Identitet

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet och en annan lärare hade tidigare sagt att från en ”horunge” som mig kunde man inte räkna med något annat. Morsan var ju, Gudbevars, ensam med mig då farsan dragit.

Men jag ville förstå, jag ville lösa mysteriet med bokstäverna och hur de hängde ihop. Jag försökte och till sist hade jag förstått min första ”Seriemagasinet” och sedan min första Mickey Spillane. När det väl skett kände jag en enorm lycka för jag hade visat för dem, och inte minst för mig själv, att jag varken var dum eller inte var att räkna med.

Nu skulle jag inte bli annat än arbetare som en annan lärare uttryckte det på mellanstadiet så jag behövde inte gå teoretiskt förberedande högstadium, men morsan hade en annan uppfattning och därför blev det både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg. Jag kom ju från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Men det blev gjort, jag var den förste i vår familj som ”tog studenten”.

Efter en och halv termin på universitet med filosofi och ekonomisk historia steg jag ut på verkstadsgolvet och senare, i sökandet efter identitet, det blev yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande, även om det var till morsans stora sorg. Idag har dessa knappa två terminer, inser jag nu, haft en stor betydelse då de bekräftade att arbetarungen faktiskt kunde även om intresset och motivationen alternativt mognaden just då saknades. Yrkesförarkortet var därför en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet, en yrkesidentitet.

Varför berätta detta nu, något som hände på 40-50 år sedan? Jo, för det handlar om klass, det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Arbetarungen ska inte tro att han eller hon är något. Vi ser det än idag om inte annat då regeringen tar bort det teoretiska inslaget i gymnasieutbildning med förklaringen att arbetarungar skall inte tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller förmåga att förstå ett teoretiskt resonemang eller ta åt sig en teoretisk text. Precis som föraktet för ”horungen” i slutet på 1950-talet.

Att ha ett språk är att ha en identitet som gör dig till individ, precis som att ha en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och att ha en klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring och utan att hysa något hopp.

Arbetsglädje är skapande. Det var en fantastisk, nästan euforisk känsla, när jag för första gången satte mig ensam i den gamla Volvo Vikingen och körde iväg med mitt första lass lösbetong och kände att det bar, jag klarade att hantera den åtta ton tunga lastbilen med dess lika tunga last. Njöt av motorns mullrande mellan husväggarna och ekot som studsade fram och tillbaka. Jag var inte den föraktade ”horungen” utan yrkesmannen, även om jag i den stunden inte insåg att det var långt kvar, mycket som fanns att lära innan jag med rätta kunde betraktas med en yrkesidentitet. Men i det ögonblicket, ensam i den spartanska lastbilshytten, var inte ödmjukhet den förhärskande känslan utan stolthet.

Arbete är frågan om identitet, men också fråga om kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som nu styr och de som styr i det kapitalistiska systemet erkänner detta fakta. De har sin starka klassidentitet och vet om man kan slå sönder klassidentiteten splittrar de arbetarklassen. Kan maktens män och kvinnor få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och istället för styrka känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet och inte minst förminska sig själva intill ringaktning stärker de sin makt och säkrar sitt ”tolkningsföreträde”.

Därför är orden så viktiga, därför är att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs den skola som ser och ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet så väl. Därför blir fördumningen som sker på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vi behöver vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan med språket, fick bokstäverna på rätt plats. Men då blir man också farlig inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för de som är rädda för hot mot sin makt i klassen eller som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot mot dem och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den för det stör och skakar båten på det upprörda havet. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när ”horungar” sparkar Jante ut ur boet och tänker själva.

Den legendariske folkbildaren Alf Ahlberg skrev redan 1934 följande tänkvärda rader ”..vårt tänkande i hög grad är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.” (Tankelivets frigörelse, Kooperativa Förbundet 1934, sid 143.)

Kampen för arbetet och arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett varningens ord

Aktuellt i Politiken (AiP), den socialdemokratiska partitidningen, skriver idag i en artikel att en majoritet av väljarna i Europa inte längre tror att (S)-partierna bryr sig om vanliga väljare. Underlaget till denna slutsats kommer från en undersökning som opinionsinstitutet YouGov gjort. De har frågat väljare i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

YouGovs slutsats av undersökningen är att socialdemokratin kommit i otakt med sina egna väljare. En högst nedslående och oroväckande slutsats och än mer eftersom en majoritet också har uppfattningen att en socialdemokratiska regering i respektive länder inte kan lösa sociala problem.

Ett sätt att tolka resultat är också att det är konsekvensen av mer än tjugo år av new labour-politik där en övertro på marknaden skall lösa problemen varit rättesnöret för den politik (S)-partierna fört. Resultatet av YouGovs undersökning är också en stark varning till Labourpartierna i Europa att åter söka en kompassriktning där marknaden inte tillåts regera politiken utan att behoven av reformism som omdanar samhället i jämlik riktning.

Chantal Mouffe

Ett gott råd är därför att lyssna på sina egna väljare och varför inte statsvetaren och kritikern Chantal Mouffe när hon säger att ” ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten för att få stöd av medelklassen. (…..) Medelklassen är inte för avregleringar om det finns alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.”

Hennes uppfattning att ”demokrati och avregleringspolitiken inte kan leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas” är viktiga erfarenheter som YouGovs varningar pekar på. Men förmår exempelvis den svenska socialdemokratin att göra det uppbrottet? Man får alltid hoppas. Men då måste nog alla kritiker av de senaste tjugo årens misstag göra sig hörda, för tystnaden och konflikträdslan är sakernas tillstånds främsta bundsförvant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Den som vill läsa hela intervjun med Chantal Mouffe finner den i min bok ”De ohörda” (Ord & Kulturs förlag). Pris 200 kr plus porto. Beställes från ordochkultur@telia.com .

Kristdemokratisk ökenvandring

Att Kristdemokraterna ligger risigt till i opinionen är ett fakta. Om dryga året är det riksdagsval och då riskerar partiet att få lämna denna illustra samling av förtroendevalda och istället påbörja en närmast biblisk ökenvandring. Om det är det som partiet de senaste månaderna redan börjat låter jag vara osagt, men som man säger en gång är ingen gång, dock de två artiklar som publicerats av Ebba Busch i maj och nu senast av Sara Skyttedal gör att man undrar.

 

Gemensamt för de två är att de angriper fundamentet för välfärdsstaten som vi känner den. De gör det också utifrån en extrem position långt ut till höger som inte tillhör vanligheterna i den svenska politiska debatten. De gör det utifrån den position som centerledningen med Annie Lööf tidigare offentligt skyltade med, men som till vissa delar i vart fall, tvingades ge upp efter stämmans bakläxa.

Nu hör det till saken att dessa två unga kvinnor inte är vilka som helst inom (Kd), Ebba Busch är kommunalråd i Sveriges fjärde stad, Uppsala, medan Sara Skyttedal är ungdomsförbundets ordförande. Båda tillhör därmed partiets inre krets och därför är det att anta att de uttalar sig, i vart fall indirekt, för partiledningen och artiklarna är försök att positionera om partiet för att rädda det kvar i riksdagen.

Busch och fattigdomsbegreppet

Ebba Busch skriver att relativ fattigdom, dvs. måttet för klyftorna i samhället mellan fattigaste och rikaste är inget problem. Hon gör det insinuant till en fråga om märkesjeans och senaste mobiltelefonen. Med andra ord hon blundar för det faktum att det är en kraftig ökning av barn som ställs utanför då föräldrarna inte har råd att skicka med dem pengar på skolresan, inte har råd på grund av sjukdom och arbetslöshet då ersättningen är idag så låg att en ökad del av de som har det svårast ekonomiskt i resterna av välfärdsstaten har fått det så på grund av den sittande regeringens nedskärningar och omfördelningspolitik till de som har mest. Sverige är det land där klyftorna mellan den tiondel som har det sämst och den tiondel som har mest har ökats snabbast i västvärlden, allt enligt OECD.

Skyttedal och välfärdsstaten

Sara Skyttedal går ett steg längre. Hon förordar att politiken helt ska överge inkomstbortfallsprincipen. Man kan tycka det redan är gjort med tanke på den kraftiga försämringar som redan skett. Men det finns fortfarande upp till ett, på tok för lågt tak, en sådan grundprincip kvar. Skyttedal påstår att denna princip är direkt skadlig för tillväxten, vilket lätt kan avvisas för när den var tydligast under 60-70-talen så var tillväxten som högst. Vidare påstår hon, också helt felaktigt, att Sverige har en progressiv skatteskala. Denna övergavs redan 1981 och nu är principen 30 % förutom värnskatten, men att kalla detta progressiv skatteskala är direkt vilseledande eller totalt okunnigt. Men hennes, vad Kdu-ordförande kallar, filosofiska argument klart mer intressant. Hon skriver ”det är helt enkelt orättvist att det den enskilda själv tjänat ihop i så hög grad förvaltas av någon annan”. Hon talar om ”de ofantliga transferingssystemen” och ”den enorma bidragsstaten”.

De två debattörernas argument är extrema och hämtade från den undervegetation i den nyliberala ideologin. Ayn Rand, Robert Nozick är de ideologiska förlagorna samt Thatcher och Reagan de politiska. Den av Milton Friedman inspirerade ekonomiska politiken som förordas har redan prövats med katastrofala följder av ökade klyftor och social oro.

Den kristna etik som borde vara kristdemokraternas förebild har inget med de två debattörernas inlägg att skaffa. Den kristna etik som också är i grunden för västerlandets filosofi bygger på tanken om solidaritet och att vi tillsammans bygger ett bättre samhälle. Att vi bidrar efter förmåga och erhåller efter behov. Inte av välgörenhet, utan för det är det bästa sättet att bygga ett bättre samhälle än det som ställer fattiga mot rika, klasser mot klasser, människor mot varandra utifrån etniska linjer eller andra skillnader som finns. Syftet med välfärdsstaten är jämlikhet, inte ojämlikhet, det är minskade klyftor, minskade klasskillnader; kort sagt ett samhälle där alla människor har verkligen i realitet lika värde, inget annat. Inte som Busch och Skyttedal gör skillnad mellan människor. Föga kristligt sinnelag!

Avslutning

Slutligen. Jag vill sluta med två korta citat som klargör välfärdsstaten och syftet med den. ”Han skall ha en inkomst, och han skall känna, att denna inkomst är hans rätt och icke en nådegåva.” Och ”en allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga dagshjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården.”

Dessa två citat är hämtade från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1945) och klargör att välfärdsstaten och välfärdspolitik är en rättighet, inte en allmosa från de rika till de fattiga. Det är en politik som vill befria medborgarna från tvång och förnedring. Alltså en helt annan politik än den som de två kristdemokraterna Ebba Busch och Sara Skyttedal står för. Med den politik de två föreslår blir ökenvandringen oundviklig.

Text Ingemar E. L. Göransson

För den som vill veta mer om den nyliberala politikens och välfärdsstatens uppgång och fall läs gärna

Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism                      Pris 190 kr (inkl porto)

Beställ från ordochkultur@telia.com