EN GREKISK TRAGEDI

Den tredje novellen av tio om kriminalassistent Leif Ekenberg och de brott han möter i Staden.

Författare och © Ingemar E. L. Göransson

Kyrkogårdsvaktmästaren Hans Alfredsson fick en smärre chock denna tidiga torsdagsmorgon i juni. Han som brukade retas av sina arbetskamrater för att vara namne med den betydligt roligare personen. Som om namnet inte vore nog hade vår dödgrävare en arbetskamrat som hette Tage, men med Larsson i efternamn. Inte som sin mer legendariske Linköpingsson Danielsson. De två kom på den minst 50 år gamla flakmopeden. Den var i skick som ny där de kom åkandes för att mötas av en syn som de aldrig skulle glömma.

I gång trettiosex och på gravplats sjutton fann de kvarlevorna av den tidigare och sedan länge avlidne Karl Lindkvist uppgrävd, sittande lutad mot sin egen gravsten vilken var sönderslagen. Även hans hustrus kista var uppgrävd men ej uppbruten. Kvarlevorna av den sedan mer än tjugo år gamle avdöde Lindkvist var inte mycket mer än ett skelett med några hängande halvruttna klädtrasor . Att tro att det skulle gå att känna igen några anletsdrag av den döde och numera uppgrävde var en illusion. Trots detta drog Alfredsson och hans kollega slutsatsen att det var sagde Lindkvist som numera hade ”kryat på sig” och satt uppe. Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.

- Va fan, utbrast Larsson där han satt med benen i kors på mopedens flak. Han vände sig till sin kollega som om han skulle ha ett svar på den outsagda frågan.

- Fy fan, var det korthuggna svaret. De två stannade framför den uppgrävda graven och Alfredsson tog av sig sin reklamkeps från LRF och kliade sig i den rödlätta, men allt glesare skalpen. Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på de rester av den man som begravts tjugo år tidigare. Han läste numret på graven och konstaterade med en belåten röst.

- Jo, det är Lindkvist. Men vad fan gör han uppe! Den något, för en åhörare, förlov sagt korkade frågan fick inget svar då Larsson just nu i detta såg ut att ha behov att kasta upp frukosten.

- Ska vi inte ringa snuten, frågade han försiktigt. Alfredsson nickade stilla och de två männen äntrade sitt arbetsfordon och vände på två hjul och åkte tillbaka till sitt kontor. Efter lämnade de blå oljeblandade avgaser. Samt givetvis en uppgrävd grav i all sin groteska bild av meningslöshet.

Leif Ekenberg vaknade denna morgon stilla och utan att känna någon brådska. Han sträckte ut sin arm och kände sin Sofias axel till vänster om sig i deras breda dubbelsäng. Sängvärmen gjorde gott och fick Ekenberg att inte vilja gå upp. Han hade kommit hem kvällen före efter ett sorglustigt förhör men en av Stadens vanligaste småskurkar. Mannen hade efter ett längre, uttråkande förhör erkänt inte bara det han tagits på bar gärning med. Men även ett tiotal inbrott och detta av bara farten. Det hade tagit en stund så Ekenberg hade kommit hem när hela familjen sov stilla och huset var tyst.

På bordet i köket hade Sofia lämnat en lapp med budskapet att i kylskåpet fanns en leverpastejsmörgås och en öl om han var hungrig. Väck mig inte, men du är välkommen i morgon bitti! Det hade lappen sagt och nu var det morgon. Sofia vaknade till, såg in i Ekensbergs ögon, log kärleksfullt och kysste honom samtligt som hennes hand sökte sig till hans kön.

Hon smekte honom utan att säga ett ord och satte sig på honom och välkomnade honom. De älskade utan ett ord och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetande fört dem samman för många år sedan.

På senare tid hade deras kärleksliv fått ett nyvaknande. Ingen av dem visste varför, men båda njöt av den gemensamma närheten och fysiska njutning de hade av varandra. Men, tänkte Sofia, att så är det väl att vara gifta så länge som vi varit. Hon räknade inte åren liksom hon inte räknade sin makes allt intensivare stötar i i hennes sköte. Hon bara njöt liksom Leif. Plötsligt kände hon hans våg av värme som fyllde henne och hon samtidigt kände en våg av intensiv njutnad.

De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla. Han, den storvuxne polisen och hon den ganska alldagliga sjuksköterskan. Sofia som i Leif Ekenbergs ögon var den vackraste kvinnan i världen. De såg hur träden utanför deras fönster i det lilla huset spelade i vinden med sina skuggor mot persiennerna och rummets tak. Klockan var nu 7.23 då tystnaden bröts av Ekenbergs tjänstemobil.

Han reste sig och gick naken tvärs över rummet till ett litet bord där han lagt den på natten nu exakt 6 timmar och 17 minuter sedan.

- Ekenberg.

Han lyssnade och suckade och svarade att han skulle komma så snart han kunde.

- Jag vaknade nyss, sa han lite kort. Jag kom ju hem mitt i natten Nilsson bekände ju allt och lite till. Rapporten är skriven! Den ligger på ditt skrivbord.

Av samtalet förstod Sofia att det var Ekenbergs chef polismästare Johan Persson som själv ringt så att det måste vara något allvarligt. För normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning. Kriminalassistent Leif Ekenberg hade inte mycket över för detta utan höll sig borta från politik och politiker. Särskilt det sistnämnda hyste han enbart ett stilla förakt då han ansåg att flertalet var korrumperade. Om inte i ekonomisk mening så mentalt. Han själv hyste en närmast ”gammaltestamentlig” socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade blivit satt att leva i. Egoismen var istället det primära.

Han vek ihop sin mobiltelefon och därmed bröts samtalet. Han tittade vänligt på den nakna Sofia och kliade sig i sitt skrev medan han kände att han egentligen skulle vilja krypa ner till sin hustru på nytt vilket också han uppenbarligen visade inför Sofias ögon hade som önskan.

- Nehe, skrattade hon. Nu blir det inte mer roligt. Jag ska till jobbet och det ska du med. Jag tar duschen först . Mina sjuka väntar på mig.

- Gör du det, svarade han leende. Mitt lik springer ingenstans. Tjugoåriga döingar brukar inte göra det, sa han lakoniskt.

Sofia tittade på honom frågande.

- Någon har grävt upp ett tjugo år gammalt lik och satt det mot dess sönderslagna gravsten inatt. Han tittade på den ännu mer frågande Sofia.

De hörde hur det rörde sig på undervåningen och de förstod att deras två barn Anna och Ivar var uppe och smågnabbades som syskon brukar göra.

- Är ni klara?, hörde de Annas röst och förstod att syskonen mycket väl visste vad som skett i föräldrarnas sängkammare. Ska ni ha frukost?

De hörde fnissandet och sonen Ivars målbrottsröst.

- Vi har dukat medan ni har varit upptagna!

Ekenberg kom till Stadens kyrkogård 55 minuter senare. Han syntes över mängden då han var nästan två meter lång och kraftigt byggd utan att för den skull vara fetlagd. Märkligt kan tyckas för han var mycket glad i mat. Och, Sofia lagade mycket god mat som han gärna åt med god aptit. Han tittade på den märkliga synen han nu hade för sina ögon.

Den uppgrävda graven luktade våt jord och något mer, något unket, illaluktande påminnande om den söta lukten av död. Nu kom den inte från liket, eller rättare skelettet då det inte var mycket mer utan från dödgrävarna vars arbetskläder var i behov att tvättas. Ekenberg tittade på Alfredsson och Larsson, eller Hasse & Tage, som de kallades i Staden.

- Fy fasen, ni stinker, sa han helt ärligt medan han tittade på dem uppfodrande.

- Vi har för fan inte grävt upp den jäveln, sa Tage. Hasse nickade instämmande. Han bara satt där när vi kom. Vi är oskyldiga.

- Utom till att lukta värre än han, utbrast Ekenberg och pekade med tummen mot huvudpersonen denna förmiddag. Vet ni vem det är?

Duon tittade på varandra. Skruvade på sig och Alfredsson tog försiktigt till orda.

- Det måste vara Ingvar Lindkvist, slog han fast. Det är hans grav och den är ju tom nu. Kistan är ju uppbruten och det är ju hans gravsten som är sönderslagen.

Ekenberg gick runt graven och såg att någon hade med något kraftfull verktyg typ slägga krossat gravstenen av granit. De var ganska många kring graven nu. Förutom Ekenberg två uniformerade polismän, teknikern Eva Carlsson och de två dödgrävarna. Samtidigt såg han hur polischefen Johan Persson närmaste på grusgången med bestämda steg. Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam Per ”Kladde” Karlsson var på ingång med båd penna och digitalkamera.

- Lasse, bad Ekenberg, en av de uniformerade polisen, håll ”Kladde” borta och inga foton. Och se till att ingen kommer innanför avspärrningen. Ingen.

Den tilltalade Lars Öberg nickade och gjorde en diskret honnör och gick i riktning mot det fria ordets representant. Denne protesterade, men hade föga för detta utan fick finna sig i att se i stort inget på avstånd.

Eva Carlsson tog för ögonblicket jordprover och luktade misstänksamt på gravstenen. Hon såg betänksam ut. Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker men hade varit en idog och stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär. Hennes röda hår och hennes utstrålning fick män att titta två och tre gånger efter henne när hon handlade på ICA. Hon var ensamstående, trodde i alla fall de flesta. Vad få visste var att hon levde tillsammans med en annan kvinna som arbetade på länsstyrelsen i grannstaden. Hennes intresse för män var med andra ord minimalt utan hon älskade sin sambo med vilken hon bodde tre mil bort.

Eva Carlsson var en lysande kriminaltekniker och hon såg upp på Leif där han stod på behörigt avstånd från graven, eller det som varit en grav.

- Leif, började hon. Den som grävde upp den här hatade honom. Det är jag säker på för någon har pissat på både gravstenen och liket.

- Räcker det till att ta prover, kanske få fram DNA?

Hon såg fundersam ut innan hon svarade.

- Ja, med lite tur tror jag det. Om inte räcker det här, sa hon och höll upp en plastpåse med avföring.

Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort. Någon hade gjort sina behov på graven. Värre förnedring av en död kunde han inte tänka sig.

- När kan du ha några besked tror du?, frågade han vänligt det rödhåriga oraklet.

Eva Carlsson såg på honom och såg bekymrad ut.

- Teoretiskt skulle det väl kunna gå på några dagar som du vet. Men det är väl köer och jag tror inte att vår vän här blir prioriterad så räkna minst en vecka. Hon såg lite uppgiven ut och den röda luggen syntes som en stoppsignal i hennes panna.

Ekenberg suckade. Dock insåg han att en död sedan 20 år knappast kan kallas för prioriterad. Hans uppmärksamhet ägnades istället åt den lilla grävmaskinen av märket John Deere och drog slutsatsen att den hade använts under natten för att gräva upp liket. I varje fall sannolikt.

- Eva, har du tagit prov på den där?

- Ska göra det, svarade hon och tittade upp från marken. Att den användes är jag säker på, men om det finns användbara fingeravtryck får vi se. Jag ska ta det sedan, men jag ville ta prover här först innan det eventuellt börjar regna.

Ekenberg såg det kloka i hennes beslut. Eventuella fingeravtryck skulle i alla fall vara inlåsta i den lilla hytten. Han såg sig om efter de två dödgrävarna. De stod en bit längre bort så han styrde stegen mot dem. Han ville ha svar på några viktiga frågor även om han anade svaren.

- Alfredsson, sa han, var brukar ni ha John Deeren på nätterna? Är den inlåst, eller? Vem har tillgång till den?

De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.

- Vi har inget gjort!

-Jag har inte sagt det, svarade Ekenberg trött. Jag vill bara veta vem som kan haft tillgång till maskinen. Inget annat. Det är väl ingen av er två som är så dum att ni skulle gräva upp Lindkvist. Sannolikt gör ni inte mer än nödvändigt så onödigt extraarbete undviker ni nog.

- Den brukar stå i verksta´n , svarade Alfredsson. Märkbart lättad över att Ekenberg ”friat” honom. Det är bara vi som har nycklar.

- Var förvaras dom nattetid eller när ni inte är här?

De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som kommits på med att palla äpplen.

- Kom igen nu!, sa han och skrattade. Var gömmer ni nyckeln?

De två tvekade innan de till sist svarade. Ekenberg lyssnade på fåglarnas sång i grönskan på den annars så stilla kyrkogården och väntade tålmodigt på svar.

- Jo, det är så här, tvekade Tage. Det är ju inte regelrätt, men vi har nyckeln på ett annat ställe när vi inte här. Vi vet ju att det är säkert, så vi gömmer den bakom elskåpet. Det finns en liten hylla där och det vet ju ingen om.

Det blev tyst igen. Det två dödgrävarna var rädda för nästa fråga.

- Varför?

Det var fortsatt tyst.

- Varför?, upprepade Ekenberg. Svara nu för faaan innan det blir värre. Ska vi gå bort och kolla. Han styrde sina steg mot verkstaden som låg ett par hundra meter bort. De två nu märkbart nervösa dödgrävarna rantade efter och började prata i mun på varandra om att de alltid gjort så. Att de inte ville gå in på kontoret för basen var så tjurig.

Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög. Inte för att för en sekund trodde de var skyldiga till att ha grävt upp Lindkvist för om hat var motivet som Carlsson antytt så varför skulle de här två Kling & Klang-typerna vara skyldiga?

När de kom fram till verkstaden öppnade han dörren. Han gick in med de två i släptåg. Ekenberg såg att de tittade förstulet mot en plåtdörr som var till höger. Han gick fram och öppnade den och började gapskratta.

- Jaha, ni grabbar! Han skrattade rått, stängde dörren och gick ut igen. Sedan vände han sig om.

- Den där hembränningsapparaten ska vara borta i morgon. Jag kommer att kolla, det kan ni lita på. Sedan får ni och era kompisar skaffa brännvin på annat sätt. Men inte här. I fortsättningen skall nyckeln till verksta´n förvaras på kontoret. Om ni inte gör som jag säger så kommer er bas få reda på hela eran lilla affär. Förstått!

De två tittade skuldmedvetet på honom och nickade skyldigt.

- Vilka vet om att nyckeln har hängt där? Någon som har någon som helst släktskap eller liknande med Lindkvist. Tänk efter nu era dumskallar!

De två ”dumskallarna” som Ekenberg spydigt kallat hobbyhembrännarna såg modstulna ut. De visste inte vad de skulle säga. Att de var ute på hal is det förstod de så väl. Men sa de för mycket skulle de få problem och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen, så mycket begrep de. Alfredsson harklade sig och tittade på sin arbetskamrat . De nickade åt varandra och Alfredsson började berätta.

- Vi ställde fram dunkarna i rummet på golvet när det var klart, berättade han. Sedan var det bara för köparen att hämta själv sin dunk. Pengarna fick vi i förskott.

Ekenberg suckade och såg ut som om han hade gett upp. Han poängterade att han sket i deras tidigare bravader utan ville veta om det fanns någon bland deras kunder som hade någon direkt eller indirekt koppling till Lindkvist som råkade vara jävligt död och ännu jävligare mycket uppgrävd.

De två tittade på varandra på nytt och skakade samfällt på huvudet.

- Men, viskade Tage, vi har ett kundregister. Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Ekenberg, som hade varit på väg att vända sig om såg på de två kompanjonerna. Först med misstro och sedan log han brett.

- Ge mig det med en gång, sa han hotfullt, annars kommer jag ihåg vad jag såg därinne.

Kriminalassistent Leif Ekenberg satt vid sitt skrivbord och läste igenom de två hembrännarnas så kallade kundregister. Han gick genom namn efter namn och förde upp på ett papper eventuella namn som kunde ha någon som helst koppling till den uppgrävde Lindkvist. Det var inte det allvarligaste brotten i lagboken. Men nog så allvarligt då det var ett så kallat artbrott, vilket innebar att det kunde ge fängelse i minst ett år. Han hade nyss läst vad lagboken och brottsbalken hade att förtälja i ämnet.

”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.” Så stod det skrivit i den blå lagboken i dess 16:e kapitel, 10 paragraf.

Ekenberg fortsatte att gå igenom den förhållandevis digra listan som de två herrarna noggrant noterat varje inköp, när och av vem. Men hittills hade han inte sprungit på någon Lindkvist, dock några Lindberg, Lindén och liknande. Han kände igen namnet på fler av stadens krögare och ett antal pizzabagares namn. Men, som sagt, ingen Lindkvist. Han satt i sin skrivbordstol där han nu lutade sig bakåt och funderade på nu när den tidiga efter middagen inträtt om han kanske borde vända på spaningen. Kontakta de eventuella efterlevande fast han visste att kollegorna på ordningen redan varit i kontakt med de två efterlevande barnen som numera var i dryga fyrtioårsåldern hade blivit uppsökta av Stadens ordningspolis.

De hade givetvis blivit chockade av nyheten att deras far hade blivit uppgrävd och skändad å det grövsta även om polismännen hade fört fram nyheten med takt som det sig bör. Den polisman som fått det tveksamma uppdraget var Lasse Öberg, den samme som hade fått uppgiften att hålla Stadens meste journalist eller gam på avstånd på kyrkogården.

- Men det var något som inte stämde, berättade han för Ekenberg, där de satt på eftermiddagens fikabord. De verkade chockade, men samtidigt kändes det som om det inte var äkta.

Ekenberg tittade på den uniformerade kollegan och väntade på fortsättningen. Han hade lärt sig genom åren att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar och inte skall ses över axeln.

- De, fortsatte Öberg, verkade inte vara förvånade utan snarare utan väntade på beskedet. Jag besökte brodern Mats Lindkvist först och han blev mest förbannad, men dottern Johanna Berglund tog det hela mycket kallare även om hon ojade sig rejält. Men, som sagt, det verkade inte äkta på något sätt. Han tänkte efter, kliade sig under hakan och fortsatte.

- Jag fick intrycket att hon inte brydde sig faktiskt.

Ekenberg såg på Öberg och funderade på det han berättat. De två satt sedan och kallpratade om händelser på stationen och om fotboll som var Öbergs stora intresse. Ett, för övrigt, intresse som inte var av något som helst värde i Ekenbergs värld. De två reste sig och var och en gick till sitt.

När de skiljdes frågade dock Ekenberg Öberg vad Johanna Berglunds man hette.

- Lars-Anders tror jag, svarade han. Varför frågar du?

- Inget, det var bara en tanke.

När Ekenberg kom åter till sitt rum tittade han på det svart-vita fotot på sin tidigare familj som hade körts över av en narkotikaberusad buse i den stad där han verkat för många år sedan. Han sa tyst för sig själv.

- Ja, du Kristina, det som skett en gång har en egen vilja och kommer gärna åter och spökar för oss alla. Vete fan, om det inte är det som skett här också. Hoppas ni har det bra i er himmel, sa han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.

Klockan var halv fyra på eftermiddagen. Han kände en hopplöshet och trötthet. En hopplöshet och trötthet som vuxit inför sitt arbete och allt det elände och alla mänskliga tragedier han mötte dagligen. Ekenberg som var en högst medkännande man som hade svårt att vara fördömande av vad andra gjorde. En erfarenhet som vuxit var insikten att brott var inget som kom till av bara jävelskap utan hade ofta mer djupt liggande orsaker. Inte för att det gick att skylla på ”taskig barndom” i största allmänhet och därmed slippa ansvar, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda som skett.

Han såg igenom sina mail och hittade inte det han sökte, resultat av DNA-undersökningen eller fingeravtryck och bestämde sig därför att gå hem. Ekenberg reste sig från sin kontorsstol. Tog sin tunna sommarjacka och såg sig om så att inget låg framme som inte borde göra det. Han gick nerför trapporna från polishusets andra våning, ut genom den imposanta ekdörren i det gamla huset, tog av till höger och gick mot ICA-affären för att handla. Leif Ekenberg tänkte överraska sin familj med att maten stod på bordet när de kom hem.

Han köpte några biffar, bakpotatis och en pepparsås på flaska. Lite grönsaker och ett par öl fick avsluta handlandet. Därefter över till bolaget och köpte en flaska bra rödvin. Han gick sedan till sin bil och åkte direkt hem för att förbereda middagen.

Vid niotiden på kvällen satt Sofia och Leif i den bekväma soffan på altanen och njöt av den varma sommarkvällen. Maten hade varit god och de två barnen, numera tonåringar var ute på sitt. Skolan var snart slut för terminen och de var på var sin fest och skulle säkerligen bli sena.

- Tror du, frågade Leif Sofia, att någon kan hata sin far så mycket att de kan förmås gräva upp honom, krossa hans gravsten och göra sina behov på liket. Och detta efter 20 år?

Sofia tittade eftertänksamt ut över deras trädgård och sedan direkt i hans ögon. Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång. De var tysta båda två och det enda som hördes var nattens ljud och en moped avlägset.

- Ja, det tror jag, svarade hon, om kränkningen eller sveket var så svårt att det aldrig går att förlåta. Varför frågar du?

Han tänkte några sekunder och svarade att han hade en idé om varför Karl Lindkvist hade grävts upp och skändats.

- Nej, nu skiter vi i det sa han samtidigt som han slog armarna om sin Sofia och kysste henne innerligt. De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.

När Ekenberg kom till jobbet dagen efter fortsatte han att gå igenom listan på köpare av ”Kling & Klangs” hembrända drycker. Han letade efter ett namn – Berglund. Efter en stund fann han en Berglund, Lars –Anders. Han hade varit en trogen kund som köpt en dunk varje lönetillfälle. Han slog näven i bordet och sträckte sig efter telefonen och ringde till sjukhuset där Stadens kriminaltekniska labb fanns. Eva Carlsson svarade efter några signaler.

- Jo, vi har användbara fingeravtryck och DNA vi har är från både en man och en kvinna. Kan du hitta rätt personer så räcker det som teknisk bevisning.

Nästa telefonsamtal gick till Stadens åklagare Erina Sagerlöf som han informerade om genombrottet i utredningen och de bestämde att syskonen Lindkvist och Lars-Anders Berglund skulle tas in för förhör. Därefter gick han över till chefen för ordningspolisen och bad honom skicka tre bilar samtidigt för att ta in de misstänkta. Tre då han inte ville ge dem möjlighet att prata samman sig även om de sannolikt redan gjort det.

Förhörsrummen var vid lunchtid besatta med de tre misstänkta. Ekenberg hade fått reda på att Lars-Anders Berglund hade ett förflutet som grävmaskinist och utan tvekan kunde sköta och köra den lilla John Deere-maskinen. Han erkände efter ett kort förhör att han hade tagit nyckeln bakom elskåpet och kört den lilla maskinen. Han hade grävt upp likkistorna, men något mer hade han inte gjort. På frågan varför sa han att det var av kärlek till Johanna och för att hon äntligen skulle få ro i sin själ.

- Den jäveln misshandlade och våldtog båda sina barn medan kärringen sket i det! Jag ångrar inget han var ett as Lindkvist och skulle fått sitt långt tidigare.

Erkännanden kom också snabbt från de två syskonen som berättade om rent helvetiska förhållanden i sitt barndomshem och att de inte ångrade heller något.

Leif Ekenberg satt och skrev sin rapport. Mailade den över till Sagerlöf och tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år. Han visste att de skulle dömas i tingsrätten, men också att en duktig advokat skulle kunna få dem utanför fängelse och kanske få det till villkorliga domar.

Några dagar senare gick han över kyrkogården och noterade att graven nu var återställd och det enda spåret var att det inte fanns något gräs på den och att den saknade gravsten. En gravsten som säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Ekenberg såg på håll Alfredsson och Larsson gå och påta på var sin grav. Han tänkte att de hade komma undan i rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.

Sommaren gick mot sitt slut. Familjen Ekenberg hade varit i Smögen två veckor och njutit av den vackra västkusten. Det hade som helhet varit en vacker sommar och nu när hösten närmade sig var det inte utan Ekenberg kände ett visst vemod som han oftast gjorde när hösten kom.

I början av september såg han en liten notis i lokaltidningen att de två syskonen Lindkvist hade tagit sina liv genom att hänga sig i samma träd i skogen utanför Staden. Ekenberg tänkte att det var på ett sätt ett logiskt slut på den grekiska tragedin han tvingats se på alltför nära håll.

© Ingemar E. L. Göransson

En medborgares död

Det här är den andra novellen i en serie av planerade tio om brott i baksidan av välfärden. Läsaren får i dessa noveller på nytt stifta bekantskap med kriminalassistenten Leif Ekenberg som den som läst min roman I SKUGGAN VILAR MÖRKRET var en av dess huvudpersoner.

Ingemar E. L. Göransson

Hon hette Inga-Lisa Wallstrand och var känd som Fyll-Inga. Hon hade gått på fyllan i många år och upplevdes av vissa medborgare i den lilla staden som störande. Men, de flesta såg henne mest som ett inslag i stadsbilden som man kunde leva med. Inga-Lisa samlade tomglas och burkar som hon drog omkring med i en gammal barnvagn.

Denna sidoinkomst plus en mager pension gjorde att hon överlevde, eller rättare hade överlevt för det kriminalassistenten Leif Ekenberg tittade på för ögonblicket var det som varit Inga-Lisa Wallstrand. Hon var död. Skallen var inslagen med vad senare teknikerna skulle beteckna som ett trubbigt instrument. Hennes kläder var orörda och inte i oordning så Ekenberg drog en lättnadens suck över att det sannolikt inte var ett sexbrott som var orsaken till offret Wallstrands frånfälle.

Brottsplatsen var en bakgård i den gamla delen av den stad som numera var Ekenbergs. Hans något hastigt påkomna förflyttning hade i hans ögon inte varit helt ovälkommen eftersom han ville bort från den växande och allt våldsammare staden där han börjat sin polisbana. Den mindre staden passade honom utmärkt och familjen med hustrun Sofia och deras barn Anna och Ivar trivdes mycket bra, både med skolan och deras barn hade snabbt hittat nya kamrater. Sofia hade också få ett arbete på stadens vårdcentral och trivdes mycket bra.

Kort sagt, familjen Ekenbergs förflyttning hade inte blivit det straff som överordnade hade tänkt sig utan snarare en vinstlott i Ekenbergs ögon. En som dock inte dragit någon vinstlott var den av daga tagna Inga-Lisa Wallstrand. Tvärtom, hennes liv hade präglats av missbruk och hon hade vid flera tillfällen varit tvångsomhändertagen av myndigheterna och en stamkund hos socialen. Hennes missbruk hade börjat i unga år men få visste vad som utlöst hennes tragiska människoöde. I grunden hade Wallstrand varit en klok människa, hon var häpnadsväckande påläst och hade inte en ringa bildning, men hennes ”omständigheter” som det stod skrivet i hennes akt på socialen var allt annat än lustiga.

Hennes mor som hade varit dotter till en av stadens mer, på sin tid, framstående män hade inte orkat ta hand om sin lilla dotter. Hon hade själv hemfallit åt missbruk och dottern hade omhändertagits av myndigheterna redan i tioårsåldern. Fosterhemsplacerats, omplacerats vid upprepade tillfällen och under tonåren blivit allt mer strulig och uppfattats som en besvärlig unge. Sanningen var att hon hade varit oerhört otrygg och sannolikt, enligt akten, utsatts för upprepade övergrepp i fosterhemmen.

Därav hade hon sökt, liksom sin mor, trygghet i missbruket och hennes väg utför hade gått fort och redan i i slutet på tonåren var hon en fullt utblommad missbrukare. Ekenberg visste givetvis att missbrukare löper större risk att möta en våldsam död än en skötsam vanlig medborgare, men samtidigt var Leif Ekenberg en lätt berörd människa som inte, likt många kollegor, skaffat sig ett pansar av cynism och kunde inte därmed avfärda mordet som något som bara sker.

- Shit happens!, sa en av de uniformerade poliserna som stod i ringen kring kvarlevorna av Wallstrand.

Ekenberg mulnade till och vände sig med en ilsken min mot kollegan.

- För helvete, lite respekt, även om Inga-Lisa var en fyllkaja så var hon en människa!

Leif Ekenberg såg sig omkring på brottsplatsen. Han rörde inget för det var teknikernas sak att göra. Han ville bara få en bild av platsen. Supa in dess atmosfär och försöka förstå vad som vad kunde ha hänt.

Inga-Lisas skalle var krossad och blodet blandat med hjärnsubstans hade runnit ut i en pöl som omgav hennes huvud likt en aura som gav henne en slags makaber värdighet. Det kunde dock inte sägas om bakgården där hon hade påträffats för ungefär en timma sedan. Efter larmet kommit in då en annan av stadens olycksfåglar hade gått in på gården för att förrätta sina behov hade hittat henne och småsprungit till polisstationen som låg bara några kvarter bort och med andan i halsen meddelat att det låg, som han sa, en döing på sagda gård varefter han kräkts upp frukosten i närmaste papperskorg.

Som sagt, bakgården eller rättare rivningstomten var fylld med allsköns skräp och hade sista året varit en samlingsplats för stadens utslagna och missbrukare. Här hade de allt som oftast gjort upp en eld och kunnat laga lite mat och haft en viss gemenskap. Förvånansvärt, tyckte vissa, medan Ekenberg i sin tur kunde förstå det brödraskap som fanns emellanåt mellan utsatta människor.

Det var en deprimerande plats, men som snart skulle röjas upp. Här skulle sedan Bostadsbolaget bygga ett hus med förstklassiga bostadsrätter som bara månadskostnaden skulle vida överstiga de pengar Inga-Lisa och hennes olyckskamrater hade att röra sig med på ett helt år.

- En bild av vår nya sköna värld, mumlade Ekenberg för sig själv. I sanningen en slående bild. Poliserna runt liket tittade förvånat på Ekenberg. Ingen sa något då de alla visste att han ofta föll in i sina reminiscenser och det var ingen mening att ens fråga då den frågande ändå inte skulle få något svar.

- Jag går till socialen och hör mig för lite, sa Ekenberg till kollegorna. Vänta här, släpp inte in någon på tomten och spärra av . Teknikerna kommer snart. Hittar ni något så ring mig på nallen, sa han slutligen innan han gick ut från gården och tog av till vänster upp mot socialkontoret.

Solen sken varmt trots att det var en höstdag. Löven hade börjat falla och luften var hög och frisk. Bilden av Inga-Lisa Wallstrand var för ögonen på honom där han gick. Lång, numera lite kutryggig och hans hår hade börjat bli tunnare. Sofia brukade lugga honom skämtsamt och säga att snart får du skaffa en peruk om hon skulle känna igen honom. Han log vid tanken på henne och den kärlek de delade. De hade träffats för ganska länge sedan då Ekenberg hade varit helt under isen och nybliven änkling. Han hade förlorat både sin lilla dotter Anna, ett namn som deras gemensamma dotter fått ärva, och sin dåvarande hustru Kristina. En välkänd pundare i den förra staden hade kört över dem och de båda hade förolyckats.

Efter detta hade Ekenberg förändrats och blivit allt mer svår att ha med att göra. Hans tid inom polisen hade hängt på en skör tråd som inte blev starkare då han hade i princip slagit ihjäl gärningsmannen i cellen i ett raseriutbrott. Saken hade tystats ner och ingen hade varken sett eller hört något och Ekenberg kunde presentera ett vattentätt alibi som hans dåvarande svåger hade bestått honom med.

I den vevan hade Leif Ekenberg i samband med en besvärlig mordutredning träffat sin nuvarande Sofia som hade varit ett vittne. De hade hittat varandra och senare gift sig. Sofia hade sett vad ingen annan sett, en människa i djup sorg och kris. Hon som den empatiska och goda människa hon var såg hon en man som var värd att älska och som hade så mycket mer att ge än raseri och svårmod att erbjuda.

Socialkontorets chef Johan Lidman var inne och satt för en gång skull inte i möte. Han och Ekenberg hade slagit sig ner nu på hans kontor som liknade alla andra kontor med de sedvanliga pärmarna och en tråkig tavla på en vägg.

- Det finns inte mycket att säga om Inga-Lisa Wallstrand, menade Lidman. Hon var en av våra klienter och svårt alkoholiserad, men brukade även tabletter och knark ibland. Hon var 43 år gammal, men såg ut som varande mycket äldre. Han hade också diverse sjukdomar som magsår, diabetes, hepatit och lite annat. Varför någon ville ta livet av henne är mig en gåta då hon i grunden var en snäll och oförarglig människa. Hon uppträdde egentligen aldrig aggressivt, men kunde vara högljudd ibland. Men när hon var här var hon tacksam för det hon fick.

- Var bodde hon, frågade Ekenberg medan han noterade i sitt block.

Johan Lidman slog i sina papper och läste i akten. Han såg förvånad ut och mumlade att ”det kan inte stämma”.

- Vänta, sa han och gick ut ur rummet medan Ekenberg fortsatte dricka sin kopp kaffe som smakade som automatkaffe brukar, speciellt på socialkontor, log han. Det vill säga ganska bäskt och allt annat än gott.

Det tog några minuter så kom Lidman in igen.

- Faktum är att hon hade en bostad längst uppe på Storgatan. Jag visste faktiskt inte det. Det är ju inte stans sämsta område direkt. Ekenberg tittade med förvåning på Lidman då han visste att lägenheterna där var dyra bostadsrätter men med låg månadskostnad.

- Hur fan, sa Ekenberg, har hon kunnat ha råd med det? Och hur har ni kunnat missa det? Hon borde ju inte fått något socialbidrag om hon bodde där uppe?

Lidman skakade på huvudet och sedan nickade.

- Hon har aldrig begärt pengar för hyra, bara för uppehälle. Därför har vi missat det. Du vet hur det är numera. Det är många som söker stöd och pressen på våra handläggare gör att missar görs. Det är väl vad som skett här misstänker jag.

Ekenberg funderade på det socialchefen berättat när han gick från Socialkontoret. Han funderade på om han skulle gå till polishuset eller om han skulle åka hem och äta lunch med Sofia som han visste hade ledig dag. Klockan var i vart fall kring lunch så varför inte åka hem de få kilometrarna och äta tillsammans med henne.

Familjen Ekenberg bodde i en mindre villa i utkanten av staden. Ekenberg stannade parkerade på uppfarten och gick fram till sidodörren. Han öppnade den på sitt vanliga lite hårdhänta sätt och ropade in.

- Hej! Är du hemma Sofia? Har du ätit? Finns något att äta? Tre frågor inom loppet av några sekunder. Hans hustru sedan så många år titta fram i den öppna köksdörren och log när hon fick se Leif.

- Jo, det finns lite lasagne kvar sen igår, svarade hon. Jag ska in till sta´n så jag kanske kan åka tillbaka med dig?

- Visst, var är maten? Han gick fram till kylskåpet och tog fram tallriken med en bit lasagne lagom åt en.

- Har du ätit, frågade han.

Hon log och svarade att hon skulle äta med en väninna på sta´n så hon ville inget ha. Han ställde in lasagnen i micron och väntade på att den skulle bli lagom varm. Efter några minuter tog han ut den och satte sig vid köksbordet, reste sig och gick bort till kylskåpet och tog fram en lättöl. Han hörde att Sofia stökade inne i huset medan han åt maten. Han drack upp sin öl, reste sig på nytt och gick bort till diskbänken, sköljde av porslinet och ställde in det i diskmaskinen.

- Kan du komma Leif, ropade Sofia inifrån huset. Jag behöver lite hjälp.

- Visst, mumlade Ekenberg. Var är du?

- Sovrummet, kom svaret.

Han gick in till sovrummet och fann sin Sofia naken på sängen. Han klädde snabbt av sig och kröp in i hennes famn. Kysste henne varmt och de två smekte varandra som de gjort så många gånger förut. Han gled in i hennes välkomnade sköte och det två älskade denna höstlunch utan att tänka på varken arbete eller dödade olycksfåglar.

Efteråt låg de och höll om varandra och kände sig lyckliga att de hade varandra och att deras liv trots allt hade blivit bra, trots allt som hänt dem innan. De hade hittat harmoni och vardaglig lycka när de minst anat att det skulle ske. Två trasiga människor som helat varandra med sin kärlek.

Ekenberg skjutsade Sofia till centrum innan han åkte till polishuset. Han parkerade sin bil utanför på gatan då han räknade med att besöket bakom skrivbordet skulle bli kort. När hans telefon började ringa i ficka och han tog upp den såg han på numret att det var från en av teknikerna.

- Leif, kom hit så snart du kan, sa teknikern. Vi har hittat något du bör se.

- Kommer, svarade han kort. La på och vände åter till bilen. Han körde tillbaka till brottsplatsen. Han möttes av teknikern Eva Karlsson som hade ett plastkuvert i handen. Hon räckte över det till Ekenberg som såg att det var ett brev. Texten var prydlig, den var tydligt skriven, nästan barnslig i sin piktur och tydligt adresserad.

Han började läsa med intresse. ”Pappa, du har inte betalat hyran. Jag vill ha pengarna idag annars tar fan dig!”

Leif Ekenberg såg på brevet och vände på det och såg att det var adresserat till Edwin Carlroth, en av stadens mest kända män och den som hade påståtts varit far till Inga-Lisa Wallstrand. Ekenberg suckade och ställde sig frågan om mordet var frågan om resultatet av utpressning. Carlroth hade aldrig erkänt fadersskapet, men det hade varit ett envist rykte som florerat under många år. Men han visste att Carlroth numera var knappast i form att göra en fluga förnär eller än mindre mörda någon. Han låg nämligen på långvården sedan flera veckor. Ekenberg hade läst om det hela i lokaltidningen att en av stadens stora och framträdande män låg på sitt yttersta.

- Ja, sa han, och kliade sig i huvudet. Inte fan kan Carlroth ha tagit Wallstrand av daga. Men det finns ju en son, sa han högt. Skulle det vara så att Wallstrand har något som bevisar faderskapet så kan hon faktiskt vara arvsberättigad.

- Tack Eva, sa han, var hittade du brevet?

- Det låg under liket, svarade teknikern som var ganska ung för att vara tekniker, men synnerligen duktig på sitt jobb. Hon petade undan den rödhåriga luggen baksidan av handloven och såg på Ekenberg. Jag tror att det har tappats helt enkelt och blev därför kvar.

- Verkar inte osannolikt, svarade han. När kan du få fram fingeravtryck från brevet? I morgon?

- Inga problem, jag ska jämföra med offrets också så får vi se vad det ger.

- Tack, sa Ekenberg. Han vände sig om efter att än en gång tittat på den deprimerande rivningstomten som blivit Inga-Lisa Wallstrands sista anhalt i jordelivet och gick därefter åter till bilen. Han bestämde sig för att åka upp till offrets bostad på Storgatan och leta efter något som kunde binda Edwin Carlroth vid faderskapet.

Adressen var Storgatan 4. Huset som var byggt under 1930-talet och hade sedan byggts om och förvandlats till bostadsrätter under det glada 1980-talet. Här hade Inga-Lisa Wallstrand bott under nästan tjugo år utan att någon egentligen haft kännedom om det. Ekenberg funderade över hur det kunnat hållits tyst om detta, men insåg snart att Inga-Lisa hade varit en dubbelnatur. Hon hade uppenbarligen uppträtt i två skepnader. Den alkoholiserade kvinnan och den kvinna som accepterades i huset. Han tänkte på att hennes klädsel aldrig hade varit slarvig eller påmint om uteliggarnas, utan hon hade sett ganska alldaglig ut.

Ekenberg som var en metodisk man och en erfaren polis började söka igenom lägenheten från ytterdörren och framåt. Han letade efter någon form att dokumentation som kunde bevisa att Edwin Carlroth varit upphovet till Inga-Lisa. Han gick genom lådor, letade i garderober, tittade igenom tidningshögar, plockade ut böckerna i bokhyllan och letade under flera timmar på alla upptänkliga ställen, men utan resultat.

Klockan började närma sig fem och snart var han inne på övertid. Ekenberg var inte särskilt road av övertid, men ville vara helt säker på att det inte fanns något i lägenheten som inte kunde knyta eller för den delen knöt Carlroth till Inga-Lisa. Något som kunde vara så viktigt att det kunde vara tillräckligt viktigt för att taga henne av daga.

Han blev törstig. Han stod nu i köket som var hans sista anhalt. Han öppnade kylskåpet för att se om det fanns något han kunde dricka, en läsk eller liknande. Inget. Bara några öl, en ostbit, smör, lite mjölk, en kvarter brännvin och av någon anledning en burk med krossad ananas som var öppnad. Han såg att burkens lock var bara delvis öppnat och att den var ovanligt gammal för att stå där. Han tittade på utgångsdatumet och såg att den hade haft sitt bäst-före datum redan för ett år sedan.

- Fy fan, sa han. Han tänkte på att Inga-Lisas lägenhet var annars väldigt prydlig och såg inte alls ut som en alkoholists kvart. Tvärtom, prydligheten var slående. Det var rent och det var välstädat. Allt på sin plats. Burken passade inte in helt enkelt. Ekenberg tog ut den och gick till vasken. Med hjälp av en kniv öppnade han burken helt och hällde ut innehållet.

Han tittade med stora ögon på det plaströr som fanns i burken och som innehöll vad som såg ut som ett papper, ett dokument av något slag. Han visste att nu fick han inte göra mer utan var tvungen att dokumentera och ringa efter tekniker. Han sköljde av sina händer på toaletten varefter han ringde till Eva Carlsson och bad henne komma till lägenheten snarast.

Under den kommande halvtimmen ringde han hem till Sofia och förklarade att han inte skulle hinna hem till sonens fotbollsträning utan var tvungen att jobba. Hon förstod och var för övrigt van vid att hennes make ofta var borta när saker hände snabbt. Leif Ekenberg kände på sig att han närmade sig en lösning på mordet på Inga-Lisa Wallstrand. Instinktivt kände han det i magtrakten. En känsla som han litade på och som lett honom rätt så många gånger förr.

Det ringde på dörren och in kom Eva Carlsson med sin stora svarta labbväska.

- Vad vill du, frågade hon. Du lät så förtegen i telefonen.

- Förlåt, sa han till svar och pekade på det som låg på diskbänken. Jag vill att du öppnar det där plaströret då jag tror vi har lösningen på vårt mord där.

Hon nickade och tog på sig ett par plasthandskar och försiktigt pillade upp röret. Hon tog fram en pincett och försiktigt drog ut ett vitt papper med text på. Hon tog fram en plastficka vecklade ut pappret och la det ytterst försiktigt i fickan. Fickan förseglade hon sedan med labbet tejp och signerade med sin namnteckning. Därefter lämnade hon över det till Ekenberg som började läsa med stort intresse.

- Tack, sa han. Då vet vi vem som är den skyldig. Eller i varje fall har ett starkt motiv. Eva Carlsson tittade vantroget på Ekenberg som räckte över det inplastade bevismaterialet till henne. Hon läste med intresse och började skratta för sig själv.

- Det här visste han nog inte om, eller hur?

- Nej, men i morgon tar vi in honom.

De två lämnade den välstädade lägenheten och låste. Eva Carlsson åkte hem till sitt och Leif Ekenberg ringde till åklagaren Erina Sagerlöf och begärde beslut om häktning och husrannsakning att genomföras under morgondagen.

Hon lyssnade intresserat och lovade att nödvändiga dokument skulle finnas på hans bord dagen efter.

Mattias Carlroth satt i ett viktigt affärsmöte när kriminalassistent Leif Ekenberg och två uniformerade poliser kom in på hans kontor dagen efter Inga-Lisa Wallstrands död. Han protesterade över att bli avbruten, men fick finna sig i att han fördes till polishuset. Sattes i en cell och på vägen fick veta att han var häktad för mord på sannolika grunder. Innan Carlroth lämnat sitt kontor hade han beordrat sin sekreterare att ringa familjens advokat vilken mötte upp på polishuset protesterande mot häktning av hans klient.

- Det blir förhör så snart det är möjligt och jag vill upplysa dig om att vi genomför husrannsakan i både hemmet och på din klients kontor. Vi har skäl att misstänka din klient för mord och därför är han häktad i sin frånvaro sedan igår kväll.

Med detta gick Ekenberg tillbaka till sitt tjänstrum och ringde Eva Carlsson för att höra hur den tekniska undersökningen hade gått. Hon svarade efter några signaler.

- Jo, sa hon. På brevet finns Inga-Lisas fingeravtryck och på pappret vi hittade på brottsplatsen finns Inga-Lisas och en persons till. Vi har inget att jämföra med när det gäller den andra uppsättningen, men de är så pass bra att hittar du rätt person så är den bunden till utpressningsbrevet.

- Bra jag skall fixa det, svarade han kort. Tack för hjälpen.

Han gick ner till häktningslokalen och hämtade upp Mattias Carlroth.

- Vi behöver dina fingeravtryck, sa han. Advokat Linnéus såg mest förtvivlad ut och protesterade svagt då han visste att han inte hade mycket att sätta mot. Den misstänkte och häktade Carlroth såg än mer förtvivlad ut, men verkade nu vara resignerad.

- Eftersom du är häktad för mordet på Inga-Lisa Wallstrand så har du restriktioner som du vet. Du får inte kommunicera med omvärlden på annat sätt än genom din advokat. Du får inte ringa, inte läsa tidningar, se på Tv eller lyssna på radio.

När fingeravtryckstagmingen var klar tog Ekenberg dem själv och åkte till labbet på sjukhuset. På väg till Eva Carlsson mötte han Sofia. De talades vid några minuter, en hastig kyss som lovade mer och skiljdes i kulverten.

När Ekenberg kom in på labbet möttes han av Eva som tog emot kuvertet med fingeravtrycken. Gick bort till en arbetsbäck och tog fram kartorna och började jämföra de som Ekenberg hade med sig och de som fanns på pappret som funnits under liket.

Ekenberg väntade nervöst på besked. Efter ca tjugo minuter vände sig Eva om och nickade till Ekenberg och nickade bekräftande.

- Det är samma person. Inget snack om saken. Bra jobbat Ekenberg! Hon log vänligt och uppskattande när hon såg på den storvuxne mannen.

Leif Ekenberg åkte tillbaka till häktet. Ringde häktespersonalen, advokat Linnéus och åklagare Sagerlöf och meddelade att förhör skulle hållas och bevisning fanns som räckte . I samma stund kom en polisaspirant in med ett järnrör som han höll upp som en 1:a maj-fana framför sig.

- Vi hittade det här i Carlroths bil. Det låg i bakluckan.

- Åk upp till labbet direkt med det så de får kolla blodgruppen om den stämmer med Inga-Lisas, sa Ekenberg. Be henne sedan ringa fortast möjligt till mig.

Polisaspiranten nickade och gick iväg med sin inplastade fana.

Det var en spänd stämning i förhörsrummet. På ena sidan bordet satt Leif Ekenberg och åklagare Sagerlöf. På andra sidan advokat Linnéus och Mattias Carlsroth.

Ekenberg som skulle leda förhöret började.

- Mattias, var befann du dig igår?

- På jobbet, vi hade möte om en stor affär med Estland, svarade han.

- Är du säker på det? Jag påstår att du inte var det utan du var på ödetomten i gamla stan och där slog ihjäl Inga-Lisa Wallstrand.

Mattias Carlsroth såg helt perplex ut. Hans ansikte var helt nollställt och han tittade med förtvivlan på först Ekenberg, sedan Sagerlöf och därefter på sin advokat Linnéus. Han såg ut som om han hade hamnat i en mardröm, vilket det givetvis var. Carlroth lika andra brottslingar som blivit detta av tillfälligheter visste i och med detta att han var förlorad.

Det blev tyst i förhörsrummet. Det enda som hördes var surret från lysröret i taket och andningen från de fyra som satt kring bordet. Ekenberg lät tystnaden vara då han visste att det gav honom ett övertag rent förhörstekniskt. Han lad upp på bordet sin mapp. Öppnade den omsorgsfullt. La fram för den häktade brevet från Edwin Carlroth där han erkände sin dotter Inga-Lisa Wallstrand, lappen ställd till samme Edwin Carlroth som påminde om att hyran inte var betald samt ett foto på stålröret med blod som hade hittats i Mattias Carlsroths bil.

- Vad säger du?, frågade Ekenberg. Känner du igen lappen? Erkänner du att det är ditt stålrör som du slog ihjäl Inga-Lisa med?

Mattias Carlroth började gråta. Först hulkande, sedan hejdlöst. Ekenberg väntade tills den häktade mördare hade lugnat sig.

- Berätta!, uppmanade han honom. Vad hände?

Mattias Carlroth tittade på sin advokat Linnéus som efter tittat på bevismaterialet och efter att Ekenberg påpekat att Mattias fingeravtryck påträffats på både stålröret vilkets blod och hår kom från Inga-Lisa samt att det brev som var undertecknat av fadern Edwin bar Inga-Lisas fingeravtryck och hade påträffats i hennes bostad.

- Jag hittade lappen hos pappa när han hade hamnat på långvården. Jag hade aldrig hört talas om Inga-Lisa Wallstrand. Jag trodde det var bara något tarvligt utpressningsförsök. Jag sökte upp henne och så åt henne att lägga av. Han svalde och bad om lite vatten. Han drack girigt och satt tyst i några sekunder.

Sedan fortsatte han sin berättelse.

- Hon skrattade åt mig och sa att vi som var syskon skall väl kunna dela på arvet när den tiden kommer. Hon min syster, den fyllkärringen, utbrast han! I helvete heller. Jag trodde henne inte utan sa åt henne att det kunde hon glömma. Jag har bevis sa hon, bevis du aldrig hittar hur mycket du än letar.

Han blev tyst på nytt. Såg ner i bordet en stund innan han fortsatte. Linnéus la sin hand på hans axel.

- Jag trodde henne inte, men när jag kom ut på gatan insåg jag att hon talade sanning. Han var askgrå i ansiktet och den annars så prydlige medelålders affärsmannen såg helt plötsligt mycket äldre ut. Jag insåg att om jag skulle få behålla allt pappa byggt upp så var jag tvungen att döda henne. Och förresten vem skulle sakna henne. Jag såg mig omkring och fick se ett järnrör som låg precis innan för staketet till ödetomten. Jag gick in och såg hur hon stod där och stirrade på mig.

- Kommer du tillbaka, sa hon. Jag tog och slog till henne med röret rakt över ansiktet. Jag fortsatte att slå tills hon var stilla. Sedan sprang jag iväg. När jag kom till bilen kom jag på att jag hade fortfarande röret i handen så jag slängde det i bakluckan och åkte hem.

- Lappen då, frågade Ekenberg. När kom du på att du tappat den.

- Den hade jag glömt, sa mannen som mördat sin egen syster. Den hade helt och hållet glömt bort.

Det blev tyst i rummet och den som bröt tystnaden var åklagare Sagerlöf.

- Mattias Carlroth du är häktad för mord. Du skall kvarstå i häktet i väntan på häktningsförhandling och därefter rättegång.

De reste sig upp och kvar satt Carlroth och hans advokat. Båda såg ut som förlorade. Det var naturligtvis så också. Advokat Linnéus hade ett omöjligt fall på sin lott. Chansen att ens få det till dråp var minimal och mördaren hade förlorat allt och hade ett långt straff att se fram mot.

När Ekenberg kom ut från polishuset hade han svårt att känna någon glädje. Han kände bara sorg över vad girighet kan ställa till med. Hur girighet kan förvandla vanliga människor till mördare på några få timmar. Han suckade tungt. Lämnade sin bil på parkeringen och gick de få kilometer som det var till hans hem. Hem till Sofia, Anna och Ivar. Hem, från den onda värld han såg varje dag.

© Ingemar E. L. Göransson

Foto: Eva-Lotta Göransson

Söndagsnovellen: Poeten på bänken

Telefonsamtalet kom till polisstationen prick 12.37. Den som ringde växeln var mycket upprörd. Hon nästan skrek hysteriskt i telefonen. Glömde även att säga sitt namn och nästan också var det som inträffat skett.

- Vad gäller saken?, frågade jourhavande hos polisen.

- Det sitter en karl med ett gevär nere vid Strömmen!, skrek den som ringt upp.

- Har han hotat er?

- Nej, men han sitter med ett gevär, upprepade den upphetsade kvinnan med en allt högre röst. Den nästan sprack då hon tog i med full kraft.

Polisen i växel, polisaspiranten Eva Molinder, tryckte på larmknappen som var placerad bredvid telefonen som uppmärksammade hennes befäl Leif Ekenberg på att det var något viktigt som hände. Samtidigt slog hon på högtalaren så Ekenberg när han kom in kunde höra vad som sas. Ekenberg som var en erfaren polis förstod omedelbart allvaret i det kvinnan sa och Molinders ansiktsuttryck förstärkte hans intryck.

- Hej, sa han informellt, det är kriminalinspektör Leif Ekenberg som talar. Vad är det som hänt? Han var lugn på rösten, väl medveten om att han behövde få kvinnan att lugna ner sig. Var är du någonstans? Var sitter mannen med geväret?

- Nere vid Strömmen, svarade hon, han sitter på en bänk med ett gevär i knät. Han har inte siktat på någon. Han sitter och liksom smeker geväret! Det ser så otäckt ut. Man får väl inte gå omkring med vapen mitt i sta´n heller?

Frågans svar var självklart så Ekenberg iddes inte ens svara på den.

- Kan du stanna kvar där så kommer jag ner, svarade han istället. Utan att vänta på svar instruerade Ekenberg Molinder att skicka en patrullbil till platsen, men inte någon kvinna som skulle kunna vara den som ringt polisen. Han poängterade att de skulle dock avvakta på håll medan han själv hade för avsikt att springa ner till Strömmen som bara låg några hundra meter från polishuset i den lilla ort dit han hade blivit förflyttad till.  Detta efter en kontrovers med ett högre befäl vilken Ekenberg gett en rejäl omgång på en personalfest då befälet varit närgången mot Ekenbergs fru.

Han tog sin rock och sprang den korta sträckan och straxt såg han en man som verkade vara kring 50 år sitta på en av kommunens grönmålade bänkar med ett vad Ekenberg bedömde vara ett grovkalibrigt hagelgevär. Hans första tanke var att mannen skulle skjuta kråkor, men insåg att för det ändamålet var vapnet inte det lämpligaste valet.

Ekenberg såg att det redan stod en polisbil uppe på Storgatan och han vinkade avvisande till bilens besättning medan han gick nerför trappan till Strömmens promenadstråk. Han gick nästan nonchalant, alldagligt, med den lite framåtlutade gång som han hade och närmade sig den beväpnade mannen.

- Får jag slå mig ner, frågade han vänligt medan han satte sig bredvid den beväpnade. Ekenberg gjorde en snabb bedömningen av mannen som var faktiskt något äldre än de 50 som han tyckt först, snarare 60 år. Han var ganska välvårdad trots att han hade ett relativt långt hår för sin ålder. Till detta ett välklippt helskägg. Klädseln var i övrigt enkel. En relativt sliten skinnjacka av tunnare modell och en rutig skjorta. Mannen såg vänlig ut och makade sig lite åt sidan medan Ekenberg satte sig ner.

- Jo, det går väl bra, svarade han korthugget, men dock inte ovänligt. Han verkade dock vara något frånvarande som han hade sina tankar på annat. Ganska självklart att han har det, han sitter ju med en hagelsprakare i knät reflekterade Ekenberg lakoniskt.

- Hur är det?

- OK!, var det korta svaret.

- Men varför har du ett hagelgevär med dig för?

Det blev tyst i några sekunder, kändes till och med som några minuter. Ekenberg väntade tålmodigt på mannens svar även om han anade vart det lutade. Mannen tänkte ta livet av sig men hade valt, av någon anledning, att göra det i offentlighet. Det blev en lång tystnad som kändes förtätad.

- Vad heter du, frågade polismannen. Jag heter Leif och är polis här i stan.

- Klement, Klement Ivar Larsson, kom svaret. Jävla namn! Klement, morsan hade ihop det med en tysk handelsresande, berättade han plötsligt och blev sedan tyst på nytt.

- Förresten jag tänker skjuta mig om en liten stund, men ville titta på änderna en sista gång. De är vackra, tycker jag.

Leif Ekenberg blev lite ställd av mannens rättframhet. Han undrade vad han skulle göra. Han kunde givetvis inte som polis tillåta att mannen sköt sig. Men vad kunde han göra åt det? Visst, han kunde åberopa vapenlagen och försöka att avväpna honom och ta in honom för vapenbrott. Men det skulle ju inte förhindra mannen att på nytt försöka att ta sitt liv. Istället började Ekenberg bli nyfiken på Klement Ivar Larsson och varför han ville ta sitt liv. Vad hade han för historia att berätta?

Ekenberg tittade i smyg på mannen och funderade hastigt om han skulle kunna avväpna honom. Kanske men problemet var att han hade fingret på geväret avtryckare vilket skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för Ekenberg själv eller någon annan inom vapnets räckvidd. Alltså, den polisiära vägen var stängd, inte heller var mannen något hot någon annan. Tvärtom, han verkade fullt logisk och eftertänksam. Larsson verkade val ha tänkt över situationen och sitt beslut.

- Jag är poet, sa Klement Ivar Larsson. Det var bara ett konstaterande, inget annat. Jag skriver poesi, jag fick förresten en diktsamling utgiven av Bonniers för några år sedan. Den sålde i 129 ex, enligt förlaget, fortsatte han.

- Nej, jag vill inte vara med längre. Det är meningslöst, precis som mitt liv varit. Jag har bestämt mig, idag väljer jag att avsluta skiten. Jag bad inte om att komma till, men morsan envisades att föda mig fast farsan stack tillbaka till Tyskland. Jag vet inte ens vem han var. Har aldrig sett en bild en av honom för morsan brände alla foton efter fanskapet stucket. Vet du, fortsatte Klement, att han slängde till morsan pengar till abort annars skulle han sticka.

Mannen var tyst en kort stund innan han kort konstaterade

- Morsan sa nej och han stack! Vilken jävel, va! Har alltid undrat om jag vart lik honom!

- Men, din familj då, tänker du inte på dom? Ekenberg hade noterat vigselringen på mannens vänstra ringfinger. Tänker du inte på dom vad de säger nu när du tänker ta livet av dig? Han ville få Larsson på bättre tankar, men insåg att det skulle bli svårt med tanke på att han varken var berusad på sprit eller vad Ekenberg kunde bedöma tabletter. Tvärtom om han verkade otäckt logisk.

- Frugan klarar sig och ungarna har sitt. Det lakoniska svaret var helt i linje med hans övriga oroväckande logiska tänkande och handlande. Det finns ingen mer förutom någon gammal kompis, men vad fan vi ska alla dö. Och, jag vill välja själv. Jag vill inte vara med längre, så enkelt är det.

- Men varför? Du måste väl ha ett skäl varför du vill skjuta skallen av dig mitt på ljusa da´n ?

- Spelar det någon roll när?

- Nej, jag menar inte så, på da´n eller natten, inte det. Men varför?

- Jag vill inte prata om det. Han tog fram ur skinnjackans högra innerficka ett kuvert och gav till Ekenberg. Du som är snut kan ta hand om det här. Du kanske till och med kan få det publicerat, skrattade han. Det här förklarar om du vill förstå. Jag har inte tid eftersom jag har saker att göra!

Ekenberg tänkte att han hade missat en chans att avväpna Klement Ivar Larsson när han hade plockat fram kuvertet, men inte varit tillräckligt snabb i tanken. Han insåg det absurda i situationen där han satt med en potentiell självmördare och poet. Han hade fått hans självmordsbrev och mannen satt tillsammans med honom och tittade på änderna i strömmen samtidigt som Klement Ivar Larsson satt stadigt med fingret på avtryckaren på det kraftfulla vapnet som skulle, om den potentielle fick chansen, blåsa skallen av honom i en kaskad av blod, hjärnsubstans och benfragment.

- Nej, nu har jag sett nog, utbrast Larsson. Han vände vapnet snabbt mot sitt huvud körde in pipan i munnen. Samtidigt kastade sig Ekenberg fram och försökte i första hand blockera avtryckarna. De två männen kämpade, slet och drog i vapnet. Ekenberg såg i ögonvrån hur hans kollegor från patrullen kom rusande.

Smällen var öronbedövande. Fåglarna som Larsson betraktat de sista minuterna av sitt liv lyfte och flög iväg uppskrämda av det plötsliga ljudet.Blod, hjärnsubstans och benbitar stod som den befarande fontänen från det som varit Klement Ivar Larsson huvud. Till sin förskräckelse såg Ekenberg att huvudet var i det närmaste borta, försvunnet. Själv var han nedkletad med resterna av det samma, men hade genom ett under inte träffats av de grova haglen.

Patrullen stannade upp några meter från det som varit Klement Ivar Larsson. Den ena av de två kollegorna anropade stationen om en ambulans och gick fram till den chockade Ekenberg.

- Kom nu, jag skjutsar upp dig till akuten.

Ekenberg tittade vantroget på sceneriet med den döde Larsson, det blodiga vapnet och den nedsölade bänken.

- Jag behöver andra kläder, sa han, och började ta av sig de kladdiga kläderna. Rocken var den som fått ta lejonparten av gevärets skörd, men även skjortan och byxorna var nedsölade. Den andre kollegan hade hämtat två filtar som han med den ena täckte över de sorgliga resterna av det som för några ynka minuter varit den levande medborgaren Larsson. Den andra filten gav han till Ekenberg som med avsmak klädde av sig in på boxershortsen och tog filten omkring sig. Han började gå mot bilen.

Vände sig om, tog sina värdesaker som plånbok, nycklar och Larssons avskedsbrev i handen. När han tömt fickorna sa han åt kollegorna att lägga hans kläder i en plastsäck då det skulle bli en utredning kring det inträffade, men den blev någon annans huvudvärk.

Ett par dagar senare satt Leif Ekenberg bakom sitt skrivbord. Framför sig hade han Klement Ivar Larssons brev. Det avskedsbrev han skrivit. Det var det märkligaste avskedsbrev han läst i hela sitt liv. Det var en dikt på nästan tre sidor. Den var svårförståelig och kryptisk. Men en sak förstod Ekenberg och det var att Larsson hade varit en människa i kris. En medmänniska som ingen förstått att lyssna på.

- Vem vet, funderade Ekenberg högt för sig själv,  kanske är det bästa han skrivit. Han bestämde sig att snarast uppsöka stadens bokhandel och se om de hade inne Klement Ivar Larssons diktsamling som hade sålt i 129 exemplar. Han skulle köpa det 130:e.

Han läste än en gång den långa dikten och insåg att det lika gärna kunde ha varit han som varit mannen på bänken. Så mycket hade han sett de senaste åren av hur dåligt många människor mådde i det alltmer egoistiska samhället och Klement Ivar Larsson var tyvärr inte varken den förste eller siste självspillaren omkring honom. Det gjorde Leif Ekenberg bedrövad och han kände en stark längtan hem till sin Sofia och deras barn Anna och Ivar. Märkligt, tänkte han, att hans son hade samma namn som Larsson.

- Bara det inte är ett dåligt omen, sa han tyst för sig själv. Han reste sig upp från sin kontorsstol, sköt den bakåt, tog sin nyinköpta rock och gick ut från polishuset. Tog av till vänster som alltid när han var på väg hem och gick de två kilometrarna hem till familjen och tryggheten.

© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Exklusiv intervju med Ken Loach

Nedanstående exklusiva intervju gjorde jag med den kände filmregissören Ken Loach i London. Intervjun gjordes november förra året i samband med att det nya vänsterpartiet Left Unity bildades. Ken Loach ger få intervjuer, men med kontakter och “tjat” lyckades jag fånga Ken under en halvtimma för denna intervju.

Den har tidigare, i en förkortad version, publicerats i Dala-Demokraten men ett antal andra tidningar på vänsterkanten ansåg tydligen inte att Loach tankar var värda att publicera, vilket för mig verkar märkligt inskränkt./IG

I mars i år (dvs. 2013) skrev den välkände brittiske filmregissören Ken Loach (Järnvägare, The Spirit of 45 m fl filmer) tillsammans med några likasinnade en uppmärksammad debattartikel i Londontidningen The Guardian. Loach och de övriga utformade sin artikel som ett upprop för ett nytt politisk parti till vänster om brittiska Labour. Missnöjet med Labour är djupt inom olika delar av vänstern i Storbritannien och även inom fackföreningsrörelsen.

Jag träffade Loach i slutet av november i London i samband med att det parti som kommit att bildas genom det gensvar Loach och de andras upprop. Ken Loach som har gjort närmare tjugo filmer sedan slutet av 1960-talet är den radikala ”diskbänksrealismfilmens” nestor i Storbritannien och har också bland annat belönats med Guldpalmen i Cannes. Han har också gjort sig känd som en orädd samhällskritiker, vilket inte minst har varit hans filmers teman.

Jag hade bestämt möte med honom i samband med Left Unitys första kongress, men fick se honom ”kidnappad” av BBC mitt framför mig så det blev att vänta ut honom återkomma till kongressen. Han är en stillsam resonerande och vänlig sjuttiosjuårig man. Långt vitalare och piggare än man har rätt att förvänta sig av en man i hans ålder. För mig syntes han inte vara en dag över femtio år!

Blev du förvånad över det genomslag som din artikel från Guardian fick. I dag är det omkring 500 personer här och bildar ett nytt parti i Storbritannien?

- Jag skrev inget annat än vad många redan kände, svarar Loach. Det är en stor oro för det vi kallar demokrati. De övriga partierna stödjer nerskärningarna. Majoritetens intresse är inte representerat av de partier vi har. De står bakom privatiseringarna, de står bakom budgetnedskärningarna. De är förbundna till näringslivet (”business”).

Den här konsensuspolitiken som Loach menar finns mellan de stora partierna i UK; Labour, Tories och Liberalerna har lett till att det är inte självklart att människor ens har mat och bostäder längre. Det som var den brittiska efterkrigstidens politiska målsättning. Arbete, välfärdsstat och ett bättre liv för alla.

- Vi behöver ett parti för alla som drabbats av den här besparingspolitiken och alla andra program som följt med den.

Jag frågar honom om andra försök som gjorts tidigare att skapa ett alternativt parti till vänster om Labour. Har inte deras misslyckande varit ett tecken på att det är i princip närmast omöjligt i Storbritannien med dess valsystem med enmansvalkretsar där ”the winner takes it all”. Han är uppenbart medveten om problemet. Han svarar att man måste försöka i alla fall även om problemet med valsystemet verkligen finns och inte kan ignoreras.

- Jag vet faktiskt inte, säger han med ett vänligt leende. Det kan misslyckas. Det är mycket svårt att genomföra, men det finns ett behov att försöka. Jag vet inte om vi kan lyckas.

Han är kritiskt till hur olika vänsterorganisationer försöker, om inte annat, på Left Unitys första kongress som pågår i rummet innanför där vi sitter tvinga på alla andra sina program. Han har vid flera tillfällen varit uppe och manat till enighet och inte splittring som den brittiska vänstern är så bra på. När man sitter som svensk åhörare slås man av hur lik retoriken är den som vi hörde i Sverige på 1970 och 80-talen. Varje representant för de olika vänstergrupperna har alla svar på alla frågor t o m innan de är ställda!

- Det är nog oundvikligt för människor har olika idéer och olika prioriteringar, säger Loach försiktigt.

Hur ser han då på den brittiska fackföreningsrörelsens ljumma intresse eller t o m negativa uppfattning om försöket att bilda ett nytt vänsterparti?

- För det första, menar Ken, ska vi inte missta fackföreningsledningarna för medlemmarna. Ledarna är benägna att kompromissa mycket mer än medlemmarna. De gör klasskompromisser. De stödjer Labour, men deras känsla för politik är begränsad. De är också mycket skickliga på att spela det byråkratiska spelet. De saknar strategiskt sinne när det gäller stämningarna bland vanligt folk och skickliga på att avfärda all kritik som riktas mot dem.

Han menar att Thatchers framgångar berodde delvis på att fackföreningsledarna inte organiserade motståndet som de kunnat göra och därför hade ett ansvar i att Thatcher hade så stora framgångar. Men, menar Ken Loach, givetvis också att Tony Blairs New Labour kom att sitta så länge i regeringsställning med ett Thatcherliknande politiskt program.

- Fackföreningsledarna med få undantag stödde Labour och när Blair fortsatte privatiseringarna gjorde fackföreningsledningarna inget motstånd värt namnet, menar Loach.

Loach kritik mot både Labour och inte minst mot fackföreningsledningarna är mycket hård.

- Det är politiskt korrumperade, säger han stilla. Jag tycker de skall mötas med det förakt som de förtjänar, fortsätter han.

Jag funderar på det jag mött under alla resor i Storbritannien jag gjort genom åren och det jag sett av den närmast avgrund i uppfattningar mellan fackföreningsledningar som i vissa fall varit så långt ifrån sina egna medlemmar och förtroendevalda. En avgrund som vi inte sett i Sverige på långa vägar. En orsak tänker jag kan vara att en generalsekreterare i ett brittiskt förbund har en månadsinkomst som motsvarar vad en vanlig medlem tjänar på ett år.

Mina frågor återvänder till det brittiska valsystemet och hur Ken Loach ser på det.

- Ett parti kan arbeta på många sätt, säger han. Det kan byggas upp genom kampanjer, genom att slåss för olika frågor, stödja lokala initiativ osv. Ett parti kan ha en stor roll att spela förutom valen, valen är viktiga, men är valsystemet är på plats för att gynna de partier som är godtagbara för Daily Mail (en av mediamagnaten Rupert Murdocks dagstidningar)!

Ken Loach är en respekterad regissör i Storbritannien och har fått bland annat Guldpalmen. Hans närmare tjugo långfilmer sedan debuten i slutet på 1960-talet har gjort honom närmast till en institution i brittisk film och kultur. Men han har också varit tydlig med sitt sociala och politisk engagemang. Den nu sjuttiosjuårige Loach har genom sin senaste långfilm ”The Spirit of `45” blivit en katalysator för kritiken mot den förlorade välfärdsstaten. Hur ser han då på den rollen som han fått efter sin artikel i The Guardian i mars i år.

- Jag har alltid varit politiskt engagerat så det är egentligen inget nytt, ler han. Han säger också att han har ingen önskan eller ambition att ingå i något ledarskap för det nya partiet och förnekar samtidigt att han ens fått frågan.

- Jag har helt enkelt inte tid eller vilja till det, menar han.

Loach har sagt vid flera tillfällen sedan i mars att det nya partiet måste vara ett socialistiskt parti. När man satt och lyssnade på konferensen var det inte utan att frågan kom, vilken socialism. Vad menar Ken Loach?

- Partiets politik måste bygga på gemensamt ägande och demokratisk kontroll. Socialdemokratisk politik innebär en blandekonomi och det slutar med privatisering som vi sett, stalinism är vi absolut motståndare till och sovjetsystemet var ett misslyckande. Han menar att de viktiga industrierna och service ska ägas gemensamt.

- Samhället måste förändras så att vi kontrollerar det gemensamt och demokratiskt, säger han med eftertryck och övertygelse.

Jag säger att jag vill byta spår i intervjun och ställa några frågor kring hans syn på kultur och politik.

Hur ser du som kulturarbetare på kulturen som ett verktyg för förändring?

- Den kan spela en roll, t.o.m. en stor roll, men i slutänden handlar det om organisation. Kulturen kan påverka och förändra samhällsklimatet så det kan underlätta förändring.

När jag berättar att hans film ”The Navigators” (Järnvägare på svenska) har använts av vissa fackföreningar i samband med utbildningar blir han glad över att hans film kan ha en betydelse. Men i nästa mening varnar han för den borgerliga pressen och TV:n som är mycket effektivare än vad en enskild filmskapare kan bli.

- Den är mycket mer förslagen!

Han börjar resonera om kulturen som samhällsdebattör.

- Kulturen skall inte tala till förnuftet, den skall tala till känslan, till hjärtat!

Han funderar tyst några sekunder och fortsätter.

- Jag försöker gripa tag i hjärtat på den som ser mina filmer men också deras förnuft för du måste också vinna diskussionen. Jag försöker inte medvetet göra det, utan försöker berätta min historia så bra jag kan. Är historien tillräckligt stark och gripande får den det resultatet. Men det är ingen mekanik utan är historien jag berättar tillräckligt bra griper den tag.

Jag frågar Ken hur starkt han tror att inflytandet av hans film ”The Spirit of `45” haft på opinionen och bildandet of Left Unity.

- Den kom kanske vid rätt tidpunkt, men jag vill inte överdriva dess betydelse, säger han blygsamt. Tanken på och behovet av ett nytt parti fanns redan.

- Det har varit en historia som har behövts berättas under en lång tid, menar Loach. Han säger med besvikelse i rösten att Labour inte längre vill komma ihåg den viktiga roll partiet spelade i uppbygget av den brittiska välfärdsstaten som numera inte längre existerar. Channel Four som finansierade filmen vägrade sedan att visa den på sin huvudkanal utan visade en film om en man med flera testiklar än normalt!

- Det säger mer om den TV-kanalen än något annat!, skrattar Loach.

Jag frågar honom om hans pågående projekt om en irländsk kommunist som öppnade ett danspalats på 1930-talet. Han vill inte tala för mycket om den eftersom han filmar i detta nu. Jag ber honom slutligen innan vi skiljs åt signera mitt ex av ”The Spirit of `45” vilket han gärna gör.

- Jag måste gå in nu, ler han och vi tar varandra i hand och jag slås av den gamle mannens vitalitet och glasklara intellekt och de ekorrnyfikna ögonen.

Sitter kvar några minuter, plockar ihop mina saker och funderar över den avslutade intervjun innan jag återvänder till den pågående kongressen. Ken Loach liknar i mina ögon en annan stor kulturarbetare Pete Seeger. Båda okuvliga i sin tro på ett bättre samhälle och båda enormt vitala och klarsynta trots en förhållandevis hög ålder. (Seeger avled straxt efter intervjun hade gjorts.)

Inga äldre män som kan avvisas som gubbar vars bästa datum passerat för länge sedan. Jag känner samma tacksamhet som jag kände efter mötet med Seeger nu efter mötet med Loach och tänker att de båda är långt yngre än många åldersmässigt unga som stelnat i karriären och glömt sina rötter och förmågan att tänka själv även om det betyder att gå mot strömmen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gästbloggare: Per Andersson

Dagens gästbloggare heter Per Andersson, aktiv i Kommunal och bussförare. Han bor i Brunflo.

DJUPT OROLIG

Jag känner mig djupt oroad över utvecklingen i samhällsklimatet, en rad av händelser går att dra klara paralleller till skeendet i Tyskland på 30-talet, brutalt agerande av polis mot meningsmotståndare, mördande och misshandel av meningsmotståndare, hat mot de mest utsatta i samhället som "tiggare".

Uppmålandet av människor som av olika anledningar inte passar in i dessa mörkermäns vision om vad som är "svenskt", till syndabockar för allt som är ur led i samhället, med en fullständig blindhet för de verkliga orsakerna, vilka är att vi inte bryr oss om och hjälper varandra längre.

Genom en gemensam strävan kan vi tillsammans åstadkomma vad vi vill med samhället, alla tillsammans kan flytta berg, detta synsätt tycks de mörka krafterna sorgligt nog vara helt immuna mot.

Även utnyttjandet av demokratin för odemokratiska ändamål är skrämmande identiska med vad som ägde rum på 30-talet i Tyskland. Det finns många fler paralleller att dra, men ni förstår poängen.

Det som i  väsentligt skiljer situationen idag från igår är att ingen kan påstå, att vi inget visste, vi hade inget facit,
för blickar vi tillbaka så vet vi och vi har definitivt ett facit på vad som händer om en låter ondskans bruna hantlangare frodas fritt.

Skall vi då låta historien upprepa sig så till den oerhörda grad?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att så inte blir fallet, ni vet vad som hände i historien strax efter de ovan nämnda skeendena, skall detta tvingas bli en blodig upprepning av historien? Är det inte bättre att så tidigt som möjligt mota Olle i grind för att undvika ett fruktansvärt lidande och en mänsklig tragedi?

Tyvärr så finns tendenser som tyder på att vi har historiska skygglappar och därför är vi bundna att upprepa misstagen.
När vi nu har vetskap och facit på vad dylikt leder till, då är det allas, ditt och mitt förbannade ansvar att se till att en sådan här mördande eld inte får mer syre att växa av.

 Dagen att börja göra motstånd är idag, imorgon är det försent.

Text: Per Andersson ©

Gästbloggare: Sara Kuseta

Vid några tillfällen har jag haft gästbloggare här på min blogg. Sara Kuseta som bor i Skåne och har assyriskt påbrå skrev idag nedanstående text som en reaktion på att nazister tillåts definiera vad som är “svenskt”.

Sara text är ett vittnesmål om hur många svenskar med eller utan immigrantbakgrund känner idag. Det är en viktig text, det är en skrämmande text och det är en text som borde få varje rättskaffens man och kvinna i vårt land att resa sig och säga – Nu får det vara nog!

Ett stort tack till Sara för att jag fick publicera texten./IG

Här sitter jag...

Jag trodde jag var hemma. Men nu finns det någon som hotar mitt hem. Någon som berättar för mig att jag inte hör hemma här. Någon som ifrågasätter hela min existens.

Min hårfärg kan godkännas, min ögonfärg kan godkännas säger dem. Dem som inte är jag. Dem som anser att jag ingenting är värd.
Varför?
För att mitt ursprung sträcker sig utanför Europas gränser.

Mina barn är inte heller välkomna här.
Varför?
För att jag är deras mamma. En mamma vars ursprung anses vara fel.

Tårarna faller och rädslan tar sin plats. Inte pga. dem som hatar mig, men pga. dig som inte säger ifrån.

Låt dem prata säger ni. Ni som inte är jag. Respektera att dem får tala säger ni. Jag bryr mig inte säger ni, för ni anser att det inte drabbar er.

Men det drabbar mig. Det drabbar mina barn. Vill ni respektera någons rätt att tala. Respektera då min rätt. Min rätt att sprida ord som medmänsklighet, kärlek, ömhet och solidaritet.

Stoppa hatet innan hatet stoppar mig och mina barn.

Sverige, jag föddes i din famn. Sverige, mina barn föddes i din famn. En moders trygga famn. Nu hotar någon att rycka den tryggheten ifrån oss.

Hur?
För att du inte säger något.

Vart ska vi ta vägen?
Jag trodde jag var hemma. Men de säger att jag har fel. Dem som inte är jag. Jag som aldrig kommer att accepteras som dem.

Text: Sara Kuseta ©

Det svarta landet

Följande är första kapitlet ur min kommande bok om Lars-Jonathan Västby som återkommer i “DET SVARTA LANDET”. Boken kommer ut senhösten 2014. Boken är en fristående fortsättning på min förra roman “I SKUGGAN VILAR MÖRKRET”.

Tyvärr, den story jag skriver på är på väg att bli verklighet redan nu.

Hans huvud sprack med ett ljud som påminde om när ett ägg knäcks. Den svarte ynglingen var redan medvetslös efter alla de slag och sparkar han fått ta emot mot sin nu livlösa kropp. De fem unga männen med sina stålskodda skor och i sin unisona klädsel skrattade när den nu döde ynglingen från Ghana hade förvandlats till ett skal av vad som några minuter sedan varit en levnadsglad nittonårig pojke som hoppats på ett bättre liv än på bakgatorna i den stad han varit född en gång. Överfallet avslutades med att det som verkade vara ledaren för gruppen föste åt sidan sina medbrottslingar, tog sats och hoppade jämfota rakt ner på den redan döde så det ljud som påminde om ett äggskal som knäcks hördes fast väsentligt högre och mycket, mycket blodigare.

Deras hänsynslösa sparkar och slag hade bokstavligt slagit livet ur den nu döde på marken liggande ynglingen. Hans blod, blandat med hjärnsubstans och andra kroppsvätskor som rann i en rännil från det som varit hans huvud, men nu mest liknade ett knäckt ägg. De fem unga männen var likartat klädda i den slags uniforma klädsel som blivit allt vanligare på Stockholms gator och för den delen hela landet. De skränande och ropandes slagord, men var disciplinerade grupper av unga och för den delen något äldre män som patrullerade och som de påstod jagade bort ”packet” som mestadels var enligt deras uppfattning av invandrarbakgrund från gatorna. Att numera som invandrare i Sverige gå ensam på stadens gator var en fara då ett möte med dessa grupper av ”Väktarna” var förenat med fara för både liv och lem eller allra minst hälsa.

Accra, där Daudi Jabari föddes i slummen i en stad som hade minst 1,8 miljoner invånare och blivit föräldralös innan han blivit sju år. Som ett mirakel hade han klarat sig och till och med lyckats lära sig läsa och skriva. När Daudi, som betyder den älskade, bestämt sig för att göra något bättre med sitt liv satte han beslutsamt, som bara en ung människa kan, sitt mål i verket och därför i den hamnstad som västafrikanska Accra är lyckats mönstra på en spansk fraktare och som mässpojke tagit sig till Europa.

Daudi Jabari smet sedan från fartygen när det låg i hamn i Hamburg och på krångliga vägar tagit sig till landet av mjölk och honung han hört talas om där han nu denna vinterkväll sparkades ihjäl av ett gäng som sa att de ville hålla landets gator rena från det de kallade ”det svarta packet”.

Daudi hade varit en ung man som haft en järnvilja och lyckades ganska snabbt få ett jobb. I och för sig helt utanför alla lagar och regler då han jobbade svart och fick sin lön kontant varje dag av den krögare som anställde honom då Jabari var billig arbetskraft. Han fanns egentligen inte då han inte hade gått genom några passkontroller och det så kallade Schengenavtalet var inget som berört honom då han smet över gränsen insmugglad av en kroatisk lastbilschaufför som tyckte att han kunde lika gärna ta emot de $100 som han fick för att gömma den svarte ynglingen i det specialbyggda utrymmet i lastbilens ramverk.

Inte bekvämt, men ingen av de stressade tulltjänstemännen upptäckte Jabari när lastbilen med dundrande motor körde över bron mellan Köpenhamn och Malmö. Den nu till Sverige anlände illegale invandraren släpptes senare på en bensinmack utanför Helsingborg där han fortsatte sin resa med att hitta en ny lastbilschaufför, nu svensk, som lät den frusne och utsvultne ynglingen åka med till huvudstaden i det främmande landet.

Daudi Jabari hade när han anlände till Sveriges huvudstad rest 8000 km. En resa som med bil och utan stopp skulle tagit sextiotvå timmar, men för vår nu avdöde vän tagit tre månader, tjugotre dagar och sexton timmar. Han hade fått slita ont för att nå sin dröm, han hade oftast varit hungrig och han hade varit törstig många gånger. Han hade fått stryk och behandlats illa, men också mött några vänliga och medkännande människor under den långa resan.

Han reste från ett land med en medeltemperatur som vida överskred den som han mötte i det land dit han slutligen kom. Det som var skillnaden var att i Ghana understeg temperaturen sällan 20 grader varmt medan i det land han kom till sällan, med undantag för några korta veckor mitt i sommaren, sällan överskred 20 grader varmt. Men en annan skillnad var att han var främling i Sverige och att i landet av mjölk och honung blev ofrivilligt en måltavla för den politiska utveckling där högerextrema krafter efter landets kanske sista verkligt fria val 2014 hade fått en regering som formellt var en borgerlig regering, men som i verkligheten styrdes av det numera öppet fascistiska partiet.

De uppträdde numera som Det Fosterländska Partiet och i den sittande regeringen satt på deras villkor. DFP uppträde numera också, som man sa till medborgarnas skydd, med sina ”Väktare” som effektivt terroriserade alla misshagliga enligt deras normer. Det politiska våldet var ensidigt och dess brutalitet hade chockat det svenska folket i gemen, men skräcken att råka illa ut gjorde att få vågade varken protestera eller organisera något verkligt motstånd mot den snabbt bortdöende demokratin i landet som berömt sig för sin demokrati och välfärd.

Numera kunde endast svenska medborgare av etniskt klartlagt och bevisat ursprung erhålla fri sjukvård eller annan social service. De som drabbats av arbetslöshet hade att välja mellan att bli ivägskickade på offentliga arbeten i det inre av Norrland eller fly landet. Om du inte var svensk enligt de lagar som DFP fått igenom i den alltmer försvagade riksdagen så var du rättslös, dina barn fick inte gå i skolan, du kunde inte få sjukvård och bostad var ett svårt problem och därför hade det vuxit fram slumområden kring de flesta städer. Kåkstäder påminnande om de som, ironiskt nog, kunde ses i utkanten av Daudi Jabaris tidigare hemstad Accra.

De fem männen, klädda i sina grå byxor och grå skjortor torkade av sina skor på liket efter Daudi Jabari. De ställde sig i en ring och sjöng en, vad de kallade, fosterländsk sång, därefter marscherade de lugnt och ordnat ifrån den skändade kroppen som varit en människa bara för en kort stund sedan. De få vittnena gjorde bäst i att glömma det som hänt och som de bevittnat men en av dem, en lagerarbetaren, Martin Kvarnlund, hade i smyg filmar större delen av förloppet med sin telefon. Ingen hade noterat detta och Kvarnlund hade varit ytterst försiktig då han visste att hans handling var ett direkt hot mot honom själv.

Nu hörde det till saken att Kvarnlund var medlem av en liten vänsterorganisation som arbetade helt underjordiskt då inget annat numera var att rekommendera i det allt kyligare politiska klimatet. Han visste inte vad han skulle göra med filmen, men på något sätt ville han dokumentera det som skedde i hans land.

Daudi Jabari låg i en stor pöl av blod, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Han låg helt stilla då han numera var en av många icke-önskvärda element i det land han hoppats på skulle ge honom ett bättre liv. Istället hade han mött utnyttjande, förtryck och slutligen döden på en kall vinterkväll i världens vackraste huvudstad – Stockholm.

Text: Ingemar E. L. Göransson ©

Mot Järnhälens epok

Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.

Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.

Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.

Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.

”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.

Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.

Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.

Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.

Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson