“Hej, nu är jag hemma!”

 

Hej, vi ses ikväll!

Hur många gånger har vi inte sagt det till våra nära och kära. Förra året var det 61 människor som inte kom hem utan dog på sitt jobb. Det var ungefär 1.300 som avled av skador de dragit på sig på jobbet. En förfärande statistik och bakom siffrorna gömmer sig människor av kött och blod. Det är pappor, det är mammor, det är döttrar och söner som ryckts bort på tok för tidigt från detta korta jordeliv.

Det värsta är att det är i de allra, allra flesta fall helt onödigt. Det skulle aldrig behövt ske men det skedde i alla fall. Det kan bero på arbetsgivare som struntar i säkerheten, det kan vara orsakat av alltför högt tempo på jobbet, för lite folk eller bara på grund av slarv orsakat av en kedja av omständigheter.

I år är det 100 år sedan vi fick skyddsombud. Men tyvärr förmörkas jubileet av det faktum att den sittande högerregeringen har inte bara dragit in det mesta av utbildningsresurserna till nya skyddsombud utan också, och som på sikt får större betydelse, lagt ner arbetsmiljöforskningen i Sverige när man la ner Arbetslivsinstitutet.

Tyvärr ökar olyckorna på arbetsmarknaden och därmed fler dödsfall, olyckor och skador men också en ökad förslitning av människor. Idag är det inget ovanligt med att unga kvinnor i handeln har utslitna axlar redan innan 30 år. Det är inget ovanligt att se byggnadsarbetare klättra på tak utan säkerhetslinor. Ofta är det ensidiga arbetsuppgifter som sliter ut människor eller oseriösa entreprenörer som inte tar ansvar och ser till att deras anställda har säkerhets och skyddsutrustning eller ser till att de använts.

Arbetsgivare som chansar eller helt enkelt skiter i sina anställdas arbetsmiljö har blivit vanligare och det borde uppröra långt mer än vad det gör. Men, inte ger en estnisk byggnadsarbetare som ramlar ner från ett tak några rubriker eller en 29-årig handelstjej som inte kan lyfta armarna längre det heller.

Vi borde vara förbannade, men vi är det inte . Vi borde sätta stopp, men vi gör det inte. Vi borde och vi kan… Kan det möjligen bero på att ett arbetarliv inte är lika mycket värt i överhetens ögon?

I dag hålls en tyst minut för att hedra de som fick ge sitt liv i arbetet. De hade säkert hellre sett att det inte hade varit någon tyst minut utan att de kommit hem och glatt ropat ”hej nu är jag hemma”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts tio små moderatpojkar

Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.

Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.

Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.

Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)

 

“…nu får Reinfeldt skörda sin

egen draksådd…”

 

Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.

Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.

Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.

Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.

De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 16: Barbara Lynn

Under den här rubriken skriver jag om band och musiker som har glömts bort i den stora publikens minne.

Kring 1960 var det inte vanligt med kvinnliga sångerskor som skrev sitt eget material. Det var ännu mer ovanligt att en svart kvinna från södern gjorde det. De flesta kvinnliga sångerskor gjorde som producenten sa och fick några kronor för sin insats medan producenten och skivbolagsbossen kammade hem stålarna om det blev en hit.

Det fanns dock några få undantag och ett av dessa svar Barbara Lynn Ozen från Beaumont, Texas. Ozen tappade hon snart när den legendariske Huey Meaux upptäckte den talangfulla tjejen som skrev sina egna låtar och kompade sig på en gitarr omsträngad för den vänsterhänta Barbara Lynn.

1962 kom genombrottet med ”You Lose A Good Thing” men då hade Lynn flyttat till det Philadelphia-baserade ”Jamie Records” där Duane Eddy och Lee Hazlewood huserade några år tidigare. Singlen kom att toppa Billboards R & B-lista och hamnade bland de 10-mest sålda singlarna på pop-listan.

Efter genombrottet blev hitsen inte lika stora men under ett antal år på mitten av 60-talet hade hon ett antal hits på främst R & B-listan vilket var naturligt med tanke på Lynns musik var djupt rotad i gränslandet mellan blues, soul och R & B.

Det är förvånande att Barbara Lynns musik fortfarande ett halvt sekel senare känns så otroligt fräsch. Lynns röst är otroligt intim och lyckas att göra små konstverk av de ibland mindre lyckade texterna som i sig är tidstypiska. Absolut inte sämre än andras tvärtom. Lynn var en pionjär och röjde väg för alla de kvinnliga självständiga sångerskorna som kom efter henne som Janis Joplin eller varför inte singer-songwriter Janis Ian och popprinsessan Lesley Gore som utan Lynn skulle haft det väsentligt tuffare att hävda sig i musikbranschen i USA

I Europa fick hon förtjänt uppmärksamhet när Rolling Stones gjorde en cover på hennes ”Oh Baby (We Got A Good Thing Goin´)” på deras ”Out Of Our Heads”-album 1965.

Lynn drog sig vad det led på 1970-talet bort från musikbranschen men återvände på 1990-talet och är så vitt jag vet fortfarande aktiv tillbaka i födelsestaden Beaumont, Texas.

Det är idag lättare att få tag i Lynns plattor än vad det var på vinylens tid.

Rekommenderade CD:

The Jamie Singles Collection 1962-65 (Jamie 2008)

A Good Woman (Kent 2011)

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är också några klipp från youtube med Barbara Lynn, det finns fler:

Live 2010

You Lose A Good Thing

Live 2005

Recension: Björn Horgby “Kampen om facket”

Historikern Björn Horgbys i ”Kampen om facket” (Borea 2012) beskriver förtjänstfullt kampen om fackföreningsrörelsen mellan de två dominerande tendenserna inom arbetarrörelsen, socialdemokrater och kommunister, men också den mellan fackets önskan om politiskt inflytande och socialdemokratins strävan efter att som Göran Persson sa behandla facket som ett ”särintresse” och den senares betydelse för arbetarrörelsens försvagning de senaste 20 åren.

Han är kunnig och väl påläst men tyvärr brister ibland förmågan att förmedla all den kunskap och lärdom vilket försätter läsaren i ett ingenmansland mellan att vilja ta del av och att kunna ta till sig.

I beskrivningen av kampen mellan socialdemokrater och kommunister inom facket exemplifieras denna med utgångspunkt från Norrköpings textilavdelningar, Pappers avd 53 och Metalls avd 12. När väl Horgby kommer till historieskrivningen blir det riktigt spännande, det blir intressant och nya infallsvinklar på skeendet från partisprängningen 1917 fram till 1970-talets mitt då helt det kommunistiska inflytandet var utplånat är givande.

Det är i vissa stycken en ingen vacker historia, som dock till viss del är förstålig när kommunistpartiet en period var en del av det sovjetiska Komintern. Men det gjordes oacceptabla övertramp som drabbade arbetare med samma ärliga uppsåt som sina socialdemokratiska arbetskamrater önskade ett rättvist samhälle.

Det andra perspektivet som Björn Horgby tar sig an är det som den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev som fackföreningsrörelsens önskan att vara representerad i de politiska församlingarna och socialisternas önskan att undanröja kapitalismens värsta avigsidor.

Här menar jag får Horgby problem med sin analys som han inte möter i beskrivning av kampen mellan socialdemokrater och kommunister. Horgby visar på hur partiet under den sista delen av 1900-talet med bl.a. stadgeförändringar försvårar för facken att direkt påverka vilka som ska representera partiet. Horgby menar att detta har ett genusperspektiv vilket må till viss del är sant men inte är orsaken enligt min erfarenhet utan är ett uttryck för den politisk-ideologiska förändring som sker inom socialdemokratin när marknadsliberala idéer får fäste på 1980-talet.

Detta, samtidigt som fackföreningsrörelsen fortsätter att hålla fast vid den tidigare förda välfärdspolitiken. Horgby noterar inte de misstag som sker från fackligt håll när de i samband med arbetsmarknadslagarnas införande distanserar sig samtidigt från politiken och lämnar partiets arena öppen för andra krafter och idéer. Jag hade önskat en analys av den utvecklingen, men den saknas vilket är en svaghet och gör att analysen haltar.

För vem skriver Björn Horgby? Är det för kollegorna inom akademin eller finns det en önskan att nå en publik som finns utanför den något begränsad värld som akademin utgör. En svaghet hos historiker som Horgby är bristen på kommunikation med en presumtiv läsekrets.

Många facklig aktiva skulle ha både intresse och stor nytta av Björn Horgbys kunskap och lärdom. Men genom formen och en på gränsen till tröttande och minutiös hänvisning till andra lärda, deras teorier och den upprepade metoddiskussion missas möjligheten. För den fackligt aktive läsaren är det som Björn Horgby i sin lärdom har att berätta som är intressant, inte i första hand varför och hur.

Med dessa reservationer och synpunkter vill jag dock konstatera att Björn Horgbys bok ”Kampen om facket” är väl värd att läsa för kunskaperna läsaren vinner och den problematisering som ges är synnerligen nyttig och viktig för att förstå varför dagens arbetarrörelse ser ut som den gör och för att förstå dess problem. Horgby ger inte alla svar, på intet sätt, men bidrar på ett förtjäntfullt sätt till en ökad kunskap och insikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En förkortad version av recensionen har publicerats i Östgöta Correspondenten den 18 april.

Historien upprepar sig

Karl Marx sa en gång att historien har egenheten att upprepa sig; den ena gången som tragedi och den andra gången som en fars. När man ser vad som sker i opinionen och har skett under de senaste månaderna kan man undra om inte Marx får rätt.

Den borgerliga eller rättare sagt den sittande högerregeringen har på att tappa styrfarten och plågas av allehanda. Det är inre slitningar som ökar allt mer som regeringens olika partier håller på att ätas upp av moderaterna. Men också av den brist på politik och idéer som de fyras gäng visar upp. De saknar framförallt politik för att få upp sysselsättningen.

Alexanderhugget ”jobbskatteavdrag” har visat sig inte ge högre sysselsättning enbart att sänkta skatter som är tveksamt om de går till högre konsumtion förutom bland de som får en smula av Borgs ”generositet” när smulorna faller från de rikas bord.

Detta ackompanjerat av ”Saudigate” och minnet av diverse märkliga ministerval som har passerat på den nymoderata cat-walken var av den senaste är försvarsminister två på några få år, ett sannolikt rekord i svensk politisk historia dock av tveksam natur.

Arbetslösheten och den katastrofala hanteringen av sjukförsäkringen är de tyngsta bördorna som tynger opinionen för högerregeringen. Den håller helt enkelt på att kläs av då verkligheten kommer ifatt retoriken. Snart räcker det inte med att lägga huvudet på sned i TV-rutan och med cockerspanielögonen se in i medborgarnas vardagsrum. Den skarpsynte ser i alla fall kungen och hans vasaller skyla sin nakenhet.

Till detta kommer också en katastrofal inledning av centerns Thatcher-wannabe Annie Lööfs partiledartid där grodorna hoppar kull ur hennes mun samtidigt som kristdemokraterna famlar efter en livboj. T.o.m. när lärarpartiet, ursäkta folkpartiet, håller på att tappa trovärdighet i skolfrågan alltmer som resultaten av major Björklunds politik börjar skönjas och den ger inte några pluspoäng.

Att i denna politiska såpa socialdemokratin när partiet väl slutat med de inre striderna ökar brant beror på inte att partiet presenterat något egentligt alternativ men inger lugn och trygghet som skapar förhoppningar om en annan politik. Faktum är att partiet inte på något sätt förändrat sin politik då det alltid inom socialdemokratin funnits olika uppfattningar men de har normalt sätt samsats för partiets och politikens bästa vilket tyvärr inte skedde vilket skapade partiets fall i opinionen.

Medborgarnas förhoppningar är både partiets och Stefan Löfvens styrka och problem. Kan partiet infria förhoppningarna kan partiet utan tvekan nå historiska höjder uppemot 40 procent som perioden från 1932-1988 då partiet infriade medborgarnas förhoppningar. Vid valet efter Bildts tre katastrofår 1994 var liksom nu förhoppningarna på socialdemokraterna enorma men partiet förmådde inte infria dem utan fortsatte med en politik som byggde på samma grundläggande marknadsliberalism som Bildts regering kört Sverige i diket med.

SOM-institutets mätningar nyligen visade att partiets väljare står väsentligt till vänster om partiets officiella politik vad det gäller vinster i vården, avregleringarna och andra uttryck för den marknadsliberalism som har varit oemotsagd under de senaste 20 åren. Kvinnoförbundets Lena Sommestads kritik mot vinsterna på sjuka och gamla visar att kvinnoförbundet har en bättre insikt om medborgarnas värderingar än delar av partiets innersta kretsar.

Just nu har socialdemokratin medvind och seglar fram på en kombination av medborgarnas förhoppningar och regeringens grundstötning. Men detta kan snabbt ändras om partiet inte förmår möta förväntningarna och istället nonchalerar medborgarnas uppfattning. Detta kommer att kräva en omorientering likt den som Håkan Juholt försökte med. Möjligen kan Stefan Löfven med sin långa förhandlingsvana och erkänt hårda nypor kan klara det som Juholt misslyckades med då motståndet inom partiets centrala delar var för stort.

Historien upprepar sig två gånger som Marx sa en gång den ena som tragedi och den andra gången som fars. Att Reinfeldt håller på att bli en fars är uppenbart, men socialdemokratin behöver inte upprepa misstagen från 1994 och då behöver vi varken få se en socialdemokratisk tragedi eller fars.

Mycket står på spel och varje felnavigering nu kan bli ödesdiger, men möjligheterna för en reformistisk politik förd av en stark socialdemokratisk har inte varit större nu på årtionden. Det vore en tragedi och en fars att inte ta vara på den möjligheten. Stefan Löfven är måhända den som kan klara dessa svårnavigerade vatten och komma i land torrskodd 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förtvivla ej i denna förtvivlans tid

 

Författaren när han inte förstod bättre

Känner en viss kluvenhet. Vill tro på en framtid för partiet och arbetarrörelsen men ser samtidigt en rädsla för att hitta åter kompassen som gjorde partiet starkt. Gläds när jag läser Lena Sommestad i Aftonbladet där hon ifrågasätter på ett högst intellektuellt oantastligt sätt vinsterna i välfärden samtidigt som jag läser Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven där han inte ifrågasätter dem och kan tänka sig sälja fler sjukhus.

Han signalerar inga propåer om regleringar utan talar om kvaliteten som om den är ett fritt svävande ovan privatiseringsoffensiven. Men det är väl jag som inte fattar finessen i en oreglerad marknadskapitalism, ärligt talat jag ger snart upp - men det är som alla erfarenheter bara är bortglömda och drömmen om ett jämlikt samhälle bortglömd eller övergiven.

Jag växte upp i ett samhälle där alla oavsett klass eller ursprung hade eller fick nya chanser att skapa ett bättre liv. Skolan öppnades för oss ungar från barnrikehusen, vi fick chansen att skaffa oss en utbildning, ekonomin växte och även en arbetarfamilj såg hur deras livsbetingelser blev successivt bättre. Arbetslöshet eller sjukdom var ingen katastrof, visst jobbigt, men de flesta fick en chans att komma tillbaka.

Nostalgi, nej, erfarenheter av ett samhälle som höll ihop och där alla fick det bättre utan att någon fick det sämre.

Jag fortsätter att hoppas och tro, men det känns som tiden rinner ur timglaset och vi allt mer accepterar ett samhälle där en fjärdedel med sin misär får betala de trefjärdedelarnas välstånd. Min själ gråter av det jag ser dagligen kring mig. Mitt sinne upprörs över likgiltigheten och jag känner förtvivlan men också ilska över det lilla jag kan göra för att förändra.

Rubriken på detta skrevs av Wolf Biermann, den östtyske poeten under Östtysklands mörkaste period. Kunde han känna hopp borde väl även undertecknad kunna detsamma. Kan man ju hoppas i vart fall.

Text: Ingemar E. L. Göransson