KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN
skriven av Ingemar E. L. Göransson
(Novell # 4 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)
Hon var död. Mycket död. Inte ett liv fanns i kroppen som låg groteskt över skrivbordet. Huvudet var krossat. Mordvapnet, en brevpress av antik modell, var liksom det massiva skrivbordet nedsölat av blod och hjärnsubstans. De två poliserna tittade på den motbjudande synen. Kriminalinspektör Leif Ekenberg böjde sig fram och tittade på likets ansikte från sidan. Han tog en penna och lyfte försiktigt på de blonda lockarna som om han ville övertyga sig att det verkligen var kommunalrådet Carina Vedlund.
- Jo, nog fan är det Vedlund. Den överflödiga kommentaren fällde han utan egentlig mening för namnskylten vid kontorsdörren och den stora valaffischen med henne på väggen borde räcka för att övertyga den mest vantrogne. Det numera synnerligen ihjälslagna kommunalrådet och ledande i det Stora Partiet gick inte att ta miste på.
Carina Vedlund hade varit Nils Ferlin kallat en ”klättergroda” och som han ägna några diktstrofer:
”Ack, klättergroda lilla
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa”.
Stadens egen kriminaltekniker citerade Eva Svensson tyst just dessa ord där de stod och studerade förödelsen.
- Läser du Ferlin, sa Ekenberg uppskattande.
- Det händer, blev svaret från den unga kvinnan som var iklädd sin arbetsoverall, beredd att börja sitt värv på den udda brottsplatsen som kommunhuset måste utgöra.
Det var en sanning med modifikation då den unga kriminalteknikern var en idog läsare så Nils Ferlin var ingen okänd bekantskap för henne. Hennes kunskaper om litteratur var långt mer omfattande än vad som var vanligt bland människor i hennes ålder.
Ekenberg som däremot var en högst sammansatt natur läste mycket poesi och inte minst klassisk litteratur. Han och hans fru Sofia hade genom åren skaffat sig en ansenlig boksamling där även den store Ferlin hade en given plats. De hade för vana att då och då läsa högt för varandra då de tyckte att det gav ett annat perspektiv på det skrivna ordet när det lästes upp högt.
Han undrade vad som hade utlöst detta brott och kände den alltför vanliga känslan av meningslöshet. Ännu ett liv som hade gått till spillo i en våldsam handling. Något som blev allt vanligare även i den lilla staden. Staden där numer polisen som stannat i karriären arbetade. Detta då han vägrat acceptera en högre chefs uppträdande på en personalfest. Desto mer förvånad hade han blivit när han bara några månader tidigare helt plötsligt blivit befordrad till kriminalinspektör. En befordran som var mest beroende att höga vederbörande inte längre hade kunnat gå förbi honom i karriärstegen och polisfacket påpekande att han var Stadens ende kriminalutredare. Fackets förhandlare hade pekat på att det såg märkligt ut att ha en kriminalassistent som hade en så hög upplösningsprocent som onekligen Ekenberg hade och som stod still som assistent.
Förflyttning hade varit polisledningens sätt att lösa ett personalproblem. Ekenberg hade uppfattningen att den sagda chefen borde ha fått sparken då han var klart olämplig och en skitstövel i största allmänhet. Nu hade det inte blivit så och därför stod nu han och tittade på liket av Stadens kommunalråd.
- Eva, jag går och pratar med personalen i huset, så får du vara i fred. Ekenberg suckade, vände på klacken och lämnade tjänsterummet medan teknikern påbörjade sitt arbete.
- Jag ringer, sa hon till svar medan hon började att ta tag i sitt groteska arbete. Hon lade nu all koncentration på det förra kommunalrådets lik. Dödsorsaken var uppenbar men det räckte inte med att se detta med egna ögon utan det skulle bli rättsläkarnas sak att avgöra.
I detta fall hette han Bertil Berntsson och var en särling i ett yrke där döden var vardagsmat. Han tillbringade mer av sin vakna tid med döda än med levande. Skulle någon fråga honom skulle han säga att han tillbringade även en stor del av sin fritid med en lik. Han hatade hjärtligt sin hustru Inga, men hade inte kraften att bryta loss från ett äktenskap som varit lika dött som de ”patienter” som han hade att undersöka vardag som söcken.
Detta hopplösa arbete och det totalt misslyckade privatlivet hade gjort att han drack. Inga stora mängder, men tillräckligt för att stilla sin ångest och den tristess som var hans liv. Inga däremot hade inte samma uppfattning om äktenskapet som han. Hon var nöjd och trodde att de tu älskade varandra över allt på denna arma jord. De tu hade alltså totalt helt olika verklighetsuppfattning.
Svensson gjorde en skiss över mordplatsen, tog ett stort antal foton, undersökte skrivbordet efter spår. Detsamma gällde dörren, möblerna i övrigt och allt som kunde leda framåt i att hitta banemannen. Detta arbete genomfördes minutiöst, men samtidigt snabbt. Inget lämnades åt slumpen och allt som var i behov av en mer ingående undersökning samlades in, lades i bevispåsar, märktes och samlades i backar för att tas in till Eva Svenssons kriminallabb. Leif Ekenberg visste mycket väl att om det hängde på Svenssons noggrannhet så fanns inget som förhindrade ett lyckosamt resultat på denna mordutredning, liksom alla mordutredningar där Eva Svensson lett arbetet med den tekniska delen.
Ekenberg talade med personalen på kommunkontoret. Det gav inte mycket. De flesta hade varit upptaget av sitt och hade inte lagt märke till något speciellt som kunde ge en ledtråd till kommunalrådets hastigt påkomna frånfälle. Medan Ekenbergs lista blev längre med namn som inget sett eller hört blev den kortare på intressant information. Förutom sedvanligt skvaller om vem som legat med vem på senaste personalfesten, otrohet, gömda passioner, avundsjuka och annat mänskligt , men ack så mindre smickrande för vissa personer.
- Hon var en klippa, menade nämndordförande Marcus Hedén, och himlade med ögonen som om han menade tvärtom. Hon offrade allt för Stadens invånare och han hade gjort vad han kunnat för att stötta henne i kommunstyrelsen. Ekenberg lyssnade artigt och kände en aversion mot den som han uppfattade genomfalske politikern. Hedén tog av sig sina hornbågade glasögon, tittade snett uppåt och sänkte sedan blicken och såg allvarsamt på den väntande polismannen.
- Det måste vara en galning som gjort det här, sa han bestämt. Satte åter på sig glasögonen och vände sig bort från Ekenberg.
- Du vet alltså inget, var hans resignerade svar. Inget av värde?
- Nej, hon hade en lysande karriär framför sig. Det talades om att hon skulle till partistyrelsen inom något år, men sådant vet man ju aldrig hur det blir med.
- Hur menar du då?
Hedén tittade på Ekenberg med en blick som var skärskådande och hade ett starkt mått av ”är du dum eller…”. Han förklarade för den undrande polismannen att politik var inget förutsägbart och de som liksom han hade det som yrke visste att det var en balansgång mellan att ge medborgarna det de ville ha och samtidigt anpassa sig till verkligheten och vårda sin plats och karriär.
- Det var Carina bra på, var slutsatsen. Hon var en mästare i detta Machiavelliska spel. Hon visste hur hon skulle vinna och undvika fällorna.
När Marcus Hedén gått kände Ekenberg ett behov av att duscha. Han kände sig smutsig och det var inte främst på grund av det groteska liket som låg på skrivbordet några rum bort. Det var den inställning till folkstyret som Hedén visat upp. Det förakt för medborgarna som politikern briljerade i som fick Ekenberg att känna sig illa till mods. En känsla som han allt som oftast kände inför det han upplevde varje dag. Han fru Sofia hade därför blivit allt viktigare i hans liv och deras två barn, Anna och Ivar. Hans livsleda växte och Leif Ekenberg hade börjat umgås med tanken att lämna yrket och hitta på något annat.
Men han kände sig ännu ej mogen för något beslut i vilken riktning det än tog, men ett beslut var oundvikligt. Men under tiden det fick växa fram gjorde han ett gott polisarbete. Han hade ett stort mått av intuition men också en större förståelse för hur den som begick brott tänkte. En egenskap som tillsammans med hans magkänsla var en styrka som andra poliser många gånger bortsåg från. Ofta var dock brotten som han utredde ganska enkla historier.
Om nu det som han nu hade att lösa var det visste han inte, men Ekenberg tänkte att det var märkligt att ingen sett eller hört något som, i vart fall, än så länge som kommit till polisens kännedom. Han gick vidare i korridoren efter att sett ryggen på Hedén för att intervjua nästa närvarande i stadshuset. Han tittade in till vänster i den närmast kommande dörren och mötte blicken på en yngre kvinna. Hon var blond, ca 165, slank och propert klädd i en dräkt som absolut inte passade på henne utan på en väsentligt äldre kvinna. Han tittade hastigt på namnskylten vid dörren och läste ”Lenita Svensson, politisk sekreterare”.
- Hej, sa Ekenberg och presenterade sig. Jag leder utredningen av mordet på kommunalrådet. Är det okey om jag ställer några frågor?
- Självklart, var svaret från den unga kvinnan som stod och bläddrade i en stor bunt med papper. Jag är helt chockad,men jobbet måste ju skötas sa hon som om hon försökte ursäkta sig.
- Vill du vara snäll och sluta att plocka med pappren, sa Ekenberg. Hela stadshuset är en brottsplats så jag vill inte att du rör något.
Hon tittade på honom och slutade att plocka i pappersbunten. Den grå dräkten passade plötsligt utmärkt på henne för hon liksom gled in i tapeterna och blev ett med den politiska apparat som stadshuset var. Hon vände sig om, mot Ekenberg, och väntade på frågorna från den frågvise Ekenberg. Lenita Svensson tittade på den storvuxne mannen som såg ganska trött ut. Hans kostym var sliten och skjortan hade en svag nyans av gult istället för bländvit. Den enfärgade svagt röda slipsen var lite naggad av att ha använts mycket genom åren. Även han var gråmelerad i hela sin uppenbarelse, trött och uttråkad. Orsaken var hans ökade missnöje med sitt arbete och den vantrivsel han kände.
- Har det hänt något särskilt de senaste dagarna?
- Nej, det kan jag inte påminna mig om, svarade hon kort. Det har varit som vanligt.
- Dina arbetsuppgifter, innebar de att du hade mycket med Vedlund att göra?
Den politiska sekreteraren funderade innan hon svarade precis som om hon inte visste. Hon såg ut som hon gick igenom minnesbanken innan hon svarade. Hon drog efter andan och sträckte sig efter det obligatoriska glaset med vatten som stod placerat på en bricka tillsammans med en enkel karaff på ett litet bord invid besöksfåtöljen. Hon tittade på nytt på Ekenberg innan hon svarade på den synes enkla frågan.
- Ja, varje dag, flera gånger dagligen. Svensson tystnade ytterligare några sekunder innan hon fortsatte sin beskrivning av sina arbetsuppgifter.
- Hon var svår ibland. Rent av petig, för att inte säga elak. Man ska ju inte tala illa om de döda. Carina Vedlund var den som sparkade neråt och slickade uppåt. Hon var en sådan människa som kunde gå över lik för att nå sina mål.
Lenita Svensson erhandt sig vad hon sagt och att det kanske inte var helt passande när föremålet för hennes omdöme låg död över sitt skrivbord endast ett tiotal meter bort i korridoren.
- Förlåt, sa hon, men det är faktiskt sant. Hon var ingen snäll människa.
Ekenberg tittade på henne och skrev ner ett par ord i sitt block. Han funderade snabbt på hur han skulle fortsätta sitt frågande, men insåg att det inte fanns någon annan väg än att gå rakt på för här kunde, om än otydligt, finnas ett motiv.
Det blev tyst i det förhållandevis stora rummet och den gråmelerade unga kvinnan väntade på att polisinspektören skulle ställa fler frågor.
- Kan du berätta hur?, frågade Ekenberg med en trött min då han anade vad som kunde komma.
- Var det någon som inte hade samma åsikt som henne, gjorde hon allt för att svärta ner personen. Vedlund gick och pratade bakom ryggen på den som hamnat i onåd samtidigt som hon var servil och ”kamratlig” med denne när föremålet var i närheten eller inom syn och hörhåll.
Ekenberg funderade och ställde den nödvändiga frågan.
-Vet du någon som råkade ut för henne och som skulle kunna vilja ta död på henne?
Lenita Svensson tittade på honom en lång stund. Hon liksom inventerade i sitt minne händelser, samtal och intriger som varit för handen i stadshuset under den tid som hon varit på sitt uppdrag.
– Jag blev anställd direkt efter högskolan, berättade hon. Jag hade läst statskunskap och blivit politiskt aktiv i ungdomsförbundet. Jag visste att det var en bra karriärväg och jag vill göra karriär. Men då måste man hålla sig till det som är normen. Du får inte sticka ut, inte vara kritisk, inte veta för mycket utan vara slätstruken och en i laget som det så vackert heter.
Hon drog efter andan och fortsatte medan hon gick bort till en flyttlåda där hon började packa ner böcker och andra saker.
- Jag bestämde mig för fem minuter sedan att jag skall skaffa mig ett annat jobb. Kan inte fortsätta att vara som de vill eller som man måste vara. Jag orkar inte längre. Jag slutar när jag packat den här lådan och går tillbaka till universitet och pluggar tills jag hittar något annat jobb.
- Politiken har blivit ett spel för gallerierna. En lek för maktsugna som skiter i medborgarna som jag ser det. Det är inget som jag kommit fram till idag utan en insikt som vuxit fram under en lång tid. Det som hänt idag har väl fått mig att bestämma mig slutgiltigt. Jag vill inte vara en del av det här spelet längre. Förresten, du frågade om det fanns någon som råkat speciellt illa ut eller skulle vilja mörda Vedlund. Frågan är väl snarast vem som inte skulle vilja ta livet av kärringen!
Hon tittade med sorgsna ögon, sådana som bara den som har insett att meningslösheten är det enda meningsfulla i hennes tillvaro. Sorgen var uppenbar, liksom besvikelsen över att det hon trott på en gång visat sig bara vara ett falskt spel utan verkligt innehåll. En kuliss för att dölja maktens verkliga syfte.
- Var det något mer, frågade Lenita, slängde sin kappa över lådan, lyfte sedan upp den för att åter ställa ner den. Hon skrev med stora bokstäver på ett papper ”FAR ÅT HELVETE - JAG SLUTAR NU!”. Hon tog ett häftstift och satte fast sin uppsägning på dörren. Därefter lyfte hon på nytt upp sin flyttlåda och gick hon med bestämda steg ut från sitt rum, ut i korridoren, svängde till vänster mot utgången och försvann ur synfältet. Därefter hörde Ekenberg bara hennes klackar slå mot stengolvet, hur den tunga ytterdörren öppnades och stängdes med en dov smäll.
Kriminalinspektör Leif Ekenberg satte sig i den nu tomma besöksfåtöljen och tänkte på ett tal som dramatikern Harold Pinter hade hållit i samband med att han hade fått Nobelpriset i litteratur. Ekenberg hade läst talet och framför allt fascinerats av dess djävulskt skickliga retorik som slaktade omhuldade myter i några få ord. ”Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”
Stadshuset var en imposant byggnad. Den hade uppförts för drygt 100 år sedan som läroverk åt Stadens så kallade bättre barn. Efter ett antal år hade den blivit för liten för sitt syfte och detta hade då blivit den växande stadens stadshus. Byggnaden var utförd i rött tegel och hade fyra våningar. Den rymde stora delar av det som numera var Ekenbergs bostadsorts administration och var dess politiska centrum. Härifrån styrdes stort som smått. Det smiddes här också intriger och praktiserades maktspel. Inte alltid, utan tyvärr oftare, inte med medborgarnas bästa för ögonen. Utan vanligast enskilda politikers eller för den delen även kommunala tjänstemäns privata maktambitioner.
Ekenberg vandrade i korridoren och noterade att det var väldigt få personer som var på plats i sina rum. De var, antog han, ute på någon form av tjänsteuppdrag. Han ägnade de närmaste timmarna åt att informellt förhöra de som han fann och insåg snart att egentligen ingen visste något. Ingen hade hört eller sett eller, i vart fall, ville berätta något för den frågvise kriminalinspektören. Men en sak insåg han och det var att kommunalrådet var mer fruktat än omtyckt och domen över död man var ganska hårdhänt. Ekenberg såg att Eva Svensson var på väg ut från stadshuset och förhörde sig om vad hennes första slutsatser var.
- Finns inte mycket att säga, svarade hon fåordigt. Slaget har varit i stort sätt omedelbart dödande och mordvapnet har vi ju så egentligen fattas bara gärningsmannen. Arbetsrummet är fullt av fingeravtryck då städningen har dragits ner till ett minimum för att spara pengar och därför blir det ett plockepinn att reda ut vems alla skitiga fingrar är. Däremot är brevpressen avtorkad så den ger inget.
Hon skakade på huvudet och gick vidare ut mot den bleka eftermiddagssolen. Ekenberg insåg att det som borde ha varit en enkel affär måhända inte skulle bli lika enkel som han hoppats. Han gick åter till kommunalrådets arbetsrum och började att leta i pappershögarna. Han sökte inkommande post för att se om han kunde hitta något som liknande ett hotbrev. När han satt där den tidigare politiske tungviktaren residerat kom en medelålders kvinna in genom dörren. Hon var formellt klädd och såg rödgråten ut. Han visste att det var Vedlunds sekreterare. Hon hade nu som först hade släppts på nytt in i rummet efter varit den som funnit den döda några timmar tidigare.
- Hur är det, frågade Ekenberg vänligt.
- Så där, men jag har varit med om värre! Den något märkliga repliken fick Ekenberg att se upp och med en frågande min utbrista.
- Agnes Larsson? Så var namnet eller hur och du var Vedlunds sekreterare? Det var lika mycket ett konstaterande som en fråga.
- Jo, det stämmer. Jag kom ju in med posten och där låg hon. Jag förstod att hon var död och kunde inte göra mer än att ringa till er. Det här var vid tiotiden.
- Har det hänt något speciellt de senaste dagarna?
- Nej, det har varit som vanligt, var det korta svaret som Agnes Larsson gav.
- Inga hot eller liknande?
- Nej, inget sådant, inte ens några gräl vad jag hört eller sett.
- Brukar det vara det, frågade Ekenberg. Jag menar, brukade Vedlund hamna i gräl med personalen eller andra.
Agnes Larsson drog på svaret. Precis som om hon inte ville tala illa eller ofördelaktigt om sin förre chef. Hon tittade stint på polisen som satt i den stol som bara några timmar tidigare haft stadens mäktigaste person som hyresgäst.
- Det hände väl, hon var stark och gav sig sällan. I vart fall inte utan strid. Hon kunde vara ganska jobbig faktiskt och det var nog många som tyckte ganska illa om henne. Men det är ju inget ovanligt att politiker blir illa sedda av sina motståndare.
Det blev tyst i rummet. Ekenberg funderade på det som Larsson sagt och Larsson funderade på om hon varit illojal mot sin förre chef tillika Stadens ledande politiker. Tystnaden kom att vara i några minuter, men det kändes som väsentligt längre för båda. Till sist reste sig Ekenberg och gick fram till fönstret, vände sig om och tittade skärskådande på den även hon gråmelerade kvinnan. Han tänkte, varför är de så rädda för lite färg på kläderna.
- Alltså, du har inget hört eller sett de senaste dagarna? Eller den senaste tiden? Inga hotbrev, inga hotfulla telefonsamtal?
- Nej, var det korta svaret som han fick.
Det blev tyst på nytt och Ekenberg kastade en blick ut på gatan och backen ner mot Stadens torg. Han väntade på att Agnes Larsson skulle säga något mer eller i vart fall något. När så inte hände så vände han sig på nytt mot henne. Gick fram till skrivbordet, satte handflatorna mot bordskanten och tittade stint på kvinnan framför sig som stod mitt på det stora golvet. Han såg sig omkring i ämbetsrummet. Noterade vimplar och flaggor, porslinsbyttor och fula tavlor som säkert varit gåva i samband med något finare besök. Kort sagt det var faktiskt inget i detta rum han själv skulle villat ha i sin och Sofias bostad.
- Nehe, sa han och suckade. Men någon måste ha tyckt så illa om Vedlund att denne ville ta dö på henne, sa han medan han fortsatte att se sekreteraren i ögonen.
Hon svarade inte utan såg tillbaka utan att ha något svar.
- Du kan gå, sa han uppgivet. Vi kommer säkert åter med fler frågor.
När Agnes Larsson hade gått satt Ekenberg kvar. Han läste igenom de senaste veckornas post, gick igenom pärmar och letade efter hennes mobiltelefon. Denna kunde han först inte hitta tills han gick igenom det tidigare kommunalrådets portfölj där han fann den. Tyvärr hade den ett lösenord så det var omöjligt för Ekenberg att öppna den och få tillgång till telefonlistan.
Han tog sin egen mobil, ringde till Eva Svensson och frågade henne om hon trodde det var möjligt att knäcka lösenordet. Hon var tveksam då som hon sa var bara tre försök innan det var låst och då var man tvungen att ha PUK-koden istället.
- Leta efter pappren till mobben för där har du PUK-koden och om du har tur också telefonens lösenord. Folk brukar skriva den på mobilens papper. Så med lite tur så….
Ekenberg letade nu efter en pärm med papper om olika tekniska apparater och hjälpmedel som datorer, ipads och givetvis mobiltelefoner. Efter en halvtimme hittade han i en hurts en pärm med betäckningen ”TEKNIK” på ryggen. Mycket riktigt, här hittade han efter ett visst bläddrande telefonens dokumentation. Förutom att PUK-koden stod angiven så var det skrivet ”2014”med en feminin handstil. Det var den eftersökta PIN-koden. Med en viss spänning slog han in siffrorna, väntade spänt några sekunder och likt Sesam öppnade sig telefonen.
Det första som slog Ekenberg när han gick igenom telefonlistan var att hon hade blivit uppringd minst tjugo gånger de senaste dagarna av ett visst nummer. Hon hade inte svarat, såg han på den röda markeringen invid telefonnumret. Men det fanns ytterligare ett nummer som stack ut och det var ett nummer som Vedlund själv hade ringt och fått samtal från. Han ringde 133 för att kolla mobilsvaret och med ökat intresse lyssnade han på de upprepade och många meddelanden som fanns i mobilsvaret. Efter att ha lyssnat av ett trettiotal meddelande förstod han att han var något på spåren. Nu var det dags att lämna telefonen i Eva Svenssons händer så inget oönskat skulle ske. Något som skulle kunna sätta käppar i hjulen för att lösa vem som mördat Stadens kommunalråd.
Dagen efter mordet var tidningarna fulla med reportage om denna den största enskilda händelse som hade skett i Stadens politiska historia. Även för den del dess hela historia. Maktens yttersta symbol hade helt sonika slagits ihjäl mitt i maktens centrum. Det var som något som var hämtat från en helt annan tid och Ekenberg tänkte på en av de få TV-serier som han följde med intresse, ”Borgias”, om den maktfullkomliga och korrumperade familjen i 1500-talets Italien. Det var inte vanligt med mord på politiker överhuvudtaget. Detta oräknat de två spektakulära morden på Olof Palme och Anna Lindh. Två händelser som hade skadat landet på ett avgörande sätt i Ekenbergs ögon. Nu visste han dock att det var sannolikt att mordet i stadshuset inte var ett politiskt mord utan något mycket simplare. Men han ville vänta på utskrifterna från kommunalrådet Carina Vedlunds mobiltelefon där svaret fanns. På det var han helt säker på.
Han bestämde sig denna morgon för att promenera de få kilometrarna till polishuset. Ekenberg som bodde tillsammans med sin Sofia och barnen Anna och Ivar strax norr om Stadens centralare delar. De hade denna morgon ätit frukost hela familjen vilket inte var det vanligaste. Oftast hade de olika tider att ta hänsyn till, men just denna dag, när solen lyste upp en klarblå himmel och det fanns löfte om vår i luften, satt de alla vid köksbordet. Småpratade, Anna och Ivar smågnabbades som vanligt medan de två föräldrarna delade på morgontidningen.
- Löser ni det här?, var frågan kring bordet.
Ekenberg tittade över tidningen på sin familj och sa tyst att det trodde han de nog skulle göra.
- Vet du vem det är?, frågade Anna. Hon tittade på sin far med nyfikna ögon. Vem var det? Vem var det, pappa säg vem vad det?!
- Du borde veta bättre Anna än att fråga, svarade kriminalpolisen. Du vet att jag inte får svara även om jag visste. Men jag vet faktiskt inte, men har mina misstankar.
Sofia satt i en ljus t-tröja och trosor. Hon hade dragit upp sina ben under sig på stolen och Ekenberg kunde ana hennes bröstvårtor genom den tunna, slitna T-tröjan. Han kände en värme och glädje över henne och deras två barn. Men också en tacksamhet över att livet till slut gett honom denna rikedom som han uppskattade mer än något annat. Han sträckte ut sin vänstra arm efter att ha lagt ner tidning, drog till sig Sofia och kysste henne kärleksfullt.
- Vad pinsamma ni är, utbrast Ivar, men motsades av sin syster som tyckte att föräldrarna var gulliga som hon sa.
Ekenberg reste på sig och tog sin tallrik och glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in dem.
- När kommer du ikväll, frågade han Sofia.
- Om inget speciellt händer på IVA så är jag hemma vid tiotiden, svarade hon. Men vi har som vanligt dåligt med folk och nya besparingar från Landstinget ska visst vara på gång. Hon var bister i tonen. Du då?
- Allt hänger på vad Svensson har fått fram och hur eventuella förhör går.
Varken Ivar eller Anna hade denna kväll något speciellt planerat utan det var läxläsning och TV som stod på deras program.
Uppbrottet kring bordet var nu i full gång. De två barnen skulle till skolan och Sofia tänkte ta och lägga sig en stund innan hon tog tag i tvätten som låg i hallen sedan gårdagens idrottsliga övningar som deras två barn varit på.
Vad Leif Ekenberg skulle göra denna dag visste han alltför väl.
När Ekenberg klev in på polisstationen tjugosju minuter senare låg på hans skrivbord redan en utskrift av kommunalrådets mobiltelefontrafik. De två telefonnummer som av främst intresse gick till två olika män. Ingen av dem var Vedlunds lagvigda, utan till helt andra män. Det första det som hade högst frekvens var till en Karl-Peter Mård. Han stod i telefonkatalogen som kanslichef på kommunen. Det var både SMS och mobilmeddelande från honom till Carina Vedlund. Vedlund som vid sitt frånfälle var strax över 40 år hade haft en intensiv kontakt med Mård. Framförallt per SMS men det fanns några meddelande också.
- Ses vi på fredag? Jag längtar. Kysser dig!
- Gud vad skönt det var i går kväll. Jag var helt slut!
- Ring, snälla jag är så kåt!
SMS-trafiken var av samma karaktär men än tydligare.
Vedlund: Fan sitter på ett tråkigt sammanträde och bara längtar efter dig!
Mård: När slutar du?
Vedlund: Ska försöka komma ifrån om en timme, har du tid?
Mård: Jag är så kåt!
Vedlund: Vad tror du jag är då? Sjöblöt!
Ekenberg suckade. Han orkade egentligen inte läsa de alltmer intima och alltmer vulgära SMS-en från de två. Deras affär var tydlig och han undrade hur många som visste om den. Men samtidigt visste respektive om deras affär. Här fanns onekligen ett motiv från antingen Vedlunds make eller Mårds lagvigda.
Han tog telefonen och ringde upp Vedlunds man som jobbade på stadens största bankkontor. Växeln svarade att han satt i möte och fick ej störas.
- Var han på jobbet igår, frågade han den uppenbart unga tjejen i andra änden av telefonledningen.
- Jag vet inte, men jag kan koppla dig vidare till hans sekreterare.
Det blev tyst i luren i någon minut. Ekenberg funderade på om det kunde vara så enkelt som ett svartsjukedrama. Men ingen hade sagt något om att Vedlunds make hade besökt stadshuset vilket borde någon i så fall noterat.
- Ja, hörde han plötsligt i andra änden där en snarlik röst som den förra svarade.
Ekenberg presenterade sig och frågade efter Vedlunds make.
- Lars är upptagen hela dagen i möten och kan inte ta emot telefon.
- Jo, nu är det ju så att jag utreder hans frus död och det vore väl märkligt om han inte kan svara på polisens frågor.
Det blev tyst och efter några minuter svarade en verserad mansröst.
- Lars Vedlund.
- Det här kriminalinspektör Leif Ekenberg och jag utreder mordet på din fru.
- Du jag skiter faktiskt i det, svarade bankmannen. Den otrogna konan skiter jag fullständigt i. Jag flyttade för en månad sedan efter jag kom hem och hittade henne med den där kanslichefen Mård knullandes i vårt vardagsrum. Och jag kan tala om för dig att Mårds kärring också skiter i henne.
Ekenberg blev tyst. Han hade inte räknat med denna utgång av samtalet.
- Jaha, men jag måste nog i alla fall fråga dig vad du gjorde igår.
- Jag var på kundbesök under förmiddagen på Holmströms Mekaniska. Jag kom dit vid nio och åkte därifrån vid tolv varefter direktör Holmström bjöd på lunch på Stadshotellet. Sedan gick jag tillbaka till banken. Jobbade till halv sex och sedan gick jag tillbaka till Stadshotellet och firade Carinas död då det innebär att vi slipper hela skiten med advokater och annat skit. Jag tänker flytta hem ikväll och städa ut all skit efter fanskapet. Alibi har jag så det behöver du inte fundera på. Förresten min sekreterare var med hela tiden.
- Även inatt?, frågade Ekenberg smått spydigt.
- Det kan du ge dig fan på och vi knullade halva natten. Hon är rena vildkatten, och inte gift utan singel.
Ekenberg tackade med en känsla av vämjelse över telefonsamtalet och livet i maktens kretsar. Han kände bara förakt för det som han fått höra och den känslokalla attityd som Lars Vedlund visat upp.
Nu kändes det som om otrohetsspåret kunde avföras utan nu blev istället det andra frekvent uppringda numret intressant. Han slog upp vem det gick till och kammade noll då det visade sig vara en kontantmobil. Den var inte registrerad på nätet, men han visste att teknikerna kunde i andra register i bästa fall hitta vem som var innehavare.
Här var det frågan enbart om SMS-trafik. Alla meddelande var ganska likartade, men blev alltmer aggressiva.
- Varför gjorde du som du gjorde på mötet?
- Jag frågar igen varför?
- Vad har jag gjort som gör att du pratar skit bakom ryggen på mig?
- Vem i helvete tror du att du är?
- Förbannade maktgalna kärring jag har gjort mitt.
- Du borde märkas, din jävla apa.
- Jag vet vad du sysslar med. Du skiter i politiken bara du har makt.
- Akta dig snart är någon som märker dig!
- Vi satt på mötet igår och du hälsade inte ens.
- Vad fan håller du på med?
- Nu får det vara nog, nu går jag till tidningen med dina skumraskaffärer.
- Tro inte du kommer undan även om tidningen inte vågar skriva om dina affärer.
Varje SMS var hatiskt och hätskt och det var uppenbart för Ekenberg att avsändaren var vid ett ytterst uppbragt sinne.
Ekenberg insåg också att här fanns faktiskt ett halmstå att gripa efter. SMS-skrivaren hotade med att gå till tidningen och i Staden kunde det bara betyda Lokaltidningen. Om nu ägaren av telefonen gick att hitta kanske densamme hade verkligen gått till tidningen. Därmed kunde han, med lite tur, få reda på vem den flitige SMS:aren var.
Ekenberg läste igenom de övriga SMS:en och insåg att det inte fanns mer spår i dem att följa. Det viktigaste, som Ekenberg såg det, var halmstrået som fanns i de raderna om tidningen. Han visste också vem som skulle kunna vara den som visste om någon försökt tipsa tidningen. Denne någon borde vara kommunreportern Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo. För det som inte Larsbo snappade upp i Stadens politiska liv var inte värt att veta.
Ekenberg bestämde sig för att rapportera till sin överordnade, polischef Johan Persson. Nu var Ekenberg ingen lagspelare som det utrycktes på ledarutbildningar, och andra populära dito, utan en polis som gick sin egen väg. Ofta, alltför ofta ansåg många inom kåren, höll han saker och ting för sig själv. Han umgicks exempelvis inte med andra poliser utan hans bäste vän var en ganska sliten privatdetektiv från Stockholm, Lars-Jonathan Västby. De två hade känt varandra under ett antal år och träffades när det fanns möjlighet. Han hade också träffat Västbys särbo, den engelska Erica Wallis. En liten vacker kvinna med ett latinoutseende och blixtrande ögon. Sofia och Erica hade blivit mycket goda vänner i samband med att Ekenberg med sin familj åkt till London en vecka för några år sedan. Det hade blivit en högst minnesvärd vecka i den engelska huvudstaden.
Johan Persson uttryckte en förhoppning om att Ekenbergs spår och misstankar var riktiga så de kunde lösa fallet innan det blev alltför infekterat. Han berättade att det kom påtryckningar från det stora partiet och diverse höga potentater inom polisen att fallet skulle lösas fortast möjligt. Ekenberg och Persson gav inte mycket för värdet av dessa påtryckningar för de tillförde absolut inget utan var bara irriterande.
- Jag ska gå över till Lokaltidningen och jaga reda på ”Skrivmaskinen”, sa Ekenberg som avslut på deras korta möte. De två hade haft lite svårt för varandra först. Där Persson varit färgad i sin uppfattning av rykten och Ekenberg av sin tveksamhet till befäl som han av princip misstrodde. Men detta hade successivt försvunnit när polismästaren insåg att han fått en högst duglig kriminalare till sitt revir och Ekenberg å sin sida kommit fram till att Persson var en bra polischef som inte la sig i mer än nödvändigt.
Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo var en syn att skåda. Han satt vid sitt slitna skrivbord där han hade sin dator och även kvar sin gamla kära Halda. Han vägrade kasta bort skrivmaskinen även om han inte använde den, men den stod där som en klenod från tider som hade flytt. Han var drygt sextio år, grådaskig i ansiktsfärgen och kläderna var som om han hade sovit i dem en vecka. Han var en inbiten ungkarl. Rökte som en borstbindare och söp dagligen. Sanningen var att han sällan var helt nykter. Samtidigt var han, märkligt nog, en skicklig journalist. Även om han uppfyllde alla fördomar om journalister så gjorde han det med en viss, om än sliten, elegans.
När Ekenberg klev in på redaktionen så satt han bakåtlutad i sin skrivbordsstol, fötterna på bordet och läste i en bok. Det var Thomas Manns Dagböcker 1933-34. Han läste med stort intresse, så stort att han inte noterade att Ekenberg kom fram till skrivbordet.
- Hej, Larsbo, stör jag?
Journalisten tittade över sina läsglasögons skalmar. Skrattade till och tog ner fötterna från bordet samtidigt som han lade ner sin läsning.
- Ja, du kom i alla fall, skrattade han, jag bara väntade på när snuten skulle dyka upp!
Ekenberg skrattade och slog sig ner i besöksstolen efter att ha röjt den på diverse papper och annat.
- Ska du ha, frågade ”Skrivmaskinen”, och räckte fram halvbuteljen vodka. Ekenberg skakade på huvudet. ”Skrivmaskinen” ryckte på axlarna och tog en rejäl klunk av den ljumna spriten för att sedan stoppa ner den i skrivbordslådan i tryggt förvar till nästa gång.
- Har du haft besök av någon som haft något skandalöst eller viktigt att berätta om Vedlund?
- Varför frågar du det?
- Kan inte säga det, men det är viktigt. Det gäller mordet på Vedlund, så om du vet något som kan hjälpa oss att lösa det här så berätta är du snäll.
Larsbo kliade sig i det ovårdade håret, fjärtade högljutt och rapade därefter. En doft av sprit och sumpgas slog emot Ekenberg. Larsbo såg illmarigt på polisen mitt i emot sig.
- Exklusivt om det leder till lösning?
Ekenberg rykte på axlarna och nickade trött.
- Jo, sa den gamle journalisten. Det var en snubbe här för några dagar sedan som påstod att han hade uppgifter om att Vedlund skulle ha tagit emot pengar från ett i vår lilla stad välkänt verkstadsföretag för att de skulle få köpa en begärlig tomt av kommunen för en förhållandevis generös uppgörelse. Han sa aldrig vilket företag men jag skulle gissa på Holmströms för de ska ju bygga ut och det kommer att ge flera hundra jobb. De har ju fått en stororder från Kina som du kanske läst?!
Jag tyckte att det lät värt att undersöka, men sen dog ju kärringen så nu är det ju dött i dubbel bemärkelse.
Han skrattade rått samtidigt som han fick ett hostanfall som nästan fick honom att storkna.
- Sedan pratade han om att hon hade lite vid sidan om, men vem fan bryr sig om sådant. Folks gökande skiter jag i. Det får vara lite klass på journalistiken. Sån´t lämnar jag till kvällspressen och Vänt i Häcken, fortsatte han flinandes.
Ekenberg lyssnade uppmärksamt och väntade bara på vem Larsbos källa var. Han tittade på den slitne journalisten och insåg dystert att den dag som han la ner sin penna skulle han också dö. Journalistiken hade varit och var hans liv. Larsbo var med alla sina brister en duktig journalist med stor integritet. Man skulle inte döma honom utifrån hans yttre, för gjorde man det så var det ett stort misstag.
- Vem var det, Larsbo?
- Marcus Hedén, var svaret.
Ekenberg tittade klentroget på Larsbo.
- Hedén?!
De satt i det lilla förhörsrummet. Det var Leif Ekenberg, den misstänkte Marcus Hedén och åklagaren Erina Sagerlöf samt den misstänktes advokat Gunnar Petrén. Det hade gått några dagar och det hade gjorts husrannsakan i den misstänktes bostad och arbetsplats. Man hade då hittat en kavaj, ett par byxor samt en skjorta tillhörande den misstänkte. Alla nedstänkta med offrets blod. Teknikerna hade också funnit Hedéns fingeravtryck som var på ett sådant sätt på skrivbordet och även rumsdörren att de mycket möjligt hade kommit till i samband med mordet.
- Marcus du är misstänkt för att ha bragt kommunalrådet Carina Vedlund om livet. Detta med en brevpress som du med ett kraftigt slag krossat hennes huvud varvid döden inträffat. Förstår du anklagelserna mot dig?
Marcus Hedén såg trött på henne och nickade. Hans advokat såg stressad ut.
- Vi bestrider mord, skulle möjligen kunna betecknas som dråp i hastigt mod och det en efter grov provokation, försökte Petré.
Ekenberg samlade ihop sina papper i en liten prydlig hög. Såg den misstänkte rakt i ögonen.
- Erkänner du gärningen i sig?
- Ja, det gör jag väl, var svaret.
- Har du skickat ett stort antal SMS till Vedlund dagarna innan händelsen där du hotar henne med att du skulle gå till tidningarna?
Hedén såg upp, förvånad, för att inte säga överraskad. Han var tyst för att sedan nicka.
- Jag måste be dig svara så det kommer med på inspelningen, uppmanade Ekenberg honom.
- Ja, för fan! Jag slog ihjäl fanskapet! Jag skickade SMS:en, men tidningen vågade inte skriva om skiten.
Ekenberg funderade snabbt hur han skulle ställa nästa fråga. Det gällde att få fram motivet utan att för den skull lägga orden i mun på Hedén.
- Vad var det som tidningen inte ville skriva om?
Hedén tittade på honom igen. Han verkade vara i en annan värld för några sekunder.
- När vi var i Kina tillsammans med Holmström och de fick sin order. Vedlund och jag hade dragit i lite kontakter vi hade innan. För det fick vi en bonus. Kineserna betalade oss $100.000 var när kontraktet var skrivet. Nu hade Vedlund ett konto på sin mans bank som var skrivet i ett annat namn. Jag skulle få mina pengar när vi kom hem. Men eftersom fanskapet var tvunget att gå och lägga sig med den där jävla Mård så brann pengarna inne för när hennes karl fick reda på det. Han snodde helt sonika pengarna från kontot och varken Vedlund eller jag fick några pengar. Hade fanskapet kunnat hålla ihop knäna bara några dagar till hade jag fått mina pengar. Men nu blev det bara Lars Vedlund som vann på det hela. Sedan hade hon fixat så att Holmströms hade fått köpa marken invid fabriken till en bråkdel av värdet och fick för det minst 100.000 kr. Jag tyckte att hon kunde ge mig hälften av dom pengarna som en liten kompensation.
Nu blev det tyst i rummet. Och luften gick ur hela historien. Åklagaren Erina Sagerlöf anhöll Marcus Hedén och Leif Ekenberg gick för att skriva sin rapport. När han kom ut ur rummet gick han in på toaletten och ringde ett utlovat samtal.
- Han erkände.
Därefter la han på luren och insåg att han skulle komma hem i skaplig tid denna kväll. Faktiskt före Sofia. Han kom att tänka på att det var en bra fotbollsmatch på TV. Ekenberg kände sig trött. Inte bara rent fysiskt utan än mer trött på den sjaskighet och den smuts han såg omkring sig. Det kändes som om han stod upp i smuts till knäna, mänskligt avskräde, girighet och förnedring.
Han suckade och gick hem.
Text: Ingemar E. L Göransson
© Författaren och Ord & Kulturs Förlag
