Veckans foto; vecka 32

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Värmland

Helgen börjar här..

Orkar inte skriva något idag, men Elvis är en bra början på helgen;

Varsågoda “Suspicious Minds från 1970:

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 2 Ducks Deluxe

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivbild)

I början på 1970-talet började dyka anspråkslösa band på Londons pubar. De spelade en rak och enkel rock & roll som fortsatte traditionen traditionell rock under enkla anspråkslösa former. Det var en reaktion på de allt mer groteska former och den elefantiasis som rockmusiken börja ta i form av arenarock och artrock. Publiken tröttnade på att betala skjortan för de allt större showerna där rockens kärna –  publikkontakten försvann.

Ett av dessa band var Ducks Deluxe som leddas av Sean Tyla och Martin Belmont, i gruppen kom senare andra musiker som Nick Garvey och Andy McMasters att ingå vid olika skeden.

Pubrocken växte och blev en rörelse, eller en våg, i främst London där gruppens musik hade en stark förankring i den brittiska arbetarklassens musiksmak. Andra grupper som också växte fram i samma veva var Brinsley Schwartz (med Nick Lowe); The 101´s (med Joe Strummer); Help Yourself, Mickey Jupp/Legend; Kursual Flyers; Dr Feelgood och flera andra.

Man kan med fog säga att utan pubrocken hade aldrig punken blivit vad den blev.

Ducks Deluxe fick kontrakt vad det led med RCA och gjorde två utmärkta plattor ”Ducks Deluxe” (1974) och “Taxi To The Terminal Zone” (1975). Det kom även ut några tveksamma plattor på franska Skydog. Tveksamma eftersom det är tveksamt om deras legalitet.

Men de två RCA-plattorna blev närmast legendariska i samlarkretsar ganska snart och i Sverige såldes de i slutet på 1970-talet för flera hundra kronor styck. Orsaken; de var totalt sett ett försäljningsfiasko i England medan bandet blev närmast kult här hemma. Den stora publiken hittade dock aldrig inte Ducks Deluxe. Gruppen upphörde 1975.

Sean Tyla bildade Tyla Gang, Belmont gick till Graham Parker & The Rumour och resten av bandets olika medlemmar fortsatte i olika band som fanns aktiva i new wave och punkperioden.

Förra året återbildades Ducks Deluxe igen med Tyla och Belmont som kärna och nu nästan 35 år efter förra plattan har de släppt en ny mini-CD som låter riktigt bra.

För den intresserade finns en omfattande artikel från Big Unitidy magazine.

Från BBC en unik video:

 

Text Ingemar E.L. Göransson

“Vår beredskap är god”

Vår beredskap är god, så var Per-Albin Hanssons besked till det svenska folket och inte minst till den omvärld som befanns sig i storkrig på morgonen den förste september 1939. Sverige skulle klara sig från krigshandlingarnas vansinne och överleva i sitt hörn hela krigets förlopp.

Per-Albin Hansson mål var att Sverige inte skulle bli en krigförande makt även om det skulle kosta både moral och anseende men det sparade liv och gjorde att vi klarade oss från krigets förstörelse.

Ända sedan krigsslutet har Sveriges politik att vara neutrala och stå utanför maktblocken genomalliansfrihet i krig stucket i ögonen på delar av borgerligheten. Sverige har lyckats manövrera sig fram under olika konflikter och klarat sig från att bli inblandade. Men nu verkar det vara slut med det.

Svenska soldater har vid flera tillfällen hamnat i strid med talibaner och därmed har också svensk trupp blivit ett mål för talibanerna. Men också i förlängningen ett legitimt mål för extrema muslimska fundamentalister grupperingar. Men därmed har också Sverige hamnat på samma sida som USA, Storbritannien i ett krig där nationsgränserna inte har någon betydelse.

Sedan Sovjets sammanbrott har Sverige rustat ner samtidigt som vi nu ser hur Ryssland visar upp en alltmer tydlig ambition att skaffa sig inflytande i Östersjön och över Europas framtid. Man gör det med hjälp av sina enorma energitillgångar där den aktuella och omstridda gasledningen genom Östersjön har en politisk och inte minst strategiskt betydelse.

Regeringen Bildt, förlåt Reinfeldt, har inte haft några problem att vara efterrättliga till de ryska behoven av tillgång till Gotland och hamn på svensk mark. Likaså den nedrustning som pågår där tyvärr hela det politiska etablissemanget har stirrat sig blinda på att Sovjet är borta men ser inte Rysslands ambitioner. Det är naturligtvis ett bekymmer med en utrikesminister som har haft eller har fortfarande stora ekonomiska intressen som sammanfaller med oljeindustrin och inte minst med ryska ekonomiska intressen. Likaså en statsminister som ser sig själv som en oåtkomlig kung Sol i EU-perspektiv samtidigt som Reinfeldts utrikespolitiska intresse och kunskap är synnerligen grunda.

De krafter i regeringen som vill att Sverige skall ansluta sig till NATO är samma krafter som nu nedrustar och gör Sverige beroende av NATO för vårt framtida försvar. Det svenska försvaret skall enligt den rådande försvarsdoktrinen ske utomlands i exempelvis USA-ledda aktioner i Afghanistan och varför inte i Irak eller ett eventuellt krig i Iran.

Per-Albin Hansson må kritiseras för mycket, men en sak är säker han hade Sverige och folkets intresse för sina ögon och därför även om det kostade på i vissa stycken höll oss utanför krigets elände och död. Den sittande regeringen och den rådande försvarsdoktrinen riskera istället att göra Sverige till en måltavla för både maktspråk och terrorism.

Fredsperioden som varat från 1814 kan snart vara historia i dubbel bemärkelse; Sverige kan nog så snart bli en krigsskådeplats och ansvaret för detta hamnar tungt hos regeringen Reinfeldt men även hos de blåögda politiker i oppositionen som vägrar eller inte vill se hoten som finns där.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Filosofisk fundering från min altan

Egentligen finns det mycket att glädja sig åt. Ibland kan man inte tro det om man läser tidningar, ser på tv eller för den delen läser olika bloggar. Vi som ägnar åt sådant skrivande på bloggar eller som frilansare har en tendens att beskriva världen i svart eller vitt. Vi rör upp och förblindas när dammet blir ganska kompakt i vår önskan att visa på det som vi tycker är fel och behöver förändras.

När jag sitter på min altan och jobbar så är det en privilegierad situation. Jag får göra det jag vill och det jag är bra på. Samtidigt få ihop till brödfödan. Jag får åka runt detta land och möta människor som lyssnar på mina föreläsningar eller deltar i utbildningar jag håller.

Att sitta på sin altan, kunna sträcka ut handen och ta ett par körsbär är inte heller det något annat än ett privilegium att leva så.

Ibland undrar jag om det inte vore nyttigt för oss alla att stanna upp i ”rat racet” och fundera på vad tillvaron är till för. Det finns en tendens att göra den till en fråga om pengar och framgång och då får mycket annat stå tillbaka.

Livet har en förmåga att gå fort och fortare ju äldre man blir. När jag sa till en god vän att jag skulle ta börja ta ut pension när jag är 62 svarade han:

- Har du tänkt på vad pengar du förlorar? Men mitt svar är å andra sidan om jag väntar till 65 blir visst min pension högre men vad missar jag under de sista åren av min stund på jorden. Det kanske ur mitt perspektiv har ett högre värde.

Jag har tidigare varit kritisk till Miljöpartiets friår som en ganska tokig idé ur ett rent ekonomiskt perspektiv, men ur ett filosofiskt och existentiellt perspektiv finns något tilltalande i att ta en paus från karriärjakt, heltidarbetande tillvaro och bara kontemplera över tillvaron och dess syfte.

När man befinner sig mitt i arbete och produktivitet så ser man inte alltid andra värden i tillvaron. Vem vet, vi alla kanske skulle må bra av en paus; en tid av t.o.m. lathet (Luther må ursäkta) och reflektion över livet. Vem vet, vi alla kanske t.o.m. skulle bli en bättre människa av slikt tilltag?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånadsskugga

Egentligen börjar det få närmast löjliga proportioner. Stämningarna börjar hagla likt regnskurarna sommaren anno 2009. The Pirate Bay har stämts på nytt och denna gång för att förbjudas att verka (oavsett om man blir en betalvariant??).

Samtidigt KO-anmäls nu Egmont för serien där Kalle Anka piratkopierar CD men denna gång kommer tydligen stämningen från en nedladdningsanhängare. Den som vill läsa den KO-anmälda seriestrippen så finns den på DN, jag vågar inte lägga ut den själv för då blir även jag stämd av antingen av någon nedladdningssupporter eller av Egmont.

Så nu börjar båda sidor i skyttegravskriget kring nedladdningen att bombardera varandra i domstolarna. Säkerligen lika konstruktivt som 1:a världskrigets skyttegravskrig.

Om detta nu är så förbaskat produktivt vete fan, ursäkta min franska, snarare är det väl så att tiden springer ifrån nöjesindustrin och därav exempelvis den ganska meningslösa stämningen mot clownerna i The Pirate Bay. Det känns som filmbolagen inte bara sparkar in öppna dörrar utan river redan försvunna hus.

Kanske ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Jag hade missat det erkänner jag även om jag visste att det fanns opposition inom Centern mot bäverkvinnan Olofssons diktatoriska sinnelag och styre.

Den 30 juni publicerade Expressen en synnerligen kritisk artikel mot både Olofssons fögderi men framförallt att Olofsson högaktningsfullt skiter i både partiprogram och medlemsopinionen i sin jakt på makt. Beskyllningarna i sagda artikel borde vara besvärande för Olofsson men uppenbarligen har det runnit av men vad kan annat förväntas av någon som är iklädd en politisk bäverpäls.

Det finns dock t.o.m. en hemsida där kritikerna mot Olofsson ytterligare späder på sin kritik av toppstyrning och avsteg från partiprogram. Men att Olofsson skulle besvara sina kritiker – inte. Hur som helst, Centerpartiet är inget folkrörelseparti utan en lekstuga för Stureplans(ny)liberaler idag. Därför blir oppositionen inom Centern snarast en parallell till Don Quixote, riddare av den sorgliga skepnaden.

Centerns dilemma är att bonderörelsen, dvs. den gamla folkrörelsen, räcker inte för att hålla partiet kvar i riksdagen, men för att skapa då utrymme så måste partiet gå åt höger som det gjort under Olofsson. Resultat, ett parti som förlorar sin själ och blir ett meningslöst eko eller i ”bästa” fall torped åt den nyliberala högern.

Ytterligare ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Ser även att bonusprogrammen fortsätter att leva i våra banker. Eller, girighetsprogrammen, för enligt dagens uppgifter så delar SEB ut 1,2 miljarder i bonus till sina chefer. Även Swedbank håller fast vid sina bonusprogram.

Sug på den, 1,2 miljarder. Det är väl vad ungefär 3000 bilarbetare tjänar under ett år. Sjukt, ja. Girigt, ja. Oskäligt, ett rungande ja. Men har någon hört den annars så talföre Anders Borg säga något för att inte tala om utförsäljningsminister Odell. Sommartystnad? Eller ännu ett tecken på att vi befinner oss i rötmånaden 2009.

Det är en skugga av rötmånad som faller över oss. Man ska ju akta sig för gammal mat under rötmånaden sägs ju, men samma varning borde gälla annat också som politik, juridiskt finlir och bonusprogram. Brukaren riskerar kanske ett rejält magknip och magsjuka.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

När det är som bäst

kan inte låta bli men jag måste lägga den här länken. Videon är usel men det är 2,37 minuters rock & roll magi:

Jerry Lee Lewis I´m Feeling Sorry, inspelad i Sun-studion i Memphis 1957.

 

Så här ser det ut på Sun-studion idag

och varför inte A-sidan på samma obskyra Uk-single “You Win Again”

Till sist kan inte låta bli att ta med omslaget på den svenska London EP som innehåll de båda spåren plus “Breathless” och “Down The Line”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson