Veckans foto; vecka 33

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Wynn Hotel Las Vegas, 2007

Här börjar helgen!

Den ultimata tonårs-partylåten:

THE KINGSMEN LOUIE LOUIE

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 3: Marie Knight

(Marie Knight och Sister Rosetta Tharpe/Arkivbild)

För några år sedan reste jag runt i den amerikanska södern . Vi reste per bil och fick se en annan del av USA som de flesta missar. Här fanns en gästfrihet och en vänlighet som är svårare att finna i det mer stressade New York eller i Los Angeles. Men också att kyrkorna stod som spön i backen ute på landsbygden.

När vi var i Memphis fanns idén om att besöka Al Greens kyrka för att bevista hans söndagsgudstjänst. Nu blev det inte av men det skulle säkerligen varit en upplevelse för Gudsförnekaren Göransson.

Vad lockar egentligen med gospelmusik? För mig som lyssnar ganska mycket på gospel är inte det religiösa budskapet utan den oförtäckta livsglädjen som oavsett troende eller inte troende kan ta till dig. Musiken smittar av sig helt enkelt – man blir glad och upplyft av musikens kraft.

(Nu är det dags att lägga in en brasklapp. Gospel är INTE gaphalsen Carola eller försöken från svenska frireligiösa grupper att sjunga gospel. Försöken är i bästa fall pinsamma, i värsta fall vidriga.)

Gospelmusiken har haft en enorm påverkan på amerikansk musiktradition. Många bluesmusiker sjöng och sjunger lika mycket gospel; Blind Blake, Blind Lemon Jefferson och Howlin´ Wolf där man kan hitta tydlig påverkan om inte annat från gospeln. Ray Charles, soulmusiken (Otis Redding, Sam Cooke och så vidare), James Brown och ända upp till dagens hip-hop finns påverkan från gospeln.

Vi ska inte heller glömma rock-pionjärer och countrystjärnor som Jerry Lee Lewis, Elvis och inte minst Little Richard som har gått mellan två karriärer; pastor och rock-stjärna under hela sitt liv. Johnny Cash, Buck Owens och många andra gjorde hela album med bara gospel. Inte minst Hank Williams som spelade in och skrev t.o.m flera gospels.

Återupptäck som sagt. Marie Knight började sin karriär redan på 30-talet och har sjungigt i grupper som Sam Price; The Nightingales, Sister Rosetta Tharpe och många andra. Så sent som 2007 släppte hon sin senaste skiva och är än idag aktiv.

För den som vill lyssna på Marie Knight kan skaffa följande plattor:

 

”Hallelujah, What a Song! (Gospel Friend 2002)

Inspelningar från 1946-51 som är helt underbara. Här finns flera av hennes mest kända från just den här tidsepoken.

“Let´s Us Get Together” (M.C. 2007)

Den kritikerrosade plattan som var hennes första på 20 år. En lågmäld men intensiv CD som är en hyllning till den legendariske Reverend Gary Davis. Med på den finns överraskande ”Death Don´t Have No Mercy” som var en av de mest spelade låtarna i Grateful Deads tidiga karriär (Live/Dead, 1969).

Besök gärna även Marie Knights på My Space där det finns både musik att lyssna på och en intervju med denna fantastiska kvinna som föddes 1918.

Slutligen varför inte lyssna på Marie Knight:

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

…att aldrig glömma….

Den 4 augusti var det 100 år sedan den största arbetskonflikt någonsin skedde på svensk arbetsmarknad. Storstrejken utlöstes efter ett år av arbetsgivarnas lockout-terror, det fanns inget val för LO annat än utlösa storstrejken eftersom arbetsgivarna med SAF i spetsen hade gett sig fan på att knäcka fackföreningsrörelsen och inte minst arbetarrörelsens som helhet.

Facit blev att LO och socialdemokraterna kom att tappa halva sin organisation efter storstrejken hade värkt ut slutgiltigt så sent som december 1910 även om stora delar av strejken hade avslutats efter ca en månad i september 1909.

Lars Ilshammar berättar idag på Aftonbladets kultursida om konflikten så jag tänker inte beröra den ytterligare. Själv kommer jag att hålla ett föredrag på ABF i Stockholm den 27 augusti som mer ingående beskriver den stora konflikten och dess verkningar på det då framtida Sveriges historia. (Jag åker gärna ut på andra platser och gör det om det finns intresse – se intill här i länkarna till andra webbsidor.)

För utan tvivel det var storstrejken som la grunden för att svensk arbetarrörelse valde en reformistisk väg, att den övergav storstrejken och att 30 år senare skrev tillsammans med SAF under Saltsjöbadsavtalet.

 

“att inte lära av

historien

är ett

misstag”

En fråga man måste ställa sig är hur det kommer sig att arbetarrörelsen inte har uppmärksammat detta jubileum. Beror det på att man har glömt eller att man inte vill komma ihåg. Eller kan det vara så illa som när jag diskuterade med en ledande personlighet på LO om Thatcher och den roll hennes politiska hantverk fått för även svensk politik i nutid.

- Vem vill lyssna på sådan gammal historia idag!

Kan historielösheten beskrivas bättre?

I nutid 2009, 100 år efter storstrejken, har fackföreningsrörelsen fått se hur den har försvagats och tappat 100.000-tals medlemmar; fått uppleva hur a-kassan har reducerats till ett grundskydd och inget mer; hur den tidigare starka fronten har försvagats och hur sprickorna vidgas inom rörelsen och inte minst hur lönereduceringar på 20 % har av aggressiva arbetsgivare tvingats på arbetarna för i ett hopp att kunna rädda jobben.

Att i det läget inte försöka lära av historien är ett misstag för den som inte kan inte sin historia har heller ingen möjlighet att förstå sin samtid än mindre att påverka framtiden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Socialdemokratins och vänsterns vägval

Det är väl ingen som kan kalla professor Bo Rothstein för en nostalgisk vänsterkramare men det är inte utan man läser med stort intresse hans analys varför vänsterpartierna så totalt misslyckades i EU-valet. Han menar att det berodde på att man övergivet tanken på en ”politik för alla” för en “identitetspolitik.”

För en vanlig dödlig innebär detta att när socialdemokraterna inte längre bedriver en politik som bygger på den generella välfärden utan söker skapa en politik som tillgodoser olika identifierade grupper så går det åt helsicke. För som Rothstein menar innebär det att lyckas man fixa så att en identifierad grupp får sina intressen tillgodosedda så kommer det i konflikt med en annan identifierad grupp som känner sig åsidosatt.

Rothsteins skriver (läsaren får ursäkta det något långa citatet; hela artikeln finns på Efter Arbetet):

”Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper. Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.”

Vad Rothstein pekar på är när vänstern övergav en klassbetonad politiken och istället försöker sig på att vara olika intressen/grupper i samhället till lags förlorar den inte bara sin politiska kompass utan också sin trovärdighet som politisk kraft. För egentligen handlar ju politik om att förverkliga en allomfattande samhällssyn. Tyvärr har vänstern i bred bemärkelse tappat denna insikt utan nu handlar det om ad hoc; ena dagen är det sexuella minoriteters behov; nästa dag en viss etnisk grupp för den tredje dagen i veckan uppmärksamma en viss annan minoritets önskemål.

 

medelklassnormen

är ett hot mot

arbetarrörelsen och

demokratin

Perspektivet arbete – kapital och den motsättningen försvinner. Därmed blir inte heller löntagarkollektivets behov av arbetstillfällen; välfärd för alla medborgare eller behovet av en för alla fungerande kollektivtrafik fokus för politiken. Istället blir politiken ett ängsligt sneglande på vad som kan betraktas som politiskt korrekt, inte vad som är de verkliga behoven sett ur ett större samhälligt perspektiv.

Vad som är mer bekymmersamt är att denna syn, identitetspolitik, gynnar främst storstädernas medelklass och gör att alla politiska partier trängs i mitten och rädslan för att sticka ut eller våga vara tydlig gör att intresset för politik bland medborgarna falnar. Och kanske mest bland vänsterns självklara valmanskår. När inte de politiska striderna blir tydliga verbalt och ryms inom politikens och demokratins härad så dröjer det inte länge på innan extremister både till höger och vänster slåss på gatorna (se Chantal Mouffe: Om det politiska).

Identitetspolitiken är inte bara ett hot mot arbetarrörelsen och vänstern i o m att den innebär att intresset och motivationen att delta i den demokratiska processen försvagas och försvinner. Identitetspolitiken blir också ett hot mot demokratin genom att den upphöjer medelklassen, med dess begränsade intressen och konflikträdsla, till norm.

Det Rothstein pekar på är väl värt att ta till sig. Fortsätter vänstern på samma vilsna väg som idag utplånar den sig själv, den demokratiska processen förminskas i betydelse och extremisterna frodas. För när den s.k. tredje vägen politik som delar av socialdemokratin hävdar innebär också att man själv lägger ner vapnen och omfamnar den nyliberala hegemonin. Därmed blir politik som utmanar medelklassens intressen utmålad som ålderstigen välfärdsnostalgi.

Alltfler debattörer börjar ifrågasätta ”middle-of-the-road”-normen i politiken och det kan bli en utgångspunkt för en bredare debatt om arbetarrörelsens och vänsterns framtid. Att en omprövning är nödvändig står helt klart vilket om inte annat Bo Rothsteins artikel visar men även belgiskan Chantal Mouffe pekar på faran av att politiken samlas i en mitt där inga motsättningar får finnas bara konsensus.

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling II

Diskussionen om lärlingsavtal som Jan Björklund har föreslagit forsätter. Inte för att kritikerna har tillfört något av väsentlighet utan för den aggressiva attityd som högerskribenter och inte minst Företagarna har visat.

I Östergötland har Företagarna en av Sveriges mest fundamentalistiska högerspöken. Lars Holm heter han och är ordförande för Företagarna i länet. Holm har under år varit en av, inte skarpaste, men mest högljudda kritiker av facket och facklig närvaro. Han har angripet facket med en konsekvent anti-facklig uppfattning som påminner om amerikanska union-busters argument.

I dagens upplaga av husorganet Östgöta Correspondenten utbreder och ondgör sig denne Holm på ett sätt som om det inte vore Lars Holm skulle vara en bottennivå av usel argumentation. I skottgluggen är som sagt Jan Björklunds förslag. Men inte minst emot att LO:s chef för arbetslivsfrågor Irene Wennemo har fått Björklunds uppdrag att utreda frågan om lärlingsutbildning och lärlingsavtal.

Han skriver ”dubbelt självmål blir det när han (dvs. Jan Björklund) utsett LO-pampen Irene Wennemo till utredare. De för LO så heliga kollektivavtalen kommer säkert att bli villkor för att få ta emot en lärling. Eftersom hälften av de mindre företagen inte har kollektivavtal kommer möjligheterna att få en lärlingsplats att halveras. Det blir företag med kollektivavtal, inte kompetens, som får utbilda.”

Vad säger egentligen Holm? Jo, att kollektivavtalen är ”heliga”, dvs. ur Holms och Företagarna i Östergötland perspektiv ser man på kollektivavtal som en sakral eller religiös relik som man kan tro eller inte tro på. Dvs. inte som en grundval för förhållandet löntagare och arbetsgivare på en högst reell arbetsmarknad. En uppfattning som man kunde tro försvann för årtionden sedan.

Vidare är det uppenbart att Holm och Företagarna ser det som en, ska vi säga, Gudasänd gärning om antalet kollektivavtal minskar. Det är också intressant när Lars Holm sätter kompetens att klara att utbilda en lärling i konflikt med kollektivavtal. Menar Lars Holm, Företagarnas regionchef att företagare med kollektivavtal har sämre kompetens eller rent av är något korta om å huvudets vägnar?

Vad ska man säga? Jag om jag vore medlem i den organisation som Lars Holm är satt att vara chef för skulle jag bli rent ut sagt ganska förbannad på Lars Holms skriverier. De bidrar inte till bättre förhållande mellan parterna och de är närmast föraktfulla för de företagare som sköter sig och tecknar kollektivavtal.

Slutligen, det är inte speciellt respektfullt att kalla en av Sveriges mest ansedda arbetsmarknadsexperter Irene Wennemo för ett slirigt ”LO-pamp”. Det bidrar knappast till ett bättre debattklimat. Men det ligger helt i linje med vad Lars Holm normalt slänger ut sig mot både kreti och pleti varje gång han hittar penna och papper.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Lärling eller icke lärling

Jan Björklund (FP) har en idé om lärlingsjobb skall kunna kombineras skola. Dvs. en lärlingsanställning skulle kunna ske parallellt med att lärlingen gick i gymnasieskolan.

På mig verkar det inte så dramatiskt egentligen och med vettiga fackliga avtal, rimliga rättigheter och skyldigheter som regleras så kunde detta vara kanske en bra idé. I vart fall så bra att den bör ges en chans.

Nu kom däremot Företagarna på att det var ju inte så bra för i o m det att det blir en anställning skulle ju LAS, dvs. Lagen om anställningsskydd, gälla. Pest och pina det skulle enligt Christina Linderholm innebära att företagen skulle tvingas behålla dem som anställda.

- Det skulle innebära att 16-åriga målarlärlingar skulle hamna i en kollektivavtalssituation. Skulle företaget få problem skulle de vara anställda med allt vad det heter med ”sist in först ut” och arbetsgivaren skulle ha ett ansvar, uttalar sig Företagarnas spindoktor till SvD igår.

Vad man kan undra över är varför Företagarnas som ofta klagar över att LAS gör att det just är de sist anställda man inte kan behålla medan de längre anställda (läs äldre) som är lite småslitna man inte kan bli av med vid nedskärningar. Nu är det helt plötsligt tvärtom nu är det de senast anställda som man inte kan bli av med i det att de är lärlingar. Logik har aldrig varit intressets starka sida.

Men längre ner får vi svaret varför detta motstånd från Företagarna och fru Linderholm. Det skulle bli frågan om kollektivavtal och se det vill inte organisationen Företagarna ha.

- Det är inget fel på kollektivavtal. Hälften av våra medlemmar tycker det är en jättebra lösning, men hälften vill ha frihet att välja. Vi tycker inte att facket ska komma och bestämma vilka försäkringar vi ska ha. Vi tror också att det bara blir företag med kollektivavtal som skulle komma ifråga för lärlingsutbildning. Det skulle utesluta hälften av våra medlemmar och det tycker vi vore dåligt.

Sammanfattning; vi vill inte ha med facket att göra, helst inga kollektivavtal och sist men inte minst utan främst vi vill bestämma helt själva. Helst inga regler eller dyra försäkringar på våra arbetsplatser.

Banne mig; det är inte utan att för en gångs skull håller jag på Jan Björklund men, han viker väl ner sig för Företagarnas megafon Christina Linderholm.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson