig åt. Bland användarna fanns förutom Skanska bland de största byggentreprenörerna på de brittiska öarna.

Skandalen är faktum och nu hoppas Steve Hedley på sin dag i domstolen. Man kan ju fråga sig om samma ”sedvänja” att svartlista besvärliga arbetare finns även i Sverige särskilt med tanke på att Skanska har fingrarna i den engelska smutsbyken. Något för Byggnads och övriga byggfack att kolla måhända.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fackmöte i Camden, London

Att gå på fackmöte i Sverige är inte alltid det mest roliga tillställning man kan tänka sig. Men det handlar om demokrati och respekt för demokratins sätt att fungera.

Är det annorlunda att gå på fackmöte på andra håll. Jag vet inte det, men tonläget kan liksom på ett svenskt fackmöte vara lite mer uppskruvad beroende på a) hur arbetsgivaren uppträder, b) hur medlemmarna uppfattar de förtroendevalda sköter sig.

Jag fick möjligheten att idag vara med på Unison Camden Branch shop stewards årliga möte. Inte nog med att jag fick vara med och lyssna utan jag blev ”tvungen” att säga några ord också som gäst, vilket jag gärna gjorde.

Kort bara; Unison organiserar offentliganställda i kommunen, vilket Camden Borough är inom London. Det är allt från vårdpersonal till sopgubbar, trafikvakter osv. alltså ganska likt hemma med ett undantag även tjänstemännen är medlemmar i Unison då uppdelning mellan kollektivanställda och tjänstemän inte finns i brittisk fackföreningsrörelse. Annars ganska likt Kommunal hemma.

Den stora frågan på mötet var de aviserade nedskärningarna som den Tory-Liberal regeringen har bestämt; ca 600.000 offentliganställda skall bort under den sittande mandatperioden. Angreppen på löntagarnas pensioner och framgångar i att organisera trafikvakterna i Camden var de viktigaste frågorna. Och givetvis planeringen för den stora demonstrationen mot förslagen från regeringen riktade mot National Health Service (NHS), dvs. den offentliga vården.

Diskussionen var stundtals högljudd och kritiken mot Camdens lokala fullmäktige hård.

Unison i Camdens ledare George Binette höll ett inspirerat tal eller genomgång av situationen som drog ner starka apploder. George Binette gjorde på mig ett positivt intryck och kändes som något vi saknar i svensk fackföreningsrörelse många gånger – agitatorer.

Så egentligen är det inte så stor skillnad att gå på ett svenskt eller brittiskt fackmöte. Det är delvis formell och finns det viktiga engagerande frågor då blir diskussion. Och framför allt som Binette sa själv en fackförening som tar striden blir en fackförening som gör skillnad och blir starkare. Möjligen bättre agitatorer som skapar bättre engagemang och ett större mått av jävlar anamma. Annars var det sig likt tyckte jag nog.

Text och foto: Ingemar Göransson

“Welcome To A Working Week”

En vecka har gått och inget har hänt! Jo det har det väl egentligen. Verkligheten börjar springa i fatt Reinfeldt och han börjar äntligen tappa i förtroende enligt mätningarna. Stefan Lövfén däremot vinner i förtroende trots att socialdemokraterna inte presenterat speciellt mycket politik.

Har börjat läsa Björn Horgbys ”Kampen om facket” där han beskriver socialdemokratin försvagning som en konsekvens av att den socialdemokratiska ”berättelsen” förlorade sin grund när politiken inte längre var ”primat över marknaden”. En intressant men inte ny iakttagelse även om Horgby uttrycker det som många andra sagt tidigare.

Horgbys mäkta akademiska analys borde kanske flera hitta inom arbetarrörelsen då det finns åtskilligt som han pekar på och vågar problematisera.

En vecka har gått som sagt. En vecka som bestått av pseudohändelsen att ett kungabarn har sett världen. Nu begär monarken 12 miljoner ytterligare för att den lilla ska få ett värdig uppväxt kan tänkas. Tala om barnbidrag. Jag föreslår att hon inte döps till Estrella utan till Estrella då finns stora möjligheter till sponsring.

De kände brittiske parlamentsledamoten för Labour Tony Benn beskrev en gång Thatchers samhälle som ”The price of everything and value of nothing” något som stämmer bar i dessa tider av Caremaskandaler, utförsäljningar och privatiseringar. Varför inte lägga ut hela kungahuset på entreprenad och upphandling?

Welcome to a Working Week som Elvis Costello sjöng en gång, Var god skölj och betala i kassan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson